Det lönar sig att vara snäll. Det har jag alltid sagt och det är riktigt sant. Idag var jag iväg till en ombudspost utanför stan (ja alltså den ligger på landet, som är i stan. Det blir så konstigt när landsbygden plötsligt förvandlas till stad, som den gjorde här i vår landsända!) för att hämta ut mitt paket. Jag har tyvärr inte hunnit tidigare även om jag fick postens sms redan i måndags. Det här är ett tack för den lilla tjänsten vi gjorde i april. Vi hjälpte gärna till och skulle inte ha behövt något tack. Vi skulle förstås ha gjort det ändå. Paketets innehåll är dock helt underbart:
Boken Vilda vantar! Heeeeelt urljuuuvlig.
Det är inte enbart vantmönster i boken utan också andlöst vackra mönsterstickade sockor. Ååååh, de där med katten på. De sockorna skulle väl någon kunna sticka åt mej om jag önskar mej dem riktigt, riktigt snällt?
Far i huset fick också en bok, men han förbjöd mej att lägga ut den på bloggen:
- Då kan folk se att jag läser, sa han.
- Men är inte det bra det då?
- Nää.
Så nej, inte ett knyst om hans bok!
Och se vad det fanns mera i paketet! Mums! Nu finns det endast en kvar. Jag undrar om vi har skåpråttor, för jag fick då inte många bitar.
Ett stort TACK till ABK för det här superfina paketet.
På hemvägen från ombudsposten beslöt far i huset att vi skulle ta en genväg över skogen. Han lovade dyrt och heligt att vägen var bra och rätt hade han. Det var ingen väg full av gropar och stenar. Nej, det var snarare som en smalare byväg.
När vi ännu var på landsvägen tvärbromsade far i huset helt plötsligt och sedan backade han försiktigt. Han hade fått syn på någonting vid åkerkanten. Precis innan hade jag ondgjort mej över att vi hade den "riktiga" kameran hemma, för vem vet vad vi skulle få syn på utmed vägen. Och man skall ju alltid, alltid ha med sig kameran i bilen. Det borde vi nog ha lärt oss vid det här laget, men...
Och se där, där stod den vid dikesrenen, dubbelbeckasinen. Det var skickligt av far i huset att upptäcka fågeln för den har så bra skyddsfärg nu när allt gräs ännu är brunt. Nu har vi då en art till på vår fågelskådarlista. Med god tur kanske vi hinner få ihop till 50 arter på ett år!
Far i huset körde försiktigt på skogsvägen och det var riktigt bra, för mitt i allt rusade älgen över vägen. Tyvärr stannade den inte upp så jag skulle ha hunnit gräva fram telefonen och få en bild. Som sagt, man ska alltid, alltid ha kameran med sig. I synnerhet om man är ute och åker med far i huset.
Och apropå honom, så måste jag fortsätta på min ofrivilliga lista över mäns obegripligheter. Eller kanske jag inte skall generalisera utan konstatera att detta gäller enbart far i huset.
I lördags gick ju min plåtlåda sönder, bromsröret är trasigt. I söndags var jag på språng, så då hann far i huset inte fixa min bil. I måndags var jag iväg hela dagen.
Far i huset skjutsade mej med låningsbil till stan mitt på dagen och skulle avhämta mej igen klockan halvåtta. Jag betonade klockslaget extra nog flera gånger innan jag steg ur bilen.
Vad tror ni händer på kvällen? Jo. där står jag ute på trappan efter att ha satt ytterdörren i lås och ingen karl och ingen bil syns någonstans. Jag väntar en stund, men inser att det är bäst att ringa om jag inte vill stå där ute på gatan resten av kvällen.
- Aj, jag tyckte precis du sa åtta, får jag höra i telefon.
- Men jag sa ju halvåtta!
Nå, det lönade sig ju inte att brusa upp. Han kom så fort han hann.
Tack till stickväninnan V, som snällt höll mej sällskap.
När jag klivit in i bilen började han humma och mumla.
- Vad är det, frågade jag oroligt för man vet ju aldrig vad som har hänt då man varit hemifrån hela långa dagen.
- Nå om vi sku...
- Sku vad då?
Sådär höll det på en stund innan han fick fram att jag nog borde handla lite.
Okej, brödet var slut och jag hade ingen tid att baka nytt, så med en djup suck lovade jag skutta in i mataffären.
När jag steg ur bilen frågade jag:
- Vad ska vi ha då?
- Ja, bröd då förstås och...
... sen blev det igen lite hummel och mummel innan far i huset fick fram:
- Och kattmat
- Jaha och det är allt vi behöver?
- Jo.
- Är du alldeles säker?
- Jo, sa far i huset och nickade ivrigt.
Det gick fort att handla bröd och kattmat, så mycket annat skulle vi ju inte ha.
Vi kom hem och jag radade in allting som skulle i kylskåpet.
- Va, mjölken är ju slut, utropade jag.
- Varför sa du inget om det?
Lite hummel och mummel igen.
- Jag glömde, konstaterade far i huset lite skamset.
Ännu en djup suck från mitt håll och inget sade jag utan lade endast in mjölklitern i kylskåpet, som jag helt instinktivt hade lagt i kundvagnen. Jag känner ju far i huset!
Här har det snöat igen idag. Och nu är vädret så roligt att inte ens meteorologen kan hålla sig för skratt längre.
Nu ska jag jobba lite grann ännu och sedan förbereda mej för Eurovisionens semifinal nummer två. Det gick ju inte så bra för Finlands bidrag i tisdags. Riktigt vad det var som fick människor att rösta på artister, som sjöng falskt vet jag inte. Men alla kanske inte hör vem som kan sjunga och vem som inte kan? Den enda låten från i tisdags, som fastnade i mitt huvud var, surprise, surprise, I Can't Go On. Undrar vad det är som gör att svenskarna nästan alltid lyckas göra sådana där catchiga låtar, som fastnar?
Hoppas att det blir en skön afton för alla!
#blogg100_2017_72
Förra veckans tisdag lade jag upp ett nytt stickprojekt. Förstås tänkte jag att jag har all tid i världen att sticka, att arbetstakten skulle lätta lite, men hej, vad jag bedrog mej. Som vanligt borde jag kanske tillägga.
Provlappen blev helt acceptabel, så jag visste vilken grovlek jag skulle ha på stickan.
Sedan lade jag upp för bägge ärmarna så där som jag brukar. När jag hade stickat de första sex varven tyckte jag att uppläggningen inte var snygg och rev upp alltihopa. Håhåjaa...
Men nu är jag på gång, eller nåja på gång och på gång, jag har väl kommit åtminstone 15 cm uppåt på ärmarna och skall nu börja räkna ökningarna. Få se när jag hinner sätta mej ner i lugn och ro med det. Snart hoppas jag! Vi får se...
#blogg100_2017_71
Oj, vet ni, idag har här fortfarande snöat. Själv har jag varit ute, men allra mest inne. Har suttit och jobbat framför datorn. Får fjärilar i magen. Vissa saker verkar svåra och jag tar dem alltför mycket på allvar.
Nu måste jag ännu försöka pussla in några kurser och kolla med timlärare och...
... men nä, det är en dag imorgon också.
Vet ni förresten vad jag skall göra ikväll? Kan ni gissa?
Nå, jag ska förstås se på Eurovision, semifinal 1. Far i huset är förstås inte alls nöjd:
- Ska det där hålla på nu hela veckan?
Kära nån, inte har jag väl gnällt när han glor på ishockeyn, som är en rätt obehaglig våldssport? För att nu inte tala om det totalt onödiga Formel 1. Vad gör dom annat än förorenar? Jag bara undrar. Och de där bilarnas wrooooomande är verkligt irriterande när man sitter och stickar eller virkar. Det går inte alls att jämföra med att nån sjunger lite falskt i Eurovision. Men se på det örat vill far i huset inte alls höra.
Håll ut, har jag sagt till den fina skira vårlöken: Det blir snart varmt!
#blogg100_2017_70
Idag måste det nog vara min lyckodag för jag har hunnit med två stickcafén på samma dag! Nåja, hunnit och hunnit. Finns mycket, som jag får sitta med nu framför datorn till halva natten. Tiden är så konstig ibland. Verkar som om den aldrig räcker till...
Stickcafét tar nu sommarpaus, så det var lite vemodigt.
Våra hökögon fick syn på en härlig virkad babyfilt.
Jag fotade den för att få lite hum om färgskalan. Vi misstänker lite smått att den inte var handvirkad, för det fanns en vit lapp nere i ena hörnet. Tyvärr var vi så blyga att vi inte vågade gå och fråga vare sig av babyn eller hennes mamma!
Här är en nästan färdig Qvidi-Mina tröja i bomull. Urläcker! Så snygg på virkerskan. Ett jättejobb, som hon har gjort. Nu fattas kanterna och sen är det bara att börja använda den fina tröjan.
Vi blev bjudna på supergod blåbärskaka. Tack!
Jag gick direkt från Café Vaherkylä till Almska gården och stickade där färdigt den andra vanten.
Stickning (och virkning) gör mej lycklig. Har inte hunnit harma mej över min söndriga plåtlåda så värst mycket även om det känns lite besvärligt att vara billös. Senast i lördag måste den vara fixad, annars... ja, så annars vad då? Hmm, kan man strypa en ovillig mekaniker? En sån mekaniker, som hummar och säger:
- Det här är mycket värre än jag trodde.
- Ja, men än sen då. Bromsröret måste ju lagas. Punkt slut! Det kan inte ens vara någon diskussion om saken.
Lördagen är här snabbare än kvickt!
#blogg100_2017_69
Modigt vågade jag börja på ett vantprojekt när det blev 20 gram garn kvar av mitt nystan från tågsockorna. Det skulle enligt konstens alla regler räcka till.
Men sedan gick det förstås, som det inte skall gå. Garnet tog slut!
- Hur kan ditt garn ta slut, frågade far i huset förundrat.
- Du har ju hur mycket som helst.
- Men inte just av det garnet, försökte jag förklara med dålig framgång. Far i huset tyckte att jag kunde ta vilket garn som helst och skarva i vante nummer två.
Men lugn bara lugn, jag rådfrågade mamma om vad som finns i hennes spännande garnlåda. Och jovisst hittade hon:
- Men jag behöver bara liiite garn, inte sådär mycket, försökte jag förklara.
- Nä, du får ta alltihop, sa hon och gav mej en påse med över 200 g Niitty (= Äng) från Novita. Hjääälp, vad skall göra nu då? Mera vantar och sockor? Och hur skall jag få det att gå jämt ut, så det inte igen blir 20 gram kvar, som jag inte vågar göra någonting av sen. Hmmm...
Det var inte enbart garn, som jag fick i fredags av mamma.
Hon köpte nämligen den här virktidningen åt mej också. Och det är ju bra, för jag ska ju inte köpa mönstertidningar heller! Tack mamma.
Vi föll för den där virkade hatten på pärmen. Det skulle minsann bli en fin sommarhatt för i år. För visst blir det ju sommar i år också fastän det har utlovats köldgrader i natt?
Idag när dottern tittade in här som hastigast, så frågade jag om hon ville ha en sån där virkad bikini. Hon slog ifrån sig med båda händerna och tyckte att nej, absolut inte. Så konstigt! :)
Det är förstås inte meningen att man skall gå i vattnet med den, nej knappast, för tänk hur tung och eländig den blir när den är våt. För att nu inte tala om hur lång tid det tar innan den torkar. Dottern gillade inte heller att det enbart var snören, som höll trekanterna uppe. Spännande, kanske alltför spännande och riskabelt?
I morse började vi här i huset dagen med att vara rejält nostalgiska och såg på Vi på Saltkråkan avsnitt 1 i TV, närmare bestämt barntv. Här i tysk version. Det vi såg på TV var nog svenskt och till och med, med svensk text. Men det är ju aldrig fel att öva sitt språköra lite extra, eller hur?
Dagen avslutades med kakao (choklad) hemma hos mamma.
Och månen hade redan stigit upp, trots att solen inte ens hunnit gå ned.
Och vet ni vad? Jo, jag tror bestämt att det nu är dags för denna dam att krypa ner i slafen.
Önskar er alla en bra start på inkommande vecka!
#blogg100_2017_68
Jo, alltså då och då, lyckas jag sticka någonting, som blir färdigt. Senast det hände var för ca en vecka sedan, närmare bestämt på självaste valborgsmässoafton. Ett par barnsockor fixa och färdiga.
Modell: Lite modifierad version av Tiny Toes från Drops
Garn: Venla från Novita
Åtgång: 28 g
Stickor: Nr 2½
Det jag ändrade var att jag gjorde förstärkta hälar istället för slätstickning, som det stod i mönsterbeskrivningen. Mycket garn gick det dock inte åt. Men skönt att nån gång bli färdig med nånting i alla fall.
#blogg100_2017_67
Här kommer nu äntligen det utlovade receptet på Ålandsgurkor:
Hoppas att ni kan läsa det. Min mamma hälsar att hon inte brukar lägga i atamon, för ingen har tålamod att vänta en vecka på att gurkorna skall bli färdiga. Det måste man göra om man har i atamonlösningen (konserveringsmedlet).
De gurkor hon gjorde nu är inte heller av frilandsgurkor utan av vanliga slanggurkor. Det är ju inte riktigt säsong för frilandsgurkor just nu, om vi säger som det är. Till all tur fanns det förmånliga slanggurkor i den ena kedjans mataffärer före valborg. Dillkronor finns det ju inte heller att få tag på nu, men dill finns ju, tack och lov. Den här gången hade mamma skalat gurkorna, men det är inte alls nödvändigt.
Ålandsgurkorna passar till precis allt. Min egen absoluta favorit är gurkorna som pålägg på mammas hembakta jästbröd. Mums!
Lycka till med gurkorna!
Idag har jag varit iväg med min hulda moder på potatisfredag. Och trots att etablissemanget har bytt ägare var det lika gott, som vanligt.
Efterrätten är minst lika viktig, som varmrätten. Man ska inte fuska bort desserten.
Här är choklad i bottnen och utanpå, i mitten en mousse med blåbär och körsbär. Himmelskt gott!
Längtar redan till min nästa lediga fredag, men det lär nog nu dröja ett tag till dess.
Sedan undrar jag om ni förstår er på män? Mina fyra söner och far i huset till trots, så har jag svårt att förstå männen ibland.
I kväll då far i huset kom hem, hummade han lite obestämt om en vit skjorta.
Nej, han hade inte kollat den. Det fick jag göra. Uj, uj, uj, alldeles svart i kragen och på manschetterna. Gissa när han skall ha den? Jo, imorgon förstås. Och hur länge har han vetat om det? I över en veckas tid!
Så kan nu någon av er, som är klokare än undertecknad förklara för mej två saker:
Varför hänger man in en smutsig skjorta i garderoben?
och
Varför ser man inte i tid till att ha sin enda vitskjorta i skick då man långt på förhand vet att den behövs?
Ja, se karlar!
#blogg100_2017_66
Ikväll har jag varit på Mi:s och Vakos 70 års fest.
Där bjöds på goda salta bitar...
... och tårta så söt. Mums!
Programmet bestod av sång och dans. Här är det fart och fläkt på Bailatinogänget. Det verkade vara riktigt kul. Tror ni jag skulle klara av en sådan danskurs?
Det var en riktigt trevlig kväll i härligt sällskap. Jag muttrade visserligen en del och skulle gärna ha suttit hemma och stickat, men inte skulle jag ha velat vara borta från den här festen.
Nu återstår endast att börja välja ut vilka foton, som skall distribueras vidare. Om där nu alls finns sådana foton, som jag kan godkänna! :)
#blogg100_2017_65
Idag öppnades Mi:s och Vakos jubileumsutställning, Ymnighetens bord i Almska gården. Och vet ni vad? Jo, jag är imponerad. Här har konstlärarna och textillärarna igen byggt upp en helt fantastisk utställning, som visar hur duktiga våra kursdeltagare och lärare är. Helt underbart, inspirerande och verkligen sevärt. Jag hoppas att ni alla hastar iväg och ser på utställningen i rödaste rappet!
På Ymnighetens långa bord hittar ni en massa olika saker, som visar på våra kursers mångfald. Den här fina dockan hälsar besökarna välkomna. I bakgrunden en del av mina "halshuggna" kolleger! :)
I andra ändan av bordet sitter den här stackaren med trasig strumpa.
Och mitt på bordet tronar den här prinsessan på en vacker duk.
På bordet hittas allt möjligt.
Här finns mycket att se på och beundra.
Ett vackert träarbete, i bakgrunden ett ostkar.
Tovning är roligt.
Minns ni mina olycksaliga Qvidi-Mina-rutor? En sådan här tröja borde jag ha åstadkommit, men...
Konstnärerna verkar ha en förkärlek för kattmotiv och inte mej emot!
Knyppling kommer jag nog aldrig att våga mej på. Det är för mycket räknande, men vackert.
Glasarbete är en konst för sig...
... och det här fatet gillar jag skarpt. Gissa varför? Just precis, det är ju mina färger. Men, men, det är nog opraktiskt med ett sådant här fat, som inte går i diskmaskinen. Dessutom skulle jag hela tiden vara rädd för att det skulle gå i kras, så jag skulle knappast våga använda det.
Jag önskar att jag skulle vara händig och kunna renovera möbler så här fint.
Det är något visst med handens verk, här superfina statyer på en vacker vävd duk.
Jag önskar att jag skulle kunna brodera...
... och jag önskar att jag kunde sy...
Vem skulle inte vilja ha så här vackra underkläder?
Och nu gäller det nog att gräva fram alla gamla jeans och låta kreativiteten flöda...
Som sagt, en fantastisk, härlig och inspirerande utställning, som innehåller mycket, mycket mera än det jag visat här. Kunde ju inte fota allt heller. Det lönar sig absolut att sticka in sig där. Utställningen håller på till den 13.5 och är öppen dagligen mellan kl 12 - 17 förutom söndagen den 7.5.
Tilläggsöppet är det i början av nästa vecka kl 17 - 19.30. Måndagen den 8.5 är det Stickcafé, tisdag 9.5 är det Dockträff och onsdag är det Surfplattkväll med undertecknad. Ingen förhandsanmälning behövs. Varmt välkomna!
Idag har jag också hunnit göra nånting, som min hulda moder inte alls gillar: Jag har rivit upp! Igår började jag ivrigt på ett nytt projekt. Stickade de första sex varven och tyckte inte att uppläggningen + följande varv var snygga. Så efter att ha sovit på saken, tog jag till det drastiska beslutet att riva.
- Det gör inget. Det ska ju se hemstickat ut, försökte min mamma övertyga mej. Men då var det redan försent!
#blogg100_2017_64
Huh, det var knappt att jag hann till stickcaféet idag. Länge hann jag tyvärr inte heller sitta innan det var dags att hasta vidare till jobbet, där jag höll på så att svetten lackade. Tyvärr satt jag inomhus trots det jättefina vädret. Kan inte hjälpas, saker och ting måste utföras och vara färdiga inför morgondagens presskonferens och öppning av jubileumsutställningen.
Dagens stickcafé hölls på Runda Munken. Omväxling förnöjer och jag var glad över att få se Danielle Mickos' vackra, fina och finurliga tavlor där. Så härliga.
Själv hann jag inte sticka så mycket, men alla de andra var flitiga, som vanligt.
Härligt randiga sockor, blir det här.
Och en fin vårfräsch grytlapp ska det här bli.
Garnet till mitt nuvarande lilla projekt tar slut efter något varv, så jag måste iväg till min hulda mor och gräva i hennes restgarnslåda. Hoppas att det blev lite, lite garn kvar från halsduksstickningen. Och så får jag verkligen hoppas att det är samma garn, annars måste jag improvisera nånting och det vet jag inte om jag kan...
#blogg100_2017_63
Vet ni, igår fick jag en vit rulltårta:
Vi hade ju snöoväder i förgår och så här fint rullade snön sig på min plåtlåda, som en vit rulltårta. Jag åt inget av den för vem vet vilka tungmetaller den innehåller. Far i huset hoppades att den skulle ha stannat kvar så att han skulle ha fått visa den för sin svärmor. Men igår då han dumpade mej hos min mamma, så kom det ner så mycket snöslask att han var tvungen att vifta med torkbladen och dit försvann min vita rulltårta.
Jag tillbringade alltså valborgskvällen i trevligt sällskap med min mor, medan far i huset jagade regnbågen.
Han hittade den, men inte fanns där i åkern någon skattkista full med guldpengar inte. Suck!
Mamma och jag satt och stickade och mumsade på hennes nybakta äppelkaka. Jag fick socka nummer två färdig. Jippiii!
Jag hann också börja på ett nytt projekt, som jag ivrigt har fortsatt på idag, men nu verkar garnet ta slut. Buäääh!
Här är för övrigt mammas kompis. Ser ni den? Perfekt skyddsfärg, inte sant!
Idag har vi haft soligt vårligt väder och det passade Lurvinge på att njuta av:
Hon rusade ut och rullade runt, runt, runt och stornjöt. Att det fastnade stickor och strån i pälsen brydde hon sig inte det minsta om. Hon har också ganska bra skyddsfärg, inte sant?
#blogg100_2017_62
