Utedag

Kära vänner, idag har jag varit ute hela dagen, fastän jag suttit inne. Lite knepigt det där, eller hur? Jag har alltså varit i stan hela dagen. Först på lunchträff i Fylla med väninnan T. Vi åt pepparschnitzel med pommes frites. Det var så gott och jag så hungrig att tyvärr blev ni nu utan lunchfoto. Dessutom "vågade" vi inte fota då det satt ett helt bord med stadsanställda snett bakom oss. Den ena glodde på oss hela tiden. Jag satt till all tur med ryggen åt det hållet, men stackars T.
Det var riktigt härligt att träffas och få prata. Sociala kravlösa kontakter är jätteviktiga, likaså vänner.

Från Fylla till Café Favorit och månadens caféträff med väninnan K.

Himmelskt god citronpaj, en god scones och gott gult te. Vi diskuterade om allt från hundar till AI, alltså artificiell intelligens.

På hemvägen körde jag via stora varuhuset. Vi behövde hushållspapper och lite annat smått och gott! Och vet ni vad? Jag tror att Mr Tokmanni hade varit på plats, för kolla vad jag kom hem med:

Skumppakulor. Mums filibabba! Nu struntar jag i hallonbåtarna, som ändå inte fanns i tyska butiken. Jag köpte endast en ask, för de här kulorna är en nyhet för mej. Det kan hända att jag måste iväg till stora varuhuset och köpa några fler innan de tar slut.

Nu är det dags för kvällste, man lever inte på kulor allenast.

Önskar er alla en skön lördag.

Opar rävsockor nummer 2

Idag tog jag mej äntligen i kragen och fick garnändarna fästa i projektet opar rävsockor nummer två. Jag var ledig och bestämde mej för att inte röra mej från matbordet förrän det här trasslet var fixat:

När jag äntligen kom igång gick det rätt snabbt undan. Via WhatsApp fick jag rådet att lyssna på en podd, för då går fästandet snabbt undan. Måste testas.
Tyvärr tycker vare sig bisin min eller äldsta sonen att detta är ett jättejobb. De är alltså föga imponerade, snarare tvärtom. De tycker att jag borde ha gjort en massa annat istället. Suck!

Modell: Rävsockor s. 81 i Käsityön ABC 34: Syksyn sukat ja villapaidat

Start: 13.11.2024

Färdig: 27.02.2025

Garn: 7 bröder från Novita, Fabel från Drops

Åtgång: 64 g
Stickor: Nr 4

Jag är i varje fall glad att äntligen ha rott det här projektet i land.
Däremot är jag surare än vanligt på den tyska affären. De började med svenska veckan idag. Igår meddelade stickväninnan V att de säljer hallonbåtar i affären från och med idag. YESS! Riktiga svenska hallonbåtar. Jag ringde omedelbums till nästyngsta sonen. Nä, han skulle inte hinna till tyska affären och i synnerhet inte efter någonting så oviktigt, som hallonbåtar.
Sen skickade jag ett sms till yngsta sonen. Nej, han skulle inte alls till stan idag. Suck!

Idag på eftermiddagen fick jag meddelande av stickväninnan V: Hallonbåtarna var slut! Slut!!! Hur i hela fridens namn? Jag känner ingen annan hallonbåtsgalning här i stan än mej själv. Svenska veckan började ju idag. Nej, fy sjutton för tyska affären, som gör reklam för mitt favoritgodis och sen finns det inte att köpa! En så urusel affär hamnar på min bojkottlista. Jag tänker ringa Mr Tokmanni och be honom ta långtradaren över till vårt västra grannland. Där får han köra till Godisfabriken Aroma och lasta bilen full med hallonbåtspåsar! Nån ordning får det allt bli på det här!

En som var rejält sur igår var bisin min.
– Sånt här s_ _ t ska vi int ha i vår postlåda, sa han och kastade den här på matbordet:

Själv blev jag glatt överraskad, för nån förståsigpåare sa att den svenska tidningen kommer först 19 mars. Nu kom den till all tur redan i februari. Har inte riktigt hunnit se igenom den ordentligt ännu. Hittade åtminstone ett möjligt vantmöster där jag till och med skulle ha färdigt hemma Nallegarnet. Men, men, kanske sen i höst, för nu just skulle jag vilja ha undan det jag börjat på först och sedan sticka något plagg uppifrån och neråt bara för att testa. En sockstickning måste jag förstås alltid ha på gång.

Nu måste jag ta bort de här ganändarna innan bisin min får dem i munnen tillsammans med kvällsteet.

Och sedan, sedan vet ni är det igen dags för bastu! KAJ har påverkat oss!

Önskar er alla en fin fredag!

Sammetslen och himmelskt god

Kära vänner, jo, jo, jag vet att det heter nerspydd och inte påspydd. Men jag ville göra mej lite märkvärdig och struntade därför i språkreglerna! 🙃 Men kanske bäst att hålla sig till reglerna så ingen språkpolis blir upprörd.

Onsdag redan idag, ack så fort tiden rinner iväg. Onsdag är ju stickcafédag och det är härligt. Nu när jag stickar på en socka utan mönster, går det undan och hälen är avklarad. Jag har börjat på kilminskningarna. Igår kväll satt jag i min gungstol och stickade, så jag skulle få sockmudden färdig. Jag satt bredvid bisin min, som såg på gamla avsnitt av Ice Road Truckers. Så idag när stickdamerna talade om TV-program, var jag förstås helt borta. Här är det bilprogram av en eller annan sort som gäller, ja och så då Mellon, som jag har sett här på min dataskärm.

