Du får inte

En liten varning, ifall ni påträffar mig livs levande: Jag kanske går omkring och muttrar för mig själv och uppvisar nervösa ryckningar. Det här tillståndet beror enbart på karlarna, både de som finns i huset och de som finns längre borta. Ja, alltså inte alla karlar så där över lag utan då "mina" karlar. Vet ni vad de gör? 

Jo, för det första så har de flyttat alla mina stick- och virkverktyg till det "nya" huset, likaså kilovis med mönstertidningar och garner. Och allting finns nu huller om buller så att hela min fina garntabell i Excel är ett enda kaos och jag kommer nog aldrig mer att hitta ett endaste nystan när inspirationen faller på. Suck!

För det andra är det alltid jag som ska tömma "mina" skåp. Och det utan löfte om att få packa upp kläderna, böckerna, sakerna inom en rimlig framtid.... Jag får aldrig ett slutligt datum på när vi ska flytta så där på riktigt.

För det tredje, det är ju faktiskt meningen att vi ska göra oss av med saker, men varje gång jag föreslår att vi ska slänga det ena eller det andra är det tvärstopp och höga skri av fasa. Nej, nej, inte kan vi kasta det eller det. Suck!

För det fjärde, och värst av allt:
- Du får inte, säger karlarna i korus. Jag får INTE köpa garn, INTE köpa böcker, INTE fynda på loppis, INTE det ena och INTE det andra. Men dom får minsann. Och dom handlar och köper, men så fort jag vill ha nånting så är det tvärstopp. Och ändå släpar far i huset med mig till Robin Hood, trots mina vildsinta protester, men han måste förstås ha med sig nån som betalar hans anskaffningar. Och varje gång jag närmar mig garnhyllan får far i huset nånting stirrigt i blicken och rösten blir vass när han igen förbjuder mig. Jag skulle förstå om han vänligt och medlidsamt skulle konstatera:
- Du är en garnaholoc, du behöver inte mera garn...
MEN
när han säger INTE så bestämt vaknar ju snorungen inom mig och jag har lust att kasta mig raklång på butiksgolvet invid garnhyllan sparka och skrika:
- Jag vill ha, jag vill ha...
Och det fastän jag på riktigt INTE ens vill ha. Men alla de här förbuden har gjort att livet är småtrist och att det inte finns nånting spännande i sikte. Hur kan det finnas då jag inte får köpa garn? :)


Och till råga på allt har den yngsta sonen flyttat till grannlandet. Han som var den enda som förstod min garnnöd! :)
Så när vi en dryg vecka före han avreste förra månaden strosade runt i Tiimari (affär med bland annat hobbymaterial, numera nedlagd på grund av konkurs) hittade jag förstås en sorts "garn" till fyndpris -50%. Och sonen var högeligen imponerad och förbjöd mig inte alls!