Nej, jag har förstås varit mycket dråpligare än så. Och ja, innan ni läser vidare kan jag konstatera att jag var helt nykter och hade ingen skallebank heller för det enda jag drack igår var mjöd och vatten, så det så!
- Vänta så ska jag gå efter kameran, sa far i huset då han kom till min undsättning på förmiddagen. Och sedan började han skratta så att tårarna rann. Jag var en aning förnärmad. Jag hade ju velat höra hans varma och kärleksfulla stämma fråga:
- Älskling, är du skadad?
Men icke alltså. Han skrattade så tårarna sprutade alltmedan jag låg och sprattlade som en val på torra land. Både själen och baken var alldeles blåslagna.
Jag hade halkat på ett runt vedträ och handlöst fallit omkull raklång på vedhögen. Morr! Det är ju det jag alltid har sagt. Jag är inte gjord för sådant där svårt kroppsligt jobb.
Och inte ska ni tro att far i huset vare sig tröstade mig eller hjälpte mig upp. Ack nej, han grälade på mig och förklarade precis det jag visste att man först plockar bort den veden där man ska stå så det blir jämnt och bra för fötterna. Men det var ju just precis det jag gjorde när råkade ta ett steg bakåt, rulla iväg och landa raklång på rygg.
Jag försökte ynkligt fråga efter hjälp och då frågade han:
- Ska jag ringa efter ambulans? Eller ska jag ta hjullastaren? (ja, ja, jag vet att det är en finlandism och egentligen heter skoplastare)
Hrmpf, jag rullade iväg från vedhögen och tog mig upp för egen maskin och på något darriga ben fortsatte jag att rada ved i häcken.
Och far i huset konstaterade nöjt:
- Detta kommer jag att leva länge på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar