Lite ruggigt

Brrr! Här sitter jag och småfryser framför skärmen. Bisin min har skruvat ner värmen i huset, för han tror att våren har kommit med värmande sol och fågelkvitter. Men hej vad han bedrar sig. Här har det varit regngrått hela dagen och snålblåst. Att det regnar är ju bra, för då försvinner den sista snön, men särskilt varmt är det inte.

Igår åkte jag iväg till stickträffen med stickväninnan B. Så härligt att äntligen träffas, för vi har inte setts sedan december förra året. Ååh, vad jag har saknat hennes sällskap. ❤️
Igår var det G-M, som höll stickträffen och hon bjöd som vanligt på idel läckerheter, räkpaj, kentucky kaka, som hennes barnbarn hade bakat, chokokex och ännu hembakad rulltårta. Vi rullade nästan från kaffebordet med våra proppfulla magar.

Från stickcaféet kom jag hem med två böcker:

De här fick jag av U, som försöker minska på sitt bokförråd. Jag ser verkligen fram emot att läsa dem, men det har varit lite si och så med mitt läsande på sista tiden. Det har mest varit stickande på kvällen och sen i säng.

På stickcaféet satt jag och fäste garnändarna på mitt senaste sockpar. Och kan ni tänka, fästandet löpte på bra medan jag satt och både lyssnade och pratade. När jag kom hem hade jag endast tre garnändar kvar att fästa och dem tog jag hand om senare på kvällen. Tjohoo, nu har jag ännu ett sockpar färdigt!
Tack till B för skjutsen och U för böckerna!

När jag kom hem igår låg den här på matbordet och väntade på mej:

Novitas sommartidning. Och nej, jag är inte direkt överförtjust i just det här numret, för här fanns inget, som jag direkt kände att det där vill jag sticka.

Igår var jag iväg till stan på nytt tillsammans med äldsta sonen. Vi landade söderut i grillen vid hamnen.

Jag valde, min vana trogen, pita kebab. Men trots att den var god, så fick jag lämna kvar en tredjedel, för jag var ännu så full av räkpaj och kakor.

På hemvägen handlade vi lite, men endast det allra nödvändigaste.
Jag fick en sån energikick av stickcaféet att jag förutom fästandet i sockorna också tog itu med disken. Och det var riktigt skönt i morse att starta med äggkokning utan odiskade kärl.

Idag har jag för övrigt varit till stan igen på förmiddagen och den här gången som en riktig pensionär brukar. Jag var alltså iväg till stora varuhuset samtidigt som alla andra pensionärer. Vi var alla på jakt efter två kaffepaket och det fort innan kaffet tog slut. Det var ett erbjudande, som minsann fick fart på kunderna. Nu borde vi då ha kaffe till påskhelgen, för äldsta sonen var också efter två paket. Inte för att jag riktigt har koll på hur många paket det går åt här i huset.
– Är det inte fusk att det aldrig finns te på erbjudande, frågade jag av bisin min.
Han bara fnyste till svar och konstaterade:
– Vi har ett helt skåp fullt med ditt te.
Äsch, nu överdrev han allt. Det var ju inte det jag menade, utan jag tänkte på alla tedrickare, som måste betala fullt pris för sina påsar. Och jodå, jag har nog te så det räcker och blir över. Här finns både julte och till och med två flaskor glögg kvar ifall man riktigt vill värma sig och mysa!

Nu måste jag bestämma mej för om jag ska ägna mej åt tvätten eller åt vantstickningen. Alla dessa svåra beslut...

Önskar er alla en skön torsdagskväll.

På fästhumör?

Kära vänner, igår blev ni dessvärre utan mitt dagliga inlägg. Beklagar, men jag var så uppslukad av min sockstickning att jag glömde både tid och rum.

Och om jag nu själv vågar säga det, så var jag faktiskt riktigt duktig, för socka nummer två är färdigstickad. Nu undrar jag om nån av er är på fästhumör? Mitt eget fästande släpar tyvärr efter. Traktorvantarna är till exempel färdiga, så när som på just fästandet. Bäst att ta med de här sockorna till dagens stickcafé, så kanske jag får jobbet gjort.

Apropå vantar ännu, så tog jag itu med följande par vantar igår kväll. Måste ju få dem färdiga innan snön helt smälter bort. Tur förresten att jag inte behövde gissa väskinnehållet, för i den där gröna Normalkassen hittade jag förutom vanprojektet också två sockprojekt. Jag skulle alltså ha gissat helt fel! 🙈

Småningom ska jag sticka iväg till stan till G-M.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Vad har du i väskorna?

I morse vaknade jag halvåtta, en riktigt bra tid så här på måndag morgon. Jag var full av energi och hade en del saker jag tänkte ta itu med. Men sen, ja sen drog frukosten ut på tiden, för jag fastnade i svåra korsord. Och det blev förmiddag och tiden gick. Plötsligt drog jag fram min sockstickning...

... och sen var det förkylt, ingenting blev gjort! Ja, annat än stickning. Det är just det som är det farliga med att vara pensionär, det finns liksom tid i morgon också. Då kan jag göra allt det där jag inte gjorde idag, för jag är ledig då också!
Men jag måste nog skärpa mej, för min nuvarande lättja är inte hälsosam!

– Ska jag ta fram dina väskor och så får du gissa vad det finns i dem, frågade bisin min igår då vi satt sida vid sida i var sin gungstol. Han glodde på TV och jag på min stickning.
– Öh, varför det?
– Nå för att du har de där väskorna överallt.
– Nå, det har jag nu int heller! Jag har bara den här med sockstickningen.
– Nähä, vad är det i den där där i stolen då, frågade bisin min och pekade på en proppfull fåtölj.
– Öh, där är nu några rader med hjärtan. Men alla andra väskor har jag städat undan. De finns i hobbyrummet.
– Jag hämtar dem och så får du gissa.
– Va får jag om jag gissar rätt?
– Du får fulla poäng.
– Nä, jag vill ha 2,50 €/50 gram garn, svarade jag segervisst.
Till all tur vågade bisin min inte utmana ödet. Han är rädd för mitt minne! Jag var rätt självsäker, i den där lila väskan finns ett blått stickprojekt, en sorts Robin Hood huva, i den rosa väskan med lilla My finns bomullsgarn och en virkad påbörjad åttkant, i Normalkassen finns ett påbörjat vantprojekt, i uggleväskan finns åtminstone ett sockprojekt osv. Plötsligt kom jag ihåg att i vissa fall har jag placerat flera projekt i samma väska. Det var då jag insåg att jag kanske inte ändå skulle förtjäna 2,50 €/50 gram på mitt minne. Tur alltså att bisin min avstod från att utmana ödet.

I morse spelade bisin min en låt för mej, Don't Stop Me Now. Han ville att jag skulle gissa vem som framförde den och vilket år den gavs ut. Queen prickade jag rätt, men årtalet trodde jag var 1977. Så var det inte, för låten kom ut ett år senare, 1978. Men hur skulle jag nu minnas sådant? Jag lyssnade inte på Queen på den tiden vad jag minns. Det var först när jag hörde Bohemian Rhapsody, som jag blev medveten om deras musik.

Nu är det dags för lite mera stickning.

Önskar er alla en fin tisdag!

Rädda skinkan!

I morse vaknade jag redan klockan 7:07. Med tanke på att jag kom i säng först vid halvtvåtiden på natten, så var det alltför tidigt att stiga upp. Efter det nödvändiga toabesöket, kröp jag alltså ner under täcket igen. Trodde nog att jag inte skulle somna om, för dagen grydde utanför sovrumsfönstret och ljuset smög in. Men döm om min förvåning då jag såg på klockan följande gång, halvtio!! Kändes som om jag sovit bort halva dagen.

Och nej, det var inte Mello i västra grannlandet som höll mej vaken halva natten, inte sömnlöshet heller, tack och lov. Det handlade om dart, alltså pilkastning. Det var fråga om kvartsfinal i UK Open. Men fråga inte mera om det, för jag har liksom inte riktigt koll på det hela. Jag vet att poängen börjar med 501 och sen ska deltagarna kasta turvis med tre pilar/man och försöka snabbast möjligast komma ner till 0. Hur de där poängen räknas har jag inte riktigt klart för mej ännu. Tror inte att jag kommer att få det klart heller. För mej räcker det bra med att räkna maskor och varv i stickningen eller virkningen!

Igår kväll skärpte jag mej så pass mycket att jag räddade skinkan! Det är ju bäst att rädda det jag redan har i kylskåpet istället för att rädda stackars bullar i affären.

Jag serverade alltså varma skinksmörgåsar på kvällen. Jag räddade samtidigt rågbrödet, så resten av kvällen kunde jag känna mej riktigt marthaduktig. Både skinkan och brödet hade bäst före datum, som gick ut på fredagen. Inget matsvinn i vårt hus åtminstone den här gången.

Idag är det internationella kvinnodagen. Sånt fnyser bisin min åt.

Men yngsta sonen hämtade mitt favoritgodis åt mej! Mums och tack!

Äldsta sonen fixade söndagsmiddagen, wienerschnitzel och pommes frites. Tack för det!

Till efterrätt blev det ett delikat jättekex! I det här skedet frågade nog bisin min om han skulle hämta upp en flaska från källaren, men jag tackade artigt nej. Jag vet ju inte riktigt vad mina mediciner tycker om promillehaltiga drycker, så det är nog bäst att låta bli tills vidare.

Idag har jag verkligen firat söndag och inte gjort så mycket annat än stickat ihop tån på en socka och satt upp maskor och påbörjat skaftet för socka nummer två.
Jag hoppas att ni också har haft en fin och skön söndag och kvinnodag!

Önskar er alla en härlig ny vecka!

Ett väldigt brak

I natt vid tretiden hördes ett väldigt brak. Bisin min påstod att hela huset skakade till, men det har jag svårt att riktigt tro på. Själv sov jag som en stock och visste inte av någonting alls. Inte för att jag nu vet hur stockar sover egentligen.

Så här såg det ut utanför vår trappa när jag öppnade ytterdörren i morse! Huuu! Bäst att hålla sig inomhus tills all snö smält bort. Eller nåja, ut och skotta kanske.

Igår var jag iväg med min väninna till stan på en sen tre rätters lunch. Sen därför att vi skulle ha möjlighet att välja från menyn på Fylla.

Jag startade med nachos och auradipp. Till portionen hörde förstås salsa, men nuförtiden är jag försiktigare med chilin, så jag koncentrerade mej på auraostdippen. Den här portionen skulle ju gå lätt att fixa här hemma också, inte sant? En påse nachos, lite auraostsmulor och gräddfil.

Att välja varmrätt tyckte jag var knepigt. Det fanns ganska många alternativ, jo. Men många av dem var kryddiga och hamburgare ville jag inte ha. Jag lekte med tanken att beställa en barnportion eller fråga efter en halv portion, men till slut fick det bli fish and chips. I och för sig helt okej, men inte en endaste en liten grönsak! Förstås orkade jag inte äta upp alla potatisar.

Jag behövde ju spara lite utrymme för efterrätten, en blondie med glass. 
Helt okej maträtter, men jag tyckte nog att det smakade bättre förr och det fanns alltid något grönt på tallriken då. Jag misstänker att det är en annan kock nuförtiden? Å andra sidan kan det förstås också handla om min försvunna matlust.
När vi hade ätit färdigt började två unga män turvis komma och fråga om allt var bra. Lite irriterande då vi ville sitta och prata en stund till. Vi hade ju inte träffats sen december förra året. Till sist bröt vi helt enkelt upp. Tydligen får man inte sitta kvar och njuta utan att beställa nånting.

På hemvägen kurvade vi via mataffären. Jag skulle i princip inte ha nånting annat är tidningen Kuriren.

