Testvirkning

Igår var jag ju iväg akut till hälsocentralen i stan. Det var dags att kolla min torra hosta, som inte ville ge med sig. Allting löpte smidigt och bra. Personalen var vänlig och omtänksam. Läkaren kollade och funderade, skickade mej till röntgen, EKG och blodprov. En ordentlig genomgång alltså och det är bra med tanke på att jag inte har besökt hälsocentralen sedan 2021.

Blodprov är alltid lite kusliga, om ni frågar mej. Man går omkring och känner sig helt okej och frisk, men plötsligt visar testresultatet  någonting helt annat. I ärlighetens namn visste jag inte igår vad som skulle testas. Fyra  provrör fulla med blod, gav jag bort. Jag var dörädd att nånting graverande skulle hittas. Kolesterol, anemi, vitaminbrist osv. Vissa saker går ju lätt att åtgärda medan det är lite krångligare med annat. Jag har inte minsta lust att bli stamkund på hälsocentralen.

I morse ringde doktorn och gav mej en "lottovinst": Alla prov var bra! Njurarna fungerar som de ska, levern är okej, ingen anemi osv., osv. Så innerligt tacksam och euforisk! Jag som redan trodde att jag hade ätit min sista hallonbåt och nu måste försaka påskens mignonägg. Det jag nu ska koncentrera mej på är att få bort rasslet i högra lungan och se till att mitt blodtryck inte sjunker för lågt. Tjohooo!
Tack och lov inga krångligheter och inga vidare undersökningar behövs. Visst är det här en rejäl lottovinst?

Idag har jag äntligen kunnat besöka stickcaféet. Så härligt att träffa alla igen.                                                                                                                                                                                    

Idag åt jag veckans vegetariska rätt, rotsaksbiff. Riktigt gott!

Till efterrätt fick det bli glass. Så gott och riktigt fräscht.

Jag var inte det minsta flitig på stickcaféet, utan åstadkom endast den här lilla provvirkningen. Lite oklart vad det ska bli och hur jag ska göra med den. Kanske en liten rundel till påsk? en matta till dockhuset?
I sanningens namn, så var det inte riktigt lika roligt att virka, som jag trodde.

Bisin min tycker att jag nu ska hålla upp mitt goda resultat och därför rev han morötter till kvällsteet. Tack för det. Enkelt och behändigt för mej.

Nu har det varit läggdags för mej, för länge sedan, inte värt att sitta och halvsova här framför datorn.

Önskar er alla en fin torsdag.

En vacker vårdag

Idag är det första april. Har ni blivit lurade? Hittills har jag undgått att bli lurad, men här är ju hela långa kvällen kvar ännu. Själv är jag lite inne på samma linje, som Carita: Jag luras inte längre.

Idag har jag varit i stan hela dagen och blev till all tur vänligt bemött, trots att det gick på det andra inhemska språket. Efter lite rassel i högra lungan är jag nu genomlyst och medicinerad. Hoppas att det går bra att sova i natt. Och nej, nej, ni behöver inte oroa er. Det här smittar inte enligt doktorfarbrorn.

Jag var också iväg till Café Favorit, för min månatliga träff med väninnan. Förra månaden hoppade vi visserligen över träffen, för vi hittade inte lämplig tidpunkt. Ni vet stressade pensionärer!

Den här kom jag hem med från mataffären igår kväll. Någon i utgivningsteamet tycks ha varit bombsäker på att Måns skulle vinna Mello! Men så blev det, som bekant inte. Nej, de talangfulla killarna i KAJ tog hand om sångfågeln. De frågar: Kan du älska en gubb?

Nu måste jag kolla lite e-post innan det är dags för dusch och kanske liiite lite stickning. Jag har dessvärre inte hittat Nallegarnet än, men jag kan ju försöka gräva i stora sockgarnslådan.

Önskar er en skön onsdag!

Nallesockor

I måndags, för en vecka sedan fick jag äntligen färdigt ett litet sockpar, storlek 26.

Modell: Nallesukat s. 78 i Käsityön ABC 32 (Kauneimmat käsityöt) tidningen

Start: 12.2.2025

Färdig: 24.03.2025

Garn: Nalle från Novita

Åtgång: 44 g 

Stickor: Nr 3

Designer: Maija Paavilainen

 

Det var fästandet och förstås öronen och broderierna, som tog längst tid. Själva stickandet gick fort. Bisin min fnyste åt mej för de där "onödigheterna". Jo, men lite roligt måste man ju få ha, eller hur? Dessutom är det bra att öva på sånt här smått. Kanske jag nån gång lär mej?

Nu har jag då testat de här trästickorna. Riktigt sköna att sticka med. Förstås fem centimeter för långa, med tanke på mitt lilla sockprojekt.

Idag på eftermiddagen knackade det på vår dörr.
– Kom in, ropade bisin min och undertecknad i kör.
Ingenting hände, förutom att det knackade en gång till.
– Far sii nu vem det e, ropade bisin min och jag skuttade iväg.
Där stod grannfrun.
– Nu behöver jag lite hjälp, sa hon.
Hjälp fick hon. Bisin min bryggde kaffe och jag tog fram bullar. Och så blev det intressanta diskussioner. Grannens barnbarn var med i de nationella skidtävlingarna nu under veckoslutet och det var spännande att höra om resultatet.

Efter en dryg timme knackade det igen på dörren. Den här gången var det yngsta sonen.
– Nå, e du färdig nu, frågade han.
Himmel, jag hade alldeles glömt bort tiden. Fort, fort fick jag klä om mej och så iväg till västra grannstaden. Vi levererade foton, sockor och lite annat till dottern med familj. Yngsta sonen lämnade allt på trappan, för flickorna var i ishallen. Deras pappa var nog hemma, men yngsta sonen knackade inte på dörren.

Fort, fort iväg in till stan, till Lundi.

Där åt vi ett lättare kvällsmål, en rostbiffsbatong och grekisk sallad för min del, på Café Picnic. Potatisen gav jag åt yngsta sonen, för jag skulle inte ha orkat med allting annars. Jag blev både nostalgisk och glad. Glad för att det smakade precis, som jag mindes. Nostalgisk för att här lunchade jag ofta i början av 2000-talet då mitt datajobb förde mej runt om i bygden och jag inte alltid hade min kylväska med smörgåsar, fil och dricka med mej i bilen.

Mätta och belåtna tog vi oss upp till följande våning. Sonen hade ärende till Clas Ohlson och själv smet jag in till Normal. Sonen hittade inte det han behövde till ett rimligt pris, så han kom snällt in i Normal och hjälpte mej handla. Så tacksam över hans omtanke och framförallt tålamod.

Från Lundi till stora mataffären på östra sidan av stan, sen ännu tanka och så hem. Jag måste erkänna att jag var riktigt trött och färdig för sängen. Men jag har skjutit på läggdags, för jag måste försöka få nån ordning på dygnsrytmen.
Jag borde ta hand om disken, men eftersom jag småfryser och känner mej lite hängig, får det nog lov att bli sängen.

Önskar er alla en riktigt skön tisdag. 

På botten

Kära vänner, igår blev ni tyvärr utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror helt enkelt på att jag slocknade i gungstolen. Jag fick troligtvis en friskluftschock. När jag vaknade var klockan redan 20.30 och då orkade jag inte längre ta mej till datorn och skriva någonting spirituellt.

Jag var alltså ute i det vackra vårvädret igår. Det gick dessvärre inte att sitta på balkongen och sticka, för här hos oss blåste det så att mina fingrar var som istappar. För min del var det annars helt bra med blåst, för jag kunde ju inte kratta löven, trots bisin mins morrande om hur okrattat här är. Han jämför tyvärr med den superduktiga grannen.
Idag vaknade jag till ett stilla regn. Skönt, ingen krattning idag heller!

