Pratcafé

Kära vänner, igår blev ni utan blogginlägg och det beror på Lilleman! Jepp, ni läste alldeles rätt, Lilleman. Jag hade hedersuppdraget att ta hand om honom igår under sena eftermiddagen och kvällen. Vi kom jättebra överens där han vilade på min vänstra arm när jag satt i gungstolen. En stund var han vaken och fäste blicken på mej, för att komma underfund med vad jag var för en figur. I den blicken finns hela världens visdom. Trots att han är så liten, reagerade han med hela kroppen när jag pratade med honom. När jag försökte hålla honom på min axel, så han skulle få rapa, så gick det inte alls. Han ville titta på mitt ansikte och började därför spänna och vrida på nacken. Det var fullt sjå att hålla honom då och akta hans ömtåliga nacke, som inte riktigt orkar hålla huvudets tyngd ännu. Hans pappa sa att Lilleman brukar göra så. Han vill helt enkelt veta vem han hamnat hos. Lilleman var dessutom så förståndig att han spydde ner pappa och inte farmor. Det tycker jag var snällt gjort!

För övrigt var fadern verkligt förvånad över att Lilleman sov så nöjt i min famn och framförallt att han sov ännu fastän jag lade ner honom i sängen. Förstås är farmors famn magisk. Jag behöver ju inte göra annat än lugnt sitta i gungstolen, alldeles rofyllt gunga lite och njuta av Lillemans närhet. Det är annat med föräldrarna, som ju har femtioelva andra saker att ta hand om och inte alltid har tid att sitta lugnt.

Jag kunde också konstatera att Lilleman brås på farmor, för han ville ha armarna utanför täcket och vifta med dem. Så gör jag också, "viftarmar", säger bisin min att jag har. Han igen drar täcket upp över öronen, så det enda som syns är nästippen och så viftar han med sina nakna fötter istället. Brrr! Tänk att vi har kunnat hålla ihop så länge, trots att vi är så olika!

Lilleman hade en massa spännande djur i sin säng. Den här mjuka dinosaurien har hans blivande gudmor virkat. Det tar nog lite tid innan han börjar gripa efter den eller ugglesnuttisen, som fanns i hans huvudända.

Jag hann också iväg till stickcaféet igår. För min del blev det nog mer av ett pratcafé än något annat. Endast ett varv på min broken seed evighetssocka hann jag med. Men det var härligt att träffa alla fina stickerskor igen. För min del blev det ju en vecka emellan utan stickcafé eftersom jag förra veckan stannade hemma.

Jag åt en skagensmörgås till lunch. Var tvungen att passa på, för nästa vecka byter det till höst/vintermeny och då försvinner den här godsaken.

Eftersom jag åt så lätt lunch, unnade jag mej Annes goda morotskaka till efterrätt. Lyxigt nog fick jag citron till mitt gröna te. Perfekt! 

Jag kom igen hem med så fina saker, som jag fick av U.

Den där lådan till vänster i bilden ovanom den här, är precis vad jag behöver. Nu har jag bättre ordning på trådrullarna och behöver inte öppna varenda papperspåse, för att hitta rätt färgnyans. Jag hade redan börjat fundera på att köpa mej nån sorts låda eller fixa till något av en skolåda. Men så stor trådrullslåda behöver jag verkligen inte. Vilken tur jag har och vilken tur att U finns. Tack för gåvorna.

Den här ljuslyktan var det meningen att jag skulle ge till någon av de yngsta sönerna. Men jag tycker att den är så fin att jag nog behåller den själv. Den kan få lysa på vår balkong eller vid vår ytterdörr. Jag fick också en ampel, men den får nog snällt vänta till i vår innan den kommer i användning. Stort, stort TACK.

Tack också till V, som sålde ett par strumpstickor åt mej. Som ni märker, lite farligt faktiskt att vara på stickcafé! Det blir en hel del grejer.

– Vad är det där, frågade bisin min i morse och pekade på den här högen.
– Garn ser du väl? Närmare bestämt bomullsgarn.
– Ja, det ser jag, men varför ska dom vara på matbordet.
– Nå, för att jag ville se om de räcker till ett projekt jag funderat på.
– Vad kom du fram till?
– Nä, dom räcker inte, tyvärr.
– Nå borde du inte lägga undan dem då?
– Jo, jo, men jag ska bara kolla en annan grej först...

Önskar er alla en riktigt fin fredag!