Ligger efter

Vet ni, just nu känns det som att jag ligger efter hela tiden. Jag får inte tag på människor, de svarar vare sig på e-post eller i telefon. Sånt gör att jag ligger efter. Dessutom ändrar tidtabeller hela tiden och jag får svårt att pussla ihop dagsprogrammet. Det är så mycket jag vill göra och så lite jag hinner med. Jag tror att jag har hamnat inne i en ond cirkel, en sådan cirkel jag inte alls borde ha med tanke på att jag är pensionär, eller hur?

Idag har jag i alla fall varit iväg till stan på stickcafé. Vi var fem personer på plats och det var riktigt trevligt att träffas. Jag har inte stickat nånting alls på nästan två veckor! Det känns inte bra. Hoppas att jag skulle få fart på stickorna igen! Måste bara försöka klara av den här veckan först.

Nu är jag i varje fall ett steg på väg med detta lilla sockskaft. Så här långt kom jag idag på stickcaféet.

Jag åt dagens lunch, mörbrässerad grisgryta med parmesan polenta. Riktigt gott.

Till efterrätt valde jag en supergod chokladkladdkaka och grönt te.
På det här sättet har jag firat Svenska dagen!

Tur att det var bart på vägarna och mellan 5-6 grader varmt. Bisin min har lovat att jag ska få vinterdäck under bilen på veckoslutet. Jag är lite frågande, minst sagt, för på lördag kväll ska jag iväg till norra grannkommunen och på söndag är det ju farsdag. Så när ska han hinna byta?

Idag kom jag hem via mataffären. Jag handlade inte så värst mycket, men lite tröst behövde vi allt med tanke på de orosmoln som hopar sig i väst.

Det fick bli en jultårta till kvällsteet.

Från det ena till det andra, minns ni när mobiltelefonerna var nya? Det var tider det!

Önskar er alla en riktigt fin torsdag!

Två gentlemän

Kan en dag börja på ett underbarare sätt än några timmar tillsammans med barnbarnen i grannbyn?
Nej, inte om ni frågar mej. Jag har haft den stora glädjen att få vara tillsammans med Lilleman, ja, jag kallar honom ännu så, fastän han döptes i söndags. Jag hade alltså hand om honom medan storasyster och mamma var ute och lekte och pappa jobbade.
Vi hade hur skönt som helst inomhus i gungstolen. Visserligen tittade han lite långt på mej då jag sjöng för honom. Det kanske inte lät så bra? Men hur som helst, han somnade och det var ju huvudsaken.

Idag hoppade också storasyster i min famn. Det var fint, för det brukar hon inte göra. Sen lekte vi lite buss innan bisin min satt utanför i bilen och väntade på att skjutsa mej hem.
Jag blev förresten bjuden på en mugg te och en stor kakbit av söndagens dopkaka. Mumsfilibabba!

Jag var hemma så pass länge att vi hann få i oss lite mat innan det var dags att mitt på dagen köra iväg till stan. Jag skulle iväg på en liten grej. När vi anlände var det fullt av grävmaskiner utanför på gatan och det fanns ingen möjlighet att komma nära dörren, så jag steg ur bilen ett stycke ifrån. Sedan försökte jag trippa långsamt och försiktigt i mina joggingskor. Då kom en vänlig gentleman fram och sa:
– Låt mej hjälpa dej, för här är halt.
Tacksamt tog jag emot hjälpen och tog ett stadigt tag i hans arm. När jag nådde bar asfalt utan missöden, bad jag gentlemannen att hjälpa följande dam, som skulle till samma ställe.
Jag hade redan lyckats glömma förra vinterns halkelände, som tydligen börjar nu igen. Urk!

Det var en trevlig stund och vi firade en 85-åring, som bjöd på tjinuskitårta (kola).

En så här vacker blomma fick jag med mej hem, som tack för min insats. Jag tror att den heter Höstglöd här hos oss. Det är i varje fall en variant av Flaming Katy.

Eftersom jag fortfarande har sommardäck under min plåtlåda fick bisin min lov att vara min chaufför idag. När han kom efter mej på eftermiddagen, så kurvade vi hemåt via lilla butiken. Bisin min var utan både mjölk och bananer, ja och så bröd förstås.

Eftersom mina "vanliga" butikskassar var hemma, så var jag ju tvungen att köpa en Muminkasse. Jag vet inte om ni har vänt dem upp och ner och sett att de är försedda med en nummer. Den här kassen är nummer 151.

