Bara ett rör

I morse vaknade jag av väckarklockan och har varit mer eller mindre snurrig hela dan. Detta för att jag vaknade mitt i en dröm, som kändes så verklig. Det är brutalt att vara tvungen att vakna till väckarklockans signal, när jag gärna skulle sova vidare och njuta av pensionärstillvaron. Men ibland måste jag, hjälps inte.

– Bara ett rör, frågade jag förvånat av den vänliga laboratorieskötaren i morse. (Eller heter det laborant?)
– Jo, svarade hon glatt och fortsatte: Här är natrium och kalium och njurvärdet.
Jaha, jaha, till det kunde jag inte säga så mycket. Jag var innerligt tacksam för att jag hade fått äta frukost, fastän det var det som gjorde att jag måste stiga upp med väckarklockan.

På labbet var två äldre människor. De iakttog mej noggrant när jag tufft gick till avläsningsapparaten och lade mitt sjukförsäkringskort på stället, som var utmärkt. Jag fick könummer 1007. Nu blev den äldre mannen märkbart orolig och sa förvånat:
– Jag fick ingen lapp och inte hade det nåt ljud heller då jag la mitt kort där.
– Kanske det inte var riktigt på rätt ställe så kortkoden inte kunde avläsas.
Ungefär samtidigt frågade den äldre damen om hon också behövde anmäla sig fastän hon hade tid. Jo, svarade jag och blev med detsamma kallad till rum nummer två.
När jag kom ut stod den äldre herremannen i ett labbrum och var olycklig, för inte gick det att ta blodprov av honom då han saknade remiss! Laboratorieskötaren uppmanade honom att gå till hälsocentralens infodisk och be dem sköta om det hela. Det är synd om äldre, som tappert försöker klara sig själv, men inte hittar rätt i vårddjungeln.

På hemvägen funderade jag smått varför det inte kan klistras upp en infotext vid apparaten att också de som har beställt tid måste skanna sitt sjukförsäkringskort. Det skulle ju vara kundvänligt. Men ingen tänker väl på den lilla vilsna och förvirrade människan?

Bisin min skjutsade mej, visserligen under protest, men ändå. Om han nu skjutsat en dam till huvudstan på tisdagen, så visst måste han nu skjutsa sin hustru till stan, inte sant?

Idag hölls stickcafé hemma hos G-M. Vi var tre tappra på plats plus värdinnan. Tre stickade på sockor och jag , jag stickade på...

... ett provöra. För vet ni vad?
Jo, igår kväll när jag hade grävt i den ena garnlådan efter den andra och höll på att ge upp, så tänkte jag så det knakade. Gick in i sovrummet, satte mej på sängen och såg mej omkring. Min lust att gräva fram lådor, som fanns längst ner på golvet var minimal. Lite håglöst sträckte jag mej efter en orange kasse och se på sjutton! Genast hittade jag både vitt och naturvitt Nallegarn. Men, men, jag är inte riktigt nöjd med provörat, så jag ska göra ett nytt försök med 7-bröder garn istället.

Jag kom hem med det här garnnystanet och en vit-blårandig trikåtunika. Tack G-M för gåvorna. Som sagt, stickerskor är snälla.
Har ni förslag på vad jag ska göra med det här 50 grams nystanet?
Kan en igelkott ha blåa taggar? Om jag skulle sticka igelkottssockor?
Ajjo, jovisst Sonic igelkotten är ju blå! Har ni sett den? Så det är nog bara att sätta igång nu!

Igår kväll bläddrade jag febrilt i mina femtioelva sticktidningar, den här gången närmare bestämt i socktidningar. Men jag hittade inte en sån modell jag sökte. Jag ville inte sticka mönster i flera färger, inte flätor osv. Nej, jag ville ha ett någorlunda enkelt strukturmönster. När jag nästan gett upp hittade jag äntligen ett, tjohoo!