Igår kväll då vi satt där framför tv:n i varsin gungstol, så hittade bisin min en kanal, som spelade 1970-tals musik. Oj, vad vi njöt av Soley, Soley, Yellow River, A Little Bit More, I Shot The Sheriff med flera liknande. På något sätt var det glatt och oskyldigt på den tiden. Det fanns liksom framtidstro och hopp, trots oljekris, krig och svält då också.

I torsdags hittade jag på botten av min projektväska...

...en liten  övergiven...

...stickning! I femton sekunders tid funderade jag om jag skulle riva upp, men jag kom på bättre tankar. Lilleman verkar behöva de här. Nu gäller det att sätta fart på stickorna och inte sitta och sova i gungstolen!

I morse var jag lite seg, klockan visade åtta, men min kropp skrek nej, nej, nej, klockan är bara sju, inte stiga upp nu! Det är ju söndag. Men upp steg jag och har hunnit sitta i gungstolen och sticka medan bisin min har sett på sport innan han for iväg till grannbyn och kämpa med en bult, som inte vill komma loss.

Mitt huvud surrar av toner, nej, nej av idéer och nu skulle jag behöva garn i samma grovlek, som Nalle, alltså 100g = 260 m.

Snabbt, medan bisin min ännu var borta, drog jag fram en liten garnlåda. Och ser man på, granngult tjockt yllegarn! Men också en hel del andra fynd:

Tre nystan med Filcolana Arwetta Classic...

... en härva tjockt helylle garn...

... 300 g ljuvligt mjukt Llama Silk, från Järbo garn, undrar vad jag ska göra av de här nystanen? Och 100 g bambu 50 % och bomull 50%...

... och likaledes underbart mjukt Baby Alpacka garn från Malabrigo. Kan kanske bli en sjal?

Tänk jag visste inte att jag har sådana här garnskatter. Men, men... det var ju nu inte de här garnen jag skulle ha. Fort fast med lådan och så undan innan bisin min kommer hem. Måste kolla om jag hittar rätt garn någon annanstans. Kanske första bästa Nystan med Nallegarn får duga! 

Äldsta sonen har lagat makaronilåda till middag idag. Gott. Jag hjälpte till lite grann, gjorde äggstanningen, rev morötterna och dukade bordet. Nu ska jag ta hand om disken.

Önskar er alla en fin ny vecka! 

Butterchicken

Gissa var jag har varit idag på förmiddagen?

Om ni gissade att jag var i grannbyn, då gissade ni alldeles rätt.

Jag hade den stora glädjen att få tillbringa lite tid med den här gullungen. Han gillar familjens katt och ålar sig blixtsnabbt efter den. Han står och gungar på alla fyra, så snart kommer farmor att få bråttom om hon ska hinna ikapp.
Vad tror ni att Lilleman säger i morgon då farmor inte är där?

Mamman kom med hämtmat, butterchicken, från Saino. Vi fick alltså en riktigt god lunch. Lilleman hade förstås egen mat.

På eftermiddagen har jag suttit och halvsovit i gungstolen mellan stickvarven. Ruggigt väder med duggregn, som inte precis väcker ens lust att vara ute. Ingen lust att städa heller.

Önskar er alla en riktigt skön lördag.

Enter

Idag har jag varit ett ytterst snabbt varv till stan. Det var minst sagt vågat av mej att besöka Enters infotillfälle.

Och nej, lugn bara lugn, jag ska inte bli digihandledare. Jag har helt enkelt inte tid. Jag vill kunna ställa upp för Lilleman och de andra. Och jo, jag erkänner villigt och glatt: Jag vill kunna ta det lugnt.

