Vad ska det månne bli?

Jaa, hör ni, idag har vi klivit in i höstmånaderna. Nu kan vi definitivt säga att sommaren är förbi. Det har i och för sig köpmännen redan länge försökt tuta i oss genom att sälja höstblomster och pumpor i olika former, allt från glasdekorationer till grytor. Kunde de inte ha väntat till oktober och låtit oss njuta lite till? Från Tyskland fick jag hälsningar att de redan säljer julprylar! 🙈 Nej, nej, nej, vänta nu lite!
Från Body Shop fick jag reklam i e-postlådan att deras adventskalendrar nu säljs till specialpris. Det drar alldeles tydligt ihop sig till konsumtionshysteri.

Igår gjorde jag nästan ingen nytta alls och till råga på allt fastnade jag i den här virkningen. Vad ska det månne bli? Ett fantasidjur som inte existerar? Eller ska jag ännu virka öron och nån sorts svans? Ska den ha ben? Och hur får jag snyggt ihopsytt det där hålet?
Bisin min fnyser och tycker att jag är barnslig. Men det är väl bra att ha kvar barnasinnet?

Bra är det ju också att då och då försöka tömma restgarnsburken så den inte svämmar över.

I morse förbjöd jag bisin min att tala om saker som börjar på P och V. Det för att han håller på och dillar om potatis varje dag och nu har han dessutom börjat tjata om veden också. Jo, jag vet att jordkällaren behöver en ordentlig dörr för att vi ska kunna lagra potatisskörden. Men det är inte mycket jag kan göra åt det annat än att eventuellt hålla i verktygen och räcka dem åt bisin min. Alltså ämnet är slutbehandlat om ni frågar mej. I morse började han dessutom dilla om att han skulle fixa den gamla potatisupptagningsmaskinen, som vi inte har använt på minst 20 år. Jag undrar allt jag, för nu håller han på att svetsa på en bil och nästyngsta sonens bil väntar på en översyn innan besiktningen. Min bil borde få en ny vindruta och... ja, tiden räcker inte riktigt till för allt.

Och så är det veden. Nu borde det sågas/cirklas mera ved, för vem vet om den som finns faktiskt räcker till tre hushåll i vinter. Det vet faktiskt ingen, för vi är inga väderspåmän. Ingen av oss kan säga om det blir en svinkall eller en mild vinter. Jo, jag förstår oron, men det vore nog dags att byta skiva nu, om ni frågar mej.

– Du får inte prata om saker som börjar på G, S eller V, kontrade bisin min sårat.
– Öh, men...
– Ja, garn, stickning och virkning.
– Ja, men då får jag prata om Gian. Han kastar i Prag det här veckoslutet, sa jag ivrigt.
Bisin min stönade och tillade innan jag hann fortsätta:
– Och int om Vörå heller.
Det var lite prima, för han förbjöd ju mej inte att tala om KAJ! Heh, bisin min kanske inte kan alfabetet? Som ni kanske märker behöver vi nog lite intryck utifrån nu, så vi kan byta samtalsämnen och inte fastna i gamla tjatiga teman. Tur att det är stickträff i morgon.

Vet ni vad? Jo, efter klockan 16:30 fick jag igår ett samtal från hälsocentralen. Tjohooo, vilken lättnad. När damen, som ringde frågade mitt ärende, efter att ha kollat födelsetid, signum och adress, svarade jag att jag behöver min B12-injektion.
– Aj, kohemin då, frågade hon.
Jag svarade förstås ja, kohemin och tänkte tillägga "jag är inte så slängd i latin". Till all tur avhöll jag mej. Nu har jag i varje fall tid till en för mej ny hälsovårdare nästa veckas torsdag. Håhåjaaa, det skulle vara skönt med en egen, utifall att jag måste berätta halva min livshistoria igen. Men det ska väl knappast behövas, för jag ska ju bara ha ett litet stick. Skönt i varje fall att jag nu kan släppa det smått hysteriska taget om telefonen. Med tanke på att jag hade sagt att mitt ärende inte är brådskande, så ringde de snabbt tillbaka. Jag var beredd på att få vänta ända till fredag innan nån ringer.

Igår kväll när jag äntligen sent omsider satte mej i gungstolen med min sockstickning fick jag en dos med elände från TV. Som vanligt var det bisin min som hade makten över fjärrkontrollen. Så det började med ett inslag från krigstiden i Finland och radiospaningen samt flykten till Sverige, som olika personer var tvungna att göra då grannen i öst understödd av vissa finländare ville fängsla de här människorna. Verkligt svåra tider.
Sen zappade bisin min till National Geographic-kanalen och en lista med tio av de värsta olyckorna inom motorsporten! 🙈
Ny zappning när det där hemska programmet slutade och vi hamnade i Malå. Innan jag hann avsluta min socka fortsatte tv-programmet med Det stora postrånet. Inget av de här programmen är riktigt lämpligt att se på innan läggdags. Nej tack, ge mej nånting skojigt eller musik, men inga hemskheter innan jag ska i säng.

Men jo, jag fick en socka färdig. Nu har jag dock börjat tvivla på den. Jag tycker att skaftet är för smalt och foten för lång. 🫣 Suck! Definitivt ingen julklappssocka. Kanske den hamnar i bastu-ugnen, för jag är inte alls säker på att den passar på någon fot. Jag borde kanske riva upp den istället för att börja på socka nummer två?

För övrigt har jag försökt tämja Metas algoritm. Jo, jag gillar countrymusik också, men jag vill inte att mitt flöde svämmas över av Dolly Parton. Sen lades kung Haralds bortgång till och igår prinsessan Dianas dödsdag. Det blev lite för mycket, så envist klickade jag i Facebook på de tre lodräta prickarna och valde "Inte intresserad", för varje sorgligt inlägg. Snart överger jag helt den där sociala plattformen.

Kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i Instagram heller, för inom loppet av en liten vecka har jag fått meddelande från två  falska profiler. Första gången handlade det om något bidrag jag kunde få från nån humanistisk fond. Jag roade mej med att svara galet på alla frågor, men tappade sedan intresset. Det var ju inte en riktig människa i andra änden, så det blev konstigt. Dessutom gick det åt onödig tid, så jag blockerade helt enkelt profilen. Igår fick jag igen ett meddelande från en liknande falsk profil. Den här gången med ett stulet foto från en människa jag verkligen känner. Och nu handlade det om att jag skulle ge mitt mobilnummer för nu kunde jag vinna en stor summa pengar i en tävling anordnad av det tyska kommanditbolaget. Jag svarade att jag inte har en mobil utan endast en fast telefonlinje, som inte fungerar längre, för linjen är kapad. Nå, maskinen i andra änden fortsatte oförtrutet på och insisterade. Då meddelade jag att jag inte vill understöda en tysk miljonär. Fick inte svar på det utan fortsatta försök att få mitt mobilnummer, Till sist tappade jag intresset, skrev "tack och hej, leverpastej" och blockerade även den här profilen. Så nästa steg för min del blir nog att se över mina inställningar i Instagram och skärpa dem betydligt. Dessvärre är det nog så att om fotot som används är från nån jag känner kommer jag väl ändå i hastigheten att godkänna kontaktförsöket. Jag vill ju inte vara direkt oartig heller.

Nu småningom faktiskt dags för lite matlagning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.

Två lappar

Stickandet har inte riktigt nappat just nu. Men jag har bestämt mej för att färdigställa halvfärdiga arbeten, för att lite variera sockstickandet.

Under veckoslutet har det alltså blivit två lappar. Och nej, nej, inte grytlappar. De här ska förvandlas till någon sorts amigurumidjur åt flickorna. M har ju stickat på lappen till vänster, medan A rätt fort insåg att virkandet inte riktigt är hennes grej. Skönt med lite enklare grejer mellan verserna. Hoppas att jag orkar få ihop lapparna idag. Perfekt regnväder för innesittande. Det är bara det att jag lovade städa sovrummet nästa gång det regnar. 🙈 Hoppas att bisin min inte minns den lilla detaljen.

Jag virkade lappen till höger igår medan bisin min såg på herrarnas VM i discgolf från det galna landet i väst. Här i landet har vi duktiga kvinnor, som vinner! Tjohooo!

Jag orkade inte se på det hela till slut utan kröp ner mellan lakanen. Innan jag somnade funderade jag på KAJ. Det är ju bäst att tänka på någonting roligt, så...
Vad jag funderade på var: Hur orkar de? Axel och Kevin har ju nyligen blivit pappor, ändå är de ute på spelningar. Jakob ska uppträda i musikalen Änglagård på Svenska Teatern. Och dessutom ska han och Axel medverka i På spåret. Inget av det här är sånt att man bara seglar in och sen utför sin grej. Nej, allting kräver övning, soundcheck, resande osv.
Hur kan de vara så kreativa? Skapa sånger och melodier, som fastnar i mitt huvud och antagligen många andras med? Och jo, jag vet att det finns människor, som inte alls kan med KAJ. Jag lever ju med en. Bisin min förstår inte alls storheten med de här tre killarna, utan blir märkbart irriterad då jag går omkring och gnolar på allt från Text-TV till Heimani i skick. Hur jag än vänder och vrider på deras sånger, så förvånar de här killarna mej med sin mångsidighet och sin konst att klä vardagliga saker i ord och melodi. En underbar förmåga helt enkelt om ni frågar mej. De är så kreativa och kunniga, tar sig skickligt an vilken musikstil som helst. Visst borde ju alla då hitta sin egen favorit, eller hur?
Sen funderade jag vidare på nånting, som jag kom ihåg att Lee Esselström sa, att hon varje gång hon designar en ny modell noggrant undersöker att det inte finns en sådan från förut.
Ute i världen finns hur mycket musik som helst och ett oöverskådligt antal låtar, hur kan alltså killarna i KAJ vara säkra på att de inte plagierar? Det måste ju vara oerhört svårt, för musiken omger oss överallt och vissa melodislingor fastnar som sagt i huvudet. Hmm... tror att jag får fortsätta att fundera.

Men nu är det nog dags för lite hushållsarbete.

Sköt om er och njut av dagens regn!

Lördagsburken

I morse vaknade jag redan halv sex. Det är alldeles för tidigt för en pensionär på söndagsmorgonen, eller hur? Jag fortsatte i varje fall att sova och steg inte upp förrän halv nio. Det är som sagt söndag och då får man ju ta det lugnt.

Till mina nattliga äventyr hörde drömmen om att jag steg in i en museibuss, som var proppfull. Jag försökte få en dam, som tog två platser i anspråk att ta ner sin plastkasse från det ena sätet. Kassen var fylld med beigefärgat tjockt garn och hon satt och stickade med långa stickor, alltså jumperstickor. Hon ville inte ha mej bredvid sej. Dessvärre vet jag inte hur det gick. Fick jag sitta bredvid henne och vad stickade hon riktigt på?
Museibussarna har skjutsat besökare i stan det här veckoslutet. Men jag har inte varit där, så jag vet inte riktigt varifrån min fantasi tar allting.

Igår blev det hemmavimmel för min del istället för loppisbesök med mera. Tur att nästyngsta sonen ringde på förmiddagen och frågade vad vi gör. Jag svarade min vana trogen: "Ingenting". Och så var det livligt värre här hela eftermiddagen och halva kvällen.

Det var lekar och stoj. Alla korgar tömdes och sakerna var igen intressanta och nya, för det är en tid sen senast. Tidvis blev det lite gruff när storasyster ville ha samma leksaker som lillbrorsan hade. Hon skulle prompt också sitta i fafas gungstol när lillbrorsan hade slagit sig ner där.

– Du kan ju rita, utbrast nästyngsta sonen förvånat då han fick syn på min ofärdiga katt. Jag hann inte få den färdig innan Lillan var iväg och började på något annat. Det var lite bråttom att hinna med alla leksaker. Jag pusslade lite med Lilleman istället och katten blev aldrig färdig. Kanske lika så bra.

När barnbarnen skulle hem var Lillan inte glad, för hon ville inte hem:
– Det är inte roligt att fara hem, konstaterade hon.
Lilleman å sin sida ville inte ha lippisen, alltså kepsen på huvudet och inte stövlarna på fötterna. Oj, ni skulle ha sett hans bestämda min då han korsade armarna över bröstet och blängde ilsket på sin pappa. Famo fick sig ett gott skratt, men för säkerhets skull först efter att dörren stängts om de små gullisarna!

I och för sig skulle jag kanske ha hunnit bege mej ut i vimlet på förmiddagen igår. Men det blev bråttom att flytta undan saker, som kunde locka Lilleman, kolla att lavoaren i WC ännu var en, för man vet aldrig hur det ser ut när bisin min varit framme, sopa upp löv och stenar osv.
 

Och framförallt pressa traktortröjan lätt. Om jag skulle ha åkt hemifrån skulle det ha blivit rätt stressigt, så jag lät helt enkelt bli. Jag tror inte att jag missade så mycket annat än att träffa människor. Loppisar ska jag undvika, för här behövs inte flera grejer nu, snarare mindre.

Jag hade alltså bråttom med traktortröjan, men vet ni vad? Jo, den är ännu kvar här! Nästyngsta sonen tog den inte med hem och vi provade den aldrig på Lilleman. Nu vet jag inte om den alls passar...

När det blivit tyst och lugnt i huset öppnade jag en lördagsburk, en ofarlig sådan. Sockerfri och utan aspartam. Ja, och självklart utan alkohol.

Vid halvniotiden på kvällen kom bisin min hem med tre ämbar fina potatisar från kolonilotten. Han tog upp dem på grund av rädsla för det stora utlovade regnvädret. Det har vi till all tur inte sett av ännu idag, men det kanske bara är en tidsfråga, vem vet.

Jag fick order av bisin min att fota potatisarna och skicka ut fotot i WhatsApp så att nära och kära vet att de kan hämta godsakerna härifrån. Nu på förmiddagen var Mr J här och tog glatt det minsta ämbaret (nä, nä, vi pratar inte om hinkar här!) med sig. För en stund sedan ringde dottern och sa att de tyvärr inte kommer hit idag. Och nyss ringde svägerskan och frågade om vi är hemma så kommer hon och dottern gärna efter potatis. Bisin min är i sitt esse när han får odla och kan ge bort av överflödet. Alltid härligt att kunna dela med sig.

Nu ska jag skiva lite gurkor från egna trädgårdslandet så vi har nånting grönt och gott till middagen.

Önskar er alla en fin ny vecka då vi går in i första höstmånaden. 

Vid pysselhyllan

Igår var jag iväg till stan tillsammans med äldsta sonen. Det var dags för veckohandlingen. Och som vanligt var mitt huvud helt tomt på idéer för matlagning. Jag hade nog en inköpslista med mej, men där stod endast mat, förutom det där vanliga med bröd, mjölk, tomater, frukt, paprika osv. Men mat? Sallad, persilja och dill finns i odlingslådorna, gurkor lite längre nedför sluttningen och potatisar på "kolonilotten". Men fortfarande mat, vad ska vi äta annat än potatis? Ris och höna, men inte igen väl? Nånting med malet kött (köttfärs)? Korvsås? Nääe, jag gav upp och kom hem med två olika sorters fisk. Det få duga för tillfället. Kan man äta för mycket fisk? Men lugn bara lugn, jag köpte också lite skinka och ägg, så det kan med god tur bli en omelett en vacker dag, eller ja, varför inte också en regnig?

Vi passade också på att plocka ut bisin mins paket från Motonet. Tänk ändå vilken service han har! Jag hittade delarna, beställde dem, betalade dem och nu fick han paketet hemlevererat, för att vi snällt tog ut det. Visst har bisin min det bra, fast jag annars är lite bångstyrig?

Hemma hann jag vara så länge att jag fick i mej en smörgås innan jag var iväg igen. Den här gången tillsammans med bisin min, som skulle ha nånting med rostskydd från Puuilo i västra grannstaden. I den affären är det mycket roligare att gå än i Motonet, för här finns garn och...

...pysselmaterial. Så medan bisin min yrade på sitt håll på jakt efter det viktiga han skulle ha, så stod jag vid pysselhyllan och försökte låta bli att köpa!

Det gick nu lite si och så med den saken, för jag köpte de här påsarna. De behövs ju när jag ska paketera små presenter åt barnbarnen. 

Och så hittade jag silkespapper och säkerhetsögon. Tjohoo!
Bisin min tyckte att det där med ögonen var totalt onödigt. Men när jag förklarade att de behövs om jag ska virka mjukisdjur åt lilla T, så var han genast med på noterna. Allt för barnbarnen. ❤️
Det jag nu inte sade åt bisin min är, att det inte alls är säkert att jag virkar nånting. Jag har liksom fått för mej att jag borde avsluta alla halvfärdiga projekt och det kommer att ta tid och evigheter innan nånting alls är färdigt. Suck!

På hemvägen körde vi via kyrkobyn och hamnade på Bric-a-Brac. Det var absolut i sista stund, för det är nu sista veckoslutet, som de har öppet.