Så jag lade upp för en ny sockstickning igår kväll och fick resåren färdig. Det stod att man skulle sticka vridna räta maskor, men jag orkade inte fundera ut hur de skulle se ut, så jag stickade räta maskorna i bakre maskbågen istället och det blir ju riktigt snyggt, eller hur?

Nu ska jag gå och sticka ett nytt provöra.

Önskar er alla en fin torsdag!

Träff med en liten kille

Igår kväll när bisin min sent omsider kom hem från västra grannstaden blev han lite nervös. Han hittade nämligen mej i duschen och jag är strängt förbjuden att vara där om ingen övervakar mej! Men, bisin min var ju inte hemma igår, så vad skulle jag göra?
– Varför duschar du nu? Det är ju måndag idag, frågade han.
– Jag ska träffa en kille i morgon, så jag måste vara ren.
Nu blev bisin min igen lite nervös och började tenta mej vad det riktigt var för killträff jag skulle på. Jag berättade att det är en jättesöt kille, att han är trevlig, livlig och tycker om att kramas. Att han blir glad varje gång han ser mej osv. osv. Jag bredde på riktigt ordentligt och bisin min blev nervösare och nervösare. Jag hade förstås roligt åt honom när han inte kunde räkna ut att jag skulle iväg och leka med Lilleman medan hans mamma var på julgodisuppköp och pappan jobbade.

Jobbade gjorde minsann Lilleman också och lekte både med egna och med storasysters saker.

Men det roligaste var ändå att klänga i bokhyllan och få tag i "vuxensaker". Hoppsan, garnlådan råkade visst trilla ner.
Tur att jag inte behövde plocka upp alla saker. Jag var tvungen att komma fort hem, för bisin min behövde bilen jag färdades i. Han å sin sida skulle iväg till huvudstan med en dam. Ja, ni ser bisin min kunde gott sjunga "Jag är ute när gumman min är inne", för så var det här hos oss idag. När jag återvände från grannbyn, så körde bisin min iväg.

Och nu är det jag som har lite panik, för hur ska jag hitta vitt Nallegarn i mitt lager? Och hur ska jag hitta ett sockmönster, som jag vill och klarar av att sticka på stickcaféet? Det kan bli en extra sen kväll, vilket inte alls är bra, för jag ska till labbet på blodprov i morgon...

Önskar er alla en skön tisdagskväll. Håll tummarna för att jag hittar garnet jag behöver för att få sockorna jag stickat färdiga. 

Mustigt

Vet ni, nu har jag fått riktigt bra vanor, för jag vaknar vid halvåtta – åttatiden. Och det är så skönt, för då har jag hela förmiddagen på mej. Så idag på förmiddagen har jag hunnit både med disken och att sticka. Snart, snart borde jag få ett par sockor färdiga och nu letar jag febrilt efter mönster till ett par enfärgade i 7-bröder garn. Jag hittade redan ett mönster, men det var med flätor och inte alldeles enkelt, så jag får nog fortsätta leta.

Igår kom jag hem från grannbyn med tre liter äppelmust från Åland. Mustigt! Och mumsigt! Nu har vi alltså både äppelsylt och äppelmust i kylskåpet.
Ajjo, gissa vart jag ska i morgon? Nå, just precis iväg till grannbyn. Tjohoo!

Ikväll är det sista blodtrycksmätningen för den här månaden. Tjohoo! Ska bli skönt att kunna äta frukost direkt på morgonen utan att behöva vänta på att mätningen ska bli färdig.

Nu ska jag fortsätta leta efter sockmönster och vitt Nallegarn samt kanske, kanske försöka få igång tvättmaskinen.

Ha det bra och njut av måndagskvällen!

Krysspanik

Igår drabbades jag av akut krysspanik och det var helt och hållet mitt eget fel! Jag löste nämligen alla korsord i Mästarkrysset nr 5 2025, till och med kryptot. I ärlighetens namn är jag inte särskilt förtjust i krypto, för så fort du har listat ut vilka bokstäver som hör ihop med vilka siffror är resten rena rama fylleriuppgiften. Ett mekaniskt skrivande liksom. Nog för att jag har fått lära mej att "riktiga" krysslösare löser barnkorsord då de behöver få vila hjärnan mellan varven, men det är inte riktigt min melodi. Då lämnar jag hellre korsorden och ägnar mej åt stickning eller till och med diskar istället.

Äldsta sonen ville ha med mej till affären igår på eftermiddagen. Då kom jag på den strålande idén att jag kan ju skicka in Mästarkrysset när ju nu en gång har löst det. Så in i kuvert med hela tidningen, skriva adressen till Stockholm och numren på alla kryss jag löst. När det var fixat drabbades jag av krysspaniken. Nästa Mästarkryss kommer först i november. Hur ska jag överleva så länge utan korsord? De har varit perfekta nu då jag suttit 15 minuter med manschetten på armen i väntan på att kunna ta blodtrycket.

Jag följde alltså villigt med till mataffären igår. När alla matvaror låg i kundvagnen stegade jag iväg till tidningshyllan. Men, men, men... besvikelsens besvikelse, där fanns inget Lyckokryss och de andra korsordstidningarna visste jag inte riktigt vad de innehöll för kryss. Så det fick bli så här:

Först tog jag endast Hemmets Journal, men sen tänkte jag att jag tar nu också Allers, för jag kan inte vara utan A-korsordet.
Tur att två proppfulla kassar med mina gamla veckotidningar igår for iväg söderut till svägerskan. Hur skulle jag annars ha vågat köpa nya?

Och så gick det förstås på tok, jag köpte också årets julmagasin. Helt i onödan, jo, jo, för ska jag sticka julsockorna? Nej. Ska jag använda recepten? Nej, för här i huset duger endast de bakverk vi alltid haft till julen, nämligen jultårtorna. Jag ska inte heller göra kransar, sticka oktröjorna eller dekorera med blommor. Men hur som helst jag har nu köpt årets julmagasin ändå.

Tänk, nu har jag redan varit till affären två gånger den här veckan. Rekord efter sjukhusvistelsen!

Idag på förmiddagen kokade bisin min årets sista sats med äppelsylt. Den här gången var jag faktiskt med och skalade och skivade äpplena.

Till all tur ringde nästyngsta sonen och frågade om jag kunde och ville komma och leka med Lilleman. Bra att kunna smita från syltburkar och disk. Såklart jag ville och kunde. Hastigt på med skor och ytterkläder och så iväg. Han är för go den lilla, ja alltså förstås är pappa också go, men inte på samma sätt. Lilleman tycker om att klättra, så man får passa på och se till att han inte faller.
Idag var storasyster och mamma ut på äventyr med mommo, så de var inte hemma. När Lilleman skulle sova dagssömn lämnade jag grannbyn och återvände hem. Och jag var riktigt upplivad av besöket. Sånt här lever jag länge på. 💕

Här hemma blev det genast kökskommendering, för jag hjälpte äldsta sonen att tillreda söndagsmiddagen. Idag blev det mos och ugnsstekt korv. Han tog hand om moset och jag preparerade korven. Bisin mins korvhalva piggades upp med äppelskivor och undertecknad och sonen fick gratinerad ugnskorv. Den här gången hade jag gräslök i blandningen av riven ost, ketchup och senap, för vi hade inte gul lök hemma. Visserligen sa bisin min att det kunde finnas nån lök kvar i trädgårdslandet. Men ingen av oss hade tid längre i det skedet att börja gräva efter lök i trädgårdslandet.

Antagligen borde jag nu ta hand om disken, men den får snällt vänta till i morgon, för jag tror bestämt att jag måste sticka lite innan jag lägger mej.

Önskar er alla en bra ny vecka!

