Igår var jag iväg till stan på stickcafé. H hade bullat upp med karelska piroger, delikat tårta från Vöråpojken, flera olika kex och godis. När vi var inne på det där med Vörå berättade en av stickdamerna att hennes barnbarn hade fått träffa KAJ på Fazers! Ni må tro att jag blev avundsjuk. På hemvägen kom jag ändå på att det är nog bäst att beundra killarna på avstånd. Tänk om jag skulle bli ännu galnare än vad jag är om jag skulle få träffa dem? Och vad säger du åt KAJ, som varit både på det kungliga slottet i vårt västra grannland och suttit på bastulaven med vår nuvarande president? Just det, jag skulle vara utanför min bekvämlighetszon och helt enkelt vara alldeles förstummad.
Till stickcaféet tog jag med mej ett av mina sockstickningsprojekt.
På kvällen hamnade jag totalt utanför bekvämlighetszonen.
Mitt lilla vita sommarprojekt ville sig inte alls. Jag lade upp 130 maskor, riktigt löst, för jag vill inte att kanten ska spänna. Men så här löst kan jag nog inte ha det. Suck! Den här stickade uppläggningen fungerade inte, så i morse rev jag upp alltihop. Får väl prova på en annan uppläggning och hoppas på det bästa. Om jag hamnar att riva upp många gånger ännu, så kommer ju garnet att till sist vara mera grått än vitt. Dubbelsuck!
I beskrivningen står inte heller hur lång rundsticka jag ska ha. Vem vet om den ska vara 40 cm eller 60 cm lång? Det skulle nog vara bäst att jag håller mej till idiotsäkra mönsterbeskrivningar. Det går bra att frivirka, men med stickning är det alltid besvärligare att riva upp. I virkningen har du ju endast en maska att fånga upp, men i stickningen kan flera stycken smita iväg.
Igår kväll blev det rätt hård ordväxling mellan gungstolarna framför tv:n. Bisin min ville prompt se på A-studio efter kvällsnyheterna och sportrutan. Jag vill inte se på det där aktualitetsprogrammet och inte heller på nyheterna, som jag igår lyckades undvika totalt. I A-studion sitter så kallade experter och gissar sig till det ena och det andra, vilket är helt meningslöst. Galningen i det stora så kallade drömlandet i väst är helt oförutsägbar. Det vet alla vid det här laget och därför är det helt bortkastad tid att sitta och gissa i en tv-studio. Innan situationen eskalerade till fullskaligt gräl om egentligen nonsens, besinnade jag mej och började småsjunga på Genom eld och vatten. Bisin min såg smått chockerad ut över denna kärleksförklaring och till all tur bytte han kanal. Vi såg istället på Virtanens och Kekkonen, en fiktiv dokumentär från 1993 med hög igenkänningsfaktor. Miljön är Sunila i Kotka, den helhet som Alvar Aalto planerade och designade. Funktionellt än idag. Vet inte om ni brukar se på det svenska programmet Muren, men där gick de bet på den finska arkitekten/formgivaren. Ja, likadant på ett finländskt landskap också för den delen! Alltid bra med bred allmänbildning, något som htyvärr håller på att försvinna från dagens skolvärld.
Jag övergav sommarstickningen till förmån för sockstickningen. Tycks vara det enda jag klarar av nuförtiden.
Tidigare på kvällen hade vi sett på Kape Aihinen i programmet där han övertar köket. Igår besökte han en fem personers familj i Forssa, som inte åt grönsaker alls. Det fina med Kape är att han inte kommer med några pekpinnar eller grälar på dem han besöker. Nej, istället uppmuntrar han dem att gå utanför sin bekvämlighetszon, våga pröva på nytt och smaka på sånt de är smått rädda för. Kape använder dessutom smör i stekpannan och kryddar med salt. Han har också enkla recept och inget invecklat, för han vill som sagt att vi ska kocka från grunden. I gårdagens program sa mamman att hon tycker att det går så mycket tid åt till matlagningen. Men Kape visade hur det kan gå snabbt och enkelt, i synnerhet om alla hjälps åt.
Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på torsdagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar