Oj, en sån dag!

Nu är kvällen igen långt liden. Bisin min har paketerat fyra kilo malet kött av älg, som nästyngsta sonen egentligen borde ha fått. Men av någon outgrundlig anledning knackade en jägare på vår dörr igår kväll och räckte över plastkassen full med kött. Tack, tack. Sonen får förvara köttet i vår frys så länge, för hans frys är proppfull. Det är nog vår snart också, så var ska tårtdegen få rum? Eller alla julkakor? Lådorna får jag helt hoppa över om vi inte lyckas tömma frysen i snabb takt.

Idag har det varit en intensiv dag, en härlig dag, en dag full av verksamhet, glädje och kärlek.
Igår var jag så trött att jag inte orkade städa, fastän jag visste att jag borde ha gjort det. I morse steg jag inte upp förrän klockan nio. Detta trots att jag var uppe ett varv redan halvsju. Men det var så skönt att sova.

Av dumt huvud får kroppen lida, så det blev jämn stress att tömma matbordet, få på diskmaskinen och vessan städad. Men vet ni vad? Jo, jag hann få allt färdigt innan det knackade på dörren och flickorna var här! När jag stod och gnuggade och skurade i vessan, så funderade jag lite grann, bor jag ensam här? Varför är det alltid jag, som måste städa i vessan? Jag förstår att matbordet är mitt eget fel, då jag stundvis breder ut mej och mina handarbetsgrejor, men vessan? Både bisin min och undertecknad är ju pensionärer, så i jämlikhetens namn... 

Det var riktigt, riktigt härligt att ha flickorna här. De for omkring, som små yrväder och det var mommo hit och mommo dit. A var lite bekymrad över att moffen inte var hemma, för hon ville berätta om de fina stora och glänsande korpar de hade sett här hos oss.

Rävsockan passar perfekt på M:s fot. Men jag är en riktig klåpare, så den ena sockan är mindre än den andra. Jag måste sticka två nya sockor, så att det blir rätt! Hur kan jag vara så dum i huvudet? Måste påminna mej själv om att inte sticka sent på kvällen då min hjärna redan har gått och lagt sig!
Medan flickorna var iväg till svampskogen fäste jag alla garnändar i den andra mindre sockan. M ville ha båda sockorna med sig hem trots storleksskillnaden. Glad att hon gillade dem och att de passade, men jag ska nog göra en rätt socka åt henne och sen se om den mindre kanske passar på A:s fot.

Till flickornas stora glädje, så hittade dom trattkantareller. A var lite bekymrad innan de for iväg till svampskogen, för tänk om björnen kommer? Så vi fick gå igenom vad björnar äter och hur man kan sjunga högt i skogen och skrämma iväg björnen på det sättet.

Vi hjälptes åt att putsa trattkantarellerna och sedan fick mommo steka svampen. A vågade smaka, men inte M, som egentligen var ivrigast med att svampen skulle tillredas.

Innan flickorna kom hit hade de varit i stan, bland annat i bokhandeln och köpt var sin pysselbok. Här håller A på med siffror i sin bok.

Lillans familj kom också på besök och så var barnen, förutom yngsta sonen, som är på en semestertripp, och alla barnbarnen plötsligt samlade här hos oss! Vilken glädje och mommo/famo lycka!
Lillan är prima. Det första hon sa när hon steg in här hos oss var:
– Bebis åt famo.
Mycket behändigt, inte sant? Men fadern satte Lilleman på en handduk på bordet. Där låg han och sprattlade lyckligt då faster sjöng för honom och kusinerna allt emellanåt kom och såg och kände på honom. A skulle ha sin docka från bilen, så att hon också hade nån att sköta. Alla barn var intresserade av Lillemans groda. Det var roligt att leka med den så att Lilleman såg den och sprattlade ännu mera.

När flickorna åkte hem västerut, så körde jag iväg österut på ett litet tidningsuppdrag. Jag kom hem i solnedgången.

Och månen hade stigit upp. Bisin min påstår att det är supermåne nu. Och se på sjutton, han har rätt, det är supermåne idag! Tur att jag fångade den på bild!

Nu på kvällen då vi drack kvällste, kom jag plötsligt ihåg att jag glömde bjuda barnbarnen på glassbåtar.

Äh, vi kan ju äta dem själva, tyckte bisin min och så gjorde vi det! Mums!

Idag har jag lärt mej att nytt tyskt användbart uttryck: Oh jemineh. Det var en schweisiska, som lärde mej det. Låter nästan som Herre min je!

Önskar er en riktigt fin fredag. Själv ska jag imorgon iväg och ta hand om Lilleman. Jippii!

En groda

Kära vänner, igår blev ni utan mitt blogginlägg. Det beror på att jag på kvällen var ute på ett litet uppdrag. Hemma var jag först vid 21-tiden och innan jag hade hunnit med kvällste och lite andra kvällssysslor var klockan nästan 23. Vid den tiden orkade jag inte vara kreativ längre, utan jag stupade i säng.
Det trevligaste som hände igår var utan tvekan Lillans och hennes mammas snabbvisit här på eftermiddagen innan jag skulle iväg. Svärdottern fick en stoppnål och ett tygetui med virknålar. Jag har inte använt virknålarna, så det var hög tid att ge bort dem.

Idag har det varit lite rörigt, tack vare bisin min, men det redde till all tur upp sig. Men särskilt glad är jag inte på honom just nu. Han får allt lov att skärpa sig, annars... ja, annars vad då? Han blir utan mat? Njaa, det är han nästan redan, men bara nästan. Fast ingen vet ju när jag slutar handla och då blir han faktiskt utan allt det jag fyller kylskåpet med just nu!

Innan jag for iväg till stickcaféet idag, så slängde bisin min den här nästan på golvet och sa:
– Här har du posten.

Jag har inte hunnit läsa den ordentligt ännu. Det lilla jag såg, så verkade det finnas ett byxmönster för småbarn, som nybörjare också borde klara av. Ska kolla lite noggrannare i morgon eller övermorgon.

Det är tråkigt när Bistro Kronan alltid har höna i någon form på onsdagar. Vi skulle gärna vilja ha nånting annat till lunch, för höna är sånt vi äter ganska ofta hemma. Man ska ju inte äta så mycket rött kött, så då får det bli höna, för fisken är svindyr!
Till lunch åt jag idag Croque Monsieur. Börjar bli lite tjatigt kanske, men...

Idag var vi många på Stickcaféet. U var där med två av sina barnbarn. Hennes dotterdotter gav bort sin fina groda åt Lilleman.

Den kan sättas fast i sängkanten, för den har ett kardborreband. Grodlåren prasslar lite och det är alltid intressant för en som är liten. Tack för den fina gåvan!

En av stickdamerna hade köpt en tidning i dubbel upplaga, så hon frågade redan tidigare om jag ville köpa den. Det ville jag förstås.

Så nu borde jag absolut börja använda vår Airfryer. Kanske matlagningen skulle bli roligare så här?

Idag stickade jag inte på stickcaféet. Nej, jag fäste garnändar och det tog minsann tid. Får nog ta mej i kragen och börja fästa riktigt på allvar.

Förresten, minns ni flashmob? Det var riktigt populärt för något år sedan. Månne det görs ännu i till exempel Finland? Eller dog fenomenet ut på grund av coronan?

Nå, nu återstår inte så mycket mera för min del idag än att lägga mej och invänta morgondagen då både flickorna och tidningen kommer!

Önskar er alla en fin torsdag.

En invasion

I morse vaknade jag till ett förskräckligt kacklande. Nedanför huset på bondens åker landade tusentals gäss. Sen gick de framåt betande på något från marken. Riktigt vad fåglarna får i sig är oklart, för vad kan de hitta i en kumminåker?

Jag skulle gärna ha sovit lite till, men det var bäst att hoppa ur sängen, för jag hade så mycket att göra. Mest saker, som jag hade skjutit upp under hela veckoslutet. Ibland går det så trööögt och jag vill liksom inte alls.

Tur var det att jag steg upp i tid, för vid tiotiden på morgonen knackade det på dörren och där stod yngsta sonen. Han skulle iväg till västra grannstaden i ett ärende och undrade om jag ville följa med. Jag tvekade i en halv minut. Jag har ju hur mycket som helst att göra här hemma och så lite kvinnligt fåfängt, mitt hår är smutsigt. Jag hoppade ju över duschandet igår kväll. Men sen, så vill jag ju gärna umgås en stund med sonen. Och så behövde jag faktiskt kopieringspapper.

Snabbt, som en vessla, klädde jag om till stadskläder och så iväg västerut. Medan yngsta sonen uträttade sitt ärende satt jag i hans bil och stickade på lilla sockan. Många varv hann jag inte med innan han var tillbaka. Nu var det dags för det svåra valet: Var skulle vi äta lunch. Jag var tyvärr inte så väldans hjälpsam, för jag skulle ha kunnat äta nästan var som helst. Men, så är det ju det här med västra grannstaden och parkerandet. Det är så knepigt att en hel del lunchställen tyvärr faller bort. Hur det nu var, så hittade yngsta sonen Ripakkas lunchlista, som verkligen hade nånting för alla och en var. Dit styrde vi kosan.

Jag valde maletköttbiff, alltså köttfärsbiff och mos och det var riktigt gott. Yngsta sonen var rätt hungrig, så han valde ännu fattiga riddare till efterrätt. Det skulle jag gärna också ha tagit, men jag var proppmätt av mosen och biffen. Den biffen fyllde nästan halva tallriken, så det var sjå att orka äta upp allting.
Första gångerna jag var till Ripakka, så upplevde jag det som ett sånt där typiskt karlaställe. Men nu när jag har blivit van, så inser jag att det är många damer där också. Ripakka har ett innehållsrikt salladsbord och de serverar vanlig husmanskost, nånting som uppskattas av många. Idag var där familjer med höstlovslediga barn, en fru med sin demenssjuka man och en man med sin demenssjuka fru. Det var rörande att se hur väl de tog hand om sina respektive. Och jag blev glad över att de tog med sina äkta hälfter ut på lunch, för det är inte alltid lätt att handskas med demenssjuka.

Under måltiden diskuterade vi lite fram och tillbaka och yngsta sonen frågade vart jag ville efter lunchen. Öööh, hela trippen till grannstaden kom så plötsligt att jag var smått förstummad fortfarande. Tänk, han skulle till och med ha tagit mej till garnaffären! 

Hit hamnade vi, till fabriksbutiken. Vilken tur att vi hade ätit före besöket, annars vet man inte hur det skulle ha gått. Jag skulle kanske ha ätit upp alla smakbitar, som det bjuds på? Nu köpte jag lite alkukarameller att slå i skålen här hemma, så det finns nånting att smaska på. Och så köpte jag en stor låda med hallonpussar, andra sorteringen, så det kan hända att de innehåller allt möjligt annat än just hallon!

Från Brunberg till Mikrokulma där sonen tyvärr inte hittade den sorts kupévärmare han behöver och vill ha. Jag travade tappert på till andra ändan av butiken, för att hitta mitt kopieringspapper. Jag vet inte riktigt vad de håller på med där i affären, men de hade endast en och halv låda kopieringspapper i hyllan, som i övrigt gapade rätt tom! Men oj, oj, oj, så många legoförpackningar! Och såna förpackningar som var +18 år. Kanske jag borde sluta sticka och börja bygga istället?

Från Mikrokulma till mataffären och sen raka spåret hem. Och vet ni vad? Jo, yngsta sonen har semester den här veckan och första lediga dag tillbringade han med sin mor. Snällt och gulligt, inte sant?
Så fick jag min förmiddag att gå och resten av dagen har jag skyndat mej att försöka komma ikapp med allt det ogjorda. Men det är inte särskilt lätt och det tar lite emot.
Men hej, jag hittade datorväskan här i kaoset. Vilken tur, nu behöver jag inte ännu städa här i datorrummet. Jag behöver väskan i morgon kväll då jag ska iväg och datorisera. I väskan fanns till all tur adaptern med HDMI till USB-C och musen. Tjohooo! Nu behöver jag endast packa ner datorn och strömkabeln. Ja, och så materialet, som ännu är ogjort! 🫣
Få se nu hur det ska gå? Jag är lite osäker på om jag vill att det ska gå bra eller dåligt. Knepigt det där, för jag vill ju göra mitt bästa. Å andra sidan, om jag är dålig, så finns det ingen risk att jag blir tillfrågad igen!
Hmmm, nånting att grubbla på under nattens mörka timmar!

