Nu kom det sista

Idag är jag tillbaks vid köttgrytorna. Har klarat av veckans första kurs och det trots främmande reservdatorer, som nu inte riktigt ville som vi ville. Nu hemma på håltimmar innan jag ska susa iväg till västra grannstaden och fortsätta undervisa. Har klarat av lite administrationsjobb, så jag inte behöver öppna datorn mera i kväll efter hemkomsten. Verkar alltid finnas någonting som ska fyllas i kollas osv. lite som lösa trådar i garnarbetet.

Idag hade både jag och dubbelmorfar tur, för nu kom det sista ner från taket!

Snö ända fram till min bil. Det här kom ner med en verklig skräll. Tur, som sagt att vi båda var inomhus.

Nu ska jag äta lite och så iväg.

Önskar er en riktigt fin ny vecka!

Virkad hängkorg

I morse vaknade jag redan kvart över sex. Det var stjärnklart på himlen och resten av huset sov. Jag tassade runt ett varv och kröp sedan ner igen under täcket. Jag hade drömt så konstigt, att min före detta chef i mitt tidigare yrkesliv i den bästa av kommuner, hade blivit president, att han drog iväg med mig nånstans i små trånga gränder och att en säkerhetsvakt klädd i vit uniform följde efter oss vart vi än gick eller åkte. Till sist hamnade vi i ett konstigt rätt nedslitet och mörkt rum bland en massa kyffen. Där skulle presidenten jobba. Jag fick aldrig klart för mej vad min uppgift var eller vad jag förväntades göra. Konstiga drömmar, i synnerhet med tanke på att jag inte ens tittade på någon film igår kväll innan jag lade mej. Nej, jag tittade på snooker. Ett spännande spel. Helt otroligt hur spelarna kan räkna ut var den vita bollen ska placeras inför nästa slag eller hur de kan använda kanterna på bordet som hjälp. Igår vann Ronnie O'Sullivan och ikväll är det final. Men den tror jag att jag hoppar över, för i morgon är det arbetsdag och väckarklocka, som gäller.

I söndags för en vecka sedan när jag äntligen hade fäst den sista tråden i rönnbärskaramellsockorna, så fick jag lust att göra ett mindre arbete, som genast skulle bli färdigt.
I mitt desperata letande efter sockgarn till dubbelmorfars tunna sockor stötte jag i mitt förråd på ett påbörjat nystan med Eco Tube från Novita. Vad jag hade använt det till minns jag inte. Mönster hittade jag i Kauneimmat Käsityöt nr 2 2022, som jag inhandlat tidigare. Jag vägde nystanet, joo det skulle räcka till. Sen grävde jag fram en virknål och satte igång.

Modell: Leksaksförvaring (Lelusäiliö), modell nr 27 i Kauneimmat käsityöt nr 2 2022

Garn: Eco Tube från Novita

Åtgång: 226 g

Virknål: Nr 8

Designer: Therese Hagstedt

Det gick snabbt och behändigt att virka, även om den där återvunna trikån är ganska hård. Så mycket mera än den här korgen skulle jag inte ha mäktat med på en dag. Tyvärr återstår det ännu över 200 g av det där garnet, så nånting måste jag ännu hitta på, men vad?

– Det här är en ägg-gömma, sa jag åt dubbelmorfar då han muttrade något om handarbetsgalning.
– Men där är ju inga ägg, protesterade han.
Haa! Jag är nu inte galen heller. Om jag skulle placera chokoägg där redan nu inför påsken, så skulle de försvinna varje gång dubbelmorfar går förbi! Så han får nog lov att snällt vänta till långfredagen.
Det här alstret ingår tyvärr inte i min handarbetsbingo. Om det riktigt kniper kan det kanske gå som påskdekoration, eller hur?

Ursprungsmönstret finns hos Svarta Fåret och där heter det Salvador - virkad hängkorg.

Önskar er en skön fortsättning på söndagen!

Själv ska jag ta itu med lite kursförberedelser inför nästa vecka, som blir en sex dagars vecka för min del. Har kurs också på lördag! Välkommen med!

Som igår

– Nej, int nu igen, stönade dubbelmorfar i morse då jag glatt meddelade att nu var vår trappa än en gång full av snö. Den kom ner från taket och det var nästan som igår.

Jag hörde nog braket sent igår kväll, men ville inte göra dubbelmorfar upprörd inför natten.

Till all tur var det endast lite taksnö i gången i morse och inte proppfullt, som igår. 

Men till dubbelmorfars förtret, så hänger det ner mera snö, som kommer att landa framför trappan igen. Och bra så, tänk om vi skulle ha platt tak istället, då skulle nån vara tvungen att klättra upp och skotta ner snön. Och sånt är farligt!

– Va har du för storlek på dina blusar, frågade jag ivrigt av dubbelmorfar i morse.
– Hurså, frågade han och sände mej en ytterst misstänksam blick.

– Nå, ja tänkte nu bara om jag hittar någonting, sa jag mycket svävande.
– Ja ska int ha någo nya kläder, morrade han.
– Nä, nä int nya, jag tänkt bara att om jag börjar plocka undan lite, så...
– Ja känner nog dej, int städar du någo, flinade han. Och jag fick aldrig något svar på min fråga.

När äldsta sonen dök upp lite senare, så fick han samma fråga. Han var lika misstänksam, som fadern och jag fick aldrig något svar. Och jag som hade tänkt överraska dubbelmorfar med en oktröja! Jag skulle vilja sticka ett större plagg och vad skulle då vara bättre än en uggletröja? Men hur ska jag nu veta hur mycket garn som behövs? Tror ni att jag lyckas mäta dubbelmorfars omkrets medan han sover? Eller kanske om jag ger honom en kram samtidigt som jag mäter omkretsen i smyg?  Eller ska jag gissa hejvilt? Jösses, hur kan karlar vara så krångliga? Om jag stickar ett så där stort arbete vill jag ju att det passar sen också. Hmmm, måste fundera hur jag ska göra. Har ni några förslag?

Förresten, tror ni att man redan skulle kunna sitta ute på terrassen och sticka? Solen lyser så lockande. Om man riktigt sveper in sig i tjocka filtar och...
Kanske ändå bäst att låta bli, så man inte blir förkyld.

Ha en riktigt skön fortsättning på lördagen. 

 

Kaffe med lite tilltugg

Låt mej börja med ett tillrättaläggande. Igår skrev jag ju att jag kommer att vara en nyhetsundvikare av stora mått. Det betyder inte att jag inte bryr mej, för det gör jag. Men för att inte få en massa hemska bilder på näthinnan och för att inte låta mej dras med i galenskapen, så vill jag helt enkelt inte titta på nyhetsbilder och sedan gå omkring och vara rädd för sådant, som jag nu just inte kan göra något åt. Att undvika nyheter är helt enkelt en skyddsmekanism och en rätt sund sådan om ni frågar mej. Till råga på allt är det ju svårt att veta vad som händer på riktigt i Ukraina. Krigets första offer är sanningen. 

Igår kväll hade vi äntligen våra vänner på besök. Så härligt att träffas. 

Jag lovade bjuda på kaffe med lite tilltugg och så här såg det uppdukade bordet ut! Lite tilltugg alltså! Dessvärre var gästerna inte riktigt förberedda på det här, så de hade ätit ordentligt hemma innan de anlände. Nu har jag alltså mycket kvar att bjuda på. Nån som är intresserad av att komma och äta upp?

Från matbordet tog vi oss fyra trappsteg ner till vardagsrummet, för att sitta lite bekvämare. Kvar på matbordet blev ett levande ljus. Plötsligt kände vi röklukt och...

... ljusstumpen hade tänt eld på manschetten, som i sin tur fallit ner på bordet och smält bordduken och svett bordsytan. Det höll på att gå riktigt illa. Tur att katten Tufsen gjorde oss uppmärksamma på saken och dubbelmorfar hann släcka lågan.

En så här fin tulpanbukett förgyller nu vårt matbord. Tack för den!

Så här såg det ut på vår trappa i morse. Jag meddelade glatt dubbelmorfar att nu kommer jag inte ut, så nu kan jag sitta inne hela dagen och sticka.

Jag lade nämligen upp ett sockbörjan med Nallegarn i söndags och jag har liksom inte riktigt hunnit med min sockstickning nu.

– Försök int. Du kan gå ut andra vägen, sa dubbelmorfar och var inte alls förtjust i min sockstickningsidé. Synd.

Dubbelmorfar hade, fiffigt nog, placerat snöspaden färdigt på trappan igår kväll.

Hela gången fram till bilen var fylld med snö, som fallit ner från taket. Det mesta kom ner igår kväll/natt med ett väldigt brak strax efter klockan 23. I morse kom det ner ännu mera från taket.

Det tog dubbelmorfar en timme och mycket svett att få gången fri från snö igen. Medan han skottade kom det ner ytterligare snö med ett brak. Till all tur befann han sig på tryggt avstånd. Annars hade det kunnat gå riktigt illa. Snön var tung och kompakt, mycket isig, så det var ett tungt jobb.

Tufsen var med och hjälpte till på det sättet att han satt och tittade storögt på husse.
Dubbelmorfar själv var inte riktigt nöjd med arbetsfördelningen här i vårt hushåll. Han tyckte att det att jag tog hand om disken inte liksom motsvarade hans arbetsinsats. Haaa, klart det gjorde, för det är ansträngande att tömma och fylla diskmaskinen då man bara vill sticka, sticka, sticka...

Ha en riktigt skön fortsättning på fredagen.

 

Det blev en tårta

Låt mej nu först konstatera: Världen är galen! I synnerhet envåldshärskaren i vårt östra grannland. Dubbelmorfar har följt med nyheter och analyser av läget hela dagen idag. Själv försöker jag tyvärr stänga öronen och framförallt ögonen. Det är för hemskt helt enkelt. Den här gången gäller det Ukraina, tidigare har det gällt andra länder. Tyvärr verkar det som om ingen bryr sig om den lilla människan. Det är enbart pengar och naturrikedomar som räknas. För om det finns olja i landet, så finns det också krigshjälp att få. Nu finns det mest tomma ord som "Ukraina har vårt fulla stöd". Men vad är såna fraser värda så där på riktigt?

Nog om det nu. Jag kommer nu att utvecklas till en nyhetsundvikare av stora mått. Kan lika gärna titta på Youtube! På något sätt högaktuellt, en sketch, som inte föråldras!

Ifall ni, mot förmodan undrar, vad det blev för efterrätt till gårdagens lunch, så kan jag här avslöja att det blev en tårta.

Chokladtårta Surprise, konstfullt dekorerad av H, som är en mästare på kakdekorationer.

Nu får ni ha det så bra det går i denna galna värld.
Själv ska jag börja förbereda inför kvällens gäster, duka bordet, leta efter servetter osv. Ska bli så kul att ses.

Rönnbärskaramellsockorna

Blå timmen är här och det börjar mörkna utomhus. Har ni förresten märkt att vi går mot ljusare tider? Det är ljust på morgonen då man vaknar och ljust på kvällen nästan till klockan 18. Det ni!

Idag har vi haft glädjen att ha besök av H. Hon dekorerade tårtan, fixade lunchsallad och var allmänt behjälplig i köket. Härligt med sådant samspel. Jag känner mej för övrigt som en riktig matmamma då jag bjöd de distansarbetande sönerna på lunch. Tänk att jag inte har gjort det förut då jag varit ledig. Kanske för att köksarbete inte är lika lockande som stickning? Men idag har jag alltså varit riktigt mammig! Ja, och liksom visat min kärlek genom gärning och inte enbart ord. Ni vet, vägen till mannens hjärta går genom magen...

