Sex ugglor!

Kära vänner, jag erkänner, jag var i veckan bara tvungen att köpa senaste numret av Allers veckotidning. I dessa corona-tider klarar jag mej helt enkelt inte utan A-korsordet, så är det bara. 

I den här veckans nummer av tidningen finns något ännu mera utmanande, nämligen Allersnöten!

Och se, den har hela sex ugglor!! Det ni, det är svårare än till och med A-korsordet, som har fem. Och ni ser, jag har till och med lyckats fylla i några rutor där. Men lugn bara lugn, det finns fortfarande tomma rutor kvar och det är nog bra, för A-korsordet är redan färdigt. Om ni undrar hur det kommer sig, så beror det enbart på att korsorden nuförtiden är mitt kvällsnöje i sängen. Jag försökte få dubbelmorfar att förstå att för den sakens skull, så skulle jag behöva en motoriserad säng, så jag kunde höja upp huvudändan vid behov. Som svar fnös han åt mej och sa att jag skulle bara leka i onödan med den. Hmmm, han kanske har rätt, för jag såg redan hur jag höjde fotändan i hans sänghalva...

I ovannämnda Allerstidning finns också en artikel om Suzanne Axell, som är en verkligt positiv person. Så här ska vi också göra, inte sant? Tacka ja till allt, som gör livet gladare.

Förresten, lessen om jag missledde er, så ni trodde att jag idag har sett sex ugglor när vi har försökt klara av gårdsplanskrysset. Nä, vi hade ju redan en livs levande uggla inomhus häromdagen, så nu nöjer jag mej med kryssugglorna!

Önskar er en skön fortsättning på söndagen!
Själv ska jag försöka få nån sorts ordning på ett av mina evighetsprojekt...

... kanske bäst att bara skippa broderandet, så att jag nån gång blir färdig.

Inte precis världens vackraste

Hej och hå, här går det undan. Har varit uppe med tuppen, alltså redan före klockan halvsju. Ja, du läste helt rätt. Alldeles på tok för tidigt för en lördag morgon. Och effektiv som sjutton har jag också varit. Jag hann knappt ur duschen innan jag tog de nygräddade sconsen ur ugnen!

Inte precis världens vackraste havrescones, men fullt ätbara. Lingonen, som nämns i receptet lämnade jag bort, för sånt hittas inte i vår frys längre. Här äts lingon morgon, middag, kväll.

När dubbelmorfar kom hem från snösvängen i morse möttes han alltså av förföriska dofter från köket, nyduschad fru och disken undanstökad. Inte illa, eller hur? Hoppas att han förstår att uppskatta ansträngningen.

Småningom ska jag iväg till stan med två av sönerna, lite lunch och en hel del handlande, så vi klarar oss igen en liten vecka.

Ha en riktigt skön lördag med eller utan snö och med eller utan stickning.

Nästan hjärtslag

Fart och fläkt har det varit på vår fredag här idag. Jag hann just och jämnt avsluta snabbmötet på distans med mina kolleger i morse då lilla A steg in genom dörren, tätt följd av storasyster M och deras mamma. Snabbmötet utlystes igår hux flux till följd av coronarestriktionerna, som fortsätter och fortsätter. Nu kan vi inte och vågar inte heller flytta kursgånger eftersom vi inte vet när vi får igång undervisningen igen. Alla kommuner har lite olika strategi. Sibbo har stängt till 28.2, Lovisa till 14.2 liksom Pyttis och Borgå till 7.2. Undrar hur det har resonerats? Situationen är väl nästan likadan här i Nyland, åtminstone.

Vi hade alltså rart besök av flickorna idag. Det var lite lego- och duplobygge, lek med hunden osv. Och jag hamnade att byta lilla A:s blöja medan mamman var iväg på ärenden i stan. Förstås kom hon hem då det var torrt och rent i byxan!

Fia och undertecknad samt dubbelmorfar har fått fin inbjudan av M: Vi är välkomna på besök, så att min docka får träffa M:s docka. Nu vet jag dock inte om M har kollat med föräldrarna att det är okej. Få se, men Fia har i alla fall lov att sova i docksängen hos M, av dockmamman alltså.

Flickorna åkte hem igen mitt på dagen och det blev så konstigt tyst. Jag tog fram datorn och hakade på januariseminariets eftermiddagspass. Det handlade om medborgarinstitutens framtid och var riktigt intressant. Svårt att spå hur det kommer att gå, men bäst att förbereda sig på något sätt och att vara proaktiv.

Där sitter jag i allsköns ro med hörlurarna på och lyssnar intensivt samtidigt, som jag stickar på en vante. Måste ju börja få ordning på de där ensamma exemplaren.
Plötsligt hörs ett väldigt brak. Mitt hjärta rusar upp i halsgropen och slutar nästan slå. Det var fem före att jag fick hjärtslag!
Av ljudet att döma tror jag att det är en krock här utanför på landsvägen och ropar till dubbelmorfar att nu måste han fara ut och kolla.
– Äsch, det var nog bara en fågel, som flög mot fönstret.
– Nää, det hade för hårt ljud för det.

Efter lite påtryckning går dubbelmorfar till sist ut och kommer in med...

... en sparvuggla. Den var lite groggy, så det var allt bra att dubbelmorfar tog hand om den. Tänk om den hade hamnat i klorna på våra katter. Brrr!

Det var det jag visste. Det skulle aldrig ha varit ett så ljudligt brak om en talgmes eller pilfink hade flugit mot fönstret!

