På tur med spindeln

Låt mej börja med att konstatera: Nej, nej jag har inte 33 8024 gram i mitt lager! 🙈
Nej, det skulle vara på tok för mycket till och med för mej och det skulle inte ens rymmas in här i vårt hus. Tänk 338 024 gram!Nej, jag har 33 802 gram i lagret och det är redan alldeles för mycket med tanke på min långsamma sticktakt.
Tack till alla som har påpekat mitt tryckfel i gårdagens inlägg. Jag vet inte varifrån den där fyran dök upp där på slutet. Jag har nu rättat det. Hur skulle jag klara mej utan er? 💕

Igår då jag satt här framför skärmen fick jag ett textmeddelande av yngsta sonen:
– Vill du på ett snabbt Borgåvarv?
Jag svarade förstås ja tack, skyndade att klä om mej och så iväg tillsammans med sonen och...

... spindeln.

Den här gången hade jag inte med mej nån stickning utan satt en liten stund i bilen och väntade medan sonen uträttade sitt Borgåärende. Jag kollade på min telefon och tittade på alla inlägg om hur fantastisk KAJ på hemmaplan varit i lördags. Superlativen avlöste varandra och jag önskar att jag skulle ha varit där. Men min energi räckte inte till helt enkelt; Ordna biljetter, ta sig till Vasa, ordna övernattning osv. Och nej, jag skulle inte ha orkat stå på fotbollsplanen i två timmars tid och mera. Bäst att inse realiteterna och njuta av alla videon på youtube istället. Det är förstås inte samma sak, men en liten tröst i alla fall.

Yngsta sonen sa ju att det skulle bli ett snabbt varv i västra grannstaden och så blev det. Vi besökte endast Mikrokulma. Där i dörröppningen talade jag en lång stund med en datakursdeltagare. Det var bra, för då hann sonen kolla på det han var intresserad av innan jag gjorde ett supersnabbt varv i affären. Och vad köpte jag då? Jo, en städtrasa, vete fåglarna vad jag ska göra med den, och...

... den sista lilla påsen med hallonbåtar! Hallååå! Ni behöver påfyllning med det snaraste! Påsar med lakritsbåtar fanns det hur många som helst av, men se de här röda godingarna fanns det bara en påse av. Hoppas att det plingade till i affärens lagersystem när min påse gick genom kassan, så att de nu vet att hallonbåtarna är slut.

Under bilfärden till och från västra grannstaden talade vi bland annat om hur det var förr när det inte fanns mobiler och undertecknad var ute och festade. Alla föräldrar hade nog inte riktigt koll på sina ungdomar då. Jag var kanske ett litet undantag, för min hulda moder körde taxi och fanns ofta på plats på samma dansställen/ungdomsföreningslokaler där festerna ordnades alltid med levande musik. Hon visste alltså vad som hände och hur det såg ut utanför lokalerna. Men hon litade på mej. Vad kan jag annat säga än att jag hade tur som inte råkade ut för hemskheter. Yngsta sonen tror inte på att det har blivit värre nuförtiden. Han tror att det mera handlar om att nyhetsflödet har blivit intensivare och aggressivare. Och ja, att vi just matas med dåliga eller hemska nyheter, för de säljer och allting handlar om pengar nuförtiden.

Som orolig mamma frågade jag också av sonen vem han har som ICE kontakt i sin telefon. Han tittade häpet på mej och frågade:
– Vad är det?
Så, jag fick förklara för dataexperten det, som jag tänkte att alla uppfödda med datateknik kan och vet. Men se nej, det gör de ju inte. Som unga förstår de nog inte äldres oro och tar lätt på livet. Vet inte om sonen kommer att lägga in nån ICE kontakt. Han utgår nog från att ingen ändå kan öppna hans telefon.

På hemvägen kurvade vi ännu via Tokmanni i Gammelby och jag försåg vårt kylskåp med mjölk, yoghurt osv. Nu är kylskåpet proppfullt och bisin min inte alls glad. Han gillar bäst när det är halvtomt, men jag vill inte ränna i affärer varje dag för att skaffa basvaror. Det är lite som med garnet, det ska finnas färdigt hemma, för hur ska det annars gå om jag drabbas av akut inspiration.

Och nu mina vänner, nu inser väl både ni och jag, att gårdagen är ytterligare ett bevis på varför mitt stickande tar så låååång tid: Jag flänger helt enkelt omkring! Då hinner jag ju inte sticka, i synnerhet som jag ännu lämnar hem stickväskan. Men, som den jag mötte i Borgå igår sa: "Man får inte lämna sig i soffan". Och det är ju sant, det är alltid bra att ta sig lite ut, se sig om och röra på sig lite. Sticka hinner man nog sen. Och det säger jag med fyra månader kvar till jul! Andas lugnt, ingen stress, ingen brådska, det ordnar sig...

Och apropå jul, vet ni vad bisin min föreslog i morse? Jo att vi skulle åka bort till jul, på kryssning eller någonting annat. Jag stirrade på honom som om han tappat förståndet totalt.
– Menar du verkligen det, frågade jag tvivlande.
– Ja, svarade han tvärsäkert.
Men vet ni vad? Jo, det var nog bara bluff och båg från hans sida. Han känner mej redan så väl att han vet att jag inte reser bort från barnbarnen till jul. Så om bisin min vill smita undan julståhejet får han allt lov att resa iväg själv.

Nu dags för lite disk och sen sista varven på min traktorstickning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen! 

Garnlagret i maj 2026

Kära nån, jag har alldeles glömt bort att hålla er uppdaterade vad gäller mitt garnlager. Mest för att jag faktiskt skäms. Hur har det kunnat bli så här stort? När sjutton ska jag alls hinna sticka av det här garnet? Borde jag ordna ett garnloppis? Men när och hur ska jag orka gå igenom allt, för nu borde jag ju börja julklappssticka, inte sant?

 

Kvar från april 2026: 31 764 gram

• Köpt garn:   2 126 gram

• Lumousgarn och sockgarn, loppisfynd   1 026 gram
• Garn beställt från Ylivieskan kotikutomo  800 gram
• Hygge Wool mösspaket, loppisfynd           300 gram

• Erhållit garn: Catona från Ylivieskan kotikutomo  20 gram 

• Använt garn:   108 gram
   
• Små pandasockor  36 gram
• Ankelsockor          72 gram

•  Kvar i maj: 33 802 gram

 Du söta öde. Det här är inte klokt! 🙈 Nu måste jag nog göra nånting. Jag har väl följande tre alternativ idag:
1) Sätta mej i en knut och skämmas. Men det hjälper väl inte stort.
2) Sätta igång och sticka i racerfart, helst alla de där halvfärdiga alstren, så det går åt rejält med garn och blir fort färdigt. Strunta i disk och matlagning. Det låter riktigt lockande med tanke på dagens gråväder.
3) Radera det här blogginlägget och helt enkelt sluta med garnstatistiken. Men... ja, hur ska jag då alls kunna ha nån koll på garnen? Finns det förresten en gräns för hur mycket garn man får ha i lager?

Tror att jag lutar mot alternativ två, men först ska jag fylla diskmaskinen.

Önskar er alla en trevlig fortsättning på måndagen.

Älskade

För en tid sedan fick jag frågan om jag läser annat än deckare. Jo, det gör jag faktiskt, men nuförtiden läser jag jättelångsamt och har inte riktigt skrivit om mina läsupplevelser här i bloggen. Under sommaren läste jag boken Älskade skriven av Toni Morrison.

Handling:
Året är 1873. Sethe, huvudpersonen i Älskade, bor med sin tonårsdotter Denver i ett förhäxat hus. När Sethe väntade Denver för 18 år sedan rymde Sethe med sina tre barn från Kentucky och Sweet Home, den plantage där hon hölls som slav. Sethe nådde Ohio, men "männen utan skinn", det vita husbondefolket, hann upp henne. Hellre än att mista sin nya frihet och se sina barn bli slavar försökte hon ta livet av sina barn. Sethe lyckades bara med ett, sin äldsta flicka, och fick avtjäna ett fängelsestraff.
När Sethes svärmor Baby Suggs dör blir Denver och Sethe ensamma i det hus där en orolig ande spökar. Pojkarna har för länge sedan givit sig av. Sethe vet att det är hennes döda barn som inte får ro. In i den tillvaron stiger Paul D, en av slavarna från Sweet Home och nästan samtidigt kommer en mystisk flicka till Sethe, Hon säger sig heta Älskade, det ord som Sethe den gången för länge sedan lät rista in på dotterns gravsten.
_______________________
 
Den här boken läste jag långsamt i små portioner. Språket är poetiskt och precist, som om varje ord noggrant har övervägts. Historien är fasansfull och det är svårt att värja sig, för den kryper in under skinnet. I början är det många namn, som det gäller att hålla reda på. Allting verkar också vara bra och den lilla familjen klarar sig på de matvaror Sethe hämtar hem från jobbet och det som odlas i trädgårdslandet. Familjen har sin givna plats i grannskapet.
Denver är nyfiken och vill höra historien om hur hon föddes. I små glimtar får läsaren ta del av Sethes historia. Av hela hjärtat önskar man att det skulle gå bra, för hon har redan genomlevt svåra kval.

Boken är fasansfullt grym, vilket gjorde att jag hade långa pauser i läsandet. Paul D:s minnen hur han och de andra slavarna behandlades är hårresande. Medan jag läser funderar jag om jag verkligen ska läsa såna här böcker. Men, så här var det på riktigt i det stora landet i väst, så varför blunda för grymma fakta? Det är hemskt att vita såg på de färgade som djur och behandlade dem därefter. Och det hemska är att det sker än idag, människohandel är lukrativ business. Hur kan en annan människa vara ägd? Hur är det möjligt? Det är svårt för mej att ta till mig och förstå det hela fullt ut. Jag har till exempel aldrig vågat se på filmen "12 Years a Slave", jag klarar helt enkelt inte av det. Det är för grymt.

Boken Älskade är bra, men svår. Att läsa den i sängen innan man somnar är inget jag rekommenderar. Sethes öde lämnar en inte ifred i första taget.
Den här boken har jag nappat från en bokbytarhylla och nu ska jag försöka ge den vidare. Få se var jag hittar en lämplig byteshylla.
_____

Önskar er alla en trevlig ny vecka, med eller utan böcker! 

När man längtar efter nånting gott

I morse var jag riktigt effektiv i köket, till och med så effektiv att jag började bli riktigt rädd. Jag skippade morgonrundan och satte igång med att baka. När man längtar efter nånting gott, så får man själv se till att fixa det.

Jag bakade havrescones, för det gällde att snabbt få nånting gott till frukosten. Jag följde förstås inte receptet slaviskt. För det första gjorde jag dubbel sats, sen lade jag semlemjöl i för att få lite grövre bröd och sist men inte minst hade jag i en burk på 300 gram grekisk yoghurt istället för mjölken. Yoghurten hade dagens datum, så det var bäst att använda bort den nu genast.

Det blev riktigt saftiga och goda scones, om jag själv får säga det. Förresten, varför naggar man de här bröden?

Och finns det något godare än när smöret/margarinet smälter på det varma brödet? Nej, inte om ni frågar mej. Jag lade inte ens ost på mitt bröd utan njöt av det så här naturellt. Bisin min tog så många i rena rama snålheten att han blev tvungen att lägga ett i kylskåpet. Han orkade inte äta upp alla.

Och på tal om bisin min, vet ni hur det nu gick med hans bildelar igår? Jo, han köpte fel bromsskivor! Håhåjaa, jag vet inte vad jag ska säga. Är det alls nån idé att jag söker fram delarna på internet och visar i vilken butik de finns, när han ändå sedan råddar? Till råga på allt, så glömde han vissa delar och det lär vara mitt fel, för att jag inte skrev en lista åt honom. Tjaa, jag vet som sagt inget om bildelar och vill helst inte blanda mej med de grejerna. För mej räcker det riktigt bra med att ha koll på stickor, virknålar och garn.

Apropå min effektivitet ännu, medan sconesen var i ugnen fyllde jag diskmaskinen och nu är diskhon tom. Tjohooo!

En liten tidningshög hann jag också sortera. Den + en större hög har nu åkt söderut för att glädja min svägerska B. Bra att tidningarna kommer till nytta innan de hamnar i pappersinsamlingen. Och bra att här minskar högarna rejält. Kvar blir endast mönstertidningarna. Men de minskar också, för min favorittidning, Kauneimmat käsityöt, som innehåller både stick- och virkmönster, har upphört. Snyft!