Sammetslen och himmelskt god var spenatsoppan, som jag idag åt till lunch. Jag blev glatt överraskad, för jag var lite misstänksam. Det är länge sedan jag senast åt spenatsoppa och då var det nånting från frysdisken. Inte att undra på att jag hade mina dubier. Men den här soppan, veckans gröna, var verkligt god.

Eftersom jag var duktig och åt spenatsoppa, fick jag ta crêpes Suzette till efterrätt. Mums filibabba! Den här veckans efterrättsportion var mycket bättre än förra veckans!

Önskar er alla en fin torsdag! 

Påspydd

I morse var bisin min alldeles förvirrad och jag tyckte synd om honom. Här ändrades tidtabeller på löpande band.
– Va, klockan är ju halvnio och du är hemma ännu, sa bisin min med en panikunge i rösten.
– Nå, det blev ändringar. Jag far dit och hälsar på sen när Lilleman vaknat från sin dagssömn.
Bisin min hummade och mumlade lite.

Efter en stund fick jag ett nytt WhatsApp-meddelande. Skulle det passa om jag kom till 12.30? Förstås passade det mej. Jag hade ju reserverat hela dagen för den gulligaste lillkillen, som jag vet.
Bisin min hade svårt att hänga med i svängarna och de snabba tidtabellsändringarna.

Vi hade riktigt skoj med Lilleman, till och med så skoj att jag blev påspydd. Felet var mitt, för hans mamma sa att han nyss hade ätit, innan hon körde iväg till stan. Men jag tyckte förstås att Lilleman skulle få ha lite kul, så jag lyfte honom högt upp mot taket och så flög han omkring på mina armar. Det gillade han. Vad gör inte en farmor för att locka fram ett brett leende och ett härligt skratt? Men så, ja så, blev det för mycket för en mätt liten mage och farmor fick lite spyor på sig. Vad ska hon nu ut och flyga för? 🙃

Här låg Lilleman och varje gång katten gick förbi blev det en väldig fart på armar och ben. Men katten brydde sig inte så mycket om bebisen, utan höll sig på tryggt avstånd. Lilleman kan ha alltför hårda nypor, för han kan inte riktigt kontrollera sin styrka ännu. Jag fick en fin eftermiddag i grannbyn.

Väl hemma satte jag igång och letade med väldig fart.

Och kan ni tänka er, jag hittade mönstertidningen! Tjohoo! Och det utan att behöva vända upp och ner på varenda tidningshög. Skönt, nu kan jag fortsätta på mitt lilla projekt. Men kanske inte ikväll mera, för vet ni vad? Jo, inspirerade av KAJ så ska vi bada bastu!

Ha det bra och njut av onsdagen!

Hamburgerkalas

Kära vänner, igår blev ni tyvärr utan mitt dagliga blogginlägg. Jag beklagar, men...

... jag kom på den vansinniga idén att jag skulle sortera upp lite här i datarummet och sånt är inte lätt. Så här såg det ut igår kväll och det fanns inte skuggan av en chans att komma åt vare sig dator eller tangentbord. Här var alltså allt det där som inte riktigt fick plats nånstans. Nå, som ni märker, idag har jag städat bort grejerna, för idag behövde jag datorn! Nu är grejerna lite här och där och jag kommer aldrig att hitta dem mer. Snyft!
Förresten, visst är jag modig, som vågar visa den osköna verkligheten?

Jag borde aldrig ha börjat med det där sorterandet, för jag hade lite bråttom igår. Jag hade nämligen lovat att baka...

... mockarutor, vad annat? Tror ni bisin min förstod det där med hjärtdekorationerna?

Här i vårt hus hade vi hamburgerkalas igår. Yngsta sonen stekte och fixade medan vi andra njöt och åt. Nåja, jag skivade förstås tomater, fixade salladsblad, tog fram gurkmajonnäsen och inlagda gurkor, samt senap och ketchup. Cheddarosten lade kocken på biffarna. Ja, och något annat ville ingen ha mellan bröden än biff och det ovannämnda. Vi hade också pommes frites och det var allt tur det, för Lillan ville inte ha vare sig biff eller bröd. Ingen hamburgare där alltså!

På nolltid byggde hon ihop trafikpusselmattan. Det var meningen att lillbrorsan skulle ligga där på den, men inte hölls han ju där inte. Nej, han både backade och tog sig framåt på armbågarna. Få se nu hur det ska gå för mej i morgon då jag ska vara tillsammans med honom hela dagen. Tursamt nog kan fadern träda till om det blir nöd, om han inte råkar sitta i distansmöte förstås. Dessutom ska Lilleman sova på förmiddagen. Hmm... tror ni att jag vågar ta med en sockstickning?

Apropå sockstickning...

... igår kväll kom jag äntligen så här långt på rävsocka nummer två. Nu gäller det att dra ihop för tån och sedan fästa alla garnändar. Medan jag stickade tån färdig, såg jag på en dokumentär om Matti Nykänen. Det var så sorgligt, verkligen sorgligt. Alkoholen förstör verkligen mycket.

Idag har jag varit på uppdrag och hälsat på i det nya församlingskansliet i Liljendal. Finfint! Hem med fart, lite lunch och sen en stickpaus mitt på dagen innan jag började skriva efter att ha röjt undan på databordet. Med allt det här såsandet hit och dit med tidningar, papper och diverse annat, så har jag nu lyckats tappa bort den där mönstertidningen där det där vantmönstret finns som jag skulle vilja... håhåjaa!

Önskar er alla en skön tisdag!

En stickad snood

Oj, vet ni, i morse var jag uppe vid sextiden. Jag borde ha stigit upp då, men jag lade mej på nytt och skulle bara vila lite. Jag somnade förstås och sov så gott att jag vaknade först klockan 11.15!!! Helt, helt otroligt. Jag hade lyckats sova bort hela förmiddagen. Jag undrar hur det här ska sluta?

Idag har jag äntligen fäst garnändarna på min stickade snood. Varför det heter snood vet jag inte, så jag tänker kalla det för halskrage.

Modell: Stickad snood (halskrage), mönster från Youtube

Start: 9.1.2025

Färdig: 22.02.2025

Garn: Air från Drops

Åtgång: 54 g 

Stickor: Nr 5

Designer: Miarti

Det blev nu inte riktigt som jag hade tänkt. Jag borde eventuellt ha stickat med grövre garn, alternativt lagt upp flera maskor. Men jag lärde mej lite nytt och det får räcka för den här gången. Skönt också att få nånting färdigt nån gång!

Nu ska jag ta hand om disken och sedan ladda upp för Mello.

Önskar er alla en riktigt skön Mellokväll. Vi hejar på KAJ, eller hur? 

Övergiven?

I morse vaknade jag lite före sju, tassade runt ett varv och sökte mej strax tillbaka till sängen. Jag skulle bara vila en liten stund... Jösses, klockan var tio när jag vaknade följande gång. Det är så skönt att sova, bäst att passa på medan man kan, eller hur?

Yngsta sonen hade skickat sms och frågat om jag ville på lunch. Det ville jag förstås och eftersom vi skulle åka redan klockan elva hoppade jag över frukosten.
På vägen till stan stannade vi vid insamlingskärlen för att bli av med papper, de flesta mina gamla datakurspapper. Så joo, jag har sorterat papper och tidningar, så det står ut genom öronen. I morgon skulle jag behöva få matbordet tömt...

Det fanns en tid då byarna här i nejden skulle ha sådana här anslagstavlor. Den här ser övergiven ut, åtminstone från utsidan. Det verkar ha kommit mögel vid nedre kanten och det växer mossa på taket. Jag kollade inte om anslagen där i mitten är nya eller uråldriga.

Vi lunchade på Bistro Kronan, för där hade de Lovisaschnitzel på menyn. Jag blev lite besviken, för den var inte lika god som jag mindes den. Jag vet inte om mitt minne spelade mej ett spratt och yngsta sonen sade lakoniskt att maten var helt okej, då jag frågade vad han tyckte.

Schnitzeln hade i alla fall lockat en massa lunchgäster till Bistro Kronan och det är jag glad för. Bakom oss satt föräldrar, båda klädda i strömsötröjor stickade i svart och vitt. De var där tillsammans med sin vuxna dotter. Om jag inte hade varit i sällskap med yngsta sonen, så skulle jag ha gått fram och berömt tröjorna och frågat om mamman hade stickat dem själv och förstås frågat om garn och stickar och ja, ni vet sånt där som handarbetsmänniskor gör när de träffar varandra. Men nu vågade jag inte av rädsla för att sonen skulle ha tyckt att jag gör mej löjlig.

Vi hade som vanligt intressanta lunchdiskussioner om allt mellan himmel och jord. Jag frågade bland annat vad som är sonens favoritmat. Han funderade en stund och sa sen att det beror på humör och hur han mår. När han returnerade frågan till mej blev jag verkligen fundersam. Vad tycker jag egentligen om för mat? Svar: Egentligen ingen alls! Jag har liksom ingen favoritmaträtt jag heller. Texmex och asiatiskt är gott och förstås husmanskost. Och maten är alltid godare när någon annan har tillrett den.

Sen pratade vi lite teknik. Att söka på Google har blivit knepigare, för Google ger inte riktigt adekvata svar längre. Tyvärr är det svårt att hitta ett riktigt vettig alternativ, för de flesta sökmotorer bygger på Google. Suck!

När äldsta sonen kom hem från jobbet idag så frågade han av oss pensionärer:
– Nå, vad har ni fått gjort idag?
Vad svarar man på en sån fråga? Inte mycket? Eller ingenting?
Jag hade varit i stan både på lunch, i mataffären och i stora varuhuset och var hemma först klockan halvtvå. Resten av eftermiddagen har jag sorterat och sorterat och frågar ni mej, så blir högarna bara värre och värre!

Önskar er alla en härlig lördag!

En fin eftermiddag

Idag körde jag iväg till västra grannstaden. Länge sedan jag själv har kört så långt hemifrån. Förstås började en lampa på instrumentpanelen lysa gult när jag skurrade där på motorvägen. ABS stod det. Det gällde alltså bromsarna. Ni må tro att jag blev nervös. Tänk nu när jag ska ner för den branta kurviga rampen i Rita och utan bromsar! Jag testade bromsarna, först en gång och sedan ytterligare två gånger där på rampen. Hurraa! Bromsarna fungerade. Bilisten efter mej trodde säkert att det var en vettvilling i bilen framför. Den chauffören lämnade ett långt mellanrum till min Adam plåtlåda!

Jag kom alltså lyckligt fram och fick njuta av trevligt sällskap, härliga diskussioner, te, piroger med äggsmör, goda morotsmuffins med frosting och härliga uppiffade småkakor. Jag hade med mej lite ett och annat, tre gamla veckotidningar, program för pausgymnastik, rikssvenska namnsdagar, fem gamla korsordstidningar och en massa korsordsbilagor, som jag rivit ut från veckotidningar samt lite annat smått och gott. Allting uppskattades stort.