Jag köpte också Muminkasse nummer 152, för jag skulle inte ha fått allting att rymmas i en så här liten butikskasse, kestokassi på finska. När jag skulle gå ut ur affären med mina båda kassar mötte jag dagens gentleman nummer två. Han höll vänligt upp dörren åt mej. Jag tackade på finska. I morgon är det Svenska dagen, så då ska vi stå på oss och använda vårt modersmål, eller hur?
Här i stan är det ingen stor fest i år, så som det brukar vara, istället firas Svenska veckan med buller och bång.

Nu är jag faktiskt lite konfunderad. Kan det faktiskt finnas 152 olika Muminkassar? Jag vet att det finns människor, som samlar på dem, men... ja, jag undrar jag, över 150 olika kassar med Muminmotiv! Det där får jag allt lov att grubbla vidare på i natt.

Önskar er alla en riktigt fin onsdag.

På fågelbrädet

Min måndag startade på ett härligt sätt. Jag åt nämligen min frukost, sent omsider, i gungstolen framför tv:n och såg På spåret tillsammans med bisin min. Jag klarade av några frågor med fulla tre poäng. Tjohooo! Men riktigt vart dom alltid är på väg förblir oftast en gåta för mej. Nog för att jag visste att Quercus robur är en ek, men att resan skulle landa i Eksjö var mer än jag visste. Måste kanske plugga Sveriges geografi? Dom kunde ju lika gärna ha landat i Eken, alltså i Stockholm.

– Vad är de för stor fågel, som är brun och har vitt på stjärten, frågade äldsta sonen häromdagen.
– Om den är vit och svart, så är det en skata.
– Nä, den här är lite mindre.
– Nå, är den grå och svart, då är det en kråka.
– Nä, du måst nog komma och si.

Det visade sig vara en nötskrika. Den har varit här nu alla dar sen i torsdags.

Bisin min hittade det här fågelbrädet när han städade i grannbyn. Det är något av våra barn, som i skolan har snickrat ihop det. Bisin min monterade det på en järnstång, så inte våra katter kan klättra upp och kalasa på småfåglarna. Talgoxar känner ni väl igen?
Fotona är tagna av bisin min i torsdags, alltså före snön kom.
I torsdags såg vi också bergfinkarna för första gången den här säsongen. De har så roligt namn på finska, järripeippo. Bisin min är helt begeistrad i den här fågeln och vacker är den ju, så...

Dags för mej att skutta i duschen innan jag dricker kvällste. Tidig väckning i morgon, för jag ska iväg till grannbyn på morgon, sen till stan mitt på dagen och ja, sen kanske det får lov att bli ledig kväll med lite stickning, tror jag...

Hoppas att ni får en fin dag i morgon.
Idag har här varit en solig och fin vinterdag.

Två intensiva dagar

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på att jag var iväg både som barnvakt och sen på kvällen iväg på fest.

Jag var alltså med Lilleman på dagen medan hans mamma förberedde dagens fest och hans pappa hade händerna fulla med storasyster. Medan jag satt där i grannbyn i gungstolen med Lilleman i famnen, ringde yngsta sonen och undrade om jag hade lust att följa med till Bruket. Det hade jag förstås, tidpunkten blev lite oklar, för jag visste ju inte hur länge jag skulle behövas. Och så var det lite oklart vems bil vi skulle åka med.

Första snön föll nämligen igår. Den hade hunnit smälta mitt på dagen, men till kvällen utlovades köldgrader. Så efter att först ha funderat ut att vi tar min plåtlåda, blev det ändå så att vi tog yngsta sonens folkkare, för han har vinterdäck under sin bil. Min bil har fortfarande sommardäck...

Jag kom hem, bytte kläder och var färdig redan klockan 16 till yngsta sonens stora förvåning. Nu visade det sig att hans kompis också ville med, men först skulle på middag till föräldrarna. Det betydde att vi inte kunde starta genast, som vi hade tänkt. Festligheterna började ju klockan 16, så...

Yngsta sonen hade inte ätit något och det hade jag inte heller gjort sen frukost med undantag för en ostmacka. Vi skulle till Liljendal och hämta upp kompisen, så sonen körde via Forsby och så åt vi middag på Nova.
Jag valde osthamburgare och sonen valde ställets populäraste pizza.

Vi hittade kompisen och begav oss sedan iväg till Bruket. Där var det Kekrifest på gång. Trots att vi var rätt sena, så hann vi riktigt bra ändå. Och vi hittade en bra parkeringsplats, som låg nära till.

Yngsta sonen var intresserad av hantverk, så vi startade här i A'la Talli. Killarna gick sedan upp till kyrkan för att se på den fina altartavlan målad av Helene Schjerfbeck. Själv stannade jag kvar i boden och värmde mej med riktigt god rabarberglögg!

Vi hann se när häxor och andra skrämmande varelser tågade förbi och så han med bockansiktet, som skulle tända på bocken, som fanns ute på vattnet.

Han roddes ut från stranden och tände sedan på bocken som brann upp. Det var fullt av människor. Jag gick ännu in i två hantverksbodar. Det finns ju mycket, som man skulle vilja köpa, men hantverk kostar. Det förstår jag mycket väl och jag unnar hantverkarna sin lilla lön. Fastän den ersättning de får är liten, så är den ändå för värdefull för min klena plånbok.
Jag kom hem med två skärgårdsbröd, lite hyschpysch, som jag ska ha till en julklapp, ett vackert kort och en ny fin reflex. Jag köpte faktiskt tre reflexer, två gav jag bort genast, en åt yngsta sonen och den andra åt hans kompis.

Idag har det varit en glädjens dag. Det började med att H kom på besök och äntligen, äntligen kunde få sin födelsedagspresent. På eftermiddagen gick vi man ur huse och styrde bilarna mot ungdomsföreningslokalen, som ligger ett stenkast härifrån.

Idag har nämligen Lilleman blivit döpt. En fest full av kärlek med över trettio gäster på plats. Riktigt, riktigt härligt att få träffa så många släktingar från både moderns och faderns sida. Själv blev jag så rörd under själva akten att tårarna bara rann. Det var lite blandade känslor, mest lycka och kärlek, men också en oändlig saknad efter dem som inte mera finns bland oss.

Glad att dopklänningen passade och tacksam för alla kommentarer om hur vacker den är. Tänker fortfarande att föräldrarna valde en fin modell, som jag virkade till storasysters dop. Nu borde då nån brodera namnen i klänningen, både storasysters och Lillemans. Men titta inte på mej, jag kan inte brodera. Jag vill inte förstöra klänningen med konstiga kråksparkar.

Borden var vackert dekorerade med pumpor och rönnbär.

Lillemans mamma hade virkat en massa fina pumpor. Dem fick gästerna ta med sig hem.

Jag valde en liten en, som passar perfekt till vår bordduk.

Tårtan var en fantastisk skapelse och så fräsch och god.

Storasyster fick en alldeles egen liten tårta med sin favoritfigur på.

Äldsta sonen var så hygglig att han lagade mat när vi kom hem. Han fick improvisera lite, för fisken han hade tänkt tillreda, fanns helt enkelt inte längre i frysen! Undrar om den hade simmat iväg? Innehållet i vårt kylskåp är det lite si och så med just nu. Det gällde alltså att trolla av det lilla som fanns.

Idag har det kommit mera snö, till och med så mycket att bisin min kollade vägen i grannbyn då vi körde hem från dopet. 

Idag skulle förresten min svärmor, salig i åminnelse, ha fyllt 97 år om hon ännu hade levt.

Två intensiva dagar har jag bakom mej och nu känner jag inte för att göra någonting alls mera i kväll.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

Två julkalendrar

Brrrr! Mina fingrar är iskalla. Bisin min påstår att det är för att jag sitter så mycket stilla att blodet inte rör sig i mina ådror. Han vill inte erkänna att vi har det lite kallt här inne. Ute har det snöat och regnat om vartannat och nu ligger snön kvar här på marken.

Nyss höll jag på att få hjärtsnörp, när det blinkade här utanför mitt fönster. Sen hördes ett konstigt vinande ljud och därefter krasch.
– Jösses, nu har det hänt en olycka här utanför vårt, sa jag åt bisin min och rusade iväg till ytterdörren. När jag öppnade den såg jag en traktor med två saftblandare, ja, ni vet, orange blinklampor, här ute på landsvägen. Den höll på att borra in plogkäppar i jorden. Puuh, vilken lättnad att det inte var något värre. Men lite fundersam blev jag allt, ska man köra den här tiden på kvällen och skrämma slag på äldre damer? Nå, jo kanske, för det är kanske mindre trafik på kvällen, vilket underlättar för alla. Men knepigt när det är snöslask och många kör med sommardäck.

