Kära vänner, igår blev ni utan mitt blogginlägg. Det beror på två B:n, Bisin min och Blåbär.
Tidigt i morse började bisin min koka blåbärs-odon saft. Odonen hade han själv rensat och det för att där var mindre mängd. Odonen är superhälsosamma fick jag höra både i tisdags, igår och i morse. Och till det kan jag inte säga så mycket annat än ja, ja.
Sju saftflaskor blev det om man räknar in miniflaskan där längst framme! Troligtvis är det slut på saftkokandet nu, för åtminstone är det slut på våra glasflaskor!
Jag inbillade ju mej att det skulle vara bäst hemma, men natten mellan tisdag och onsdag sov jag riktigt dåligt. Jag snorade och hostade så pass mycket att jag inte vågade riskera mina medstickerskor hälsa, utan valde att stanna hemma från stickcaféet. Och det var riktigt synd, för det visade sig att min lilla "förkylning" inte var annat än sviterna från båtens luftkonditionering. Yngsta sonen konstaterade nog att jag hade kallt i hytten, men själv tyckte jag det var skönt att ha det svalt när jag skulle sova!
Lite reflektioner från kryssningen:
Bränslepriset i Stockholm var samma i kronor, som vi betalar här i euro, alltså varierade från ungefär 2 sek/l till nånting med 1,8 sek/l.
Jag klarar inte av svenskan i Stockholm! Ja, det är sant, för jag uppfattade inte vad taxichaufförerna sade! Tänkte först att jag har nedsatt hörsel, men det visade sig att sonen inte heller riktigt förstod vad som sades.
Birger Jarlsgatan fick mej att må smått illa. Utmed den gatan finns alla lyxaffärer såsom Prada, Louis Vuitton, Chanel osv.
– Jag skulle aldrig våga gå omkring med en väska som kostar över tusen euro!
– Då är du inte tillräckligt rik, konstaterade yngsta sonen helt lugnt. Må så vara, men jag känner ju inte ens till alla de där hippa modemärkena och bryr mej faktiskt inte heller om dem. Jag uppskattar inhemska klädmakare och allra helst skulle jag vilja sy mina kläder själv, men det lär nog inte bli av. Det blir för dyrt att öda med tyg när jag syr misslyckade experiment.
På båten var det stor skillnad i personalen på buttra finnar, som inte riktigt ville tala svenska och väldigt hjälpsamma och serviceinriktade personer med svenska som modersmål. Jag önskar förstås att det inte skulle vara så, men det kan inte hjälpas.
Det var skönt att det var tyst och lugnt i korridoren och inget fyllehärjande på natten.
Lagom mycket folk också, för det blev aldrig långa köer till hissarna. De där hissarna tycker jag var lite förvirrande, för med vissa kom du inte ända upp till tionde däcket. Det gällde alltså att vara observant och inte hoppa in i fel hiss!
Och förlåt mej, jag är egentligen ingen rasist, men i ärlighetens namn blev jag jätteirriterad vid frukosten på måndag morgon då asiaterna kilade i kön. Yngsta sonen hade lite roligt åt mej och försökte förklara det där med olika kulturer, men jag var så hungrig att jag verkligen tyckte att alla snällt skulle vänta på sin tur! Morrr!
Sen märktes det förstås att vi är äkta lanttisar, för när vi kom till kassan i tax freen, så räckte vi båda fram våra hyttnycklar. Vi väntade oss att det på något sätt skulle märkas att nu hade vi tagit var sin flaska starkt. Yngsta sonen frågade ännu om flaskorna kunde vara på samma räkning eller om de skulle betalas skilt. Till all tur var killen i kassan vänligheten själv och förklarade att vi får köpa precis vad vi vill och hur mycket vi vill. Det bryr sig inte om det på båten. Det är finska tullen, som granskar och går igenom att ingen smugglar nånting.