Vi talade om stickningar och garn, om böcker och om livet. Jag var glad att korsordsbilagorna och korsordstidningarna kommer till nån nytta och glädje. Bättre så här än att jag behöver kasta dem i pappersinsamlingen. De gamla veckotidningarna åker sedan söderut till min svägerska. Tänk så många som kan använda en tidning!

Det var ju meningen att jag skulle bli av med saker, inte hämta hem nånting. Men jag fick de här böckerna och kunde inte låta bli att tacka och ta emot. Handbok för städerskor har jag läst tidigare och jag tyckte jättemycket om den. Det är noveller, så det går att läsa den långsamt lite i gången. Den här boken behövs absolut i min bokhylla.

Och ABS-lampan då? Den slocknade på hemvägen. Bisin min förklarade att när den lampan börjar lysa kopplas ABS-bromsarna bort och det är vanliga bromsar som gäller. Jaha, då vet jag det. Sen fick jag höra att jag kör på fel sätt när jag får diverse lampor att lysa i bilen. Haaa, jag kunde kanske ha sagt nånting om bilfixaren istället? 

Jag hann vara hemma en knapp halvtimme innan äldsta sonen ville ha mej med på matuppköp. Tur att vi for iväg, för mataffären stängde redan klockan 19, på grund av strejken. Vi blev utan bananer, för där var det tomt. Strejken ska väl pågå till lördag, så jag vet inte ännu om den kommer att påverka oss jättemycket. Hamstra har jag inte gjort. Det är nog ingen idé. Så länge det finns vatten, så klarar vi oss.

Önskar er alla en fin fredag!

En solig onsdag i februari

Apropå Facebook ännu, så vet ni, där är jag en eftertraktad kvinna! För någon vecka sedan ville en Seppo bli vän med mej. Profilbilden visade en blond man utan särskilda anletsdrag, som skulle ha utmärkt honom från massan på något som helst sätt. Jag kom raskt fram till att jag inte känner nån sådan Seppo, som fanns på fotot, så bort med förfrågan.

Några dagar senare skickade Risto en vänförfrågan. Han hade samma profilbild. Seppos tvilling? Bort med Risto också. För någon dag sedan fick jag en ny vänförfrågan. Den här gången från Martti Makela. Och kan ni tänka er, han hade precis samma profilfoto som Seppo och Risto. Jösses! Nä, jag vill inte bli Marttis vän heller, så bort också med den vänförfrågan.

Idag har det varit ljuvligt sportlovsväder med sol och lagom kyla i just solen. I skuggan betydligt kallare. Mitt på dan körde jag iväg till stan och stickcaféet. Jag tog en sväng via stora varuhuset. Den här gången gick jag till och med till garnhyllan. Men jag tittade bara och klappade lite grann. Duktiga, duktiga jag, eller hur?

Idag valde jag Toast Skagen till lunch och det blev riktigt mycket sallad till.

Jag lyxade till det rejält och valde Crepe Suzette med vaniljglass till efterrätt. Mumsfilibabba!

Stickandet går långsamt för mej, men bra att ha en liten sockmudd att ta med till stickcaféet.
Härligt att få träffa stickflickorna!

Blockningen är färdig, men inte själva projektet, för det finns ännu garnändar att fästa. Jag är lite orolig för att det här inte riktigt blev, som det skulle. Men få se nu sen...

Önskar er alla en fin torsdag!

Gissade ni rätt?

I fredags var jag ju iväg västerut med bisin min och köpte en pusselmatta från Mikrokulma. Gissade ni vad jag skulle ha den till? Barnbarnen? Åh, nej, icke då!

Pusselmattan ska jag förstås ha för blockning och ingenting annat!

Och jag säger bara det, tack och lov för blockningskammarna! Jag har också förpackningar med de där T-nålarna, men det tar för lång tid och jag tycker att det blir ojämnt. Med de här kammarna går det snabbare. Man ska bara akta sig och framförallt stickningen, för de är verkligen vassa.

När det här är jämnt och fint utspänt är det dags att duscha alstret med vatten. Man kan förstås blötlägga hela stickningen i ett fat, men jag tycker det är besvärligt att få dit blockningskammarna när alstret är dyblött.

Efter vattnet, på med en handduk, vänta att alstret är torrt och sedan plocka bort blockningskammarna/nålarna, försiktigt, försiktigt. Det här är kanske lite fuskblockning, men räcker bra för mej just nu. Varför ska man då blocka? Jo, för alstret blir mycket jämnare. Sockor och vantar har jag inte alltid blockat, för det är så härligt när en stickning äntligen är färdig. Att då behöva ytterligare syssla med den, är inte riktigt min grej! 🙃

Vet ni vad? Jo, jag är alldeles matt! Nyheterna blir hemskare för varje dag som går och det blir allt svårare att hålla hoppet om medmänskligheten levande.
För att undvika nyheterna gräver jag ner mej i stickgrupper i Facebook. Det känns som lagom farligt och utmanande. Men, men... nu börjar också det bli lite farligt. I en av grupperna lade stickerskorna modigt upp siffror, som berättar hur stora garnlager de har. En hade 99 kilo garn, en annan 76 kilo och nån hade ynka 20 kilo. Sen finns det ju förstås alltid de här förnuftiga människorna, som stickar ett alster i gången och som köper precis så mycket garn, som behövs. De faller liksom aldrig för reagarner eller slutförsäljningar. Och kanske det är dit jag borde sträva till en sådan garnförnuftighet.

