Älskade

För en tid sedan fick jag frågan om jag läser annat än deckare. Jo, det gör jag faktiskt, men nuförtiden läser jag jättelångsamt och har inte riktigt skrivit om mina läsupplevelser här i bloggen. Under sommaren läste jag boken Älskade skriven av Toni Morrison.

Handling:
Året är 1873. Sethe, huvudpersonen i Älskade, bor med sin tonårsdotter Denver i ett förhäxat hus. När Sethe väntade Denver för 18 år sedan rymde Sethe med sina tre barn från Kentucky och Sweet Home, den plantage där hon hölls som slav. Sethe nådde Ohio, men "männen utan skinn", det vita husbondefolket, hann upp henne. Hellre än att mista sin nya frihet och se sina barn bli slavar försökte hon ta livet av sina barn. Sethe lyckades bara med ett, sin äldsta flicka, och fick avtjäna ett fängelsestraff.
När Sethes svärmor Baby Suggs dör blir Denver och Sethe ensamma i det hus där en orolig ande spökar. Pojkarna har för länge sedan givit sig av. Sethe vet att det är hennes döda barn som inte får ro. In i den tillvaron stiger Paul D, en av slavarna från Sweet Home och nästan samtidigt kommer en mystisk flicka till Sethe, Hon säger sig heta Älskade, det ord som Sethe den gången för länge sedan lät rista in på dotterns gravsten.
_______________________
 
Den här boken läste jag långsamt i små portioner. Språket är poetiskt och precist, som om varje ord noggrant har övervägts. Historien är fasansfull och det är svårt att värja sig, för den kryper in under skinnet. I början är det många namn, som det gäller att hålla reda på. Allting verkar också vara bra och den lilla familjen klarar sig på de matvaror Sethe hämtar hem från jobbet och det som odlas i trädgårdslandet. Familjen har sin givna plats i grannskapet.
Denver är nyfiken och vill höra historien om hur hon föddes. I små glimtar får läsaren ta del av Sethes historia. Av hela hjärtat önskar man att det skulle gå bra, för hon har redan genomlevt svåra kval.

Boken är fasansfullt grym, vilket gjorde att jag hade långa pauser i läsandet. Paul D:s minnen hur han och de andra slavarna behandlades är hårresande. Medan jag läser funderar jag om jag verkligen ska läsa såna här böcker. Men, så här var det på riktigt i det stora landet i väst, så varför blunda för grymma fakta? Det är hemskt att vita såg på de färgade som djur och behandlade dem därefter. Och det hemska är att det sker än idag, människohandel är lukrativ business. Hur kan en annan människa vara ägd? Hur är det möjligt? Det är svårt för mej att ta till mig och förstå det hela fullt ut. Jag har till exempel aldrig vågat se på filmen "12 Years a Slave", jag klarar helt enkelt inte av det. Det är för grymt.

Boken Älskade är bra, men svår. Att läsa den i sängen innan man somnar är inget jag rekommenderar. Sethes öde lämnar en inte ifred i första taget.
Den här boken har jag nappat från en bokbytarhylla och nu ska jag försöka ge den vidare. Få se var jag hittar en lämplig byteshylla.
_____

Önskar er alla en trevlig ny vecka, med eller utan böcker! 

Vid vattnet

I natt drömde jag att jag köpte en avatar, alltså en sån där figur som man kan ha i datavärlden. Lite oklart vad jag skulle göra med den och jag hann vakna innan jag fick reda på det. Det jag med säkerhet minns var att ett av mina villkor för köp, var att figuren skulle vara skapad av en riktig människa istället för AI.

Drömmen var ett skönt avbrott från mina ordinarie drömmar, som ofta handlar att jag och min familj eller mitt sällskap blir jagade av skumma typer. Ofta befinner vi oss i ett stort hus eller ett jättestort sovrum och ofta är jag på något sätt på fel plats vid fel tid. Lite konstigt egentligen, för nu som pensionär behöver jag inte följa strikta tidsramar. Det skulle ju vara mycket trevligare att drömma om en eldig man med mörkt hår och bruna varma ögon. Ni vet, så där som Colin Firth i Mr Darcy. Ååååh! Men se nej, det går inte att styra sina drömmar. Dock tror jag att jag har kommit på ett litet knep, jag skaffar mej helt enkelt boken Stolthet och fördom, och så läser jag om Mr Darcy varje kväll. Det ska väl göra susen, eller vad tror ni?

Igår var bisin min igen försvunnen hela dagen och det så länge att jag faktiskt började bli rejält orolig. Han försvann vid halvelvatiden och sa att han bara skulle iväg till potatislandet för att ta upp några potatisar. Sen såg jag inte skymten av honom och hörde inget heller. Hem kom han först efter halvfyra och vid det laget hade jag hunnit både äta och nästan efterlysa honom. Tänk om han låg medvetslös i potatislandet?
Nå, till all tur hade han inte gjort det i alla fall. Nej, han hade suttit både hos P och senare hos J, pratat och förstås tappat allt grepp om tiden. Och när han kom hem var det lika oklart som på morgonen: Skulle vi iväg söderut på kvällen eller inte?

Efter några telefonsamtal visade det sig att hit skulle vi, närmare bestämt till Vårdö. Jag fick mitt hår lite klippt av multitalangen I. Hon kan nästan vad som helst, allt från att laga mat, baka, sticka, virka och sy till att åka vattenskidor, måla tavlor, fixa naglar, klippa hår och hantera både bil och båt. Ja, och så springer hon halvmaraton och kan sjunga. Det är att vara begåvad, inte sant?
 

Efter klippningen gick vi ner till stranden. Det var meningen att jag skulle fota yngsta sonens fina norska båt från 1960-talet, men...
... det blev ett foto på faderns kompis där i strandkanten...

... och på katten, som balanserade farligt på båtkanten för att få tag på andsteken.
När vi återvände till huset slog det mej att jag hade ju alldeles glömt bort att fota den vackra båten! 🙈

Det var en riktigt skön kväll och jag satt där ute och stickade på min socka. Jag fick faktiskt börja på den här sockan fyra gånger innan jag var nöjd. Det gick inte att sticka med de där ljusa trästickorna, nummer fyra, så det skaftbörjandet rev jag upp två gånger. Sen lyckades jag rådda med aviga och räta på de där mörkare fyrkantiga stickorna, 3½. Det blev alltså att riva upp en tredje gång. Tänk, först fjärde gången lyckades jag komma igång. Håhåjaa... kanske stickning inte alls är min grej, vad tror ni?

Vi avslutade kvällen inomhus med lite saft, rågbrödsmörgås och smakprov av I:s jättegoda bakverk. När vi körde hem efter halvnio höll solen på att gå ner.
Hem kom vi med ett litet ämbar blåbär och...

... och jag fick dessutom det här fina armbandet. Stort TACK för gåvorna och hårklippningen. Ja, och förstås för en trevlig kväll.

Nu ska jag småningom börja samla ihop mej och min stickning inför dagens stickträff hos C.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!

Helt otroligt!

Igår var jag borta hela dan, den här gången tillsammans med bisin min. Vi var iväg österut. Först gjorde vi ett stopp i grannbyn och överlämnade ett kuvert åt nästyngsta sonen. Han var ensam hemma, för frun var på jobb och de små gullisarna på dagis. Ja, det heter så här i vårt avlånga land. I västra grannlandet stoltserar de med förskola, trots att det är fråga om dagvård. Här i landet går man i förskola året innan man börjar skolan. Börja skolan gör våra två äldsta barnbarn precis idag. Önskar dem lycka till och arbetsro samt att de trivs i den proppfulla skolan.

Från grannbyn vidare till nästa by och en snabb visit hos E och K. Efter ett stärkande saftintag iväg till macken i stan för tankning av den dyra soppan.

Och så hamnade jag förstås här, var annars?