Dubbelmorfar har, som ni ser god hand med fåglar, ja djur överhuvudtaget. Tänk vilken upplevelse detta skulle ha varit för M!

Efter en kort stund i dubbelmorfars ömma händer kvicknade sparvugglan till och då dubbelmorfar gick ut för att placera den uppe i ett träd, så flög den iväg. Skönt att den inte skadade sig.
Som ni märker, här lever vi med naturen in på knutarna!

Önskar er alla en riktigt skön fredagskväll.

Hittat dé Nya

Idag har jag suttit framför skärmen hela långa dagen. Ja, faktiskt jobbat från kl. 9 - 20. Började med att delta i KoL:s januariseminarium. Fick lära mig bland annat om befolkningsutvecklingen. Vet ni, snart är 75 plussarna i majoritet. Hmmm... Vad innebär det för mitt jobb?

Så fick jag också lära mej Omvänt klassrum. Ja, undervisningsmetoden har förstås sina sidor, men jag undrar vad mina kursdeltagare skulle säga? Hmmm... och jag undrar vem, som på riktigt skulle ha tid? Kanske jag borde testa i någon grupp? Vem anmäler sig som frivilliga försökskaniner?

En knapp timmes lunchpaus innan jag började min distansundervisning. Och en knapp timmes middagspaus innan jag började mitt jobb som teknisk support till en intressant och trevlig distansföreläsning. Huh! Och nu sitter jag här framför skärmen igen... inte alls bra...

Det som däremot är bra är att fåglarna hittat det nya huset och att de verkar trivas där. Så dé Nya är i flitig användning. Dessvärre försvann mina havregryn, liksom mina cashewnötter. Dubbelmorfar påstår att jag kan ju köpa nytt, men det kan inte fåglarna. Hrmpf! I dessa tider, ska man ju besöka mataffären endast en gång i veckan, helst inte oftare, så...

En liten på besök

Så där, nu är klockan snart halv fem, alltså 16.30 och jag avslutar min arbetsdag och skärmtid nu. Måste finnas rum för annat än jobb och datorer. Så det så.

I slutet av förra veckan blev dubbelmorfar alldeles till sig av glädje:
– Nu e han här, ropade han då han tittade ut genom fönstret.
– Höh, svarade jag djupt försjunken i kursförberedelser.

Det var den här lilla rackaren dubbelmorfar hade fått syn på, en liten, alldeles ensam steglits. Så glad över besöket. Men nu har dubbelmorfar sina farhågor: Hur ska han lyckas locka fågeln tillbaka inför veckoslutets gårdskryssning? Vanligtvis brukar det vara talgoxar och pilfinkar och rätt sällan mera spännande fåglar på vår gård just då. Lite synd... undrar om vi kunde fara iväg till grannbyn och kryssa på någons annan gård? Någon som har mera spännande fåglar än vi?
Fågelskådarens liv är inte lätt...

Konstiga bröd

Gissa hur det gick i morse? Jo, jag startade datorn, satte på headsetet och.... just precis, inget internet! Ve och fasa! Och jag som skulle starta undervisningen på distans. Nu var det försent att åka in till stan. Tänk att jag var så säker på att allting skulle fungera att jag inte steg upp klockan sju och kollade ens. Håhåjaaa.

Nu var goda råd dyra, men det finns ju alltid möjligheter. Jag började dela mobil hotspot från arbetstelefonen. Men... haa, det var rena rama  skämtet. Jag kom liksom ingen vart.

Fort, fort ändra till min egen telefon och dela mobil hotspot därifrån. Och se på sjutton. Nu kom jag in några minuter före lektionen skulle börja. Det är inte klokt. Efter en halvtimme kom förbindelsen till all tur tillbaka, så jag klarade av dagens lektioner. Skönt!

– Va e de där, utropade äldsta sonen förbryllat i söndags.
– Sir du int, de e ju semlor.
– Du sku ju laga nanbröd, så sa du. Det sir int alls ut som på bilden.
– Jo, men det blev nu lite annat.

Och jodå, nu ser de här snabbt ihopsvängda semlorna (frallor i Sverige) minst sagt konstiga ut. Men jag hade inte riktigt tid i söndags att baka. Jag var dock tvungen, för brödet var slut. Och trots att jag är en dålig husmor, så finns det gränser också för mej. Självklart måste jag baka i synnerhet, som knäckebrödet också var på upphällning...
Hur det nu var med de här konstigheterna, så är de nu också slut. Antagligen måste vi tidigarelägga vårt veckobesök i mataffären, för idag tänker jag nog inte baka.

Här snöar det igen och jag ska nu lämna datorn åt sitt öde. Måste göra lite annat än stirra i en skärm. Men riktigt vad jag ska göra vet jag inte. Eller jo, jag vet ju vad jag borde göra, men det är ju någonting helt annat än vad jag vill göra!
Kanske bäst att sticka tre vantar till...

Ända fram till trappan

En sån dag! Vi har varit utan Internet ända till halv tre idag! Inte särskilt lyckat då man ska jobba på distans. Och trots att jag tänkte att nåja, inte behöver jag nu nätet till precis allt, så jodå, nu är jag beroende av nätförbindelse för att få mitt jobb gjort.

Jag tänkte faktiskt att jag skulle bli tvungen att åka in till stan och koppla upp mej på nätet där, men det skulle nog ha varit för besvärligt. Jag skulle ha varit tvungen att samsas med dubbelmorfar om min Adam-plåtlåda, släpat med mej en massa papper, lunchmat osv. osv. Ni märker, man blir lat av allt hemmasittande!
Bolaget hade dessutom lovat att klockan 12 skulle allting vara i sin ordning igen. Men icke sa nicke. Det värsta av allt var ju att jag som vanligt började fundera på om jag hade betalat fakturan... Håhåjaa...

Och tänk, jag som så har skrutit med vårt stabila och pålitliga nät. Kanske jag inte borde ha gjort det? Dubbelmorfar är riktigt sur, för TV:n fick fnatt och nu pixelerar den på vissa kanaler, kanske t o m på alla. Han funderar på om han ska återgå till antenn-tv. Det skulle ju nog vara ett steg bakåt, inte sant?

Vi har haft besök under morgonens tidiga timmar. Ända fram till trappan går spåren. Vem månne har hälsat på? Skatan? Kråkan? Korpen? Koltrasten?

Nu får jag nog konstatera samma som minstingen, då vi diskuterade de spår som han har runt sitt hus i grannbyn:
– När jag var liten visste jag alla de där spåren.
Jo, det kunde jag också, när jag var liten, men nu, nu får jag allt lov att kolla med någon. Kanske jag ska fråga en fågelskådare?

Tre olika

I natt, närmare bestämt klockan 01.17, ja, ja, jag har läst och sett på för många deckarserier, så stod jag utanför toadörren tyst som en mus. Det var ljust därinne, så jag trodde att dubbelmorfar uträttade sina behov, fastän det var knäpptyst. Verkligt mysko!
Till sist blev min nöd så stor att jag försiktigt knackade på dörren och sedan öppnade den och...

... ja, det var alldeles tomt där. HUPS! Efter det lilla toabesöket, sov jag sju timmar i ett streck. Skönt! Dubbelmorfar hade slocknat på soffan och visste som vanligt inte hur filmen hade slutat...

Igår då jag precis hade fått min 10 liters kastrull med korvsoppa färdig, så knackade minstingen på dörren. Han undrade vänligt om vi behövde någonting från affären och om han skulle hämta någonting ätbart åt oss. Jag kunde överraska med soppa, som jag bjöd åt honom i stället. I fredags hämtade han lunch åt oss från stan. Det var riktigt gott och precis vad som behövdes innan jag satte igång med min distanskurs. En riktig gullunge, inte sant?

Tur att den nästyngsta också dök upp igår på soppa tillsammans med sin sambo. Och skönt att inte ha behövt laga mat igen idag. Så trots att jag sagt att jag inte ska ha 10 liters kastruller med mat längre, så är det nog bra att ha dem ibland.

Ifall ni funderar hur det gick med mitt dilemma igår, så.. joo, jag kompromissade. Jag jobbade lite och jag stickade, men...

... det blev en smärre katastrof! Nu har jag tre olika vantar istället för två par! Två bredare vantar med den röda randen på olika ställen och en smalare vante...

Kanske bäst att jag slutar med stickandet och ger bort allt garn, för så här kan jag ju inte fortsätta. Nu blir det liksom att sticka tre vantar till samt ännu ett smalt par...
Och jag som skröt så med mitt stora svarta häfte! Jo, jag hade skrivit noggrant upp hur många varv resår det ska vara. MEN sedan står det enbart minskningsvarv! Vaddå, minskningsvarv? Jag borde ju veta hur många maskor jag ska minska med... 

Suck! Idag har jag inte haft någon sticklust alls och det av förståeliga skäl...

Önskar er en riktigt trevlig start på den nya veckan.
Jag ska försöka ta ny fart och åstadkomma några vantar till, alternativt begrava mej i jobbet!

Dagens dilemma

Takdropp, blåst och kramsnö utomhus idag. Och så halt att man får vara riktigt rädd för att inte bryta någonting. Bäst att ta det lugnt och försiktigt. 

Dagens dilemma:

Jobba eller sticka?

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på lördagen!

Hon är tillbaka!

Jösses vet ni, nu har jag tagit om mitt eget sovrekord! I morse vaknade jag inte förrän klockan tio. Det är ju liksom inte klokt! Halva dagen hade ju redan försvunnit. Till råga på allt, så trodde jag att det var lördag...

Nå, nu är ännu en arbetsvecka slut, en vecka med distansundervisning, som numera går allt bättre, mest beroende på duktiga deltagare. Trots det, så längtar jag och många med mej efter närundervisningen.

Igår, då jag hade teknisk support för en distansföreläsning, så ringde det och jag svarade förstås. Det var nån kille på finska. Han rabblade upp någonting med blixtens hastighet och som jag förstås inte riktigt uppfattade, förutom då att det inte var någon i behov av teknisk hjälp. Så jag drog fram min bästa rikssvenska betoning och sa:
– Hej, på dej!
Killen kom av sig ett tag och sa sen på finska:
– Ska vi nu int prata finska, då vi ändå befinner oss i Finland.
Nu blev jag i min tur helt perplex och sen började jag gapskratta och svarade:
– Trodde du ja. Tack och gonatt!
Och så lade jag på. Alltså vad trodde den där typen? Att han skulle ha fått sälja någonting alls efter det där? Håhåjaa, jag hade trott att vi kommit över det där med språken. Här talas ju för sjutton en massa andra språk än finska och svenska. Här talas samiska, ryska, arabiska för att nu bara nämna några...
Nå, nu är den telefonnummern blockerad, så...

I tisdags kom hon tillbaka, småfrusen och trött.

Sista biten fick hon, Gertrud, åka på kälken. Det är lite skralt med allmänna kommunikationsmedel här och eftersom hon inte alls har varit i kontakt med oss visste vi inte att hon var på väg hem från det stora landet i väst.

