Smuggelgods

Igår var jag i princip ledig. OBS! I princip, för hur det nu gick så fastnade jag både i arbete hemifrån och hushållsträsket. Nå, det gick ju som det gick och jag hann tyvärr inte med mina mormorsrutor, som jag längtade efter att virka hela dan.

Däremot lyckades jag smuggla ett 150 g garnnystan i kundvagnen när jag tillsammans med far i huset var på ett snabbt varv i Robin Hood på väg till grannstaden.
- Vi tar sedan bara kattmat och rosksäckar (= soppåsar)
- Ja, ja, men vi behöver tvättmedel också, svarade jag och plockade bröd och bulle i kundvagnen. Och vips hamnade det här nystanet där.

Och innan också ni börjar sucka, stånka och stöna ska jag kort konstatera att det behövs för att få enhetlighet i rutorna. Pläden vill bli blå och det kan jag ju inget göra åt. Nyanserna råkar också passa med de garnnystan och restgarner jag använder. Tur var det att jag hade kollat färgnumret innan vi åkte hemifrån. Jag skulle nog ha köpt nån annan färg annars, för inte kom jag riktigt ihåg hurdan blå nyans det egentligen var.

Vid kassan var jag ju lite spänd över hur det skulle gå med mitt smuggelgods. Men det löste sig automatiskt för jag fick rada på bandet och far i huset packade inköpen i papperskassar. När nystanet passerat var det ju för sent att orda nånting om det. Tilläggas bör att han fick en hel platta (chokladkaka i Sverige)  Fazers blå och jag betalade ändå hela kalaset.

Efter besöket hos dottern, som också fick en Fazers blå, bullarna och Ainoglass, hamnade vi hos min mor och lillasyster. Där lastade vi av brödet och tisdagens litterära loppisfynd. Vi satt en stund vid köksbordet och lät kvällen gå. Jag drog förstås fram min virkning och blev retad av mor och hennes svärson. De riktigt gaddade ihop sig mot en stackars försvarslös virkare. I något skede funderade jag faktiskt över om virknålen skulle duga som tillhygge, men nr fyra är ju nog inte tillräckligt vass.

Mycket oskyldigt började det med mors fråga:
- Varför virkar du så små rutor?
Tålmodigt förklarade jag att rutorna hoppeligen hinner bli till en pläd, som deltar i världsrekordförsöket på Domkyrkans trappa i Helsingfors den 1.10.
- När ska du ha rutorna färdiga?
- Till den 3.9, för då har vi plädtalko på jobbet.
- Hur många rutor ska du ha då?
- 48
- Men de blir en för liten filt, tyckte båda två samstämmigt.
- Men måtten är givna. Jag kan inte avvika från dem för rutorna och pläden ska ju passa ihop med många fler alster.
Sedan blev det till att rada ut mina ynka 12 rutor på köksbordet, både på bredden och längden.
Och fortfarande tyckte far i huset och hans svärmor att pläden blir för liten. De vill ha en mycket större. Sedan fortsatte de att beklaga sig över mitt överstora garnlager och plötsligt skakade mor min beklagande på huvudet:

- Du hinner inte bli färdig.

Suck!
Ny förklaring om att jag behöver inte nödvändigtvis bli färdig utan kan kombinera mina rutor med andra färdiga när vi på talkodagen virkar ihop alla och sänder iväg dem till Novita.

Idag har vi då haft besök av dottern med sambo. Också dottern var kritisk till mitt virkande.
- Du verkar så gammal när du håller på med de där rutorna...

Suck!
Tala om stöd och uppmuntran. Tur att att det finns bloggen, facebook och stickcafé.