Nu är det dags för mej att gå ut och njuta av augustivädret.

Önskar er alla en fin fortsättning på lördagen! 

Maskhjärna

– Du har maskhjärna, utbrast bisin min sent omsider igår kväll då han äntligen kommit hem från grannbyn och satt sig ner i sin gungstol.
– Öh, svarade jag medan jag räknade tre gula, fyra röda, två gula, fyra röda, ta med det gula garnet på baksidan, fyra röda, tre gula...
– Ja, du hör inte på, du bara muttrar för dig själv.
– Va, sa jag och tittade förvirrat upp från min stickning.
– Jag frågade vem som har gjort Caravanserai.
Tystnad medan jag fortsatte räkna röda och gula maskor. När jag äntligen kom till varvets slut svarade jag tveklöst utan att ens tänka:
– Int vet jag.
Och så såg jag på mönstret hur följande varv skulle stickas.
– Det var ju det jag sa, du har maskhjärna.
Joo, förstås, jag måste ju koncentrera mej och räkna maskor när jag mönsterstickar med två olika färger.

I morse viftade bisin min stolt med en LP-skiva.
– Si nu, här är den, Santanas skiva Caravanserai.
– Jaha och?
– Ja, det är långa låtar, som man kan meditera till.
– Aha, jag har nog aldrig hört nån låt därifrån tror jag.
– Den längsta låten är över nio minuter, se här.
– Jaså, svarade jag lite avmätt medan Dreams av Fleetwod Mac spelade i mitt huvud.

Jag var inte riktigt på mitt vanliga soliga humör i morse, för jag missade lite. Jag hade tänkt baka scones, men hittade inte bakpulver i det nystädade skåpet. I takt med att mitt blodsocker sjönk och magen knorrade alltmer högljutt tappade jag koncepterna. Jag letade på de mest osannolika platserna och hittade till och med en burk med soda, som jag inte ens visste att fanns. Bisin min hörde på mitt muttrande och gormande. Sen tittade han i skåpet och simsalabim, där fanns en liten rosa burk med bakpulver. En rosa burk! Har inte sett en sån förut. Och nu var det redan alldeles för sent för bakning. Nu bara måste jag få min frukost.

Där satt jag sedan och knaprade på knäckebröd och drack vatten, kände mej tillplattad. Och som en riktig boomer, för den där burken med bakpulver såg inte alls ut, som tidigare. Suck! Hur kunde jag vara så blind?
Tröstar mej med att jag nästan är färdig med den stickade traktorbården, endast tre varv återstår av själva traktorn. Sen blir det till att sy maskstygn, för jag kan inte ha så jättelånga flotteringar.
I ärlighetens namn är jag lite rädd för det där maskbroderiet. Det kan ta evigheter innan jag fått det färdigt och det är inte alls bra. 

Igår var jag inte alls så där jättelat, som jag planerade. Nej, jag fixade varma smörgåslängder till lunch. Lätt som en plätt, men att tärna osten, smören och medwursten samt klippa persiljan tar sin lilla tid. Den här gången använde jag färdiga gurktärningar ur burk istället för tomater och klippte gräslök från trädgårdslandet istället för att skiva gul lök tunt.

Tillsammans med sallad, tomater och grynost njöt jag och äldsta sonen av lunchen. Skönt med lite annat än potatis, som jag tycker att vi nu har ätit så det står ut genom öronen. Men så blir det när man odlar egna knölar.

Vet ni vad? Jo, snart kan jag ta anställning som bilreservdelskonsult. Inte för att jag precis vet nånting alls om bilar utan mera för att jag hela tiden är tvungen att bistå bisin min med sökningar av de mest skilda slag. Sent på eftermiddagen igår blev jag tvungen att kolla om de delar han hade i hyllan passade den modell som han mekade på. Efter en hel del stånkanden och stönanden samt kämpande på telefonen kom jag fram till att, jo, de skulle nog passa. Gissa om jag var nervös när han körde iväg till hallen i grannbyn och skulle byta delar. Hela kvällen väntade jag på att han nog kommer hem som ett åskmoln och radar upp en massa svordomar, för att jag hade fel. Men vilken tur, verkligen tur, delarna passade. Tjohooo!

För en stund sedan hade jag besök av postnord, som avlämnade en reservdel från utlandet, en del som jag beställde i söndags. Paketet lämnades här vid vår dörr utan att de ens knackade på och kollade om vi var hemma. Nu får jag igen leva i spänning om delen passar. Men den här gången får allt bisin min ta skulden på sig om det är fel, för jag tvingade honom till datorn och kolla att det var rätt. Men man vet ju aldrig vad som finns i paketet. Få se...

Tidigare här på förmiddagen fick jag igen leta bildelar på Motonet. Och hur många gånger jag än har förklarat för bisin min att jag måste veta vad det handlar om för att hitta delarna, så säger han att jag bara ska skriva in bilens registernummer  och söka. För femtioelfte gången visade jag honom att delarna finns i olika kategorier. Jag måste alltså veta om det handlar om till exempel "Alusta ja ohjaus" eller "Voimansiirto". Bromsar (Jarruosat) och avgasrör (Pakoputket ja tarvikkeet) är väl nu det enda jag förstår så där direkt. Men ska du beställa bromsskivor så måste du veta om det är främre eller bakre och hur många bultar och... ja, vilken kvalitet du är ute efter. Till råga på allt så stämmer bisin mins vokabulär inte alls ihop med Motonets. På riktigt heter delarna alltid något annat än det han säger. Idag skulle han ha tag på ett skyddsgummi och sa åt mej att jag ska leta efter "vetoakselin suojakumi". Gissa vad det heter på riktigt? Jo, "vetonivelen suojakumi". Här får jag verkligen använda min hjärna till max. För att göra det hela ännu mera intressant, så finns det där gummit till två olika sidor och dessutom ännu sådana som ska dras över på något sätt. Nå, ni förstår att det börjar snurra rejält i min maskhjärna av allt det här. Hur som helst, bisin min har kört iväg till huvudstan, till Motonet, för att få tag på skyddsgummit. Det fanns dessvärre inte på närmare håll. Visst är det en trevlig hobby det här med att hålla bilarna i skick? Tacka vet jag garn och stickning!

Nu är det dags för tvätt och disk för min del, eller tänk om jag nu bara skulle sätta mej och sticka när bisin min är borta hemifrån?

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Nästan färdigt skaft

Tänk, jag lyckades nästan få ett sockskaft färdigt igår på stickträffen hos C! Hon bjöd på idel godsaker både salta och söta.

Det var ett under att jag klarade mönstret med tanke på hur mycket vi skrattade och hur roligt vi hade. Diskussionerna handlade om allt från bisar som inte tankar bilen i tid till snygga entreprenörer. Förstås talade vi lite om stickning också, fattas bara annat. Två av oss stickade med fyrkantiga stickor, vilket var en nyhet för hälften av de närvarande. Lite funderingar var det också kring hur långa strumpstickor man vill sticka med och om de ska vara av metall, trä eller bambu. Gemensamt kom vi fram till att bambu är så mjukt att stickorna ofta blir missbildade. Själv tycker jag om känslan av trä i händerna, men vissa garnsorter löper helt enkelt bättre på stickor av metall.

Lite panikhicka fick jag igår då jag inte hittade senaste numret av Mästarkryss. Jag hade lagt tidningen på ett säkert ställe i nån hög, men var? Jag behöver ju mitt dagliga kryss för att må bra, så...
Tänk om jag måste börja städa på allvar och ta itu med de där högarna, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med! 🫣 Ve och fasa!
På kvällen när jag riktigt ansträngde mina små grå kom jag på ett ställe, som jag ännu inte hade letat på och lättnaden var stor då jag hittade mitt Mästarkryss. Tjohooo!

Bisin min hade plockat in luddiga blommor från vår bakgård medan jag var på stickträff. I morse var det fullt av små svarta frön runt vasen. Inte alls kul. Tror att de här blommorna gör sig bäst utomhus, vad tror ni?