Gertrud var inte alls glad, då det visade sig att hon skulle skotta upp en gång alldeles själv.

 

Riktigt sur blev hon, då det gick upp för henne att hon skulle få tillbringa sin karantän i den översnöade lekstugan.
– Jag vill in till min gungstol, klagade hon.
Men jag var mycket bestämd på den punkten:
– Nej, du måste vara i karantän, för vi vill inte ha covid-19 i det här huset och du kan vara smittad.
– Men jag är ju en ko, råmade Gertrud i högan sky.
– Än sen. Det finns inga garantier för att kor inte kan bli smittade. Du får nu bo i lekstugan på hö och vatten tills vi vet att du är frisk. Och därmed basta!
Nu fnyste Gertrud så röken stod ut genom näsborrarna, stampade med klövarna och vaggade hotfullt fram och tillbaka med sänkta horn.
– Jag ska ha wienerschnitzel och mos inget hö, vrålade hon.
– Absolut inte. Schnitzeln görs på kalvfilé och du är vegetarian. Så det så.
– Nej, det är jag inte alls. Du hittar bara på.
– Du vill väl inte ha galna kosjukan heller. Det får du om du äter kött, svarade jag och förklarade allt om idisslandet och Gertruds fyra magar. Till sist gav hon med sig. Men nu sitter hon i lekstugan och skrålar sorgliga visor. Hoppas att grannarna inte blir störda.
Det är inte lätt med kor, som är envisa som oxar.

Sen har ni väl inte missat de berömda vantarna? De som sågs i TV över hela världen? Härligt, säger jag bara. Bernies stickade vantar stal showen utan tvekan. Så fint med hantverk!

Nu önskar jag er alla ett riktigt skönt veckoslut!

Förstklassigt huvudbry

Tänk så rätt vi hade igår med min finska kollega: Vi borde ha varit hemma och njutit av solen! Idag har det blåst och snöat. Inte direkt läge för sköna promenader.

I postlådan dök den här upp (eller förresten, dyker någonting ner i postlådan?):

Jippii! Nu får jag gymnastik igen på hög nivå. Så glad över den här tidningen. Och nu kan dubbelmorfar andas ut, ingen mer Allers! Eller nåja, osvuret är bäst...

Förstklassigt huvudbry lyckades jag skapa åt mej själv idag, då jag plötsligt hade två profiler på LinkedIn. Hur det har gått till och när det har skett vet jag inte. I princip ska man inte kunna ha två profiler med samma namn, e-postadress och lösenord. Men se det har jag förstås lyckats med! Och det värsta av allt, den ena profilen hade all min arbetsdata korrekt och den andra var tom. Suck och dubbelsuck. 

Bäst att jag i framtiden håller mej från datorer och enbart sysslar med korsord!

Så vackert

I morse när jag åkte in till stan på jobb, så tittade solen fram, och jag hade mest av allt lust att stanna hemma. Skulle kännas betydligt tryggare om vi kunde ha veckomötena på distans... antalet covid-19 smittade ökar för varje dag... 

Så vackert och lockande ute idag. Tänk att min finska kollega på datasidan hade precis samma känsla: Att det skulle ha varit skönt att få stanna hemma.
Som han sade: Det är lättare att åka till jobbet då det är regn och rusk...

Nu lite fortsatt datorjobb innan jag tar fram stickningen och börjar på nytt med det jag drog upp igår. Här löper det nu inte riktigt som på Strömsö!

Nytt hus

Igår vet ni, då blev jag helt chockad: Fransmännen har förstört Adam-plåtlådan! Det var det värsta! En buss!!! Vem vill köra med en sådan? En Zafira ska se ut som en Zafira och inget annat. Idén är ju att den är tillräckligt rymlig, käck att köra med och framförallt tillräckligt hög, så man inte behöver sitta lågt nere på marken och att det är lätt att stiga i och ur den. Snyft, snörvel! Nu blir det nog att hålla sig till min urgamla modell och glömma alla moderna plåtlådor...

Redan för över en vecka sedan köpte jag ett nytt hus, vitt med brunt tak. Jag fick göra det helt själv utan dubbelmorfars inblandning, men så var det också för mina egna pengar, så...

Idag kom huset äntligen på plats. Och tur var det, för det förra huset, som nu har sett sina bästa dagar, fick vänta tio år innan det kom på plats.
Våra bevingade grannar var lite misstänksamma i början, men då jag bjöd på cashewnötter naturell, som stötts i morteln, då blev det lite mera fart i huset.

Snyggt hus, inte sant? Fönstren är täckta för att våra bevingade vänner inte ska flyga in i huset och sprida smitta. Det här huset står på en metallstång för att katterna inte ska komma åt att klättra upp och ta sig ett litet byte.

Ni ser, det gamla huset börjar vara illa medfaret. Det var alltså hög tid att skaffa sig nytt, eller hur?

Nu ska jag se om jag lyckas locka dubbelmorfar till köket. Det skulle vara dags för middag. Soppa skulle vara gott, men vem ska skala potatisen?

Försöker och försöker

I natt, vet ni, gjorde jag rekord! Jag kröp ner under täcket före klockan 22.30. Sov till halvtre, upp ett varv och så tillbaks i sängen. Vaknade på nytt halv fem, men det var alldeles för tidigt att stiga upp, så jag vände på mej och sov ända till halv nio i morse! Det är rekord! Visserligen skönt, men ack så stel man blir av att ligga så länge.