H var lite besviken. Hon ville se rönnbärskaramellsockorna från rätsidan, inte enbart avigsidan. Sockmottagaren var också högeligen förvånad:
– Va, har du int satt dom på bloggen ännu?

Så här kommer de nu och så här ser de alltså ut:

Modell: Rönnbärskaramellsockor, mönster från Novitaknits

Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 160 g

Stickor: Nr 3½

Som ni ser, så ändrade jag lite på modellen och det för att jag inte hade tillräckligt med det där röda garnet.

Så här lite garn blev det kvar, 10 g. Spänningen var nästan olidlig när jag kom till den andra sockans tå. Skulle garnet räcka?
Till all lycka, så räckte det. Vad jag nu sen ska göra med de där 10 grammen vet jag inte. Har ni nåt förslag?

Många små stumpar blev det kvar efter allt fästande. Hoppas att ni får festa med e! Det är mycket roligare.

Ajjo, ifall ni vill protestera mot att jag använt Fazers logo för rönnbärskaramellerna, så får ni vända er till Novita. Mönstret är därifrån. Dessutom har jag ju inte sålt sockorna utan gett bort dem, så jag har inte gjort mej skyldig till något upphovsrättsbrott. Så det så!
Förresten så har Novita just nu en designtävling på gång. Det gäller att skapa ett sockmönster, som innehåller något godis från Fazer. Så nu får ni gnugga geniknölarna! Lycka till. 

Ha det bäst!

Ännu mera tidningar

Sch! Dubbelmorfar sover. Han var ute i snösvängen i natt och nu försöker jag vara så tyst som möjligt för att unna honom lite vila. Jag skulle ha minst femtioelva saker, som jag borde göra, men alla de sakerna för oväsen, så jag får snällt ge mej till tåls. Jag har vet ni i ett svagt ögonblick lovat bjuda de två yngsta distansarbetande sönerna på lunch i morgon! Och det innebär förberedelser och jo, ett varv till stan för att bunkra upp. För tillfället är jag mycket osäker på vad jag ska bjuda till efterrätt. Kaka, tårta, pannacotta eller kaffe och bulle? Har ni något förslag?

Ute dalar det ännu sakta ner snöflingor, men det är inte alls samma snöyra som igår kväll och i natt. Talgmesarna pickar på köksfönstret och undrar var deras morgonmål dröjer. Domherrarrna gömmer sig i stora snöiga granen, endast deras visslande läte hörs. Ute är allting igen inbäddat i vita snöskristaller.

Igår vittjade dubbelmorfar vår postlåda och där hittade han ännu mera tidningar:

Äntligen, äntligen kom den här på svenska. Har inte hunnit lusläsa den ännu.

Sen fick jag också den här, Marthabladet. Av någon orsak får jag alltid dåligt samvete när jag läser i den. Alla marthor verkar vara så präktiga. De använder inte plastfolie, nej de använder vaxat smörpapper i stället. De gör sina hudkrämer och schampon själva. De odlar och tar till vara. De slänger ingen mat och de städar med naturliga medel, som ättika, citron osv. Och fastän jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, så kan jag inte låta bli att fundera på att jag nog borde bli en bättre människa, liksom mera marthalik. Jag kan ju börja med att ta vara på alla ostkanter, som finns i kylskåpet, riva dem och så göra en ostpaj. Det är väl en marthagärning?

Önskar er en skön fortsättning på tisdagen.

Bara måste

Underbart att vakna i morse helt i egen takt utan väckarklocka. Underbart att sitta med pennan i högsta hugg och lösa Allers-korsord under frukosten. Underbart när dubbelmorfar försvann till grannbyn. Underbart att få vistas ensam med katterna i vårt tysta hus. Och underbart att inte ha planer alls för dagen, bara ta livet som det kommer.

Värre var det i lördags då nästan en panikdunge hann i kapp mej. Jag hade tre olika sockmönster, som jag ville ge mej i kast med. MEN jag hade inget garn!!!! På riktigt alltså. Dubbelmorfar har beställt tunna sockor, som skulle vara smidiga i stövlarna. Förstås vill jag vara snäll och uppfylla hans önskan, men...

Det ena mönstret var gjort med Regiasockgarn. I mitt lager hittade jag ett nystan självrandande Stepgarn som innehöll jojoba. Mjuka och sköna sockor alltså, men hundra gram räcker inte! Dessutom skulle nog den där jojoban vara slöseri på dubbelmorfar.

Raskt över till nästa mönster. Jo, jag hittade några nystan Fabel i mitt lager, men när jag skulle kolla om de där några nystanen skulle räcka till det sockmönster jag valt, så var själva mönstret plötsligt försvunnet. Ack, nej, ack nej!
Nå, då får det bli helt vanliga herrsockor i Nallegarn tänkte jag glatt. Sådant garn finns säkert i lager. Men se nej. Jag hittade lite ljusgrönt i mitt ärvda lager, men inte tillräckligt för ett par herrsockor.

I det här läget steg min desperation och jag läste igenom ett fjärde sockmönster. Den här gången i barnstorlek. Men inte heller här lyckades det riktigt. Jag skulle ha behövt tre nystan från Lankava. De skulle ha kostat under 10 €. Men med fraktavgiften på 6,90, så tyckte jag att det skulle ha blivit på tok för mycket med tanke på att jag ju ändå har garn i lagret.

Nu visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Strunta i sockstickning och hellre utgå från de garn som finns och hitta på någonting helt annat att sticka eller virka?
Då dök dubbelmorfar upp som en räddande ängel. Jag skulle få besöka stora varuhuset i väst med löfte om att jag skulle hjälpa honom med ett ärende på vägen. Den här gången tackade jag glatt för erbjudandet och åkte med.

