Rött eller svart?

Idag har jag vandrat runt i stan på evenemanget Lovisa Historiska Hus. Men det är inte bara hus man kan se på under dagarna två. Nej, vi lär ska ha finskt rekord i loppmarknader också. Vart du än går så finns det ett loppisbord och intressanta saker att köpslå om. Lägg sedan till samlarmässa, hantverkarmarknad och producenttorg med närmat, så börjar bilden kanske klarna något?

Helt fenomenalt fantastiskt alltså. Invånarantalet stiger med det dubbla, för det brukar vara ungefär 10 000 människor på besök. Det är härligt med folkmyllret, men man får vara förberedd på att gå eftersom det är besvärligt att hitta parkeringsplatser. I år var dessutom vädrets makter på arrangörernas sida. Solen stekte varmt och skönt samtidigt som det fläktade från Lovisaviken.

Med osviklig näsa för garn hittade jag rätt bland stånden på torget och köpte både ett rött och ett svart garn, som ska bli till en volanghalsduk. Den vänliga människan gav en lektion i hur jag ska gå till väga när jag stickar halsduken.

Frågan är bara, vilken färg ska jag välja? Rött eller svart? Förslag mottages tacksamt. Ni har tid på er ända till tisdagförmiddag.

Popuprestaurangen var ny för i år. Tidigt på morgonen fanns det ännu rum här och så var det köfritt.

Lovisanejdens konstförening presenterade sig på ett trevligt sätt.

Producenttorget.

Förutom honung, bröd, sylt, info och olika hantverk, fanns här också garn, Silkivilla, som ju är bra mot smärta. Men smärtsamt var också priset på 17 euro för 100 gram, så jag gick förbi.

Som vanligt har jag vidgat vyerna lite. För första gången har jag besökt Ölvin-terrassen. Fast jag höll mig till vichyvatten. Och så har jag besökt KRIS-loppiset, där jag inte heller varit förut.
Nu är mina fötter verkligt ömma, för igår var jag på vackert utomhusbröllop och det blev för gästerna att stå rätt länge. Och idag har jag då promenerat runt. I morgon blir det kanske mera gång för yngsta sonen vill ut på vift. Och det är nog br,a för idag åkte den näst yngsta tillbaks till studieorten. Så tyst det blir i huset och trots att han snart har åkt iväg i sex års tid har jag inte vant mig. Saknaden hugger alltid till...