Till min stora sorg hittade jag den inte, så i rena rama frustrationen köpte jag den här istället. Och det på grund av de där sockorna på pärmen. De är stickade av restgarner. Dock ger jag mej inte tid till att nu hålla på att väga små nystan och plocka ihop olika färger. Det blir till inget med den saken. Dessutom har jag mest restgarner i grövre storlek, inte så här tunna.

Vi har som sagt inte hunnit träffas på det här årets sida, så jag kom hem med en vändagsgåva, en påse.

Innehållet i påsen var jättefint. Det där lilla häftet är så läckert. Det är just precis sånt som jag skulle falla för i affären! Det kommer att få följa med mej i stickväskan, för där kan jag skriva upp saker jag behöver minnas om mina stickningar. Muminmuggen är special, 80-års och lite mindre än de där vanliga muggarna. Bisin min går och suktar efter geishan. Jag har vänligt, men bestämt förklarat att det inte är fråga om en gemensam gåva, utan att det är min och bara min! Själviskt, eller hur?
I gåvan ingick också ett presentkort.
Stort tack för den här fina gåvan!

Idag har jag också varit iväg till stan. Äldsta sonen var så snäll att han skottade gången så att jag vågade mej ut ur huset.

Jag tog snällt vara på matsvinnet och räddade ett par bullar! Det fanns en hel del annat rödlappat också, men det är ingen vits att köpa sånt, som man ändå inte äter. Jag köpte alltså endast en annan rödlappad produkt, en påse med rispiroger/karelska piroger bakade på råg!

Och nu, nu hittade jag den, Kuriren nr 3 2026! Tjohoo! Äldsta sonen funderade varför jag plötsligt i kassakön övergav vår kundvagn och rusade iväg åt andra hållet. Det är inte mitt fel att de där i affären har placerat de svenska tidningarna nästan längst borta! Snyft!
– Nå, ska du int ha den där ChatGPT också, frågade sonen då jag triumferande återvände viftande med Kuriren.
– Öh, va, sa jag förvirrat och tittade mej omkring. Inte fanns det väl nån chat här i affären? Då pekade sonen på tidningshyllan invid kassan. Och mycket riktigt, det finns en tidning som heter Chat GPT. Jösses!
Och nej, den tänker jag INTE köpa. Och så länge det går tänker jag undvika att använda AI. Jag vill tänka själv och inte ta hjälp av konstgjord intelligens, inte ens då jag löser korsord.

Äldsta sonen löste ut paketet, som jag hade beställt från Fazer. Där bland påskgodiset fanns bland annat de här boxarna. 

Nu hoppas jag att bisin mins chokladhunger är stillad för ett tag framöver. Den han gillar bäst är den där blåa längst borta. Själv gillar jag den här gula här längst framme, den med hasselnöt. Mums!

Småningom dags för lite sockstickning. Om inte bisin min skulle ha insisterat igår på att det var läggdags när klockan började närma sig midnatt, ja, då skulle jag ha haft första sockan färdig redan.

Önskar er alla en finfin söndag! 

Vår i luften

Ännu en solig dag på kommande. Ute är marken frusen, för vi hade -6 grader i natt. Men det är väl det som gör att snön smälter fortare? Alprosorna borde täckas in, för att inte ta skada av solen. Själv funderar jag mest på om jag kan skippa vinterkängorna och vågar ta på mej lättare skodon. Jag ska nämligen iväg på trevligheter till stan nu på eftermiddagen. Kanske isen är borta från trottoarerna?

I onsdags kom bisin min in med posten. Han gormade och morrade lite smått. Jag anade att nu fanns där nånting i postlådan, som han irriterade sig på. Och mycket riktigt, jag fick den här:

Efter att snabbt ha bläddrat igenom den en gång, så vet jag inte riktigt. Å andra sidan, jag behöver nog ingen inspiration nu just.

Den här Alley-klänningen skulle kanske inte vara så tokig till sommaren? Men, men, ni ser att den har två prickar = lite utmanande, bäst att anlita en sömmerska och själv satsa på sockstickning. Det tror jag ibland att jag till och med kan, men igår blev jag lite tveksam där jag satt med min stickning. Är hälen rätt dimensionerad? Jag gjorde nämligen en egen förstärkt häl istället för den som står i mönstret. 🙈
Och blev det inte lite tokigt när jag randar och garrnbytet blir mitt under foten? Skulle det inte ha varit bättre att ha det i ena sidan? Och är inte skaftet lite smalt? Suck!
Ibland så känns det som om jag inte ens kan sticka sockor. Nå, om ingen vill ha dem, så... ja, så vad då? Jag river inte upp dem och återanvänder garnet. Nä, jag har på tok för mycket garn, för att det skulle vara ett alternativ.

Önskar er alla en skön fredag! Ut med er och njut av vårsolen, så får ni D-vitamin. Om ni behöver penicillin, glöm inte att äta mögelost!

En box

I morse ringde väckarklockan mitt i min dröm. Det tog tid innan jag fick klockan avstängd, för jag skulle så ha velat veta varifrån de där vita duvorna kom och slog sig ner på en snödriva. Det att en del av duvorna såg ut som vita kakaduor kan jag inte rå för. I en släde satt en av mina kolleger från 1980-talet tillsammans med en äldre herreman, som jag inte kunde identifiera. Med mej ut till den här snöscenen hade jag kolleger från min senaste arbetsplats före pensionen. Så jag ber nu om ursäkt av alla dem jag har stört nattsömnen för. Det sägs nämligen att om man inte kan sova på natten, så förekommer man i nåns dröm. Vet inte om det är sant eller om det är månen som ställer till det. Hur som helst så hade jag en hel del människor med i min dröm i morse.

Frukosten intog jag på stående fot innan jag begav mej iväg till grannbyn. Marken var frusen, så det gällde att försöka hålla sig till de partier där sanden tittade fram. Redan igår kväll funderade jag på hur jag skulle klara trappan utan att falla och bryta armar och ben. Det märks att jag håller på att bli rejält gammal när jag funderar på såna orosmoment på förhand. Men jag vet ju att precis där framför trappan i grannbyn faller snön ner från taket och vi har haft vårliga plusgrader här. Jag vet också att nästyngsta sonen knappast har tagit bort den snön, för ungdomarna rör sig obehindrat upp och ner för trappan. I den där frysta ishögen går det inte att ta sig fram som en pingvin för högen sluttar neråt och jag ska uppåt. Nå, den rara sonen hjälpte mej upp och sandade sedan så när jag skulle hem klarade jag mej också nedför trappan utan vidare missöden. Nu hoppas jag verkligen att sonen tar bort isen och snön idag medan vi har värmegrader.

Jag har alltså tillbringat morgontimmarna i grannbyn tillsammans med Lilleman. Vi hade riktigt trevligt. Fadern hade byggt en lååång bilbana med både backar och kurvor och där skuffade vi bilarna framåt. Ibland körde de ut i kurvorna och då var det bara att börja om från början. Katten Pricken var också ivrigt med och lekte.

När jag kom hem efter dryga tre timmar hade jag med mej varmbröd, som sonen bakade.

Jag hade också med mej en box!

Och inte vilken box som helst, utan en stickbox! 300 gram sockgarn, 7 bröder, strumpstickor och mönster.

Som socker på bottnen, godis!

Och nu kan påsken komma, för kolla vad jag också har! Den här förpackningen måste gömmas, annars har vi inga mignonägg kvar sen när det gäller. Undrar förresten om det blir många påskmarknader i år. På Pellinge vet jag att det blir en, lördag 4 april, men hur är det här lite närmare månntro?

Vet ni förresten att det är ostbågens dag idag? Jag kan dessvärre inte fira med ostbågar, för såna har vi inte här i huset och jag åker inte iväg till stan för en påse ostbågar!

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på torsdagen. Njut av vårsolen om ni har möjlighet.