Runt 90% i Motonet har jag ingen aning om vad man behöver till. Hur jag än funderar hittar jag inget annat jag kan behöva härifrån än korsordspennor. Medan bisin min stod vid reservdelsdisken irrade jag runt bland diverse verktyg och hade urtråkigt, till och med så tråkigt att jag började titta på städgrejer! Så jag tog en rulle med disktrasor och två rullar med sopsäckar. Sen grävde jag lite i en billighetskorg, men det gav inte mycket utdelning, för jag behöver inte borrbett eller annat dylikt. Till min stora besvikelse fanns det liksom inga leksaker kvar i hyllorna. Trist, mycket trist, hur ska jag nu kunna köpa bilar och traktorer åt Lilleman?

Bisin min var mäkta besviken med besöket. Den beställda reservdelen passade inte och det finns inte rätt att få från Motonet. I morse försökte vi kolla vilka eventuella ställen som säljer begagnade bildelar, men, men... de flesta har slutat och det största stället, firman vi senast beställde från, har inte heller rätt del. Suck och dubbelsuck!

Den här gången hade bisin min inte lovat mej nånting alls och efter lite navigerande med min smarttelefon, hamnade vi här i Bella loppiset. Det här är alltså före detta Jussin suurkirppis, som har bytt namn. Här finns snygga bås och allt mellan himmel och jord till salu.
– Kom ihåg att vi ska int ha något skräp sen, började bisin min gnälla så fort vi hade kommit innanför dörren. Nä, nä, förstås inte. Så jag gick i språngmarsch förbi kläder, leksaker, böcker... ja, nästan allting.

Som vanligt ångrar jag mest det jag inte köpte. Kontorsstolen där i bakgrunden skulle ha varit helt kanon. Men jag kollade inte ens priset och kanske lugnast för husfridens skull, att stolen fick bli kvar i Kotka.

Bisin min var egentligen på jakt efter tre olika fynd, bland annat en Arabia kryddburk. Han hittade inget av det han ville ha, men helt otroligt hittade han:

Två böcker i serien Pernå sockens historia!

Och helt otroligt nog del ett, som vi saknar i vår serie i bokhyllan! Tjohooo! Tänk att vi hittade Pernå sockens historia i Kotka! Och tänk, att man kan göra fynd på svenska där i den finska miljön!

Nån hade satt en farsdagspresent till salu! 

Kurt Antell har tillägnat boken sin stupade son. De följande delarna i den här serien är skrivna av Olle Sirén. Med tanke på att det här var före datorns tid är de här omfattande volymerna ett verkligt storslaget arbete. Den andra boken kommer vi att ge bort, för där finns lite information om en gård. I vår bokhylla finns redan den boken, ett arv från bisin mins farfar. De andra delarna i serien har vi fyndat för ynka en euro styck på ett loppis i stan. Men där saknades som sagt del ett.

Trots bisin mins alla förmaningar fyndade jag ändå julrött mohairgarn med gitter i, 150 gram. Och ser ni så förståndigt försäljaren har låtit en garnända ligga utanför plastpåsen, så man får känna på garnet.

Från samma bås hittade jag också 175 gram fiskargarn...

... 112 gram bomullsgarn...

... och papperssnören, som jag ju bara måste ha redan för färgens skull. Sen vad jag ska göra med de här vet jag inte, men om inte annat så får de bli paketsnören.
Där fanns också stora koner med yllegarn, men jag ska ju inte ha garn, så dem lät jag, förståndigt nog, vara kvar.

Där fanns dessutom flera virktidningar på finska, men jag nöjde mej med den här engelska tidningen. Ville inte att bisin min skulle bli galen!
Jag såg en hel del intressanta leksaker, men köpte faktiskt inga. Jag tittade också lite på örhängen, men jag fick ju redan nya förra veckan, så jag lät bli att köpa.

På hemvägen kurvade vi via ABC och åt en sen lunch. Och nej, inget matfoto idag heller. Maten imponerade inte på mej. Stekta potatisar, vege köttbullar och sås med nötkött valde jag samt förstås sallad och råkost. Såsen var så starkt kryddad att det började bränna i munnen. Brrr!
Annars var det nyrenoverat och fräscht där, men som sagt, maten igår fick inga poäng av mej.

