Solen skiner och gnistrar i snökristallerna här utanför fönstret. Hur kallt det är ute har jag ingen som helst aning om. Jag är inte som bisin min, han går och kollar graderna direkt när han har stigit upp. Eftersom jag inte behöver jobba utomhus har graderna inte stor betydelse för mej. Hur det än är så ska man ju klä sig i lager på lager när man går ut nu på vintern. Fryser jag här inne klär jag på mej och har jag varmt skalar jag av mej ett extra lager. Svårare än så är det inte.
Igår kväll då jag satt sida vid sida med bisin min medan han såg på OS-curling och jag på min virkning, spände han plötsligt ögonen i mej och frågade:
– Vad håller du riktigt på med?
– Jag virkar en pannlapp, svarade jag glatt och visade stolt upp min rutiga virkning.
– Ja, det är bra, för det där är på din nivå.
Har ni hört något värre? Han tycker att jag är så dålig på handarbete att jag ska hålla mej till grytlappar! Hrmpf! Nog för att han senare försökte släta över och säga att lappen är fin och att han behöver den i köket. Men då var det för sent, alldeles för sent. Han lever faktiskt lite farligt nu, för i lördag om en vecka är det vändagen. Nu kan det faktiskt hända att bisin min blir utan choklad i år. Det skulle väl vara rätt åt honom, eller hur? Om han inte sköter sig kan det hända att jag till och med drar in hans födelsedagspresent. Tänk, två missade chokladmöjligheter! Å andra sidan, så borde bisin min ha fått sin chokladkvot fylld, då han förra veckan smaskade i sig det sista av vår julklappschoklad.
Idag är det Runebergsdagen, brukar ni fira den? Det gör vi tyvärr inte här i huset, vi har inte ens runebergstårtor att njuta av idag. Kanske jag ska leta efter Fänrik Ståls sägner i vår råddiga bokhylla och sen deklamera en och annan vers därifrån ikväll? Eller så inte, kanske bäst att jag håller mej till virkning och stickning. I synnerhet virkning är bra nu då bisin min kommer att glo på sport på tv, för när jag virkar måste jag se på arbetet hela tiden, annars kan virknålen hamna fel.
Igår var bisin min snäll och skjutsade mej till stickcaféet. Sen hämtade äldsta sonen mej när han kom från jobbet. Han ville prompt att vi skulle handla på hemvägen. Jag var inte så jätteintresserad i synnerhet som vi inte åkte söderut för att hämta ut mitt julpaket beställt från Adlibris. Men jag travade snällt in i mataffären och plockade lite håglöst i det vanliga i kundvagnen, gurka, sallad, frukt, mörkt bröd, yoghurt, mjölk osv. Vissa grejer såsom kattmat, toapapper med mera, tog äldsta sonen hand om. Hur det nu var så hamnade jag i den gången där tidningarna finns och så kom jag hem med den här onödigheten:
När jag stod i kassakön mindes jag en grej som flimrat förbi i KAJ-fancluben på Facebook, en bild från ett korsord. Den tidningen måste jag ju ha! Så jag spurtade iväg till andra änden av kassorna, där de svenska tidningarna nuförtiden styvmoderligt är placerade. Och jepp, jag hitta den:
Kuriren nummer ett! Äldsta sonen skakade på huvudet och tyckte jag var tokig. Kan så vara, men visst ska jag stöda finlandssvenskt så länge den här tidningen finns, eller hur?
Och här är de, KAJ målade på en busskur i Vörå. Få se om jag lyckas lösa det här korsordet.
Extra bonus i det här numret av Kuriren är det här mönstret. Om jag inte skulle ha så mycket annat på min Att-sticka-lista skulle jag genast sätta upp den här sjalen på mina stickor. Men den får vänta lite. I tidningen finns också intressanta personporträtt och recept.
När jag kom hem igår väntade den här tidningen på mej! Den hade bisin min tagit från vår postlåda. Jösses, nu blev det igen många tidningar! 🙈
– Ska du börja sy nu, frågade bisin min med tvivel i rösten i morse då han fick syn på den här tidningen där den låg på matbordet.
Jag iddes inte svara, för jag har inte bläddrat i tidningen än och misstänker att där finns alldeles för svåra symönster för mej.
Nu önskar jag er alla en skön fortsättning på Runebergsdagen!