Och se där hittade jag de här två nystanen och jag bara måste köpa dem, inte sant? 

Lite purken är jag allt på det där varuhuset, för där var jättestora ouppackade häckar med varor i gången vid garnhyllan! Och vad värre är, det gapade mycket tomt där. De där blåa nystanen var de sista i sin sektion. Så vad är det som har hänt med Novitas garner?

Den här tidningen måste jag ju bara ha med mej hem. Och det var vet ni riktigt bra att jag köpte den, för igår har jag redan virkat en grej enligt ett mönster härifrån. Det ni!

Och så hamnade också den här i min kundvagn. Och det av den idiotiska anledningen att jag ville att damen i kassan skulle förstå att jag är svensk, trots att jag köpt en finsk mönstertidning. Har ni hört något så idiotiskt? Som om hon i kassan skulle bry sig! Och mycket riktigt, så talade hon ju enbart finska. Så nu har jag ett påskmagasin till ingen större nytta. Men vänta nu, där är ju små fina babytofflor att sticka!

I onsdags när jag var i mataffären ett snabbt varv så köpte jag förutom det lilla ämbaret också den här:

Allers nummer 8. Måste ju ha korsord till sportlovet. Frågan nu just är om jag borde prenumerera på den där tidningen? Men den kommer ju på tisdag och här får vi ingen post på den dagen. Så hur ska det gå ihop? Ja, och vad ska jag sen göra med alla tidningar efter att korsorden är lösta och kakorna bakade? Föra till pappersinsamlingen? Hu ett sånt tidningsberg det blir...

Den här tidningen fick jag helt gratis då jag viftade med rätt kort. Den är på finska, men jag fick receptbilagan inne i tidningen på svenska. Alltid något.

Och på tal nu om att vara i mataffären, hur kan det finnas så fruktansvärt många olika sorters livsmedel till salu? Jag använder inte ens en bråkdel av utbudet. Använder ni?

Nu önskar jag er en riktigt fin vecka!

Själv ska jag sticka lite i väntan på den utlovade snön. Men jag kanske borde gå ut ett varv först?

Guldskimmer

I morse vaknade vi i Finland till ett guldskimmer. Herrlandslaget i ishockey, Lejonen, tog ett historiskt OS-guld. Stort grattis till dem även om jag inte är en värst stor anhängare av den där livsfarliga sporten. Det borde göras en ordentlig statistik på hur många av spelarna, som slutar med hjärnskador.
Stackars Kerttu Niskanen, som gjorde en ypperlig insats i skidspåret och fick brons. Hon hamnar liksom i skymundan nu.
För att inte förstöra guldstämningen är det bäst att jag låter bli att kommentera hela OS-spektaklet, som allra mest verkar styras av pengar. Varför skulle man annars lägga tävlingen i en diktaturstat med näst intill omänskliga förhållanden för utomhustävlingar?

– Ska vi göra nånting roligt på sportlovet, frågade jag av dubbelmorfar idag.
– Du gör ju redan det du tycker är roligt. Du stickar ju.
– Ja, men jag menade nu int så, utan ska vi liksom fara iväg nånstans?
– Jag kan int komma nånstans, för jag har inget sportlov. Jag är ju en hårt arbetande pensionär. Dessutom måst du städa.

Suck och dubbelsuck! Jo, ja, jag måste väl det, men först på listan står nog sticka! Det måste jag väl få göra åtminstone en dag av lovet? Och jo, förstås också sporta. Det måste kanske ske inomhus ifall det är halt och farligt ute.

Idag har vi i alla fall haft trevligt på kalas i grannbyn. 

Vi kom hem från kalaset med mumsigt godis. Stort tack till jubilaren och värdinnan.

Nu önskar jag er en riktigt skön fortsättning på söndagskvällen.

Baksidan

Ledig dag ända tills dubbelmorfar får något för sig. Och tyvärr, tyvärr, han har fått för sig att jag ska städa huset medan han hugger ved. Lite trist, inte sant?

Lika trist är det här, baksidan på mitt nuvarande projekt:

Att fästa de här trådarna kommer att ta ändå till kvällen, så jag hinner nog varken städa eller laga mat idag! 
Tyvärr får jag ingen hjälp av stickväninnan B, trots nödrop på WhatsApp. Hon tror att jag ska klara av detta fästandet alldeles själv. Suck! Undrar om jag skulle ha kunnat muta henne med lite extra fint garn från mitt lager?

Jag letade också efter hjälp på Youtube. Tänkte att det kanske finns ett enkelt och säkert sätt, men jag blev smått förvirrad. Linn använder ullnål och det går rätt käckt. Jessica använder virknål och lämnar en stump när hon klipper av tråden. Hon säger också att man inte behöver ta det så på allvar. Huuu. Jag ser framför mej hur sockorna efter första tvätten har garntrådar, som varit dåligt fästade och nu finns det stora hål. Inte bra, inte alls bra. Nog bäst att ta fästandet på djupt allvar om ni frågar mej! 

Annica klipper av garntråden tätt intill. Det är vågat. Hur ska jag nu sen komma ihåg att gå diagonalt? Det är så mycket enklare att gå i sidled. Marie syr ett S och går inte diagonalt och syr inte heller i det räta maskbenet. Sara gör inget S och ingen diagonal. Eva syr i fem maskor och så klipper hon tråden! Hennes metod verkar vara den absolut lättaste, men kan jag lita på att den håller?
Efter att ha sett på alla de här videorna är jag tyvärr inte mycket klokare. Nej, mer förvirrad än förut. Ska jag gå på diagonalen? Ska jag använda S-metoden? Eller Evas superenkla? Hjäälp! Hur gör ni?