Den här fiskade jag upp ur postlådan igår. Bläddrade endast hastigt igenom den och det enda mönstret jag föll direkt för var en herrtröja. Men som det känns just nu, så tror jag inte att jag kommer att sticka den, åtminstone inte under överskådlig framtid.
Det som gläder mej är att Novita igen har börjat tillverka garn i Koria, nämligen 7 sisters. Tjohooo!

Jag fick också en sån här tidning i postlådan. Det är ett gratis gåvonummer, så tack för det. Har inte hunnit bläddra i den här ännu.

Nu ska jag småningom börja göra mej i ordning inför dagens stickträff. Bildelssökandet får vara till ikväll, för jag vet inte ens vad den där grejen heter på finska!

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen!

Magfyllning

I morse då jag vaknade halv sju, var jag igen så borta att jag inte alls visste vad det var för veckodag. I princip borde det ju innebära att jag har sovit riktigt gott, inte sant? Men jag är inte riktigt säker på den saken, för jag har en känsla av att jag vände på mej hela natten. Jag borde kanske använda min smartklocka på natten också för att få reda på hur jag sover. Men det intresserar mej inte tillräckligt mycket. Jag tycker dessutom att det skulle vara obekvämt att ha den på armen under natten. Den är riktigt tillräckligt obekväm redan på dagen. Men den är som sagt smart och tills vidare uppväger fördelarna nackdelarna.

Igår på eftermiddagen var jag iväg med yngsta sonen. Han hämtade upp mej direkt efter att ha avslutat sitt jobb, så det första vi gjorde var att äta. Som vanligt var det svårt att välja matställe. Jag skulle ha nöjt mej med en liten pajbit och sallad var som helst. Men han var hungrig så jag lät honom bestämma.

– Det där är ju bara magfyllning, sa sonen då han såg min salladsportion, som jag beställde på Olympos.
– Där är inget protein, fortsatte han.
HUPS! Nu blev jag faktiskt orolig, för jag borde ju äta tillräckligt med protein om jag inte ska förlora muskelmassa! Här borde alltså ha funnits nån sorts kött eller ost. Och jag som trodde att jag var så klok och förståndig som beställde sallad. Men milda makaroner så jobbigt det blir att hålla reda på allt och hålla koll på vitaminer, mineraler, spårämnen, kolhydrater och proteiner, för att nu inte tala om kalorier. Om jag ska fundera på allt det där varje gång jag äter, så slutar jag äta och håller mej till näringsblandningar i stället. Brrr!

Efter att ha gynnat det lokala matstället fortsatte vi österut till Prisma i Kotka. Där var ägarkundsdagar med -15 % på olika varor, nästan allt utom det som man verkligen behöver såsom mat, hygienartiklar, tidningar, drycker ja alltså dagligvaror över lag.
 

Jag hade ett viktigt uppdrag, så jag stegade nästan direkt iväg till garnhyllan. Jag spanade efter Novitas Viola Raita-garn. Men ser ni ett endaste ett randigt garnnystan här?
Nä, inte jag heller. Utan ett enda nystan lommade jag iväg därifrån. Duktigt gjort , inte sant? De hade inte ens 7 systrar garnet där. Morr! Jag hade gärna velat åtminstone känna på det garnet.

Nuförtiden är jag rätt snabb där i varuhuset, för jag hittar ganska bra. Den här gången tittade jag inte ens åt vare sig barnkläder eller leksaker. Jag har för mej att föräldrarna inte alls är lika förtjusta i de små presenterna, som jag brukar ge åt barnbarnen.

Men vilken glädje på matavdelningen då jag hittade hjärtmärkt gräddost. Tjohooo! Enda smolket i glädjebägaren är att den inte är inhemsk. Förlåt alla odlare, men jag kan inte rå för att jag köpte den här. Den borde ju vara hälsosam och nu kan väl ingen gräla på mej för att jag äter ost? Hmmm, å andra sidan är ju skinka också hjärtmärkt och man ska ju inte äta rött kött eller processat kött. Men kött innehåller proteiner, liksom ost... Uj, uj, nu är jag minsann ute på djupt vatten igen. Bäst att göra som en klok farbror en gång sa: "Äta lite av allt".