Jag försöker och försöker få mitt lilla sockprojekt färdigt...

... men det tar liksom ingen fart. Jag klarar inte av att brodera, hur jag än försöker. Jag tittade på Lee, men det liksom inte fungerade på den här sockan...

Så jag fick skippa maskstygnen och nu vet jag varken ut eller in. Kanske virka någonting i stället? Hmm... eller helt enkelt nöja mej med enfärgade pyttesmå sockor.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

Själv ska jag nu gå och kalasa på nystekta plättar. Verkligt lyxigt med en händig karl i köket!

Igenimmade

 Igår försökte dubbelmorfar förmå mej att ta ett handtag i hushållet:
– Alla n..., började han, men kom strax av sig. Han hade tänkt säga normala och det skulle ha fört ut honom på djupt vatten i en diskussion, som han inte skulle ha klarat av. Det finns ju liksom inget normalt! Så han tog ny sats:
– Alla vanliga husmödrar städar, diskar och tvättar.
– Men så bra, både tvättmaskinen och diskmaskinen har jag fått igång redan. Nu får du då ta fram snabeldraken och gå ett varv över huset.
– Men, sa dubbelmorfar och blev helt svarslös. Skulle han liksom dammsuga? Jo, det skulle väl ha varit rättvis fördelning? Han bänkidrottade ju och jag hade ändå viktiga stickningar att ta hand om.
Dessvärre kom jag tyvärr inte på igår att jag kunde bra ha gått med snabeldraken rätt demonstrativt framför tv:n...

Vi är inte enbart insnöade här, vi är också igenimmade!

Och det beror på att vi borde sätta i ett nytt dubbelt fönster istället för det gamla enkla. Det har stått på vår att-göra-lista, sen vi flyttade in, men...
Blommorna trivs inte på det här fönsterbrädet, för det är alldeles för kallt för dem.

Iskristallerna som bildas är helt fantastiska när man börjar studera dem närmare.

Önskar er en trevlig fortsättning på söndagen! 

Själv ska jag nu gå och hänga tvätt, trots att jag absolut inte är någon vanlig husmor!
Dubbelmorfar spelar gitarr för mej, Wonderful tonight. Mera sådant, tack. Snabeldraken får vänta.

Han har förstått!

Dubbelmorfar är inte särskilt förtjust i Allers. Det trots att den hörde både till hans och min barndom.
– Här e ju bara mat o korsord, grymtade han igår då han bläddrade igenom senaste numret.
– Mmm, mumlade jag medan jag funderade på hur jag skulle brodera på lilla minisockan. Det är ju just korsorden, som intresserar mej, så...

Hur det nu var igår, så läste dubbelmorfar tidningen noggrannare än vanligt. Och då stötte han förstås på det där med "Vinterns skönaste sockor".
– Här är randiga sockor som du kan sticka, hojtade han glatt.
– Mmm, svarade jag fortfarande fullt sysselsatt med att försöka räkna ut hur jag skulle brodera.
– Garnkostnaden är 245 kronor, fortsatte dubbelmorfar.
– Mmm, mumlade jag.
– Men det gör inget för du har ju gratis garn.
– Va, frågade jag med vilt uppspärrade ögon, va sa du nu?
– Ja, du har ju gratis garn, bara att gräva i lådorna.

Jösses, hör ni, han har förstått! Äntligen! Det som alla garnomaner vet: När man har garn i lager är det gratis!
Jag blev så till mej igår att jag höll på att ramla från stolen. Sen hade jag lust att skutta upp, dansa och skråla, göra piruetter, rita kors i taket, ta kontakt med mina stickväninnor och ropa ut till hela världen: "Han har förstått!".

Till all tur hann jag hejda mej. Inte sagt att dubbelmorfar skulle ha haft överseende med mitt galna beteende. Jag andades in och ut några gånger, innan jag med lite darr på rösten frågade:
– Vill du ha såna där randiga sockor då?
– Nä, jag vill ha rutiga sockor.
Kul, en ny utmaning för mej. Nu gäller det att börja gräva bland diverse mönster.

Evinnerligt tacksam är jag för en så förstående karl, en karl som uppskattar garnlagret! Det här räcker nog nu för hela året framåt, så jag behöver knappast lista de tre dagliga positiva grejerna längre, eller vad tror ni?

Idag har vi en kylig, men fin vinterdag här i sydöst.

Solen lyser och det gnistrar i snötäcket.

Här har nån tassat fram...

Och det är ingen mindre än den fina katten i grannbyn.

Nu önskar jag er en riktigt skön fortsättning på lördagen.

Jag ska försöka brodera. Jag kunde ju åtminstone tidigare...

Tacksamhet

Så här i början av året innehåller alla veckotidningar bantningstips, recept på lätt mat, tips på gymnastikövningar, årshoroskop och peppande tips om hur detta år helt enkelt ska bli superbra.

Allers, tidningen med de intressantaste korsorden, är inget undantag. "Gör 2021 till ditt år!" står det på pärmen till nummer 3. Man ska enligt en israelisk metod lista 10 olika saker under ett antal rubriker, bland annat "Vad älskar du att göra". Därefter ska man försöka få ner det hela till två meningar och sedan börja bena ut det stora målet och delmål för att nå dit. Alltså nu rätt grovt förenklat, men ändå... Verkar alldeles för omständligt för mej.

På Instagram såg jag en betydligt bättre grej, som jag tycker att vi alla kan ta efter. Det var Lee Esselström, som vill fokusera på det positiva. I hennes familj har man bestämt att vid middagsbordet ta fram tre bra saker, som har hänt var och en under dagen. Fenomenalt, enkelt och bra, inte sant?

Igår fick dubbelmorfar till exempel tre olika tack för att han varit ute i snösvängen. Ett tack fick han öga mot öga (ingen fara, de var utomhus och på behörigt avstånd!), ett kom per sms och ett var konkret i form av ätbara flingor och ett kaffepaket. Otack är alltså inte alltid världens lön. Det finns människor, som förstår att uppskatta ens insats.

Mina egna tre bra grejer igår är utan tvekan att jag klarade av mitt vikariejobb, trots att det var utanför min bekvämlighetszon, att vår äldsta son skötte om veckohandlandet och faktiskt också hämtade hem Allers-tidningen samt att jag fick färdigstickat en pytteliten socka.
Ja, inte att förglömma middagen, som dubbelmorfar fixade: Mosplättar (så fick vi åtgång på en kylskåpsrest!), råriven morot, lingonsylt och köttbullar.

Dagens tre bra saker så här långt:
Dubbelmorfar skjutsade mej till stan på jobb, så jag behövde inte bekymra mej om hur jag skulle få igång bilen i -20 grader.

Bra och kreativ utvecklingsdag på jobbet.
Blev bjuden på supergod lunch: Lövbiff, potatiskroketter och sallad.

Och som extra bonus, ett trevligt telefonsamtal från en vän och kollega. Uppiggande och bra inledning på veckoslutet.

Så mycket alltså att vara tacksam för...

Önskar er en riktigt trevlig fortsättning på fredagskvällen.

Insnöade

Kära vänner, här har vi snö, mycket snö. 45 cm djupt är snötäcket.

Stackars Arvid. Det är knappt att man ser hans röda näsa...

Inte ser man grisen heller... och endast lite av renen.

Lurvinge är inte alls nöjd med det här vädret. Hon sticker fort ut huvudet genom dörren, rusar iväg på en snabb runda och vill fort in igen. Förstås måste hon hinna lite kolla på sitt revir...

Rattkälken väntar på flickorna, men nu är det så kallt att det är bäst att hålla sig inomhus...

Solen lyste upp idag, medan jag vikarierade på min arbetsplats i stan. Förstås hade jag munskydd på och nu även handskar. Visade sig vara svårt att svara i mobiltelefon med engångshandskar på händerna.

Den gamla trotjänaren och dubbelmorfar har fått vara ute i snösvängen riktigt ordentligt i år. Och förstås händer det saker när man behöver sin medhjälpare. Först gick värmen i traktorhytten, så rutorna immade igen. Igår frös gaspedalen fast, så det blev att snabbt meka mellan slungandet.
Gissa vem som inte gillar snö i det här huset?!

Stora svarta häftet

Då och då försöker jag bli ordentlig och organiserad. Oftast rycker jag upp mej just den här tiden på året. Tyvärr varar inte det tillståndet så värst länge innan jag är tillbaka i samma kreativa kaos, som förut. En av mina större utmaningar är att hålla ordning på mina olika projekt. Grundtanken är att jag ska hur ordentligt, som helst, skriva in dem i en exceltabell och på det sättet ha lite koll.

Nå, hur går det? Inte särskilt bra förstås! Medan jag stickar mitt sockskaft och kommer till att det är 17 varv resår, så inte rusar jag iväg till datorn och börjar fylla i någon exceltabell inte. Nej, jag skriver förstås upp 17 varv resår på en lapp, som jag sparar bland andra lappar och som plötsligt är försvunnen. Eh, hur gick det till? Och fastän lappen inte skulle vara försvunnen, så inte skulle jag precis vara gladare för det. Det hjälper inte stort om det står 17 varv resår på en lapp utan närmare förklaring. Är det fråga om jumperstickning? Halsduk? Vantar? Benvärmare? Sockor? Handledsvärmare? Mössa?
Ja, man kan ju bara undra...

För att försöka få bukt med mina lössläppta lappar, grävde jag fram mitt stora svarta häfte. Nu försöker jag alltid hålla det i närheten av mina stickningar. Särskilt framgångsrikt verkar det inte ha varit hittills, om man ser till hur stora luckor här finns mellan anteckningarna. Jag började anteckna i augusti 2011 och slutade samma år i december. I mars 2012 har jag plötsligt kommit ihåg häftet igen och antecknat fram till juni samma år. Under år 2013 gick det redan betydligt bättre, för då började jag i februari och slutade först i november samma år.

Men sedan, sedan ingenting förrän en anteckning om påbörjad sockstickning år 2018. Under 2019 finns sporadiska anteckningar från februari till november. I år finns hela tre anteckningar redan, så kanske, kanske jag blir ordentlig någon vacker dag. Det verkar onekligen som om det här häftet kommer att hålla länge med den här takten.

Nu måste jag jobba lite, för hux flux ikväll lovade jag hoppa in som vikarie i morgon...

Flyga drake

Nu har vi snö minsann och storm. Jag oroar mej för dem som är ute på arbetsresa i det här vädret. Man borde ju hållas hemma. Det har jag gjort, som visserligen har haft undervisning, men till all tur på distans.

Låt mej presentera ett projekt, som blev färdigt på förra årets sida.

Modell: Nummer 55 i handarbetstidningen Suuri Käsityö nr 5 - 6/2014

Garn: Arctic från Sandnes Garn

Åtgång: 412 g

Stickor: Nr 3½

Ett svårfotat motiv, svårt att göra rättvisa åt färgerna, i synnerhet om man fotar inomhus (se översta fotot!).