Själv är jag inne på kollisionskurs med bisin min, för han påstår att det blir varmt nästa vecka, så jag lär inte ska behöva vinterdäck ännu. Suck och stön, alltid samma visa den här tiden på året. Funderar smått på att anlita en firma för att byta till vinterdäck. Men då skulle nog bisin min bli sårad. Om en vecka ska jag dock vara tidigt i stan och om det är is på vägarna då, så får han allt komma och skjutsa mej. Till det fnyser han bara.

Idag har jag varit iväg till stan med äldsta sonen.

Vi intog vår lunch på Fylla. Vi åt Hawaischnitzel. Den var god och mör och fick godkänt av sonen. Portionen var så stor att jag igen blev tvungen att lämna en tredjedel. Men det gör inget, för när jag sneglade mot grannbordet såg jag att damen där hade skrapat bort ananasen och såsen. Om hon sen lämnade kvar mat eller inte, må vara osagt.

Jag var in i bokhandeln ett snabbt varv. Medvetet använde jag mej av tunnelseende, för att inget extra skulle fastna i mina händer. Hem kom vi via stora varuhuset, så nu har vi både wc-papper, choklad och kaffe. Själv köpte jag lite extra karameller, för jag behövde dem till påsarna jag skulle fixa.

Och fixat har jag minsann gjort hela eftermiddagen och halva kvällen.

Först blev jag alldeles förskräckt. De där röda påsarna var alldeles för små för det jag skulle ha i julkalendrarna. Till all tur hade jag köpt större påsar i Clas Ohlson igår.
Allt pysslande tar ju tid, så även detta fastän jag inte har vare sig virkat eller stickat. Nej, jag har fyllt 48 påsar med smått och gott.

A:s påsar.

M:s påsar.
Nu gäller det då att hitta en lagom stor låda och rada påsarna så att den 24:e kommer längst under. Min ursprungliga tanke var att hänga upp påsarna på en gren eller att band. Men det kändes på något sätt för rörigt och var ska de stackars föräldrarna hänga upp bandet eller grenen med påsarna? Jag tror att det får bli en lagom stor plastlåda med tanke på deras tre katter.

Det här var ren och skär glädje. Äntligen gjorde jag en julkalender! Dock inte med hemgjort innehåll, men man kan ju inte få allt heller! Jag skulle förstås ha kunnat ge en gemensam julkalender, som flickorna skulle ha fått öppna varannan dag. Men det är nog inget roligt, så nu får de varsin. Jag hoppas att det inte blir strid och besvikelse, för alla saker är förstås inte likadana. Jag vill ju bereda glädje och hoppas på att flickorna blir glatt överraskade. Härligt var det i alla fall att plocka i påsarna och försöka fundera ut vad som skulle vara bra på torsdag, fredag eller tisdag osv. Nu får jag hoppas på att dottern inte får spader och blir arg.

Jag skulle gärna ha stickat och virkat något till påsarna. Men för en gångs skull var jag förnuftig och insåg att jag inte kommer hinna med det. Det skulle ha varit kul med en socka i en påse, endast en och sedan andra sockan i en påse med högre datum. Visst skulle det ha varit kanon?

Nu säger min kropp att klockan är 23, fastän den visar 22:10. Det här tidsbytet tar på och är inte alls bra för hälsan! Jag kryper ner under täcket så får jag åtminstone varma fingrar!

Hoppas att ni all får en skön allhelgona!                                                                                            

Lite kaotiskt

Alla mina trevliga planer för idag kullkastades i morse. Låt oss ta det hela från början, då yngsta sonen förde sin folkkare på service till Vanda hade jag lovat att han får skjuts när han ska hämta hem den. Varför han inte förde den här till den lokala firman är en annan historia, som jag inte ska in på här och nu. Låt oss bara säga att den gången var kvaliteten på servicen urusel och bisin min fick fixa en hel del.

Igår kväll ringde yngsta sonen och sa att nu var bilen hans färdig för avhämtning och vi avtalade att på fredag passar det att åka iväg västerut. Efter det samtalet var det för min del klappat och klart att jag åker till västra grannstaden med två av stickväninnorna på kundkväll i teetee. Vi kom överens om när vi skulle starta och var jag skulle plocka upp stickerskorna.

Bisin min fick höra om Vandafärden och det visade sig att han skulle till Tiivistekeskus, som ligger precis intill bilservicen. Joo, bra, då behövde jag inte köra, men jag fick förklara för bisin min att det är helg i lördag och många är lediga då, vilket innebär att vi måste starta tidigt om vi vill undvika rusningstrafiken, som trots namnet gör att bilarna står stilla. Bisin min sa att okej, han förstår. 

I morse ringde yngsta sonen och sade att han kan inte vara borta från jobbet på fredagen, för hans kollega har tagit ledigt då, för han ska tenta. Vi blev alltså tvungna att åka iväg redan idag. Och nu blev det lite kaotiskt, för bisin min hade inte tid att köra iväg förrän tidigast klockan 14:30. Det här innebar att jag inte kunde åka iväg till västra grannstaden. Jag slets mellan lojaliteten till yngsta sonen och att jag inte ville svika mina stickväninnor. Jag hade ju nu hunnit lova både dem och tidigare lovat sonen och nu krockade tidtabellerna. Jag fick skicka meddelande om att tyvärr, tyvärr, jag kan inte komma på kundkvällen. Det tog emot att vara en svikare och det harmade, för jag skulle så gärna ha åkt eftersom jag igår missade stickcaféet. Nå, det går dessvärre inte alltid som på Strömsö.

Idag när bisin min kom hem på kaffe tillsammans med mr J, säger bisin min att mr J kommer med till Vanda. Vaaa? Jag tappar nästan hakan. Och det börjar spraka och klicka i min hjärna. Nu skulle jag kanske ändå kunna åka till västra grannstaden och nu kan jag kolla om stickväninnorna ännu är lediga ikväll och...
– Ja, du blir ju då utan bil, kläcker bisin min ur sig.
Ääääh, det här är inte roligt.
– Men du måste nog komma med så T har sällskap sen på hemvägen.
Självklart ställer jag upp för yngsta sonen, så det var bara att snällt foga sig.

Jag ringde yngsta sonen och berättade om den nya reseplanen, att nu skulle mr J också med.
– Okej, men jag ska sen hem via Itis, sa sonen.
Oj, det där lät lovande, tänkte jag och gjorde en snabb koll på vilka affärer, som finns i Itis. Hittade ingen garnaffär där när jag kollade på nätet, utan bara de vanliga, som finns i nästan vartenda ett köpcenter här i vårt land.

För en gångs skull var bisin min i tid och här var vårt första stopp. Här klev yngsta sonen och undertecknad av, medan bisin min och mr J fortsatte sin färd.
Sonen fick sin bil och vi körde iväg glada i hågen.

– Känner du hur bilen skakar, frågade sonen då vi kommit ut på ring trean österut. Jag svarade jakande och vi funderade vad det kunde vara. Kunde det vara nånting i vägen? För inte kunde nu bilen ha fel? Den hade ju precis varit på service. Inga varningslampor lyste i bilen, så det var ett mysterium.Jag frågade försiktigt om jag skulle ringa fadern, men fick ett nekande svar.
Yngsta sonen körde till en servicestation, där han parkerade, stängde av bilen och klev ut. Han kollade däcken och upptäckte lösa bultar. Han tog fram en nyckel med rätt dimension från verktygslådan och så spände han bultarna med all sin kraft. Ända fram till Itis var vi osäkra på om åtgärden hade hjälpt. Och vi fattade inte riktigt varför de på bilservicen alls skulle ha behövt röra hjulen.

I Itis var det stort och långa avstånd. Sonen parkerade på tredje våningen och vi skulle ner till första våningen, för där fanns den nyöppnade klädaffären han ville besöka. Vi hittade ingen hiss så där vid första anblick. Det blev till att ta rulltrappan. Jag var livrädd, men sonen talade lugnande med mej och jag fick hålla i honom. Vi stod bredvid varandra i trappan och det gick riktigt bra trots att mina ben darrade av skräck. Sonen påstod att man ska ta itu med sina demoner så fort, som möjligt och inte låta dem växa till stora hjärnspöken. Det har han alldeles rätt i och nu kan jag tacka honom för att jag klarade av att åka där trots min rulltrappsfobi.
Men sedan vägrade jag att ta följande rulltrappa ner till första våningen. Man ska inte fresta ödet. Så vi fick stega på tills vi hittade en hiss.

Sonen hittade kläder åt sig och jag var inne i Body shop, som hade slutförsäljning. Jag borde förstås ha köpt massor, men jag var så förståndig att det blev endast duschcreme, ansiktscreme och läppglans. Mycket annat behöver jag inte, tror jag. Måste börja kasta bort alla tomma och gamla burkar från skåpet, för nu tror jag att det finns kvar sånt som ändå är slut.

Min mage började knorra, för jag hade inte ätit nånting sen frukost. Vi tog hissen upp till andra våningen och hamnade här i Speakeasy. Jag tyckte att det var ett konstigt namn på matstället och då upplyste sonen mej om att lönnkrogarna hette just så under förbudstiden i USA. Så nu har jag igen fått lära mej nånting nytt!

Jag valde lövbiff och det här var en lagom stor portion och gott var det. Inte fruktansvärt dyrt heller, för det här var veckans erbjudande.

Utanför restaurangen finns ett våffelcafé. Där åt vi efterrätten. Jag var alldeles lyrisk och prisade den här goda våfflan i alla tonarter. När vi ätit upp och skulle gå säger sonen:
– Ska jag vara riktigt ärlig med dig, så är jag inte så mycket för våfflor. Jag tycker bättre om pannkaka.
Oj, då, att han inte sade det innan! Vi hade ju kunnat gå till glassbaren eller junglejuice baren eller provat på bubbelte. Det fanns ju hur många alternativ som helst.

Vi tog ett varv i Clas Ohlson, i Glitter och i Sinelli. Sen hade vi fått nog och tog hissen upp till tredje våningen och hittade bilen direkt. Skickligt gjort i de där labyrinterna. Sedan var det bara att kurva ut från parkeringen och det var inte det lättaste.

Tänk, jag har inte varit i Itis på många herrans år, ja inte sedan augusti 2015 och då var jag snabbt in och ut. Jag vet inte om jag skulle ha lust att tillbringa en hel dag där. Det är snyggt där nu tycker jag jämfört med hur sjabbigt det var på 1990-talet. Julskyltningen hade inte börjat där ännu. Nej, det var pumpor och häxor, som vi såg. Det som är bra, kanske, med köpcentret är att det är långt att gå. Man rör sig alltså över stora ytor och det är väl bra motion, eller hur?

På hemvägen i mörker och regn märkte vi till vår stora glädje att bilen inte skakade längre. Vilken lättnad!

Vi handlade i mataffären i stan innan vi kom hem och jag måste ju bara köpa en ny korsordstidning åt mej.
– Du har ju redan en korsordstidning, sa yngsta sonen.
– Jo, men den är redan löst. Där finns inte en enda tom ruta kvar att grubbla över.
Sonen skakade lite på huvudet. Kanske lika så bra att han inte sa vad han tänkte!

Jag for hemifrån halvtre och var hemma igen lite över åtta på kvällen. En innehållsrik torsdagseftermiddag. Mest uppskattade jag att få umgås med yngsta sonen. Förstås hittade jag massor av saker, som skulle ha kvalificerat som julklappar, men jag lät bli att köpa, kan ni tänka!

Önskar er alla en riktigt fin fredag. Hoppas att ni inte behöver stressa inför allhelgonahelgen.

En glad liten kille

Ännu en vacker solig höstdag med ljuvlig blåst går mot sitt slut. Nu i kväll var det nästan full storm, så då var det inte tal om att bege sig utomhus.

Jag har haft den stora glädjen att idag på eftermiddagen få umgås med en glad liten kille.

Han sov, åt, pruttade och pratade med hela kroppen, fötterna sparkade och händerna viftade. Så härligt när man får ett solvargsleende av honom. Han är så fin. Tiden går bara så fort. Snart är han redan tre månader och jag tycker att det var igår som han föddes!

Ja, jag missade alltså stickcaféet idag. Men hur skulle jag ha kunnat motstå en sådan här raring? Bäst att passa på och vara barnvakt nu så länge som han ännu hålls på ett ställe.

Ikväll blev jag förresten klar med alla korsord i Mästarkrysset nr 5.  I rena rama desperationen, så löste jag till och med kryptot! Men vilka rutor ska jag nu fylla i vid frukosten i morgon? Bläddra i sticktidningar istället och bli alldeles vimsig?

Den stora frågan för resten av kvällen är om jag ska sticka vidare på lilla sockan, som jag råddade till för en vecka sedan? Eller ska jag lägga upp en helt ny socka, så att jag skulle få rävsockorna rätt? Eller ska jag äntligen ge mej tid till att sticka sockor åt mej själv? Eller ska jag sticka på marshmallowsockan? Jösses hör ni, nu finns det alldeles för många halvfärdiga projekt. Och när det blir så, då finns det en viss risk att jag inte stickar nånting alls!

Önskar er alla en härlig torsdag.