På hemvägen diskuterade vi litteratur. Yngsta sonen läser science fiction. En riktigt intressant genre inom litteraturen, ibland rena rama fantasy, men jag har aldrig riktigt fastnat för de böckerna. De är oftast så mörka och dystopiska. Sånt vill jag inte läsa just nu då hela världen är galen och det verkar ibland som om all mänsklighet har försvunnit från jordens yta. Av de författarnamn sonen räknade upp har jag läst Ray Bradburys bok Fahrenheit. Den var riktigt kuslig och osökt kan man idag dra paralleller till det stora landet i väst, som vill förbjuda vissa böcker. Inte för att det precis är det enda landet som förbjuder "farliga" böcker.

Douglas Adams känner jag förstås till. Men jag minns inte om jag alls har läst igenom hela boken Liftarens guide till galaxen. Den står i vår bokhylla så kanske det skulle vara dags nu? Sonen nämnde också Ursula le Guin, men det var en helt okänd storhet för mej. Jag frågade förstås sonen om han hade läst Pestens tid av Stephen King. Det hade sonen inte gjort, för han klarade inte av boken Det. Och jo, King skriver om hemska och grymma saker, så jag skulle inte klara av att läsa nånting av honom heller nu. Det är nog feelgood, som gäller numera. Och vet ni vad? Jo, Harlequinböckerna har blivit samlarobjekt. Det ni! Kanske jag ska börja läsa de böckerna istället eller vad säger ni om: ""Hon slog handen för halsen. Varför kom Christopher nu, när han undvikit henne hela veckan? Hans ögonvrår rynkades när han log. Blicken som de senaste dagarna varit reserverad utstrålade nu en oväntad värme. Hans manlighet och auran av behärskad styrka väckte ett märkligt fladder i maggropen. Värmen sjöd i kroppen och det hettade i kinderna." Citat ur Kurtisanens dotter av Ann Lethbridge, en bok jag ärvt och tänkt riva loss pärmarna och slänga själva boksidorna i pappersinsamlingen. Men nu får jag väl tänka om och föra böckerna till Karis, eller vad tror ni?

Dags för mej att göra lite annat än sitta här och dilla om böcker. På eftermiddagen är det dags för barnkalas i grannbyn. Tjohooo!

Önskar er alla en finfin lördag!

Saknad

Handen på hjärtat, brukar ni läsa deckare? En del människor tycker det är slöseri med tid och skulle aldrig i livet ta i en deckare. Medan andra tycker att det är ett spännande och givande tidsfördriv.
Själv brukar jag läsa deckare på sommaren, mest för att böckerna är lättlästa och i pocketform. I augusti förra året, när jag var på sjukhuset fick dottern i uppgift att just hämta deckare åt mej. Nån stickning kom inte på fråga, för det skulle i det skedet ha krävt för mycket av mej.

Dottern läser inte deckare, så hon tyckte det var svårt att välja. En av de tre deckare hon hämtade var Saknad av Karin Alvtegen. När jag läste texten på baksidan tyckte jag att handlingen lät avlägset bekant, men jag kom inte ihåg vem mördaren var, så jag läste om boken. Läsningen avslutade jag sen i september här hemma.

Handling:
Sibylla Forsenström finns inte. Sedan femton år tillbaka lever hon utanför samhället. Som en av Stockholms uteliggare överlever hon dag för dag, med allt hon äger och har i sin ryggsäck. Att skaffa mat för dagen och någonstans att sova  kräver all hennes tid och kraft. Men det hjälper henne att hålla tankarna borta från det förflutna, från frågorna om varför hennes liv blivit som det är.

Så händer det som inte får hända. En natt råkar hon befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En man blir brutalt mördad, och alltför många tecken pekar på att Sibylla är den skyldiga. Ingen har frågat efter henne på femton år, men plötsligt är hon Sveriges mest eftersökta person. Överleva från dag till dag, det vet hon att hon klarar. Men nu gäller det att fly.