För mej är det nu dags att bita i det sura äpplet, trä tråden i nålen och sätta igång. Jag vill ju kunna börja på ett nytt projekt. Tänk att jag kunde avhålla mej från att starta ett nytt igår! Nån borde klappa mej på axeln och säga:
– Duktigt gjort Inge!
Men inte har jag hört något sådant i det här huset inte. Men nu fästa, fästa, fästa...

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på lördagen.

Ett litet ämbar

Fredag kväll, klockan är 18 och jag har stängt av arbetstelefonen och packat bort arbetsdatorn, sportlovet kan börja! Tjohooo! Och det verkar börja riktigt bra, för idag kom det en inbjudan till kalas i söndag! Härligt!

I onsdags då jag gjorde en snabb utflykt till mataffären efter jobbet i stan innan jag hastade hem till distansmöte, så satsade jag på ett sånt här litet ämbar:

Ursprungligen fanns här fem chokostänger, plötsligt var de bara tre kvar och innan kvällen var ämbaret tomt. Märkligt, för jag fick inte en enda stång och husets stora chokomonster alias dubbelmorfar hade ju redan fått ett helt ämbar fullt med choklad. Så igår då jag skulle paketera födelsedagspresenten fick jag improvisera och sätta en karamellpåse i ämbaret avsett för chokostänger.
– Det gör inget, tröstade dubbelmorfar. 
Hrmpf! Förstås gör det något, för inte ska man äta upp andras choklad, eller hur?

Nu gäller det då att ta det lugnt i skidspåret. Jag tror att jag till och med ska ta det så lugnt att jag letar reda på lite garn, stickor nr 3½ och lägger upp ett nytt början! Det där lila får vänta lite ännu. Det röda är i princip färdigt om nån bara skulle brodera lite och sen fästa minst femtioelva garnändar. Suck och dubbelsuck!

Önskar er en riktigt skön inledning på veckoslutet!

Skrynklig tidning

Blötsnö vräker ner igen. Väglaget är dåligt och de flesta håller sig förståndigt inomhus hemma. Förutom då om man måste ut och skotta snö. Men det ska nog göras med traktor idag, för snön är på tok för tung för mänskliga muskler.

I morse skjutsade dubbelmorfar mej snällt nog till kursplatsen i den bästa av byar i norra grannkommunen. Föret var uruselt och jag vet inte om jag skulle ha klarat av att köra. En av deltagarna meddelade att hen inte kommer på kurs på grund av det dåliga väglaget. Men de övriga var på plats och fick lära sig nya saker. Och det är ju alltid roligt, att lära sig nytt, eller hur?

Idag är det torsdag och det betyder att Tidningen med stort Ö kommer. Och visst kom den, men...

... den hann nästan drunkna i postlådan innan dubbelmorfar fiskade upp den! Så ikväll då jag kommer hem från jobbet här i stan får jag läsa en skrynklig tidning.

Hoppas att ni har en brasa att värma er vid och kan njuta av en skön kväll. 

Inte så mycket att komma med

Snart är arbetsdagen slut för min del och det känns som om jag inte har så mycket att komma med just nu. Har både varit till stan och på distans idag. Igår kväll när jag kom hem från västra grannstaden var det igen snöglopp. Till all tur hade dubbelmorfar ärende till grannstaden, så jag hade chaufför. Rena rama lyxen.

Om ni mot förmodan undrar hur mina inköp såg ut förra veckan, så var det igen mest matvaror och det där röda ämbaret och så den här:

Den måste jag ju bara ha, för korsordens skull, inte för något annat. Nog för att här finns både recept och stickmönster, men...

Digiteknik är för övrigt en fantastisk uppfinning. Idag fick jag via WhatsApp hjälp av stickväninnan B. Hur skulle jag klara mej utan henne? Hon gav goda och kloka råd och peppade. Tack för det. Behövde verkligen det. Ibland går det inte så bra när man sitter ensam och stickar. Då behövs det sociala och möjlighet att diskutera olika tillvägagångssätt. Att fråga dubbelmorfar om råd med stickningen är helt uteslutet. Hans lakoniska svar är:
– Det blir nog bra.
Och då ska ni veta att han har inte ens sett på mitt alster. Håhåjaa...

Önskar er en riktigt skön onsdagskväll.

Här ska jag jobba lite till på datorn, sedan packa arbetsväskan inför morgondagen och därefter sticka, sticka. Eller nåja, kanske, kanske ta hand om disken.

Två dagar kvar innan sportlovet börjar. Tjohoo!

En bakelse och en kyss

Förmiddagens undervisningspass på distans är nu förbi och småningom ska jag inta en något sen lunch och sedan bege mej till västra grannstaden för eftermiddags/kvällspasset med närundervisning. Igår när jag åkte iväg till jobbet i Nickby var det snöglopp, som gällde och dåligt före. Samma sak när jag kom hem på kvällen från västra grannstaden. Bläää! Gillar inte sånt vinterväder. Tänker med vemod på Vita vidder och barndomsvintrar när det var vinter med snö och is och inte sånt här på-av-väder med omväxlande tö och påfruset. Så, det var dagens gnäll. Nu över till betydligt roligare saker.

Igår blev jag bjuden på...

... vändagsbakelse och kakao (choklad i västra grannlandet) på jobbet. Det ni! Sånt ger fart åt livsandarna och visar att man är uppskattad. Tack för det!

Och så fick jag en kyss!

Den tog jag med hem och sparade till frukosten i morse! Mums! Tack för den.

Och så fick jag ett så här fint vändagskort med e-posten. Prfecis i min färg! Det kom tillsammans med tack för vad jag hade lärt ut. Tack för det!

Och tack för visad omtanke.

Nu får ni ha en riktigt skön fortsättning på tisdagen.