Lite synd tyckte jag om Sonja Bäckman från Enter, som hade kört ända hit och hade med sig två kamrathandledare från västra grannstaden. Bland publiken fanns förutom jag, två som redan handleder där i Kulma på onsdagarna och en anställd från Kulma. Det kan ju inte vara roligt att försöka få igång nånting då uppslutningen är så här mager.

Bisin min var sur:
– Du far int dit, sa han.
– Äh, men jag lovade träffa Sonja.
– Men så plötsligt åtar du dig nånting.
– Nej, det gör jag inte. Du behöver inte vara rädd. Om jag vill jobba med undervisning kan jag erbjuda mina tjänster till medborgarinstitutet. Dessutom har jag inte tid. Så det så!

I och för sig så kände jag redan till Enter. Jag hade faktiskt sett fram emot ett större deltagande i dagens infomöte. Men digi är farligt.

I natt blev jag mäkta sur då jag riktigt tänkte efter. Orimattila har 16 000 invånare och Borgå har över 51 000 invånare. Hur kommer det sig då att Orimattila har ett Prisma, som invigdes idag? Hallåååå! Vi vill ha ett Prisma i Borgå, gärna på östra sidan, så att vi härifrån når affären snabbt och behändigt. Det är väl inte för mycket begärt?

– Jag vill se på nyheterna, protesterade jag igår kväll vid 22-tiden då bisin min började zappa runt.
– Jag vet nog vad du ska sii på. Du ska sii på KAJ.
– Nå, förstås, svarade jag och genomlevde de eländiga nyheterna bara för att i slutet av sändningen få se hur det såg ut i Forum när killarna uppträdde där. Det var alldeles, alldeles smockfullt och underbart. Och jag är glad att jag inte var där på plats. Det skulle ha varit för många människor och för trångt.

Tyvärr får jag inte sjunga bastusången, för då blir bisin min galen. Och just nu vågar jag inte reta upp honom, för han eldar i bastun. Det ska bli riktigt skönt att få bada för andra gången den här veckan. Men först ska jag ta hand om disken.

Önskar er alla en finfin fredag. 

Inte sitt vanliga glada jag

– Nå, hur är du inga i Hesa idag, frågade bisin min i morse med ett försmädligt tonfall, då jag äntligen kravlat mej ur sängen.
– Öh, undrade jag medan jag försökte få bort sömngruset ur ögonvrårna.
– KAJ är ju i H:fors.
– Ajjo, dom skulle ge en minikonsert i Forum, men hur kan du tro att jag skulle ha hunnit dit?

Ja, just det, hur skulle jag som pensionär ha hunnit nånstans alls? Pensionärsbrådskan är ett konstaterat faktum. Den är på riktigt. Tänk, jag som trodde att pensionärer tar det lite lugnare.
Till grannbyn hann jag dock idag. Där tillbringade jag hela dagen ensam med Lilleman, som inte alls var sitt vanliga glada jag. Nej, ingenting dög.

Inte ville han vara på golvet. Farmors famn dög emellanåt. Inte ville han äta och inte dricka mjölk. Lite vatten var allt jag fick i honom. För mej var det svårt att veta vad som var på tok när ingenting var riktigt bra. Och det gör illa i farmorshjärtat när Lilleman har ont nånstans utan att kunna säga var.

Då jag hade bytt blöjor och provat med både mat och dricka, hade jag inte så mycket kvar jag kunde göra. När mamman ringde vid halvtretiden och sade att hon blir försenad, berättade jag att Lilleman inte alls var nöjd. Med mamman kom vi fram till att det säkert är tänderna som bråkar och att jag kunde försöka sätta honom i vagnen och sova. Sagt och gjort. Lilleman somnade omedelbums, till all tur. Sen satte jag mej i gungstolen och väntade på att mamman och storasyster skulle komma hem.

Själv var jag hemma vid 16-tiden och missade således stickcaféet för andra veckan i följd. Så är det med pensionärsbrådskan. Men självklart går barnbarnen före stickning!

Önskar er alla en fin torsdag.