_______

Jag gillar Alvtegen, för hon skriver bra och medryckande. Den här gången handlar det dels om hemlöshet och att leva utanför samhället. Och dels om kärlekslöshet och att inte riktigt passa in i normen på en liten ort och kunna uppfylla förväntningarna. Priset för att bryta sig loss blir högt. Sibylla är streetsmart, men att bli jagad och tagen för mördare, tar nästan knäcken av henne. Hjälp får hon från oväntat håll.
Den här deckaren kan jag bra rekommendera för hängmattan eller stranden. 

  ______

Idag hade jag tänkt bocka av en massa punkter på min kilometerlånga att-göra-lista. Men hittills har jag klarat av endast en punkt, disken. Resten kan lugnt få vänta till i morgon. Det finns ju inga absoluta måsten eller deadlines, tack och lov. Och som bisin min brukar säga: "Man behöver bara göra en sak per dag. Då har man gjort nånting." Och det har jag ju gjort redan idag. Eller faktiskt jag kan bocka av en sak till, jag har städat i mitt fotomoln! Plockat bort alla onödiga foton och det är inte lätt. Men nu städade jag med hård hand och i de flesta fall fick endast foton på människor bli kvar. Och ja, ja, några garnbilder och stickprojektbilder samt många naturbilder.

I morse då jag vaknade hade jag Dansgolv spelandes i huvudet.  Jag kan helt enkelt inte låta bli att gilla KAJ, de är så humoristiska, kreativa, skickliga och ödmjuka. De klarar vilken musikstil som helst och de sjunger om små vardagliga saker, som det är enkelt att relatera till. Musik är förresten helt fantastisk, inte sant?

Här i vårt hus råkade jag dra ut kontakten till routern i övre våningen i tisdags på morgonen då åskan överraskade oss. Påföljden blev att bisin min tappade sin favoritmusikkanal på tv. HUPS! Jag tänkte inte alls på det, utan ville bara rädda routern. Jag vill ju inte att blixten skulle slå ner i den och jag skulle ha varit tvungen att köpa en ny.
Nå, till all tur har vi sakkunskap i närhet, så nu är den viktiga kanalen programmerad till routern i källaren, tack vare äldsta sonen. Tack för det.

Nu ska jag se om jag lyckas med att pricka av ytterligare en punkt på min att-göra-lista.

Ha det bra och hoppas att ni alla får en fin torsdagskväll.

Ett bokpaket

Vilken besvikelse igår kväll framför tv:n, ingen snooker! Nej, istället valde kanalen att visa basket. Som om vi nu skulle vara intresserade av sånt. Suck!
En annan besvikelse var att bisin min prompt insisterade på att vi skulle lägga oss redan klockan 22:30. Inte klokt. Jag hann endast sticka ynka 9 varv på ankelsockan. Dubbelsuck! Jag borde kanske inte ha tagit hand om disken igår kväll, för det blev så lite sticktid över. Men det var skönt i morse att komma till ett rent och tomt diskbord (ja, eller heter det det diskbänk?).

Idag inleds läsveckan. Därför sa jag åt bisin min i morse att han skulle läsa nyheterna från text-tv istället för att se på dem. Till det fnyste han förstås. Verkar som om han har övergett text-tv helt och hållet.

Jag hoppas att ni har laddat upp rejält med böcker nu inför den här veckan. Jag har laddat upp med hela två stycken. I tisdags för en vecka sedan kunde jag fiska upp ett bokpaket ur postlådan. Jag beställde de här:

Ska bli spännande att läsa, i synnerhet novellerna, för det är en tid sedan jag har läst sådana. Jag fick ett presentkort till Suomalainen av min väninna T till vändagen. Jag passade på att använda kortet då man kunde beställa fraktfritt. Stort TACK för gåvan.

Idag har jag inte lust att göra nånting alls och det trots att jag har en rätt lång att-göra-lista. Lillemans mamma hämtade hit ett stort paket igår, som ska paketeras.
Mitt lilla vita sommarprojekt borde få knappar isydda och alla garnändar fästade.
Städning i köket skulle vara av nöden. Där har också samlats en hel massa konstiga grejer och skåpdörrarna ser helt eländiga ut. Suck!
Och så borde jag tvätta kläder, vara ute osv. osv. Kanske bäst att jag sätter mej i gungstolen och tar det riktigt lugnt. Visst får jag sitta och läsa mitt på dagen?

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen!

Intervjuade

Idag startade stickcaféet efter juluppehållet. Så härligt att igen få träffa alla stickglada damer. Vi var hemma hos G-M som bjöd på en jättegod broiler-svamppaj och en blåbärspaj med vaniljsås. Mums!
Och vet ni vad? Jo, vi blev intervjuade! Vi kommer att figurera i den finlandssvenska "veckotidningen" Kuriren, så håll ögonen öppna. Ni kanske får syn på vårt gäng! 😊 Två av oss kunde tyvärr inte närvara idag.
Och jag säger bara det, tur att jag har min blogg, för nu kunde jag lätt kolla när jag första gången deltog i stickcaféet. Det var den 18.8.2009. Inte alls dumt med den här bloggen alltså, för den fungerar som en dagbok jag kan bläddra i. Men det är farligt, för det finns en viss risk för att jag blir alldeles nostalgisk och nipprig!

Igår på eftermiddagen var jag iväg till grannbyn på en snabbvisit hos barnbarnen. Lillan blev glad över de kläder jag köpte åt henne på rea i lördags. Själv blev jag glad över att träffa henne och resten av familjen samt för att kläderna passade. Visserligen hade jag kollat med föräldrarna i lördags per telefon, men man vet ju aldrig ändå. Lilleman fick äntligen sin julklapp, som jag hade gömt så att jag inte hittade den!

Idag har vi firat Topelius med en runebergstårta! Jag har faktiskt som tonåring besökt både Kuddnäs och Juthbacka. Av Topelius' sagor minns jag bäst Bullerbasius, Sampo Lappelill och Hallonmasken. Åtminstone den sistnämnda har vi som bok i vår hylla. Självklart har vi förstås också Fältskärns berättelser. Jag misstänker att de gamla sagorna knappast skulle locka dagens småttingar. Vad tror ni?

Nu är det dags för mej att sticka vidare så jag nån gång får nånting färdigt också.

Ha det bra och njut av torsdagen!

Flickan i floden

I augusti förra året, då jag var på sjukhuset i västra grannstaden gjorde jag inte annat än läste. Dottern, den stackaren, fick en begäran om att hämta några deckare åt mej, så att jag skulle ha nånting att fördriva tiden med. Hon läser inte deckare så det var inte lätt för henne att veta vilka böcker hon skulle hämta åt mej.

En av böckerna hon kom med var Flickan i floden av Stephen Booth.

Handling:

Det är maj månad och värmebölja i Derbyshire. I en flod hittas en liten flicka drunknad. Föräldrarna hävdar att det är en olycka, men kriminalinspektör Ben Cooper är inte övertygad. En polisutredning inleds och snart gör man ett makabert fynd vid en annan del av floden. De båda händelserna har ett oroväckande samband...

Medan Ben går vidare med utredningen blir hans kollega, Diane Fry, ålagd ett helt annat uppdrag. Då hon ett par år tidigare arbetade i Birmingham utsattes hon för en gruppvåldtäkt. Gärningsmännen kunde aldrig gripas, men nu har man kopplat DNA-spår till två personer. Utredningen för Diane i helt oväntad riktning – rakt mot hennes eget smärtsamma förflutna.

I den tionde romanen om parhästarna Fry och Cooper drivs två olika polisutredningar parallellt men de har vissa gemensamma nämnare. Spänningen stegras då intrigen tätnar och mord, svek och skamfyllda familjehemligheter nystas sakta upp.
________ 

En för mej helt okänd författare och dessvärre ingen bok, som direkt gav mej mersmak. Omgivningarna och naturen skildras så ingående att det ibland är svårt att alls hänga med i kriminalfallen. I den här boken åtminstone två till antalet. Jag blir aldrig riktigt vän med poliserna. De beskrivs helt enkelt inte så att jag skulle börja gilla dem eller oroa mej för dem. För mej blir det heller aldrig så spännande att jag skulle ha svårt att lägga boken ifrån mej.
_________ 

Kan ni tänka er, i morse sov jag ända till klockan tio! Helt otroligt och så jätte, jätteskönt. Vanligtvis brukar jag vakna vid halvåtta, åttatiden efter sju timmars sömn. Men i morse slog jag rekord. Men schh, säg inget åt bisin min, som hade stuckit iväg till grannbyn för lite snöröjning. Jag hann till all tur få frukosten undanstökad innan han dök upp här hemma igen.

Min internetkontakt krånglar fortfarande, så jag sitter nu här vid bordet med min bärbara dator och skriver. Saknar min stora skärm och mitt "stora" tangentbord. Äldsta sonen körde nyss iväg till stora varuhuset i stan för att se om de har en adapter. Om inte, så får vi försöka fixa det hela med en "förstärkningsbox". Suck, stön och stånk! 
Tekniken är underbar då den fungerar, inte sant?

Nu ska jag packa ihop min dator och försöka sticka lite.

Önskar er alla en skön onsdagskväll.

Vyssan lull

När jag låg på sjukhuset i augusti fick dottern i uppdrag att hämta deckare åt mej att läsa. Det tyckte hon att var svårt, eftersom hon inte brukar läsa sådana böcker. Mitt krav var fortfarande att det skulle vara korta kapitel. En av böckerna, som hon hämtade var Vyssan lull av Carin Gerhardsen.

Handling:
Hammarbypolisen i Stockholm står handfallna inför den brutala avrättningen av en filippinsk kvinna och hennes två små barn i deras lägenhet. Man hittar inga spår efter gärningsmannen och frågorna blir bara fler. Varför lever barnens svenske far isolerat, nästan utan kontakt med omvärlden? Och hur kunde kvinnan på de små summor hon tjänade på svartstädning, ha råd med en lägenhet värd miljoner?
Berättelsen har sin upprinnelse i någonting som hände för länge sedan, när ett ungt par en solig majdag stannar till med bilen vid en kiosk för att köpa lördagsgodis till de två små pojkar som leker i baksätet.
Kriminalkommissarie Conny Sjöberg sliter hårt med utredningen med ett decimerat arbetslag. Jens Sandén lider av sviterna efter en hjärtinfarkt, Petra Westman famlar fortfarande efter identiteten på den man som våldtagit henne och kollegan Einar Eriksson är försvunnen och har inte dykt upp på jobbet.
Sjöberg själv är splittrad och bestämmer sig till slut för att gå till botten med sin gåtfulla bakgrund som hans mamma vägrat tala om. En dag knackar han på dörren hemma hos sin farmor som han under hela sitt liv trott var död.
Vyssan lull är den tredje boken i Hammarbyserien och handlar om skuld och hur den påverkar människor även efter att de är borta.
_____________

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken annat än att den inte gav mersmak. Jag är trött på att polisen har stora problem med sig själv, problem som ska lösas samtidigt som de jagar mördare. Det där med Connys rotande i sin barndom kunde bra ha lämnats bort helt och hållet. 
Men boken passade bra att läsa då jag var okoncentrerad där på sjukhuset. Och för mej blev den aldrig så spännande att jag inte skulle ha kunnat lägga den ifrån mej. 
Förresten, nu då dottern kollar sin läshistoria i biblioteket, så kommer där att stå att hon visst har läst deckare! 😊

Idag har jag lovat en dam att hon får låna min man i tisdag. Det är ju snällt eller hur? Själv tyckte bisin min att han också borde få något att säga till om sin tisdag. Tja, eventuellt, men så där gjorde han själv tidigare rätt ofta med mej eller äldsta sonen, lovade att vi kommer nog och reder ut digiproblem! Nu har jag försökt få honom att inse  att jag är pensionär och helt ute från allt som är digitalt!

Nu ska jag leta efter ett sockmönster, som är så där lagom svårt och det ska vara för fyrans stickor.

Önskar er alla en skön lördagskväll.