Och apropå mörkret, har ni nånsin tänkt på hur häftig musik det är i Star Wars? Ni tänker väl inte säga att ni inte har sett filmen? Den där första filmen från 1977 är en av mina favoriter, för då gick det inte att datoranimera så som idag. Nä, då fick George Lucas jobba hårt, för att få det att se ut så som han ville. Jag har alltid beundrat hans fantasi och hans förmåga. Men det innebär förstås att jag lite missade musiken då när det begav sig.

Önskar er alla en riktigt skön tisdag.

Kommunikationssvårigheter

Kvällen övergår småningom till natt. Bisin min har redan lagt sig, men spelar  ännu lite musik för mej. Musik, som passar bra på sena kvällskvisten, eller vad säger ni om How Deep is Your Love?

Idag bad jag äldsta sonen om hjälp. Jag ville att han skulle hämta en vit papplåda från sovrummet och placera den på stolen vid matbordet. Jag hade för avsikt att gå igenom och sortera innehållet i lådan. Den hade stått på golvet i sovrummet länge nog och för allt vad jag visste var den kanske full av urgamla kurspapper, gamla datatidningar eller ja, vete fåglarna vad den egentligen gömde. Ingenting som nån av oss har behövt i varje fall, eftersom vare sig bisin min eller undertecknad har öppnat och kollat innehållet. Dags alltså att göra sig av med den.

Jag förklarade så noggrant jag kunde för sonen var den vita papplådan fanns och sedan väntade jag ivrigt på att få sätta igång sorterandet. Nu hade jag till och med en gnutta inspiration, så...
Han kom med en vit papplåda, men...

 

... han kom med den vita papplådan full av mina randiga sockgarner! Ja, och några enfärgade med. Ou, nou, jag hade glömt bort att jag hade lämnat den lådan i sovrummet efter att jag hade sorterat garnen. Nå, nu står den där osorterade vita papplådan fortfarande kvar i sovrummet och jag har klappat lite garn istället. Så inte blir det nu riktigt till någonting med mej och mitt sorterande!
Stackars son!

Häromdagen talade vi, äldsta sonen och undertecknad, om plastkassarna, som är fulla av plastavfall efter bisin mins framfart i köksskåpen. De ligger nu i tamburen i vägen för skohyllan och ingen har fått iväg dem till rätt avfallskärl.
När jag satt och skrev en tidningstext på datorn, dök plötsligt äldsta sonen upp bakom min rygg.
– Han sa att det ryms i bilen, sa äldsta sonen.
– Ja, varför sku det inte rymmas, frågade jag högeligen förvånat. Självklart ryms ju tre plastkassar plastavfall i vilken bil, som helst. Jag skakade lite förvirrat på huvudet och undrade vilken han, som hade så liten bil att kassarna inte skulle ha fått rum.
– Ja, det är ju en och fyrtio...
– Vänta nu, de där plastkassarna kan inte vara så stora eller ens så tunga.
– Vad pratar du om nu riktigt? Du är ju snurrig. Jag talar om skrivbordet.
– Ahaa, svarade jag och tänkte att det borde vara förbjudet att byta samtalsämne mitt i allt, i synnerhet, när jag förtvivlat försöker koncentrera mej. Skrivbordet hade vi ju talat om redan på morgonen, så det ämnet borde ha varit avhandlat.
Kommunikation är en ädel konst.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

Tala till rätta

Då och då försöker jag läxa upp mej själv ordentligt. Det går ju inte an att bete sig riktigt hur som helst.  Och nej, nej, jag är inte ovänlig eller går åt människor ifall ni nu tror det. Nej, inte ens bisin min. Att läxa upp honom är för det mesta inte lönt. Han både glömmer och är "olydig". Han lever kvar i tron att "vad far gör är alltid det rätta". Just nu sitter han och talar i telefon med sin storasyster och jag hör honom förklara att svanungarna ännu är gråa, att de inte har hunnit bli vita ännu. Till och med i sådana här diskussioner vill han ha sista ordet.

