Ryktet går

Vanligtvis brukar vi inte höra vare sig skvaller eller rykten här i vår lilla vrå av världen. Mest beroende på att när vi umgås med våra vänner talar vi oftast om viktigare och andra saker. Förstå mej rätt, självklart talar vi om vem som har dött, för i vår ålder är det många som tyvärr börjar falla ifrån. Många av våra vänner berättar inte heller allt de vet och så ska det ju vara. Hemligheter ska man hålla för sig själv.
Men idag fick jag alltså höra rykten om mej själv och min egen situation! Det ni!

Jag tar det hela från början. I morse skulle jag vara klockan nio på labbet i stan. Åt bisin min sade jag att vi startar halvnio, för han är en sann tidsoptimist och skulle garanterat ha startat först klockan 8:50. Jag ville vara i god tid eftersom labbet har flyttat och jag inte alls visste hur långt jag hamnar att gå långsamt innan jag är framme. Det gick bra, för kvart före nio var jag på rätt plats, men sen tonttade jag mej och scannade mitt FPA-kort och fick en kölapp, som jag inte alls behövde, för jag hade ju beställt tid.

Det var tomt i korridoren, så jag satte mej och väntade så att jag hade fri utsikt över infotavlan. Ut ur ett rum kom en ung gosse och en lite äldre ung man, laboranten. Innan jag visste ordet av så dök mitt könummer upp och jag skulle till den unge mannen. Där gick det snabbt undan. Han stack mej i högra armvecket, tog två rör blod och sen var det dags för mej att klä av mej naken på överkroppen och inta vertikalt läge. Knappt hade han fäst elektroderna innan han drog ut dem igen. Mycket förvånat frågade jag om EKG var färdigt redan.
– Jo, det går snabbt om det inte är nånting, svarade han.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det där annat än som något positivt.

Den stackars unge mannen höll på att ramla över mej då han skulle ta bort elektroderna. Han sa aj och grimaserade, så jag blev riktigt rädd. Han hade slagit tån i britsens ben. Stackaren.
Tyvärr kunde han inte ta de prov jag ska på nästa vecka. Nu vet jag inte riktigt varför, men för mej skulle det ha varit skönt att inte igen behöva vara oäten i tolv timmars tid. Suck!

Jag satte mej ute på en bänk och ringde bisin min så han visste att jag var färdig. Medan jag satt där och väntade kom en trevlig man från norra grannkommunen och han frågade:
– Hur är det med dig? Jag hörde att du har fallit.
Ni må tro att jag studsade till, fallit? Jag?
– Nej, nej, blodpropp i båda lungorna och nu har jag varit på koll, sa jag lite så där svävande. Till all tur kom bisin min just då, så jag slapp gå in närmare på min sjukdomshistoria.

I bilen på väg hem började vi smått skratta när vi tänkte på hur ryktet går och hur fel det kan bli. Det händer så lätt att nån har hört nånting, som nån trodde var sant och så flyger osanningar och halvsanningar iväg i rasande fart.

Bisin min hade ärende åt näst yngsta sonen, så vi kurvade via grannbyn. Och det var så härligt när Lilleman uppgav sitt lyckotjut då han fick se mej. Efter en stund ville han upp i min famn och två gånger kramade han mej riktigt, riktigt hårt. Det var precis vad jag behövde. 💕
Förstås hjälpte mellanmålskexet och det stora glaset apelsinjuice, som sonen bjöd på, till att öka mitt välbefinnande. Att vara oäten så länge gör en ju lite darrig på benen.

När vi var hemma och det äntligen var dags för min frukost, så orkade jag inte koka gröt, utan jag tog till min tröstmat:

Det fick bli en smörgås med Aura blåmögelost, en yoghurt, te och vatten till medicinerna. Aura har varit min "sjukmat" ända sedan jag var liten. Hur det kommer sig att min hulda moder någonsin lät mej äta Aura när jag var under sju år gammal, vet jag inte. Däremot minns jag att när jag hade maginfluensa och magen var alldeles tömd, ville jag inte ha någonting annat än Auraost på efterugnsbröd (alltså surbröd). Jag var alltså konstig redan som liten! Skämt åsido, det var säkert saltet i osten, som jag behövde, så kanske jag var riktigt klok ändå som visste vad jag ville?

Vi har fortfarande underbart sommarväder här med sol och +20 grader. Jag passade på att ta med mej min nya stickning ut.

Det ska bli ett pannband. Det är ett härligt fyra varvs mönster, som är lätt att sticka. Garnet är Blossom glitter, det som jag hittade i östra grannstaden på loppis i våras. Och nu, nu har jag äntligen fått användning för mina söta stickmarkörer. Lite orolig är jag att det här ska bli för smalt, för jag vet vare sig hur brett det ska vara eller hur långt. Har liksom inga barnbarn här att testa på. Hmmm...

Två timmar satt jag ute, så nu har vissa utsatta kroppsdelar gått och blivit röda. Får hålla mej till skuggan härefter. 

I morgon blir det tråkigt vid frukosten, för idag löste jag de sista kryssen i den här tidningen. Och kan ni tänka er, jag löste till och med kryptot. Där var tryckfel, så det tog en stund innan polletten föll ner. Men, men, vad ska jag lösa nu? Aj, ja, borde jag skicka in kryssen, alltså hela tidningen?

Bisin min är fundersam. Han har hittat avlånga lingon. Tänk om de inte går att äta? Han vill att jag kontaktar naturväktarna, så jag har fått förklara att programmet inte längre sänds varje torsdagskväll utan kommer på månadens första onsdagsförmiddag. Så då får han vänta till oktober på svar.
Och nej, det är inte fråga om mjölon, för de där avlånga bären smakar likadant, som de runda lingonen. Det påstår åtminstone bisin min. Jag borde nog kolla.

Igår hämtade bisin min in den här tidningen från postlådan. Jag hittade inget intressant i den, så nu ska jag faktiskt säga upp prenumerationen. Det var tydligen en annan, som också tyckte att den här tidningen inte var nånting att ha, för hon hade redan lagt ut den i en garnloppisgrupp på Facebook.

Nu ska jag sätta mej i gungstolen bredvid bisin min. Jag stickar medan han ser på bilprogram eller något annat liknande.

Önskar er alla en skön onsdag.