Jag valde en bit morotskaka till mitt te och bisin min valde äppelkaka till sitt kaffe. Vi hann precis innan de skulle stänga och var lite osäkra på om vi alls skulle bli serverade. Men här var vänligt bemötande som alltid. Och goda hembakta kakor. Nu är det bara att erkänna att sommaren tar slut när allting stänger.

Vet ni vad? Jo, jag satt envist till klockan 23 igår kväll och fick alla garnändar fästade. Visst är jag lite duktig ibland?

Nu måste jag fundera lite om jag ska bege mej ut i vimlet eller om jag ska stanna hemma, lyda bisin min och göra det jag fick order om.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Inte alls roligt

Nu är det inte alls roligt! Igår fick jag äntligen maskstygnen broderade på traktortröjan. Sju traktorer gånger tre stygn/traktor. Jag klarade det efter lite trassel och en och annan svordom. Det var ju bra, men...

... nu är det som sagt inte alls roligt! Vem ska ta hand om alla de här garnändarna? Jag började faktiskt igår, men efter att lite på ett halvdussin var fästade gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte. Det är liksom mycket roligare att sticka. Förstås skulle det vara roligt att få den här tröjan färdig, men ingen frivillig fästare har dykt upp än.

Till råga på allt började bisin min igår fundera på den här tröjan:
– Är du säker på att ärmarna passar?
– Nä, jag vet inte. Jag har bara följt mönstret.
Ve och fasa, inte alls roligt om tröjan inte passar! Den får väl bli en motoroljetrasa då. Alternativt en alldeles för stor tröja åt en docka.

I morse kom jag på den geniala idén att jag helt enkelt gör mej av med allt garn och slutar sticka. När jag berättade det för bisin min blev han alldeles förskräckt.
– Men vad ska du göra då? Du har ju alltid stickat eller virkat, ända sen barndomen. Du kan inte plötsligt sluta nu.
Jaa, vad ska jag ersätta stickandet med? Mera korsord? Matlagning och bakning? Fågelskådning? Flänga runt på alla evenemang som ordnas? Bli en loppisnörd? Skriva en bok?  Åka på alla  KAJ spelningar? Eller satsa på att se Gian kasta pilar? Läsa alla böcker som finns i vår bokhylla?

Men inget av det här känns så där superlockande och inget annat än korsorden och böckerna är sånt som jag kan ta med mej på samma sätt som sockstickningen. Och om en famo/mommo inte stickar, vem ska då sticka? Kanske jag ännu måste överväga mitt hastiga beslut i morse?

Ja, och så måste jag nog nu ta mej i kragen och fästa åtminstone några garnändar till.

Önskar er alla ett trevligt veckoslut! Och nu ska ni faktiskt passa på att komma till byin, alltså nej hit till stan, för det här veckoslutet är det full rulle med allt från evenemang för barn, loppisar, samlarmässa och framförallt gamla hus. Välkomna!

Vart jag än går

Igår tog jag mej äntligen i kragen och ringde till hälsocentralen. Jag behöver igen tid för min B12-injektion, för det har gått tre månader sedan sist. Som vanligt får man inte tala med en människa utan ledsagas av en apparat. Tryck 2 om du vill ha service på svenska och sedan olika alternativ för vad ens ärende gäller. Jag tryckte 2 igen, för icke brådskande ärende. Sen avslutar man samtalet och hoppas på det bästa. Men nu måste jag ha telefonen med mej vart jag än går, så jag inte missar samtalet från hälsocentralen. Jag saknar verkligen tiden då det fanns en riktig människa i växeln, en som kunde hjälpa till att få tag på rätt person. Jag saknar tiden då ens egen hälsovårdare själv kunde ge tider åt en färdigt för nästa besök. Hur skulle jag nånsin ha klarat alla hälsokontroller för fem barn annars? Tänk att liksom varje gång få vänta på samtal. På den tiden fanns inte smarttelefoner ännu och livet var mycket enklare då, eller hur? Det fanns människor och mänsklig kontakt. Nu verkar det ibland som om ingen vill veta av en.

På stickträffen hos H igår talade vi faktiskt bland annat om just det där med att ha telefonen med sig överallt. Nån har alltid med den på toan och i duschen. Jag är lite slarvig med det där och har nästan aldrig med telefonen på toan. Beträffande duschen försöker jag se till att jag inte är ensam hemma så jag kan ropa på hjälp vid behov. Tvålvatten är halt och farligt.

Vi talade förstås också om stickande. En del börjar inte sticka förrän klockan nio på kvällen. Mycket klokt, för då fastnar man inte i "jag ska bara sticka ett varv till" och sen försvinner hela dagen och man har ingenting fått gjort.
Min hulda moder hade också bestämt sig för att hon får se på TV först efter klockan 21. Det fanns annars en viss risk att hon skulle ha fastnat i sin gungstol hela dagen framför apparaten.
Själv vet jag inte riktigt, å ena sidan borde jag ju inte göra annat än sticka, men å andra sidan finns det ju en del här i livet som måste göras...

– Är du färdig med traktortröjan, frågade bisin min förvånat igår kväll då jag satt i gungstolen efter klockan 21 och stickade på en socka.
– Nej, inte riktigt, jag har ett avmaskningsvarv och allt fästande kvar, så det tar nog en liten tid till innan jag är färdig.
Jag är rädd att fästandet kan dra ut på tiden, tyvärr. Och om traktorn ska se ut som en traktor behöver den två maskstygn/figur för att likna. Vete fåglarna hur lång tid det tar innan jag har fått det sömmandet färdigt. 🙈 

Det var härligt att träffa de stickglada damerna igen. Två kunde tyvärr inte närvara. Alla utom värdinnan stickade på sockor. Det är liksom tryggast så. Det är verkligen snällt att vi får träffas hemma hos dem som kan erbjuda tillräckligt stort utrymme. Skulle det finnas något trivsamt kafé i stan där vi kunde sitta en eftermiddag i veckan skulle det förenkla livet för värdinnorna. Men tyvärr, tyvärr ett sådant finns inte.

Jag kom hem med bitar av den goda vinbärspajen, som U hade bakat. Tack för dem! Nu kan jag sjunga Pa to ta na kako? och bisin min förstår absolut ingenting.

Men nu ska jag sluta sjunga och istället gå ut och njuta av det soliga vädret. Jag borde dra till skogs och plocka lingon, men...

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

På marknad

Igår var jag iväg ett varv till stan tillsammans med äldsta sonen. Jag gick på marknad och han var chaufför. Det var allt tur det, för det var svårt att hitta parkeringsplatser nära torget.

Förr var alla gator runt torget avstängda, för då fanns det jättemånga marknadsstånd. Numera räcker torget bra till, för marknaden har blivit betydligt mindre. Vädret var soligt och det var mycket människor i rörelse. Jag lät mej inte frestas av utbudet, trots aktiva försäljare. En visade en sorts tröja i leopardmönster. Heh, kan ni se det framför er, jag i ett sådant plagg? Nä, inte jag heller, så när jag sa att det inte riktigt är min stil, drog han fram en enfärgad svart med guldfärgad dragkedja. Men jag tackade också nej till den och skyndade fort förbi ståndet. Jag vågade inte stanna och se på de vackra klänningarna.

Lite längre bort ropade en hattförsäljerska på mej, men nej, ingen hatt för mej, tack. När har ni sett mej i hatt senast? Förutom de här så tyckte en försäljerska att jag skulle köpa ytterst hälsosam ingefära av henne. Men också det lät jag bli.

Nej, jag stegade raka vägen till ståndet med viborgskringlor. Men ack, ack, här gällde MobilePay eller kontanter. Det sistnämnda fanns inte i min plånbok och den förstnämnda appen finns i min telefon, men det fanns inga garantier att den fungerar. Så jag travade iväg till nästa kringelstånd. Men också här gällde samma betalningsmetod. I det här läget gick jag bort från marknaden och tänkte att nä, nu får det vara nog. Vi är utan kringlor den här gången. Jag hade redan tagit fram telefonen för att ringa sonen och be honom hämta upp mej. Men sen kickade modershjärtat in. Jag kan ju inte återvända utan kringlor, för tänk hur besviken sonen skulle bli då.

Jag gick alltså till bankautomaten, återvände till marknaden och kom hem med kringlor!

Bisin min tycker att de är så degiga nuförtiden och inte alls smakar som förr i världen. Det kan förstås stämma, för de bakas väl inte i ugnar på halmbädd längre. Men det kan också vara att minnet från barndomen har bleknat eller att man inte fick så mycket köpta bakverk på den tiden.

På marknaden gick det inte att ta många steg innan jag igen träffade på bekanta och vänner. Och det är ju just det som är roligast på marknaden, att träffa människor. Faktiskt är det också så att de flesta är ute efter just kringlor från marknaden.

– Nu går vi och sätter oss och vilar, sa mannen till höger ömt till sin fru och ledde henne till bänken.
Det var riktigt gulligt att se och höra. Riktigt bra att det finns bänkar att sitta på. Det är inte så enkelt att gå på de där kullerstenarna.

På kvällen var jag iväg till grannbyn. Med mej hade jag två grejer, som jag köpte på marknaden:

En drake och en groda. Och nu hade den här famon gjort stora misstag, ack och ve!
För det första så är de här leksakerna av trä. Det tycker jag förstås är bra mycket bättre än plast. Men det tyckte inte fadern var speciellt roligt när de smällde i golvet då Lillan och Lilleman lekte jojo med de här fjädrande djuren. Sen finns det kanske en viss risk att de smäller till varandra också.

För det andra blev det fel då jag paketerade in dem och gav draken åt Lilleman och grodan åt storasyster.
– Jag tycker inte om grodor, sa hon och rev draken ur brorsans hand. Han började storgråta och fadern fick ge en lektion i att man inte river saker ur händerna och att man ska vara snäll osv. Famo borde alltså ha satt båda leksakerna i ett paket och så skulle barnbarnen ha fått dela på innehållet. Jag skulle förstås ha köpt likadana, men det fanns inte vare sig två drakar eller två grodor. Två spindlar skulle ha funnits, men de hade olika färg, så det skulle nog ha blivit gruff om dem också. Nu funderar jag intensivt på om jag alls vågar mej på att göra adventskalendrar åt de här två, för jag kan väl inte ha likadant innehåll i alla påsarna?

Hur som helst, så var det riktigt trevligt att träffa gullisarna. I något skede tyckte Lillan att famo nog kunde gå hem redan. Lilleman å sin sida ville sitta på stolen som famo hade fått från köket. Det på grund av att det fanns en stor madrass framför soffan där det slogs kullerbyttor. Mycket bestämt lät Lilleman förstå att nu skulle famo minsann bort från stolen. Och när famo var mer än lovligt trög, så stampade han med eftertryck i golvet. Då lydde famo, som hade jättesvårt att hålla sig för skratt.

Igår kom dödsbudet att Dolly Parton hade gått bort. Till min stora förvåning nämnde också professor Alf Rehn om det hela i sin Facebook. Visst betyder väl det då att Dolly var en mångsidig artist? Jag trodde verkligen inte att han lyssnade på countrymusik. Är det att vara fördomsfull?

Visste ni förresten att ni ska ringa 112 om ni är ensam med en man? Det uppmanar AI oss kvinnor att göra. Vet inte riktigt hur jag ska göra nu med bisin min, vågar jag vara ensam med honom? Till all tur körde han nyss iväg till grannbyn. Det var nämligen igen nära på ett mindre utbrott här då jag hamnade söka på Motonets sidor.
– Du blir alltid så aggressiv när jag ber om hjälp med internet, sa bisin min.
Njaa, snarast irriterad, för ja, jag kan inte finska tillräckligt bra för att söka efter bildelar. Jag vet ju inte ens vad de heter på svenska! För femtioelfte gången försökte jag igen visa bisin min hur det ser ut på Motonets webbplats, vilka kategorier som gäller och hur många sökträffar det kommer upp om man inte specificerar sökningen. Dessvärre tror jag att han inte heller den här gången lyssnade på mej. Igen fick jag söka på fel grejer då han sade att jag skulle söka på "kiinnitys" när det heter "kiinnikkeet". Kära nån, jag undrar om jag borde önska en finska kurs i medborgarinstitutet, en finska kurs som skulle koncentrera sig på bildelarnas benämning. Frågan är bara om det är undertecknad eller bisin min som behöver gå den kursen?

Nå, strunt i det, delarna är nu både beställda och betalda och jag klarade igen av en biluppgift. Huh! Jag borde nog snart få ett pris av något slag annars kanske jag går i bildelssökningsstrejk! Härefter om bisin min ber mej söka nånting så tänker jag göra som Anni Saukkola, jag tar fram min stickning istället och söker inte vare sig på telefon eller datorn!

Nu ska jag småningom försöka få mej iväg till stan och stickträffen hos H.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen. Och vad ni än gör, lita inte på svaren ni får från AI.