Igår när jag var iväg till stan så kom jag hem via stora varuhuset, för jag skulle ha kopieringspapper till printern. Redan när jag steg ur bilen började jag tala mej själv till rätta: "Inge, du ska inte ha årets jultidningar, Inge du ska inte köpa årets jultidningar, Inge du behöver inte årets julmagasin". Så där höll jag på och nickade emellanåt förståndigt åt mej själv. Folk trodde säkert jag var knäpp, men...

Vad tror ni händer? Jo, det finns ett tidningsställ i varuhuset, precis där man ska gå in genom portarna. I det tidningsstället finns förstås jultidningar...

... förstås måste jag ju ha de här två tidningarna.

Inne i varuhuset hittade jag sedan den här jultidningen. De där roliga nötknäpparsockorna fick mej på fall. Inte för att jag tänker sticka dem, åh nej, de är för invecklade för mej. Nej, jag måste nog hålla mej till enklare saker, för jag har nästan tappat sticklusten! Ve och fasa! Fick idag det kloka rådet av E, att jag skulle hålla lite paus och sedan sätta igång igen. Får väl lov att testa det och se var jag hamnar. Håll tummarna!

Det finns många fina härliga mönster i den där tidningen, så ur den synvinkeln var det ju nog ett bra köp, trots allt. Nu fick jag så mycket inspiration att det är riktigt överväldigande och jag vet inte vad jag ska börja med. Nåja, förstås, först bli klar med alla pågående projekt, eller hur? Eller kanske inte precis alla de projekten, men en hel del åtminstone.

De här modellerna finns också i tidningen, men inte ens tomteluvan hamnar i det här fallet på min att-göra-lista.

Smått tokigt blev det här också, för jag skulle egentligen ha Nallegarn i brun färg till ett sockprojekt, men... nu blir det ett annat sockprojekt istället. Jag hade svårt att hitta Tuuli-garnet i samma nyans, som Nallegarnet, så därför de där två beige nystanen. I mönstret var Nallesockorna vita, men jag tänker mej att vita sockor fort blir grådaskiga, så hellre nån annan färg. I mönstret ska man sticka Nalle och Tuuli tillsammans. Det ska liksom bli extra mjuka sockor. Få se nu sen.
De två rosa nystanen är rena rama impulsköpet. Vet inte ännu vad jag ska göra med dem.

Och ut ur varuhuset kom jag utan kopieringspapper! Nu kan jag inte printa ut vare sig mönster eller recept! Snyft!

Hoppas att ni får en riktigt fin söndag!

Miniutställning

Idag har jag igen varit iväg till stan på förmiddagen. Den här gången på en liten utställning i Hörnan.

Konstnären heter Leena Selander och hon bor i mina barndomstrakter. Här är hennes oljemålningar i en serie, som heter "En planet går under".

Och nu skulle det då gälla för mej att producera ytterligare en tidningstext, men det får nog vänta till i morgon. Idag har jag inte riktigt hunnit med något annat än hushållsarbete, ni vet, laga mat och ta hand om disken.

Knappt hade jag hunnit resa mej från middagsbordet innan bisin min började jaga på mej. Fort, fort nu, för vi skulle iväg till västra grannstaden. Vi besökte Puuilo. Därifrån köpte jag lite julpaketgrejs och kan ni tänka, bisin min sa inte ett knyst! Han gnällde inte ens fastän jag tog två rullar med julpaketspapper! Vet ni, jag gapar fortfarande alldeles förvånat. Det är högst osäkert om jag alls lyckas stänga munnen.
Kanske han inte märkte att det var frågan om julpapper? Det ena pappret hade nämligen röda och gröna hjärtan, som mönster.

Sedan var vi tvungna att besöka Motonet, för jag behövde lite grejer till min bil. Nu har jag nya vindrutetorkare och lampor, så nu ska det väl klara sig i höst.

Björnen, som rör sig här i trakten, har enligt uppgift fått polisövervakning! Jag räknar med att den inte kommer hit, att trafiken helt enkelt skrämmer den. Dessutom tror jag inte att vår kompost bestående av bananskal och andra fruktskal, kaffesump, äggskal och teblad är särskilt lockande för den hungriga nallen. För att nu inte tala om gräs och löv. Nä, det finns nog bättre ställen än vår kompost att gräva i. Inte ens vårt avfallskärl är särskilt spännande.

Nu är det dags för mej att varva ner med lite stickning.
Hoppas att ni alla får en trevlig lördag!
 

Outsiderevenemang

Idag har jag igen varit iväg till stan, den här gången till ärevördiga Societetshuset. Jag vet inte riktigt vad evenemanget heter, för min förhandsinfo sa ett och stan hade översatt det hela till Outsiderkonstevenemang. Hmmm... visserligen var där mycket konst i stora salen, men där fanns mycket annat intressant också. Se bara:

Stickat och virkat i parti och minut. På stolen i bakgrunden en Qvidiminatröja. I burken får vitt garn sin färg, alltså färga garn i en burk. Spännande, borde kanske testa.
Tarja Seppälä och Ulla Ögård är det som har stickat och virkat.

Tarja har stickat fåglarna och hennes man Pekka Seppälä har gjort underlagen. Som ni ser, så kommer korkarna från bubbliga drycker i användning här. Bäst att börja leta efter flaskor att tömma!
 

Arja Nordmans fina keramik. Och nej, lera är inget för mej!

Porslinsmålning skulle jag aldrig klara. Här är Tuija Lindholms fina teservis. Tänk så spännande när akvariefiskarna simmar i ens gröna te. Man kanske glömmer bort att dricka?

Av två skedar och lite "skrot" från garaget, kan man få ett så här fint tranpar, om man har lite fantasi alltså. Jag tror inte att min fantasi skulle klara av det här, fastän den annars kan vara nästan hur livlig som helst. Men då tänker jag mest på spöken och troll, inte så mycket på att skapa så här vackra saker.

Eva Nylund lär ut knyppling på medborgarinstitutet. Här är en skir änglakjol.

Snart är det jul, så fram med yxan och trixa lite, vips har du tillverkat en hel tomtefamilj!

– Får jag låna din vinkelslipmaskin, frågade jag förhoppningsfullt av bisin min i kväll.
– Va ska du med den, undrade han misstroget.
– Nå göra julklappar förstås!
Och så berättade jag för honom om den här fantastiska lyktan.
– Nä, det blir nog för vasst med vinkelslipmaskinen. Du borde använda plasmaskäraren.
– Aha, svarade jag lite osäkert, för jag har inte sett en plasmaskärare i användning.
Men så kom jag på den ultimata lösningen, bisin min får skära och göra handtag till lyktan. Jag kan spraymåla. Nu gäller det då att få tag på tomma burkar, Ripakka nästa! Därifrån har vi förut fått tomma burkar.
Visst är det här den perfekta julklappen? Återanvändning, som kan kastas i metallskrotet när man har tröttnat på lyktan. Om man dessutom placerar den ute på en sten, så borde den inte ens vara brandfarlig. Tänk om det här skulle bli årets julklapp? Mycket bättre än allt krimskrams!

Och på tal om julklappar, nästyngsta sonen sa att det ska sen inte vara något "krääsä" (krimskrams) till julklapp. Och vet ni vad han räknar till krimskrams? Jo, garn! Men det är nu inte nåt krimskrams, eller hur?

Och kära vänner, jag vill att ni är försiktiga där ute i den stora farliga nätvärlden. Låt er inte luras och bli bedragna. Kom ihåg att det inte finns inga gratisluncher! Och om nånting är för bra för att vara sant, så är det utan tvekan bluff och båg. Hoppas att ni orkar läsa infon, som nu finns på Traficoms webbplats.

Dags för mej att krypa ner under täcket.
Ni får ha det så bra!