Och mitt packande då? Jo, inte en endaste en bokstav fyllde jag i korsorden i den medhavda Allerstidningen. Men jag läste i den åtminstone! Det extra paret skor jag hade med använde jag aldrig, inte heller klänningen, för vi gick ju aldrig på nån fin restaurang. Båda paret extra byxor blev oanvända, likaså två blusar. Men de var bra att vira in flaskorna i när vi skulle ha dem i land i kappsäcken. Min rock behövdes heller aldrig och bra så!
Och stickningen? Tjaa, inte fick jag sockan färdig, för jag stickade knappa fem centimeter. Men skaftet är i alla fall färdigt. Och det är alltid lugnande att ha en sockstickning med sig, utifall att...
Som tradition brukar vi ha att hämta hem små gåvor när vi har varit på resa, oftast som tack för kattvaktandet. Men också för att glädja vår närmaste familj. Det hör liksom till på något sätt. Och nu är det ju särskilt roligt när det finns barnbarn att skämma bort. Men det är bäst att inte bli alltför medvetslös i tax free affären. Priserna är inte alltid förmånligare än på land. Ofta blir det ju lite lurigt också då man får mängdrabatt om man köper tre förpackningar eller två, men lite handlade vi. Förmånligast skulle det ju ha blivit om vi istället skulle ha hållit oss till ÖoB. Måste komma ihåg det om det blir nån nästa gång.
Från ÖoB köpte jag den här kexchokladen. Jag borde ha tagit några till, för det är roligt att ge bort sådan här godis. Men man kan ju inte släpa på hur mycket som helst heller.
En kexchoklad försvann redan igår då äldsta sonen var iväg och hälsade på sin faster.
I morse gav jag den här tvättlappen åt bisin min. Först svor han, men sedan tackade han när det gick upp för honom att den är nyttig! 😊
Tvättlappen är också från ÖoB.
Jag investerade i de här cederträringarna och hoppas att de ska göra nytta i mina garnlådor. De här är också från ÖoB, så det finns mycket nyttigt där i den affären. Här hos oss får man åka iväg till västra grannstaden och besöka Rusta om man vill ha cederträ som skydd i garderoben eller garnlagret.
– Aj, du köper en t-shirt med boomer humor, sa yngsta sonen då han såg mej nappa den här i tax free shopen.
– Ja, för så här säger alltid din pappa!
Tyvärr blev bisin min sur över den här gåvan.
– Jag ska int ha nya kläder och absolut inte t-skjortor med text på.
Småsur blev han också över lakritsen som yngsta sonen hade inhandlat i Hemköp.
– Jag ska int ha lakrits. Man får högt blodtryck.
Tur att yngsta sonen inte hörde det. All sorts lakrits har alltid tidigare varit faderns favorit, så hur skulle den stackars sonen ha vetat att plötsligt är det något annat som gäller.
Men glad och nöjd blev bisin min över att få sin absoluta favorit, Fazers blå.
Åt mej själv köpte jag förstås två påsar med hallonbåtar. De påsarna har jag inte öppnat ännu, för så snål är jag ändå inte!
Det blev inget fika i Stockholm och ingen glass heller, tyvärr.
Till all tur kunde äldsta sonen igår bjuda på glassbåt från Sia!
– Den där borde du ju ha köpt i Sverige, konstaterade yngsta sonen då jag i tisdags handlade den här i mataffären i västra grannstaden.
Och jo, han hade helt rätt, men jag vägrade åka rulltrappor ner till pressbyrån i tunnelbanestationen. Eftersom det inte fanns någon hiss fick det vara för min del. Lite synd, för tänk om jag missade massor av stick- och virktidningar? Men å andra sidan, här i vårt hus finns redan mönstertidningar i överflöd.
Och lugn, bara lugn, kappsäcken är tömd och Snorkfröken på sin plats vid sängändan. Det fixade jag igår. Få se om hon alls kommer ut på flera äventyr...
Önskar er alla en riktigt fin fredag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar