Ett hål i stickningen

Så där, nu är veckans första arbetsdag avklarad, nästan. Måste göra en sista koll att allting är som det ska inför morgondagens kurs. Liksom, kolla att jag inte glömt hur jag tänkte förra veckan. Det är till att vara omsorgsfull och väl förberedd.

I fredags blev det ett hål i min stickning!

Ve och fasa! Hur jag än försökte blev jag inte av med det där hålet. Och det var stört omöjligt att få fason på omslagen och 2 räta maskor ihop, så...

... jag fick helt enkelt riva ända ner till resåren. På lördag rev jag på nytt och vid det laget var jag färdig att slänga iväg hela stickningen. Men, trägen vinner, så jag rev en gång till och började igen från resåren. Jag gillar trots allt det där mönstret med omslag och maskor ihop. I all sin enkelhet blir det riktigt fint. Igår när jag hade ena sidan färdig så klippte jag helt sonika av garnet tillika som jag pratade med dubbelmorfar. Plötsligt gav jag upp ett sådant illvrål att han flög två meter upp från tv-soffan och höll på att landa på golvet:

– Vad hände, frågade han.
– Skadade du dig?
– Nej, jag klippte av garnet, morrade jag.
– Och jag hade inte maskat av!
– Öh, vad då maskat?
– Ja, alltså det var inte färdigt stickat ännu, nästan snyftade jag.
– Nå, det blir nog bra om du skarvar...

Suck, suck och dubbelsuck. Hur kunde jag vara så "tottrig"?
– Det kanske är bäst att du lämnar stickningen nu och går och lägger dig, sa dubbelmorfar tröstande. Och han hade förstås alldeles rätt. I det där läget är det dags att vila, så det inte tillstår större stickkatastrofer.

Igår kväll deltog jag igen i stickmöte online som Lankahelvetti arrangerade. Och det var riktigt, riktigt roligt. Den här gången vågade jag till och med skriva Tack och hej i chatten, alltså på finska, när jag lämnade mötet. 

Webbkamera hade jag inte, för jag satt framför stora skärmen, men jag kunde ju nog ha pratat ändå. Tills vidare fungerade jag ännu som en tapetros i bakgrunden, lyssnade och lärde. Men kanske jag småningom vågar ge mej till känna. Vem vet?
Som vanligt tyckte jag att alla andra var jätteduktiga och flitiga stickerskor medan jag bara tragglar med samma hela tiden.

I natt vaknade jag plötsligt med hjärtat i halsgropen, för jag hade drömt om alla mina ofärdiga stickningar! Ack, den där rosa fluffiga halsduken, de där sockorna från årets stickläger eller vänta nu, var det vantar? och ett av våra gemensamma projekt med H. Som ni förstår, så var det svårt att somna om i det här läget. Lusten att stiga upp och börja sticka mitt i natten var oerhört stor. MEN eftersom det ju var arbetsdag, som vanligt idag, så... ja, så var det bäst att avstå från sådana galenskaper.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.