Vyssan lull

När jag låg på sjukhuset i augusti fick dottern i uppdrag att hämta deckare åt mej att läsa. Det tyckte hon att var svårt, eftersom hon inte brukar läsa sådana böcker. Mitt krav var fortfarande att det skulle vara korta kapitel. En av böckerna, som hon hämtade var Vyssan lull av Carin Gerhardsen.

Handling:
Hammarbypolisen i Stockholm står handfallna inför den brutala avrättningen av en filippinsk kvinna och hennes två små barn i deras lägenhet. Man hittar inga spår efter gärningsmannen och frågorna blir bara fler. Varför lever barnens svenske far isolerat, nästan utan kontakt med omvärlden? Och hur kunde kvinnan på de små summor hon tjänade på svartstädning, ha råd med en lägenhet värd miljoner?
Berättelsen har sin upprinnelse i någonting som hände för länge sedan, när ett ungt par en solig majdag stannar till med bilen vid en kiosk för att köpa lördagsgodis till de två små pojkar som leker i baksätet.
Kriminalkommissarie Conny Sjöberg sliter hårt med utredningen med ett decimerat arbetslag. Jens Sandén lider av sviterna efter en hjärtinfarkt, Petra Westman famlar fortfarande efter identiteten på den man som våldtagit henne och kollegan Einar Eriksson är försvunnen och har inte dykt upp på jobbet.
Sjöberg själv är splittrad och bestämmer sig till slut för att gå till botten med sin gåtfulla bakgrund som hans mamma vägrat tala om. En dag knackar han på dörren hemma hos sin farmor som han under hela sitt liv trott var död.
Vyssan lull är den tredje boken i Hammarbyserien och handlar om skuld och hur den påverkar människor även efter att de är borta.
_____________

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken annat än att den inte gav mersmak. Jag är trött på att polisen har stora problem med sig själv, problem som ska lösas samtidigt som de jagar mördare. Det där med Connys rotande i sin barndom kunde bra ha lämnats bort helt och hållet. 
Men boken passade bra att läsa då jag var okoncentrerad där på sjukhuset. Och för mej blev den aldrig så spännande att jag inte skulle ha kunnat lägga den ifrån mej. 
Förresten, nu då dottern kollar sin läshistoria i biblioteket, så kommer där att stå att hon visst har läst deckare! 😊

Idag har jag lovat en dam att hon får låna min man i tisdag. Det är ju snällt eller hur? Själv tyckte bisin min att han också borde få något att säga till om sin tisdag. Tja, eventuellt, men så där gjorde han själv tidigare rätt ofta med mej eller äldsta sonen, lovade att vi kommer nog och reder ut digiproblem! Nu har jag försökt få honom att inse  att jag är pensionär och helt ute från allt som är digitalt!

Nu ska jag leta efter ett sockmönster, som är så där lagom svårt och det ska vara för fyrans stickor.

Önskar er alla en skön lördagskväll.

Digifrustration

Okej, jag medger, jag håller på att bli gammal. Jag märkte det redan i onsdags då jag var i mataffären och det mörka brödet hade flyttats till andra sidan! Alltså det ljusa brödet och det mörka hade bytt plats. Får man göra så? Nej, absolut inte! Nu blir såna här tanter förvirrade och tror att det mörka hjärtmärkta brödet inte alls finns i affären längre. Suck!

Igår skulle jag betala en försenad försäkringsfaktura till If. Försenad var fakturan, för att den ursprungliga aldrig har synts till här hos oss. Och det är lite svårt att betala "osynliga" fakturor, som man inte ens vet att existerar.

Jag startade datorn, öppnade Firefox, valde nytt privat fönster och valde bankens inloggning från mina nedsparade favoriter. Jag loggade in på banken och valde If från betalningsunderlaget. Och nu blev det problem! Visserligen hade det i nyheterna flimrat förbi att nånting skulle ske med betalningarna i nätbanken, men jag tänkte att "bah, det där gäller inte mej". Men nu fick jag meddelande om att namnet och kontot inte stämmer ihop.