Själv ska jag som sagt iväg och jobba. Och det är riktigt härligt! Men snöglopp vill jag inte ha, tack!

Ett rött ämbar

Håltimmar och datajobbet för tillfället undanstökat, så nu kan jag ha lite fritid före nästa undervisningspass. Få nu se om någon alls vågar ge sig ut i det här vädret och komma hit till datasalen. Halt och farligt.

I morse överraskade jag dubbelmorfar med ett rött ämbar...

... fyllt med choklad! Tror ni han blev glad? Jo, men han ville förstås inte erkänna det utan sa:
– Nå, den här dan är nu sånt där amerikanskt konsumentjippo, så vi ska köpa mera.
Men så är det väl nu inte alls? Det är ju en dag då vi ska komma ihåg våra nära och kära och alla våra vänner. Och kanske det inte är så dumt att komma ihåg ovänner med? Vad tror ni? Visst är det så att allting löser sig med kärlek? Att kärleken liksom är störst av allt?
Ajjo, alla dagar borde förstås vara vändagar, så i det fallet måste vi väl nog ge dubbelmorfar rätt.

Önskar er alla en riktigt fin vändag eller alla hjärtans dag om ni hellre vill kalla den det! 

 

Årets tredje bok

Halva dagen har igen försvunnit i ett huj, men jag har två maskiner igång; diskmaskinen och tvättmaskinen. Alltid något! Och så har jag hunnit sticka tre varv på det röda sockbörjandet. Och där är jag redan inne på den andra sockan, så det tar sig sakta men säkert. Ute är det trist väder med snö och vind som går genom märg och ben. Brrr!

Natten här i vårt hus var orolig. Dels höll Tufsen på och jama hjärtskärande. Han var missnöjd med den serverade kattmaten och dels var dubbelmorfar uppe och tassade och försökte trösta katten. Vid femtiden hördes ett väldans brak och jag vaknade med hjärtat i halsgropen. Jag blev alldeles stel av skräck och försökte lyssna om det var inbrott eller annat ofog på gång. Men det var svårt då pulsen bultade hårt i öronen, så på darrande ben blev jag tvungen att kravla ur sängen och kolla läget. Det var dubbelmorfar, som hade slagit foten i träkärran, som vi har för barnbarnen. Dubbelmorfar höll på att snubbla över Lurvinge, som låg helt lugnt och sov. I mörkret är ju alla katter grå, inte sant?
Sen steg han fel och stötte foten i kärran med ett öronbedövande brak. Stackaren!
Hur som helst, det var svårt för mej att få tag på sömnen igen och när det äntligen lyckades efter sjuttioelva vridningar, så sov jag ända till halv tio. Dit for mycket sticktid till spillo!

Sent igår på eftermiddagen fick vi mr J på kaffe. Han skrämde också nästan slag på mej med sin fråga:
– När ska Inges bil besiktas?
Höh, tänk om jag kör omkring i obesiktigad bil! Och jag som ska till Nickby i måndag. Tänk om polisen tar mej! Om de tar bort registerskyltarna och där står jag sen och kommer ingen vart. Jag blev redan lite kallsvettig.
Mr J och dubbelmorfar försökte minnas hur det var i höstas. Jo, dubbelmorfar hade bytt bromsskivor, några andra delar och rättat till nånting med ratten och... Men hade han besiktat bilen? Osäkert, mycket osäkert. Han besiktade så många andra bilar att det var omöjligt för honom att komma ihåg varenda en. Till sist var också dubbelmorfar så orolig att han var tvungen att leta reda på registerutdraget och...

... skönt, vi kunde andas ut. Min bil ska besiktas först i sommar. Huh, där fick vi en rejäl skrämselhicka. Härefter får nog dubbelmorfar fylla i en exceltabell för varje bil, så han vet vad han har reparerat och när de ska besiktigas.

Idag på förmiddagen när jag fyllde i diskmaskinen tappade jag en kniv på golvet. I samma ögonblick knackade det på dörren och jag fick smått skrämselhicka. Huuu! Till all tur var det dubbelmorfar, som återvände från grannbyn efter ett kort besök. Men fy att skrämmas så genom att knacka på dörren istället för att stiga in direkt!

Tänk, igår kväll var jag helt överens med svenska folket. Jag skulle också ha röstat på Änglavakt om det varit i min makt! Han gick hem i stugorna, för i alla ålderskategorier fick han 12 poäng. Yess! Men stackars karl, alldeles barfota. Borde vi nu sticka sockor och skicka åt honom före mellofinalen? Ska det vara sockor med noter, alltså festivalsockor eller med Muminfigurer? Vad tror ni han skulle bli gladast av att få? Och är det nån av er som är bra på mönsterstickning, sätt snälla igång nu, annars hinner ni inte. Jag drar mej frivilligt ur, för min mönsterstickning tål nog inte riktigt att visas upp i tv-kameror!
Tyvärr så kan jag inte gå och gnola på John Lundviks sång, för jag har en annan "öronmask" just nu, nämligen Let her go med Passenger. Jag lyckas inte bli av med den sången från min inre jukebox. Utan framgång försöker jag gnola och sjunga på allt möjligt annat, men se där sitter Passenger envist kvar.

Den här boken, Inställd resa till Sabarmati av Majgull Axelsson läste jag ut i fredags. En bra och läsvärd bok, som beskriver både utanförskap och rasism utan att ta till pekpinnar. Sakerna finns liksom bara där i vardagslivet. Boken inleds med att gymnasieläraren Lykke, blir svårt överfallen, får hjärnblödning och ligger i koma. Småningom nystas verkligheten upp och i små glimtar får vi ta del av de olika personernas liv och tankar. Trassliga relationer, som gör att man fastnar i destruktiva mönster, men också styrka att komma loss och stå emot, liksom hitta fram till sin egen identitet. Jag är tacksam för persongalleriet, som presenteras på de två första sidorna. Plötsligt dyker nämligen en Martin upp som sitter i bilen på gatan utanför. Och vem sjutton var nu han igen och vad gör han för att föra handlingen vidare? Svar: Egentligen ingenting och han kanske kunde ha lämnats bort helt och hållet. Boken skulle inte ha lidit av det. Handlingen är både i nutid och dåtid, men det stör inte nämnvärt när man blivit van. Personporträtten av vardagsmänniskorna är fint tecknade med en inkännande ömhet. Läsaren får hjälp av en berättarröst, som tar oss med på en inre resa och låter oss komma närmare personerna.

Ajjo, ifall ni efter att ha läst gårdagens inlägg och tänkt att: "Du milde vad Inge är dum, hon kunde ju ha kollat färgen på garnbanderollen", ja, så bara glöm det! Det finns ingen garnbanderoll till de här nystanen och det beror helt och hållet på min hulda moder, frid över hennes minne. Det absolut bästa hon visste då vi besökte Novitas fabriksbutik i Koria, var att gräva i korgarna med garn i stora plastpåsar till nedsatt pris. Garnen var andra hands kvalitet, vilket innebär att där kan finnas knutar, som ju inte är så roliga att handskas med när man stickar. Men min hulda moder tyckte alltid det var roligt att försöka hitta fina färger och kunna köpa hela påsen. På påsen står det inte mera än garnsort, 7 -bröder eller Nalle eller..., mängden i gram och andra hands kvalitet. Lite knepigt att då hitta färgnummer, som skulle underlätta sökandet efter rätt röd och gul nyans. Så jag är nu inte riktigt urbota dum ännu!

Nu ska jag ta itu med matlagningen. Det lär vara min tur idag, suck!

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på söndagen.

Lyckliga yllesockor

Oj nej, nu har halva dagen snart försvunnit och jag har inte stickat en enda maska ännu. Småstressigt så här på lördagen och det är inte alls bra. Jag har ju ett nytt början, som lockar och drar. Men stadsfärd och hushållsarbete kan inte ignoreras hur länge som helst heller. Då börjar dubbelmorfar gnälla som en treåring i värsta trotsåldern. Stadsfärden gnäller han om i vilket fall som helst, för enligt honom ska kylskåpet helst vara tomt. Haaa, säger jag bara när han sedan står och bökar i kylen för att hitta sin mjölk, sin sylt, sitt pålägg, sin senap... Hur skulle det gå om jag inte var iväg till mataffären emellanåt?

Instagram är farligt. Det har ni säkert också märkt? Jag följer nästan enbart kreativa människor samt lite lokala konton, vänner, släktingar och bekanta. En längre tid har det bland stickarna dykt upp de mest fantastiska muminsockor. Och jag kollade omedelbums i min Muminmönstertidning från 2019. Nix, inga sådana sockmönster fanns där. Inte heller i Muminmönstertidningen från 2020. Så jag har hållit utkik i tidningshyllorna i olika affärer och tänkt att tids nog dyker en tidning med Muminsockmönster upp. Men se nej. Icke så nicke! Så jag tog mej en närmare titt på varifrån sockmönstren riktigt härstammade. Och se på sjutton, det var ju från en bok!

Så för en vecka sedan googlade jag bokens titel och fann att boken hade kommit ut i år och den fanns både här och där, bara att beställa. Eftersom jag sett en hel del mönster som jag gillade, så vågade jag mej på att beställa boken via nätet. Förmånligast var den i Prisma, så deras reklam tycks stämma. De säger ju där att de har de förmånligaste priserna.

Jag är nu inte på väg österut till Prisma i östra grannstaden, så det fick bli näthandel för min del. Jag lämnade alltså in beställningen på lördag eftermiddag och på onsdag eftermiddag då jag kom hem från jobbet i stan fick jag meddelande att paketet fanns i R-kiosken i stan. Igår hämtade äldsta sonen ut det åt mej.

Och den här boken är fantastisk, helt fantastisk med 29 olika sockmönster. Onnelliset villasukat = Lyckliga yllesockor. I mönstren används Novitas mumingarn, men det går säkert lika bra med andra sockgarner om man orkar sticka en provlapp först.

Varje bokstav i alfabetet har fått ett eget mönster. Detta är H för Hemulens trädgård. Här är ingen Muminfigur, men sockorna är jättefina ändå, inte sant?

De här sockorna finns under bokstaven I. Och nej, nej, jag kommer nog inte att ge mej i kast med de här. Det skulle ta för lång tid och vara ytterst tålamodsprövande. Och skulle jag nånsin klara av att sticka det här mönstret, så skulle jag förstås inte våga använda sockorna. Jag skulle vara alldeles för rädd att de skulle slitas och gå sönder!

De här sockorna av hattifnattarna är ett av mina många favoritmönster i boken. De hittas under bokstaven W. Wohoo står det. Hattifnattarna är ju elektriska av sig och dyker upp när det är blixt och dunder-väder.

Den här fina boken kommer jag snålt nog att hålla enbart för mej själv. Jag kommer inte att låna ut den och jag kommer inte att låta nån ens bläddra i den. Eller nåja, med handskar på kanske man kan få bläddra i boken om man är riktigt, riktigt snäll. Och jo, jag vet att delad glädje är dubbelglädje, men jag har lite dålig erfarenhet av både utlånade böcker och mönstertidningar, så vis av skadan...

Och förlåt att det nu inte blev den lokala bokhandeln, som fick ett besök av mej. Finns inte så mycket annat att säga än att jag liksom var supersnabb i mitt beslut och eftersom jag ändå skulle ha lite hyschpysch saker, så...

Nå, förstås måste jag utnyttja det att om man köper över 50 €, så är paketet fraktfritt. Men vad skulle jag ha till? Hmmm... jag började bläddra i Prismas Outlet och där vet ni, där fanns ju en hel del till förmånligt pris. Jag hittade födelsedagspresenter åt A, som fyller tre om 2 ½ månad. Det gäller att vara ute i tid! Jag kan alltså inte visa innehållet i den här spännande lådan, som kom till postpaketautomaten redan på tisdag eftermiddag. Näthandeln är snabb, som sjutton!

MEN, vissa produkter är svåra att köpa i webbaffärer. Det här köpet gick inte riktigt, som jag tänkte. Jag skulle ha behövt nytt garn till det där röda börjanet. 

I min enfald trodde jag att färgen rönnbär var just så där röda som rönnbären är på hösten/vintern. Men hej, vad jag bedrog mej. Den där nyansen är den du får på rönnbärsmarmeladen. Den gula är inte heller rätt nyans, för den här är liksom mörkare, dovare än den klargula jag stickar med nu. Både det röda nystanet och det klargula, som jag nu stickar med kommer att ta slut, så jag kommer inte att kunna göra ett sockpar till. Snyft!

Så ett felköp alltså, suck! Enda trösten är att de här båda färgerna går bra ihop och att det ska bli spännande att testa den där 7 bröder Nature. Få se om jag alls lyckas få tag på de där gamla röda och gula färgerna, så jag skulle kunna sticka ett par nya sockor i rätt format och storlek den här gången.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på lördagen och en fin kväll med eller utan Mello!

Nytt lila början

Tjohoo! Solen skiner, det är fredag och lagom kallt ute. Min arbetsdag är nästan över, men inte riktigt än. Idag har jag fått vara på distans och det är riktigt skönt. På förmiddagen fick jag dessutom lära mej nytt i trevliga kollegers sällskap och det var riktigt stimulerande. Jag gillar att lära mej nya saker och snabbt som sjutton hade jag snappat upp det jag eventuellt behöver kunna veta. Med betoning på eventuellt. På riktigt tror jag att det nog kommer till användning på ett eller annat sätt i mitt jobb. Få se...

Igår vet ni, var jag så tokig att jag lade upp en ny stickning utan att den förra ens är färdig! Ack, ack, Den strandade liksom på den andra sockan, så där som det oftast går för mej.

Men hur skulle jag ha kunnat motstå den här fina lila färgen på ett nystan, som plötsligt kom emot mej i hobbyrummet då jag letade efter helt andra saker?
Nä, förstås kunde jag inte det, så sent igår kväll lade jag upp till nya sockor, orkade sticka två varv innan jag lade mej. Det som är lite bekymmersamt är det att de här inte finns i min handarbetsbingo! Så om jag håller på så här utanför bingoplanen kommer jag liksom aldrig att få bingo...

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut. Njuuut!

Jag vann!

Klockan har redan hunnit slå sju och småningom börjar min arbetsdag vara till ända. Jag ska bara liiite ytterst liiite jobba på datorn ännu. Sen får det lov att vara nog för idag. Måste ju hinna sticka också, fast det går minst sagt trögt nu just. Inte roligt när det inte blir bra.

Igår fick jag en liten gåva, som den snälla givaren hade glömt att ge redan i december. Men bättre sent än aldrig, eller hur?

En så här fin julkalenderlott fick jag. Stort TACK för den. Jag skrapade och skrapade hela 24 "luckor". Och se på sjutton, jag vann! Hela 20 €. Vinsten försvann tyvärr idag då jag blev tvungen att ge lotten åt dubbelmorfar, som behövde tanka bilen och var helt utan pengar. Och jag som skulle ha kunnat köpa garn för vinsten. Men kanske ändå bäst att låta bli, eller hur?

Och nu hör ni, nu är jag lite nyfiken, brukar ni uppmärksamma vändagen, som firas i måndag? Eller Alla hjärtans dag, som det heter i västra grannlandet.

Tom telåda

Så där, nu är klockan över 16 och jag anser att arbetsdagen är slut. För min del återstår att småningom packa arbetsväskan, som jag ska iväg med till norra grannkommunen i morgon. Den innehåller dubbelmorfars bärbara dator, en videoprojektor, kursmaterialet jag printade ut på jobbet idag och förstås min kalender och så ett rutigt häfte, så jag kan skriva ner saker, som jag inte får glömma.
Att jag använder privat dator istället för min arbetsdator beror helt enkelt på att min arbetsdator är så låst att jag inget får göra med den. Inte ladda ner program, inte pilla med inställningarna... Och antagligen bra så, men våra kursdatorer är så gamla och tröga att det inte är särskilt roligt att hålla kurs med dem heller. De är förstås också låsta. Ibland tycker jag ärligt talat att det sparas på fel ställen. Svårt att hålla kvalitet på undervisningen om verktygen är undermåliga. Som sagt verktyg är viktiga vare sig det nu gäller fritid eller jobb.

Just nu verkar det som om jag omger mej med en hel del människor, som döstädar. Uj, jag gillar inte alls det där ordet. Jovisst, förstår jag att mina stackars barn inte alls har samma förhållande till mina saker, som jag har. Men jag vill liksom ha kvar dem i min närhet ännu. Jag vill titta på dem och minnas. Så är det bara. Förstås borde jag nu inte spara på tomma lådor!

Men hur skulle jag nu kunna slänga en så här fin tom telåda? Nej, absolut inte.

Jag har fina planer för den här lådan. Den är indelad i sådana här fack och i dem kan jag lägga lite hyschpysch grejer och sedan ge bort. Tjohoo!
Återanvändning är ju bra, eller hur?

Insidan på locket är också jättegulligt. Tyvärr kommer jag inte ihåg hur det här citatet lyder på svenska.

Sparar ni också på tomma lådor och burkar?

Ha en riktigt skön onsdagskväll.