Idag ska man nog inte flyga drake så som det stormar.

Dubbelmorfar är ute i snösvängen, så honom har jag inte sett på hela dagen! Skolbussen i norra grannkommunen  sitter fast i snödrivorna...

Vem var det som ville ha snö?

SNÖ!

Aj, aj, aj, nu har jag sjuka axlar och stel nacke! Och då har jag inte behövt vara ute i snösvängen. Nej, långt därifrån.

Förlåt att jag gnölar, men jag har suttit precis hela dagen framför datorn och jobbat. Någonting, som fortsätter i morgon med oförminskad styrka. Jag har flyttat på en massa kurser och försökt omvandla en del till distans. Vem vill hålla kurs ännu efter midsommar? Jag bara frågar.

I morse smet dubbelmorfar iväg hemifrån tidigt på morgonen. Det blev till att ta bort snö från vägen i grannbyn.

Vi har alltså rejält med snö här i sydöst. Äntligen efter två snölösa vintrar. Dubbelmorfar är förstås inte lika förtjust..

Från vårt västra grannland nås vi igen av ett sorgebud, då ytterligare en känd "kulturperson" har avlidit i covid-19. Det är nog många som gråter, trots att Thorleif uppmanar oss att inte göra det.

Kom ihåg att dra på yllesockorna, ha det bra och njuta av livet! Med eller utan stickning.

Digital

 – Vad står det på programmet idag, frågade jag dubbelmorfar igår.
– Mmmm, stönade han sömnigt till svar. Han hade sett på Clintan mitt i natten och var av förståeliga skäl inte alls pigg i arla morgonstund.
– Ska vi göra något roligt, fortsatte jag ivrigt utan att få annat svar än en snarkning.

Dottern räddade fadern, då hon ringde och frågade om han kunde komma och hjälpa lite med hennes Adam plåtlåda. Tjohooo, det blev helt ex tempore en trevlig eftermiddag med barnbarnen. Tack för det. Det är sådant som sätter guldkant på livet.

Jag har, vet ni, gått och blivit digital också då jag stickar. Inte så att jag liksom tittar på stickbeskrivningen från en surfplatta. Nej, där föredrar jag fortfarande det tryckta ordet, för då kan man skriva upp olika saker, som man inte får glömma då man ska sticka nästa socka.

Nuförtiden använder jag en sådan här liten rackare då jag ska räkna varven! Dubbelmorfar är inte särskilt förtjust i den. Där ligger han och halvslöar på soffan och har för länge sedan tappat intresset för det mediokra tv-utbudet efter ivrigt zappande i jakt på ens någonting sevärt. Plötsligt piper det till och han far upp som skjuten ur en kanon:
– Va va det, frågar han, beredd att rädda allt som räddas kan innan något värre händer.

Den här lilla varvräknaren har alltså ett högt pipande ljud varje gång jag plussar på den för att jag är på ett nytt varv. Jag tycker förstås att det är bra, för då kommer jag ihåg att nu har jag bytt varv, men omgivningen är alltså inte lika begeistrad.

– Man kan ju dra streck, säger dubbelmorfar. Ja, jo, men ibland är det svårt att hålla reda på om man faktiskt redan har kommit ihåg att dra det där strecket. Då är nog en pipande digital varvräknare fenomenalt bra att ha.

Nu kanske ni protesterar och säger att man behöver vare sig varvräknare eller dra streck, för man kan ju räkna varven. Pytt, säger jag. Har ni provat på den metoden i det här huset? Nä, kunde just gissa det. Där räknar ni varven i allsköns ro på er stickning: 1, 2, 3, 4, 5.. när dubbelmorfar plötsligt frågar:
– Vem sjöng nu igen den där You'll Never Walk Alone?
– Gerry & The Pacemakers, svarar du inte ont anande och fortsätter räkna: 7, 8, 9...
Men, hallå vänta nu, nu blev det tokigt och så får du börja om från början.
Nä, tacka vet jag en pipande, digital varvräknare! Stickning är rena rama redskapsgymnastiken, inte sant?

Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka!

Saku grodsockor

Idag bjuder jag på lite gammal skåpmat. Nåja, för er är det förstås helt nytt, men det här projektet blev färdigt redan i november och bara väntade på att få överräckas till M. Den överlåtelsen skedde nu i tisdags, så nu kan jag lugnt visa att jag nog har åstadkommit någonting lite på stickfronten.

Modell: Saku sammakko

Garn: 7 - bröder från Novita

Åtgång: 70 g

Stickor: Nr 3½

Virknål: Nr 3

– Var e öronen, frågade dubbelmorfar då han fick syn på de här sockorna.
Kära nån, han har glömt hur grodorna ser ut! Och inte minns han heller barnsången... "ej öron, ej öron, ej svansar hava de"... Till och med M vet att grodor inte har öron! Så det så!

En liten sockstickning kan tyckas, men som vanligt mycket att fästa!

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på lördageen.

Nummer ett

Gårdagens distansundervisning gick riktigt bra, så småningom är jag på gång igen. Bara lite trögt så där direkt efter jullovet...
Dagens arbete har också löpt på riktigt bra, men än finns mycket administration kvar. Strunt i det, för nu är det veckoslut, som gäller.

Igår hann jag inte sticka en endaste liten maska. Och det beror förstås på det, att jag borde ha lagt upp för en ny socka, så jag skulle ha fått det sista beställda paret färdigt nån gång... Får ta itu med det nu i kväll istället.

Om nu gurkburken är tom, så har vår postlåda varit glädjande full den här veckan.

Det började i måndags...

... då kom den här handarbetstidningen i postlådan, Kotiliesi Käsityö nr 1 2021. Jag har knappt vågat bläddra i den, enbart muttrat: "gör ufona klara först, gör ufona klara först"...

Igår fanns den här handarbetstidningen i postlådan, Suuri Käsityö nr 1 2021. Den har jag inte hunnit studera ännu.

Och idag kom den...

... tidningen med stort T, Nya Östis fanns planenligt i vår postlåda idag.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fredagskväll.

En tom gurkburk

Första arbetsdagen nästan avklarad och det i lite uppgiven stämning. Ingen närundervisning på hela den här månaden. Helt förståeligt på grund av rådande omständigheter, men mycket extra arbete och efter tre veckor fortfarande osäkerhet.

Nå, distanskurserna får fortsätta, så det blir nog att börja utveckla sig i den riktningen, eller börja fundera på förtidspension om covid-19 ska grassera länge än.

Hur positiv jag nu än brukar vara och säga att glaset är halvfullt istället för halvtomt, så måste jag ju konstatera att gurkburken är tom!

Ja, ni ser själva, en liten vecka tog det och så hade vi smaskat i oss det goda innehållet från gurkburken vi fick från väst. Endast svartvinbärsbuskens blad, pepparkorn och dillstjälkar återstår. De får förgylla vår kompost.

Vår äldsta tycker att jag kan göra ålandsgurkor alldeles själv.
– Du behöver bara lite vichyvatten och gurkor, sa han.

Jo, jo, men nu ska här flyttas kurser och förvandla en del till distans och... hmmm... bäst att ta det lite lugnt och sätta sig ner och sticka först, eller hur?

Men allra, allra först lite distansundervisning. Hoppas att jag klarar det.

From the Heart

– Va gör du, utropade dubbelmorfar igår kväll då han kom hem från ett besök i grannbyn.
– Eh, jag...
– Du ska ju sticka babysockor och inget annat.
– Men j-, j-, j-, ja-, ja-, jag vill ju... försökte jag stammande förklara.
– Int ska du håll på me de där nu.
– Men jag vill ju för sjutton bli färdig med något smått och enkelt ibland, försvarade jag mej nu med brösttoner.

Håhåjaa, jovisst är det bra att han håller ordning på mina projekt, men ändå. I måndags blev jag ju faktiskt klar med två par babysockor, så lite virkning emellan är helt okej, inte sant?

Modell: From the Heart

Garn: Bomullsrestgarn och Venne metalltråd

Åtgång: 4 g

Virknål: Nr 3½

Önskar er alla en trevlig fortsättning på trettondagen.
Själv ska jag väl sticka tre stycken babysockor till...
Och nej, det handlar inte om tillökning i familjen, utan om en beställning. Så det så!

Årets andra...

 ... bondost såg dagens ljus igår...

Egentligen blev den här färdig igår kväll, så den såg nog inget ljus precis, eftersom det var mörkt utanför fönstret. Bortsett då från vägbelysningen och julbelysningen.
Hur som helst inom loppet av en knapp liten vecka har jag hunnit koka bondost hela tre gånger. Snart kan jag koka den i sömnen vänta bara... Dubbelmorfar vill gärna att jag fortsätter i samma takt, men jag har förklarat att jullovet tar slut i torsdag och att jag till skillnad från vissa andra inte är pensionär!
– Men du kan ju åtminstone koka en varje månad, bad han. Men jag tror nog att man skulle tröttna på delikatessen rätt fort om den liksom blir vardagsmat.

Min ostpress fungerar enligt principen "man tager vad man haver". Och åtminstone igår fungerade det hela utmärkt. Osten blev precis lagom kompakt/porös. Min hulda moder, salig i åminnelse, hon hade ett lod från en våg. Lite säkrare system för då är vikten alltid densamma.

I morse stapplade jag ur sängen förrän jag vaknat! Och det för att jag hörde dubbelmorfar prata i telefon. Trots att jag hade sömngrus i ögonen och längtade tillbaka till sängen, så var det bara att ta sig till duschen på sömniga ben. För idag var det glädjens dag! Vi har nämligen haft rart besök av tre flickor!

På förmiddagen var vi ute med M och A. Dubbelmorfar hade lånat morbrors rattkälke från grannbyn och som ni ser gick det undan med dubbelmorfar som häst. Flickorna upphävde lyckliga tjut ju hårdare det gick och mormor hann inte alls med utan fotade endast snöhögar!

Vi hade för övrigt fullt upp med M. Vi laborerade i den magiska boxen! Oj, så många fina knappar vi hittade och undersökte. M tyckte att jag skulle sticka någonting till alla knappar. Det lär nog bli ett rejält dagsverk, det.

Eftersom vi idag hade uppvärmda matrester till middag beslöt jag att satsa lite mera på efterrätten istället. Och det samtidigt, som jag räddade en bullalängd från att ingå i matsvinnets stora gap.

Här har vi ätit fattiga riddare till dessert. Mums!
– Vad har du för vita prickar på din skjorta, frågade dubbelmorfar då jag stod med ryggen mot honom och stekte bullskivorna.
– Va, frågade jag och försökte utan framgång kolla vad det handlade om.
Dubbelmorfar tystnade omgående, för han hade upptäckt att hans vispande av grädden var orsaken till de vita prickarna...

Nu önskar jag er alla en riktigt skön helgkväll.