Jag började fundera på mitt eget garnlager och blev alldeles matt. Jag kom fram till att jag kan inte räkna dem alla, alla nystan, för de är alldeles för många. Så mycket vet jag att år 2017 var lagret lite på 20 kilo och jag tycker inte att det har minskat, snarare tvärtom. 🫣

I en annan stickgrupp hade en duktig handarbetsmänniska satt upp hur hon håller på att garnbanta och vilka alster hon har hunnit med, allt från sockor och vantar till sjalar, mössor och jag vet inte allt vad. Då hade hon redan använt långt över 2 kilo restgarner. Jag blir alldeles matt! Med god tur kommer jag upp till ett halvt kilo, om ens det!
Nu hade hon lagt upp ett färgglatt foto med härliga restgarner i bomull, full av iver inför nästa garnbantningsprojekt. Jag baxnar!

Häromdan sa bisin min att plasten tröttnar och murknar.
– Du kommer att få fullt med plastflis i garnet så det är bäst att du tömmer dina garnlådor, som du har i källaren!
Ve och fasa! Jag blir alldeles matt! Tror ni att det där är på riktigt? Eller skrämmer han mej för att han vill ha det där utrymmet själv, i vårt förrådsrum?

Igår kväll blev det inget stickat, för vi, äldsta sonen och undertecknad, investerade 107 € i Proton VPN. I två års tid kan vi nu surfa privat. Men framförallt kan jag låtsas att jag sitter i Sverige, Storbritannien, Tyskland osv. Det innebär att jag kan se alla program på till exempel svtplay. Och jag kan se på snooker från Storbritannien och jag kan... Jag blir alldeles matt. Bäst att hålla sig till Arenan!

Önskar er alla en fin onsdag! 

Husflytt

I morse då jag vaknade strax före åtta var dagens plan helt klar: Jag skulle sortera garn! Punkt slut. Det var bara det att det tog lååååång, alldeles för lång tid, innan bisin min försvann till grannbyn. Jag vill inte förorsaka honom trauma, därför drar jag inte fram garnlådor och sorterar medan han är hemma. Visst är jag omtänksam?

Idag på eftermiddagen var också jag iväg till grannbyn. 

Nu har huset flyttat till grannbyn och det blev succé direkt. Lite få invånare tyckte Lillan att det fanns då jag hittat endast en liten docka. Självklart är det så att man inte hittar dockhusdockor i Motonet. Nej, man borde bege sig ut i stora världen och lite andra sorters affärer, för att leta efter dockor, som passar in. Hur som helst, jag är glad att jag hittade det här huset i en lokal köp- och säljgrupp på Facebook, att jag hann reservera det och att det fraktades till stan. Här har Lillan någonting att leka med en tid framöver. Nu blir det för pappa att snickra möbler och mamma att virka mattor.

Lillan tyckte förresten att det var roligt då alla i huset fick presenter och ivrig var hon med att öppna allas gåvor. Jag blev bjuden på te och jordgubbstårta. Här kalasas det varje dag!

När bisin min och undertecknad kom hem strax efter fem väntade maten på spisen. Äldsta sonen hade varit så snäll att han lagat mat då han kommit hem från jobbet. Han bjöd på risotto. Mums!

Och nu får jag allt lov att ta hand om disken innan jag slår mej ner med nån av mina femtioelva stickningar. Skulle vara bra att få någon av dem färdig.

Önskar er alla en riktigt fin tisdag!

85-års kalas

Bisin min och undertecknad känner oss riktigt hedrade, för vi blev inbjudna till ett 85-årskalas. Det gick av stapeln idag. Jubilaren hade själv fått välja vem han ville bjuda och oss ville han ha med. ❤️

Det var ett riktigt trevligt kalas och fint att få träffa jubilarens alla barn och barnbarn och för bisin min att få träffa sina kusiner med deras barn och en med äkta hälft. Vi fick också träffa en berömd sprinter. Tiden gick fort, som den alltid gör då det är trevligt. Vi tillbringade faktiskt hela eftermiddagen på kalaset. Så när äldsta sonen kom och frågade:
– Vad har du fått gjort idag?
Var jag tvungen att erkänna att jag inte fått nånting alls gjort. Vem vill nu stressa på en söndag?

I fredags funderade vi med bisin min vad man kan ge en 85-åring, som redan har allt, i gåva. Ett så här fint födelsedagskort hittade jag i Blomsterhuset. Det var också därifrån, som vi till sist köpte en stor vinröd orkidé full i knoppar, för vad annat kunde vi hitta på?
 

Alla gäster fick med sig hem av godsakerna! Här en smörgåstårta med skinka. Mums!

Och här en bit jordgubbstårta, som for lite illa i frakten hem till oss. Vi fick också en bit glutenfri hallontårta. Förutom det här bjöds det på en smörgåstårta med lax och förstås på bubbel. Alla tårtor kommer från Elmerelli och de var jättegoda.

Det har varit ett livligt veckoslut och det är härligt. Hoppas ändå på att kunna ta det lite lugnare i veckan. Få se hur det går. Ikväll blir det i alla fall snooker och lite stickning!

Önskar er alla en fin ny vecka!

En erfarenhet rikare

Ni kan inte ana var jag har varit idag på morgonen! 

Nå, just precis jag/vi har varit iväg till västra grannstaden igen.

Här befann vi oss i morse före klockan halv tio, alltså i ishallen. Vi såg när M tävlade i konståkning och det var riktigt fint. Första gången, som jag är på plats och ser på konståkningstävling. En erfarenhet rikare alltså. Duktiga var alla flickor. M förklarade att de tre bästa får pokal och alla andra får medalj. Riktigt hur de där klasserna delas in vet jag inte och inte heller om det har med åldern att göra. M har åtminstone en tävling till nu under vårvintern, så det gäller för henne att ligga i hårdträning.

Vår dotter stod i buffén och sålde både saltigt och sött. Jag valde en verkligt god morotskaka och bisin min åt en mockaruta. På bordet ligger blommorna, som vi gav åt M. De andra kastade in mjukisdjur på isen trots att man inte fick göra det. Bisin min sade nog att det är så man ska göra, men vi hade blommor och en hemstickad mössa. Vi är lite tvärtom eller ska vi säga att vi är lanttisar! Å andra sidan var vi ju lydiga, som inte kastade in nånting på isen.

Vi träffade också lillasyster A och fadern. Härligt att få en kram av A, som blev glad då hon såg oss. Glad blev hon också över blomman, en nejlika, som hon fick innan hon försvann på lunch och sedan egen skridskoträning.

M var redan före åtta i ishallen i morse. Tidigt steg vi också upp med bisin min. Jag stressade på honom, så att han inte ens hann tvätta håret och glömde hem telefonen. Jag var orolig för att vi inte skulle hitta parkeringsplats, att vi inte skulle hitta sittplats i ishallen och framförallt att vi inte skulle hinna i tid och se M:s tävlingsnummer. Men, jag var riktigt lugn i bilen på väg västerut. Jag hetsade inte upp mej, gormade inte om att hålla tider, utan tänkte att det blir nu som det blir.

Och allting ordnade sig! Bisin min hittade en bra parkeringsplats. Det fanns hur många lediga sittplatser, som helst där på första raden, som jag helst vill sitta. Att klättra upp för de branta trapporna och sitta högre upp är inget för mej. Brrr!
Och vi var i precis lagom tid, för när vi hade satt ner oss började uppvärmningen för M:s grupp. Ibland klaffar allt. Det gäller bara att ta det lugnt.

Från ishallen körde vi till Puuilo och nu fick bisin min äntligen tag på sin "piggsvinshammare". Ifall ni inte har koll på vad det är, så kan jag berätta att det är en hammare, som man kan knacka (knappast hacka?) bort rost med. Den behöver bisin min till sina bilprojekt.

Själv hade jag svåra stunder där i Puuilo vid garnhyllan, för nu säljer de Fabelgarnet för 1,47 €/nystan! Och jag som precis är på jakt efter det garnet! Men inte köpa nytt, inte köpa nytt, inte köpa...

Så jag köpte en skrivbok istället! Mymlan läser heter det här häftet. Jag tror bestämt att jag ska skriva in årets alla projekt i den här skrivboken. Jag skippar katthäftet, som jag tidigare tänkte satsa på. Tur att jag inte har skrivit nånting i det ännu.

Hemma var vi igen vid halvtolvtiden och då tog jag itu med ett av mina femtioelva stickprojekt.
 

Och kolla, här har jag lärt mej en ny avmaskningsmetod, två räta ihop, lägg tillbaka på vänstra stickan den ena maskan, som du blir kvar med på högra stickan och så stickar du igen två räta ihop. Då får du en sån här stickad kant, som avmaskning. Den syns kanske inte så tydligt här i det småluddiga garnet. Igen blev jag en erfarenhet rikare.

Mitt stickande blev på hälft, för jag åkte iväg med äldsta och yngsta sonen på lunch till stan.

Vi var iväg till Valkon Grilli och alla tre valde vi pizza. Jag var så modig att jag valde en Hercules pizza. Den ska innehålla salami, bacon, ananas och auraost, men jag är inte säker på att här fanns nån salami. God var den även om bacon inte precis är storfavorit för mej. Jag brukar nästan alltid välja Americana, så det här var minsann ett vågat val. Och jodå, jag tog hem en låda, så nu finns det pizza i vårt kylskåp ifall nån vill ha!

Hem via mataffären och jag köpte...

... Fazers fastlagsbullar med tjinuskifyllning (kola). Mums!

Gissa vad jag har gjort under sena eftermiddag/tidig kväll? Jo, jag har sett på filmen med Shaun fåret i TV tillsammans med bisin min. Så skönt att koppla av med animerat. 

Och om ni tror att jag ska se på Mello och deltävling tre nu ikväll, så tror ni alldeles rätt! Få se vad öppningsnumret blir ikväll. Spännande!

Önskar er alla en skön söndag.

Nersmorda glasögon

En sån dag! Det har varit fullt upp och här sitter jag nu mitt i natten fastän jag borde ligga i min säng!

Tidig väckning i morse och så iväg till grannbyn. Lillemans far hade varnat mej och sagt att Lilleman inte hålls i famnen längre. Han trivs bäst nere på golvet. Pyttsan heller. Där satt han i min famn och vi hade hur trevligt som helst. Jag var lite orolig för att han skulle vara blyg eller rädd för mej, men det var glädjeskrik han utstötte och inget annat till all tur. Med jämna mellanrum vände han sig om och tittade på mej. Han undrade säkert vad jag var för en figur eftersom vi inte har setts på länge. Han viftade och sprattlade glatt omkring då husets katt kom och ville ha lite uppmärksamhet och kärlek. Lilleman svängde hejvilt med armarna och och plötsligt fick han in en fullträff med handen på mina glasögon. Jag hade glömt att ta av dem! Nu var de nersmorda.

Det är tröttsamt med famo, så efter en liten stund på lekmattan var det dags för Lilleman att sova. Tänk, han är redan ett halvt år gammal. Vart har tiden tagit vägen?

Jag hann vara hemma en liten stund innan bisin min kom och sa att nu ska vi iväg till västra grannstaden, för nu måste nog den där remmen ha kommit. Iväg for vi och hamnade igen i Mikrokulma. Den här gången travade jag direkt iväg till leksaksavdelningen på jakt efter invånare till det nya huset. Ingen anmälde sig som frivillig och det mesta som fanns var konstiga figurer och filurer. Jag är inte säker på att jag vill ha dem i huset.

Men hurra! Jag fyndade en stadig pusselmatta. Gissa vad jag tänker använda den här till? Men schhh, säg inget åt bisin min, för han tror att den här är åt barnbarnen!

Bisin min fick sin rem och han var lite purken över att ingen ringt och meddelat, som de hade lovat. Dålig kundservice är aldrig bra. Från Mikrokulma till Tarmolan Lasi där bisin min hade en liten skuld sen han senast var och köpte fönsterkitt. Nu var det klarerat. Därifrån till Blomsterhuset. Bisin min var helt chockad då han såg mängden kunder, som alla köpte blommor i olika sorters uppsättningar med hjärtan instuckna. Han tycker att det är lite fjolligt och framförallt amerikanskt kommersiellt med vändagen.
– Man är ju vän varje dag om det är på riktigt, sa han. Och jo, där har han nog en poäng. Vändagen borde firas varje dag, eller hur?
Och nu ber jag igen om ursäkt för att jag inte utnyttjade någon av de lokala blomsterhandlarna här i stan, men det var en speciell krukväxt vi var ute efter, så...

Från Blomsterhuset hamnade jag förstås här, alltså Motonet. Men vet ni vad? Jo, jag behövde inte alls gå med in. Skönt!

Hungern gjorde sig påmind, så vi tog en sväng via Herkkules på hemvägen. Luncherbjudandet var grisschnitzel med pepparsås och pommes fritt eller gräddpotatis. Till portionen hörde sockerfri Fanta 0,5 dl och vändagen till ära fick man ännu en borgåpuss från Brunbergs. Inte alls illa och den här gången var portionen mycket godare än förra gången. Jag var så hungrig att den här gången lämnade jag inget kvar. Men erkännas bör att bisin min fick ta en och annan potatis, för att jag skulle orka!

Till kvällsteet här i huset vankades det Geisha chokladkex, vilket uppskattades av både bisin min och äldsta sonen.

Ikväll har jag kämpat med en stor tofs till den rosa mössan. Riktigt nöjd blev jag inte, för jag tycker att tofsen vippar lite hit och dit efter det att jag försökt fästa den på mössan enligt konstens alla regler. Få se nu vad M säger. Hon kanske inte alls vill ha mössan.

Nu är det god natt för min del.
Hoppas att ni alla får en fin lördag!

Ingen ordning

I det här huset är det ingen ordning alls. Låt vara att jag var uppe och ur sängen redan före åtta i morse, men efter det har det inte blivit så värst mycket gjort. 

Tidningshögarna på matbordet bara växer. Ni ser att jag minsann har gjort mitt bästa, för det finns lite lappar, som visar att där, där minsann finns nånting som jag vill sticka eller virka. Fortfarande funderar jag lite om alla socktidningar ska vara tillsammans, alla jultidningar i en hög för sig, alla virktidningar osv. Eller ska högarna sorteras enligt själva tidningsnamnen oberoende av innehåll. Hur kan det vara så svårt? Nå, kanske jag i natt kommer på någonting fiffigt.

Har haft kaffegäster idag på eftermiddagen, barnens kusin, som lite smått har börjat planera sitt 40 års kalas. Kul att ha nånting att se framemot nästa månad. I söndag ska vi också på kalas. Den här gången handlar det om ett 85 -års kalas.

Nu måste jag jobba lite ännu innan jag kan stänga datorn.
Önskar er alla en fin vändag i morgon! ❤️

Fullspäckad dag

Kära nån, hur kan en helt vanlig onsdag i februari försvinna i en liten blink? Det känns som om jag har haft full fart hela dagen utan att ha åstadkommit nånting alls. Inte ens disken har jag fått undan! Antagligen vaknade jag för sent. Jag var nog uppe redan före halv sex i morse. Sen lade jag mej på nytt för att vila en liten stund. Eeh, halv tio vaknade jag följande gång. Dessvärre hade bisin min somnat från eldandet. Det tog alltså en liten tid innan det fanns varmt duschvatten.

Plötsligt hade mer än halva förmiddagen försvunnit och det blev bråttom, för jag skulle iväg till stickcaféet i stan. Jag grävde fortfarande efter garn till ett nytt projekt. Det fanns en hel del lösryckta sockgarnsnystan och jag hittade till och med sådana, som passar till mitt nya lilla projekt. Tjohooo! Jag hittade dessvärre en massa annat intressant också...

På caféet åt jag dagens lunch, peppargris och ris. Och vad kan jag säga? Grytorna på Ripakka var nog pepprigare!

 

G-M hade donerat ett par sockor per person åt Bistro Kronans personal. Så alla stickflickor blev bjudna på två chokladpraliner per stickerska. Verkligen snällt av G-M att ge bort egenhändigt stickade sockor. Det är ju det jag alltid har sagt, stickerskor är snälla!

Från början hade jag tänkt skippa efterrätten, inte teet, för det hör till lunchen, men kakbiten. Sen kunde jag förstås inte motstå den här mintkrokantchokladkakan. Det var nära att den skulle ha blivit ofotograferad, för jag hann redan börja på den...

Efter mycket funderande hit och dit, lade jag upp maskor för en ny liten sockstickning. Svart garn på svarta stickor är inte precis optimalt, men det må nu gå.

Lillans mamma ringde och frågade var jag befann mej. Jag svarade att jag var på stickcafé. Lillan ville till famos hus och leka, så jag lovade köra hemåt, så fort jag var färdig.

Innan jag åkte hemåt hade jag ännu träff med världens snällaste människa.

Kan ni tänka er, hon hämtade en påse hallonbåtar åt mej! Och då ska ni veta att jag träffade henne första gången förra veckans torsdag! På något sätt passade vi bra ihop och vi talade om en massa annat än enbart intervjusaker. I något skede kom vi in på godis och jag erkände att jag är barnsligt förtjust i hallonbåtar. När hon var på kryssning under veckoslutet och såg hallonbåtarna tänkte hon på mej och den raringen köpte en påse. Ni må tro att jag är rörd och tacksam.
Tack för godiset!

Ja, och ni ser, det finns godhet och värme i den här kalla hemska världen. Sånt gör mej både glad och rörd. Mera sådant, tack.

Lillan hade sen inte tid att komma till famos, för hon hade eget projekt på gång där hemma. Hon kommer kanske i morgon istället. Nu blir det verkligen bråttom för famo att få tidningshögarna sorterade och undangömda! Det räcker ju inte att flytta dem från en stol till en annan.
Jag var hemma en knapp timme innan jag åkte in till stan igen. Den här gången med äldsta sonen. Vi skulle handla och han skulle ha bilen tvättad och tankad.

Redan på gårdsplanen skruvade han ut antennen. På vägen till stan försökte han få in nån kanal i bilradion, men inget hördes! Först när vi var i stan slog vi oss båda för pannan nästan samtidigt. Sonen hade ju skruvat ur radioantennen! Så glömska vi var. Klart att Abbas Honey, Honey inte hördes ordentligt utan antennen.

Önskar er alla en skön torsdag!

Garnbekymmer

Okej, det här är lite genant, ni måste lova att ni inte skrattar åt mej, tack. Jag har garnproblem! Ja, alltså jag har förstås för mycket garn, men jag har liksom aldrig just det garn jag behöver! Nu har jag grävt igenom tre lådor med sockgarner i jakt på enfärgat Fabel garn från Drops. Jag skulle vilja sticka ett par tunnare sockor, som skulle passa i "tossor" alltså joggingskor, nu under våren. Jag hittade svarta hela nystan och en massa randiga påbörjade nystan. Men inget av dem vill jag ha! Suck! 

I morgon är det stickcafé och jag borde ha med mej nån sorts stickning, men vilken? Den rosa mössan är så gott som färdig, endast tofsen återstår att laga. Mitt lila halskragsprojekt är nästan färdigt det med, något varv till sedan avmaskning. Rävsockan är inne på tåavmaskningen, så jag vet inte om jag kan ta med den, för jag kommer garanterat att tappa bort mej då jag borde räkna varven. 

Hjäälp! Vad ska jag göra? Virka grytlappar? Sticka vantar? Ta vilken som helst projektväska och återuppliva övergivna projekt? Men det är ju projekt, som jag har övergett av nån orsak. Antagligen för att nånting har gått fel eller kanske för att jag inte förstår hur jag ska göra. Suck!

Virka en väska av rutor skulle vara helt kul, men jag orkar inte börja på något nytt nu i kväll, så...
Hmmm, kanske bäst att besöka stickcaféet helt utan handarbete? Ingen idé att ta med sig någonting, som jag sedan hamnar att riva upp. Ack, dessa i-landsproblem!

Det har varit full fart vid fågelbordet idag Det är en fröjd att följa med livet där. Mycket bättre än tv. Herr domherre lyser upp bland de kala kvistarna.

Nu önskar jag er alla en fin onsdag!
Som ni kanske märkte blir min onsdag lite rörig. 😊

En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon

Efter lång tvekan läste jag i höstas boken En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon. Den är skriven av hennes man Patrick Ekwall, som jag inte hade en aning om vem han är. Jag har förstås googlat honom sen dess. Redan rubriken talar om för läsaren att här kommer det att gå dåligt.

Bokens innehåll:
Den 13 februari 2021 dog Hannah Ekwall. Hon hade precis fyllt 39 år och hade ett drygt år tidigare drabbats av en aggressiv form av bröstcancer.
Patrick Ekwall berättar öppenhjärtigt om den omtumlande tiden efter hans och dottern Tindras förlust, om saknaden efter en fru och mamma, men framför allt om att se framåt.
En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon är en berättelse om sorg, men ännu mer en skildring av ett år där Patrick finner mod och styrka att leva vidare, med minnet av Hannah.

------------

Boken har överlag fått goda recensioner och har säkert varit till tröst för många. För Ekwall har detta att skriva boken varit ett sorgearbete och han är ärligt rakt på sak. Det märks att han är journalist och kan sin sak. Sorg och hur man tacklar den är alltid något högst personligt, så vad kan man säga om den här boken? Jo, att jag läste den i små portioner, för jag kunde inte ta in allt på en gång. Att jag tyckte om hur först föräldrarna och sedan de efterlevande tog hand om och hänsyn till dottern och hennes sorg. Vissa kapitel i boken tog mej med storm och jag grät med familjen. Medan andra kapitel igen bara kändes som en tradig upprepning. Det verkar som om Ekwall inte har haft någon lektör alls och det är lite synd. Boken skulle ha mått bra av lite uppstramning. Det märks också att boken är skriven i nån sorts brådska, för det finns en hel del skrivfel. I förordet skriver Ekwall: "Vi måste leva livet. För att vi lever". Och det har han alldeles rätt i.

 

Önskar er alla en fin tisdag.