Ett rött början

Puuust! Så var denna arbetsvecka över. Det har varit intensivt och faktiskt lite ovant med alla arbetsresor. Och hujedamej vad halt det är i rondellerna. Och hemskt nog ska jag igenom två varje gång jag ska in till stan och samma två igen på hemvägen. Inte bra, inte alls bra. Idag fick jag igen sladd i den branta svängen. Men jag krypkörde, så det klarade sig.

I onsdags steg jag tidigt upp för att hinna lägga upp en ny stickning att ta med till jobbet. Jag hann med uppläggningen och två varv innan det var dags att packa datorväskan och åka in till stan. 

Så här långt hann jag på vårt veckomöte, 5 centimeter resår. Och jodå, jag gjorde ju nog annat än stickade. Det är så skönt att ha med en stickning, för då är det lättare att koncentrera sig och kollegerna får diskutera ärenden hur länge som helst utan att man blir uttråkad. Man har ju sin stickning! Egentligen borde det vara obligatoriskt för alla att sticka på möten. Tänk så bra möten det då skulle bli.

Igår kväll stickade jag vidare på det här röda börjandet. Förstås mönsterstickning, fastän jag har lovat mej själv att låta bli. Men när har jag nu varit lydig? När man har kommit upp i tantåldern får man ju vara lite rebellisk, inte sant?

Hur som helst, jag mönsterstickade glatt igår kväll. I natt kom jag på att jag ju för sjutton hade mönsterdiagrammet från en mössa och nu stickar jag ett sockskaft. Och ni vet förstås vad det innebär? Jo, just precis, mönstret ska ju stickas uppifrån och ner och inte som jag hade gjort nu, nerifrån och upp. Ack och ve! Så idag på jobbet fick jag sticka bakåt och börja om från början. Inte kul, ska jag be att få tala om!

Ajjo, och för att ni nu inte ska tro att jag vill skryta med mej själv, när jag igår berättade om den feedback jag fick per e-post, så kan jag konstatera att i en av höstterminens utvärderingar var det en som sade att jag oftast är sakkunnig. Oftast sakkunnig, hmmm, ni må tro att jag har grubblat. Var har min sakkunskap brustit? Är det nån som känt sig lessen för att hens dilemma inte har kunnat lösas? Eller för att jag inte har sett just den personens behov? Har jag varit för flamsig? Pratat för mycket smörja? osv. osv.
På sittande bak bestämde jag mej förstås för att bättra mej omedelbums. Men det är lite svårt då jag inte vet var min sakkunskap brast och inte räckte hela vägen. Och ändå, det var alltså en från alla kursutvärderingar, som sa så där och just den där ena börjar jag sen fundera på. I princip är det ju förstås så att just den där ena är den som får mej att skärpa mej ytterligare och bra så. Nånting måste jag nog ha gjort rätt, eftersom jag fick den där spontana feedbacken per e-post, eller vad tror ni?

Nog om jobb nu, dags att kasta loss och sätta sig ner och sticka. Tvätt och städning får vänta till i morgon. Det lär ju ska bli snöyra igen i natt och i morgon.

Ha det så skönt nu på fredag kväll och klä er varmt, helst i hemstickade yllesockor!