Aha, tänkte jag och klickade på redigera och i fältet för mottagare skrev jag If Skadeförsäkringar, så som det stod på fakturan. Nej det gick inte. Jag provade på nytt och lade till (publ) och tänkte att nu måste det ju hjälpa.

I det här läget började jag svära och gorma att banken är en idiot. Bisin min sa att det slog svarta rökmoln ut från datarummet. När jag förklarade min prekära situation tröstade han mej med:
– Du är ju datalärare, nu klarar du det där.
– Nej, jag är pensionär och det här ska baske mej fungera, svarade jag argt.

Men lugn, bara lugn, andas ut, andas in och räkna långsamt till 20. Fakturan måste ju betalas och även om kontonumret var rätt ville jag inte riskera att förlora lite över hundra euro. Första varningen jag fick innehöll nämligen en upplysning om att banken inte kan garantera att betalningen går till rätt ställe om inte kontonumret stämmer överens med namnet.
Jag gnuggade mina små grå och kom på att jag går till If:s webbplats och kollar bolagets finska namn. Det kopierade jag. Ny betalning i banken och i fältet för mottagarens namn klistrade jag in: If Vahinkovakuutus Oyj Nej, det dög inte heller, men nu kom det ett förslag: If Vahinkovakuutus Oyj, Suomen sivuliike Det klickade jag på medan jag muttrade och ja, fortfarande svor. Nu gick betalningen äntligen igenom och jag var verkligt upprörd. Varför i hela fridens dar duger inte svenskan? Och varför måste det vara så långa namn?

Jag loggade ut ur banken, för jag vill ju inte få blodstörtning heller och så letade jag upp Galenskaparna på Youtube. Efter det försökte jag logga in på banken igen, för jag skulle ju självklart betala för hallonbåtspåsarna. Men vad nu? Firefox varnade och sa att det går inte att upprätta en säker förbindelse till banken?! Jag provade envist några gånger med samma klena resultat. Milda makaroner! Tänk om jag trots allt hade loggat in på nån skum sida, som såg ut som bankens? Ve och fasa!

Fort, fort loggade jag in på bankappen på telefonen. Åååh, jag kunde andas ut, allting såg ut som det skulle och försäkringsfakturan var betald. Nu gjorde jag ett nytt försök med hallonbåtsbetalning. Men vad nu då? Plötsligt fylldes hela skärmen med en uppmaning att uppdatera bankappen. Och nu svor jag högljutt igen. Det gick inte att komma förbi uppdateringen. Bisin min sa att det är nog bäst att jag inte håller på med min telefon när jag blir så aggressiv. Hans smala lycka var att jag inte hittade något lämpligt föremål att kasta på honom, för nu var min digifrustration total.

Lite tveksamt uppdaterade jag appen, loggade in på banken på nytt och fyllde i betalningsuppgifterna. Här behövdes mottagarens hela namn. Till all tur kom det som förslag, för jag visste det åtminstone inte då. Jag fick igenom betalningen och kunde andas ut för den gången.

På kvällen när jag satt i allsköns ro i gungstolen och stickade, kom jag på att jag kanske borde kolla om bankappen i telefonen, fungerade som den skulle. Men, men jag kom inte alls in i banken. Jag provade några gånger och gav sedan upp.
– Det här är inte klokt, sa jag till bisin min.
– Det är det jag alltid har sagt. Hur tror du att de som är äldre än du klarar sig med digi digi, frågade han.
Jag bara suckade och börjar smått hålla med honom om att det här samhället inte är gjort för människor.

Bisin min, som kokade äppelsylt igår, hade nog det betydligt lugnare!

Och ifall ni undrar, så jo, innan jag lade mej igår kväll kollade jag bankappen och allting fungerade som det skulle. Jag kunde alltså sova lugnt. Om ni råkar ut för samma namnelände, som ovan, minns att det är det finska namnet, som gäller! Suck!

Nu ska jag kolla vilket garn som går att använda istället för Novitas baby wool. Har ni några förslag?

Önskar er alla en skön fredagskväll.

Jultårtssäsongen inledd

I morse såg det mörkt ut här hos oss. Jag vaknade kvart över sex och tassade iväg till toan. Knäppte på belysningsknappen, öppnade dörren och...

... vänta nu, det var beckmörkt, hade jag verkligen knäppt på lampan? Jag backade några steg och kollade, jo, det hade jag gjort. Jag testade knappen några gånger, men det hjälpte inte. Jag var redan på väg tillbaka till sovrummet på jakt efter en ficklampa då jag kom på den genialiska idén att jag knäpper på lampan i korridoren och sitter med dörren till toan öppen. Någonting, som jag inte har gjort sen barnen var små.

Idag på förmiddagen har bisin min fixat ena lampan i toan medan han har svurit ve och förbannelse över Ikeas sekunda produkter, som inte håller. Och nej, det där belysningssystemet som vi har i toan har vi inte valt själva, utan det fanns här färdigt när vi flyttade in. Hur länge bisin mins reparation håller vet jag inte, men han är fiffig när det gäller. Nu har han satt en batterilampa i toan. En lampa som reagerar på rörelse, så om det blir beckmörkt igen börjar lampan lysa så fort man stigen in. Smart eller hur?
Som ni märker, så litar inte bisin min alls på Ikea!

Igår inledde vi jultårtssäsongen här i vårt hus. Det var gott till kvällsteet. Jag kunde helt enkelt inte låta bli de här bakverken då äldsta sonen gjorde mej uppmärksam på dem i mataffären. Bisin min fick hela två stycken, för det här är hans favoriter. Få se om han nu hinner tröttna på dem före jul i år.

Det är farligt när jag är i butiken. I stora varuhuset hittade jag igår den här Muminväskan. Behöver jag den? Nja, nä egentligen inte väl, för avsikten är ju att jag ska sticka bort innehållet i de projektväskor jag redan har. Men, vem vet hur nyttig den här väskan ännu kommer att bli?

Från mataffären kom jag hem med den här jultidningen. Behöver jag den? Knappast, men...

Sen köpte jag ännu den här! 🙈 Det blir dyrt då jag är med i affären. Äldsta sonen skulle ha följt listan och inte köpt någonting "onödigt"!
I den här tidningen finns många fina modeller, men nu började jag fundera, stickar människor faktiskt julsockor? Gör ni det? Borde jag prova?

Gårdagens äppelskörd, som bisin min idag har förvandlat till supergod sylt. Ja, alltså han hade flera äpplen som han plockat tidigare. Jag var med på ett litet hörn så mycket att jag rörde om i äppelsyltsgrytan medan han gick ner till källaren efter glasburkar. Sen delade jag också citronen, som han pressade med bara händerna. Vår citruspress är nämligen försvunnen! Vi har en fin press av märket Fiskars, men den är inte i det skåpet där den brukar och ska vara. Äldsta sonen, som brukar tömma diskmaskinen har säkert hittat ett annat ställe för pressen. Antagligen borde vi städa skåpen med det snaraste, men jag vet inte om det hjälper. När vi flyttade in här i huset hade jag ordning på allting, för det var jag som diskade och radade i skåpen. Där var glasen, där muggarna och i det övre hörnskåpet fanns allting som hade med bakning att göra. Nu är det en allmän villervalla och jag hittar aldrig det jag behöver.

De här äpplen torde vara Antonovka. Idag har bisin min plockat in ytterligare 18 stora fina äpplen, så det blir snart ny sylt. Mums! Och det är väl sista syltkokningen för i år, för nu finns det endast ett äpple kvar i vårt träd och det kan väl fåglarna få? Inte ska vi väl vara snåla?

Nu ska jag smyga iväg och ta lite nykokt äppelsylt på creamcracker kex. Tack till svägerskan för tipset. Och schhh, säg inget år bisin min!

Önskar er alla en skön torsdagskväll.