Igår kväll satte jag mej faktiskt i gungstolen och stickade på ett annat projekt än sockan ovan. Det var första kvällen den här veckan som jag hunnit sitta i gungstolen. Eftersom jag håller på med mönsterbården går det inte att ta med den stickningen till stickträffarna. Det går långsamt, ytterst långsamt, men säkert framåt. Nu börjar jag dock bli lite otålig och vill få projektet fort färdigt. Dagens plan är alltså att ta det riktigt lugnt och bara sticka. Men nyss hojtade bisin min att klockan 14 börjar darts i TV. Nu blir det bråttom att hinna lata sig med både stickning och TV!

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Vid vattnet

I natt drömde jag att jag köpte en avatar, alltså en sån där figur som man kan ha i datavärlden. Lite oklart vad jag skulle göra med den och jag hann vakna innan jag fick reda på det. Det jag med säkerhet minns var att ett av mina villkor för köp, var att figuren skulle vara skapad av en riktig människa istället för AI.

Drömmen var ett skönt avbrott från mina ordinarie drömmar, som ofta handlar att jag och min familj eller mitt sällskap blir jagade av skumma typer. Ofta befinner vi oss i ett stort hus eller ett jättestort sovrum och ofta är jag på något sätt på fel plats vid fel tid. Lite konstigt egentligen, för nu som pensionär behöver jag inte följa strikta tidsramar. Det skulle ju vara mycket trevligare att drömma om en eldig man med mörkt hår och bruna varma ögon. Ni vet, så där som Colin Firth i Mr Darcy. Ååååh! Men se nej, det går inte att styra sina drömmar. Dock tror jag att jag har kommit på ett litet knep, jag skaffar mej helt enkelt boken Stolthet och fördom, och så läser jag om Mr Darcy varje kväll. Det ska väl göra susen, eller vad tror ni?

Igår var bisin min igen försvunnen hela dagen och det så länge att jag faktiskt började bli rejält orolig. Han försvann vid halvelvatiden och sa att han bara skulle iväg till potatislandet för att ta upp några potatisar. Sen såg jag inte skymten av honom och hörde inget heller. Hem kom han först efter halvfyra och vid det laget hade jag hunnit både äta och nästan efterlysa honom. Tänk om han låg medvetslös i potatislandet?
Nå, till all tur hade han inte gjort det i alla fall. Nej, han hade suttit både hos P och senare hos J, pratat och förstås tappat allt grepp om tiden. Och när han kom hem var det lika oklart som på morgonen: Skulle vi iväg söderut på kvällen eller inte?

Efter några telefonsamtal visade det sig att hit skulle vi, närmare bestämt till Vårdö. Jag fick mitt hår lite klippt av multitalangen I. Hon kan nästan vad som helst, allt från att laga mat, baka, sticka, virka och sy till att åka vattenskidor, måla tavlor, fixa naglar, klippa hår och hantera både bil och båt. Ja, och så springer hon halvmaraton och kan sjunga. Det är att vara begåvad, inte sant?
 

Efter klippningen gick vi ner till stranden. Det var meningen att jag skulle fota yngsta sonens fina norska båt från 1960-talet, men...
... det blev ett foto på faderns kompis där i strandkanten...

... och på katten, som balanserade farligt på båtkanten för att få tag på andsteken.
När vi återvände till huset slog det mej att jag hade ju alldeles glömt bort att fota den vackra båten! 🙈

Det var en riktigt skön kväll och jag satt där ute och stickade på min socka. Jag fick faktiskt börja på den här sockan fyra gånger innan jag var nöjd. Det gick inte att sticka med de där ljusa trästickorna, nummer fyra, så det skaftbörjandet rev jag upp två gånger. Sen lyckades jag rådda med aviga och räta på de där mörkare fyrkantiga stickorna, 3½. Det blev alltså att riva upp en tredje gång. Tänk, först fjärde gången lyckades jag komma igång. Håhåjaa... kanske stickning inte alls är min grej, vad tror ni?

Vi avslutade kvällen inomhus med lite saft, rågbrödsmörgås och smakprov av I:s jättegoda bakverk. När vi körde hem efter halvnio höll solen på att gå ner.
Hem kom vi med ett litet ämbar blåbär och...

... och jag fick dessutom det här fina armbandet. Stort TACK för gåvorna och hårklippningen. Ja, och förstås för en trevlig kväll.

Nu ska jag småningom börja samla ihop mej och min stickning inför dagens stickträff hos C.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!