Fantastiskt!

Äntligen, äntligen tid och inspiration för en uppdatering här. Nej, jag har alltså inte övergett er mina kära bloggvänner. Hoppas att ni har fördragsamhet med min tystnad. Arbetet har slukat mig med hull och hår och det har inte funnits så mycket energi över för annat än det absolut nödvändigaste. Tiden bara rusar iväg och det känns som om jag inte alls hinner med allt det roliga. Jag har inte stickat en endaste maska på två veckor!!! Kvällsjobb, möten, resa kors och tvärs i södra Finland. Allt sånt tar tid. För mycket tid om ni frågar mig. Lusten att sitta framför datorn på fritiden, efter åtta timmars undervisning, är som ni kan förstå, mycket liten. Era bloggar har jag läst, men inte kommenterat så mycket, tyvärr. Önskar att jag kunde lova bot och bättring efter den sista intensiva arbetsveckan i november. Men glöm det, jag har extra kurser i december. Smart inte sant? Men vad gör man inte då man älskar sitt jobb?

Och nu till det fantastiska. Det som förutom jobbet gör mig så glad och extatisk. Ja barnen förstås, men framförallt min fantastiska man, far i huset. Och förlåt om detta verkar som skryt, men tro mig, det är alldeles sant.
Och ja, nu ska barnen sluta läsa här, för inlägget är BARNFÖRBJUDET!

Som sagt: Jag har inte hunnit med så mycket annat än arbetet, träffa mamma, barnen och andra trevliga släktingar. Far i huset har fått sköta om besöken på återvinningscentralen helt ensam.
Vecka 44, den veckan då oktober övergick i november, hade vi faktiskt en liten dispyt om när min plåtlåda skulle få sina filtstövlar under. Tisdagen den 30.10 skulle jag iväg till grannstaden på jobb som vanligt och slutade först klockan 21. Noggrant hade jag kollat på yr och sett att det skulle bli snöväder på kvällen. Trots detta vägrade far i huset byta däck.
- Men det blir ju sju grader plus, var hans ursäkt.
Hrmpfff! Jag å min sida vägrade köra iväg med sommardäcken och skulle ta bussen när han meddelade att han hade ärenden i grannstaden och kunde skjutsa mig. Det var ju snällt så jag tackade och tog emot.

Jag jobbade på och hade som vanligt trevligt. Far i huset utförde sina ärenden och plockade sedan upp mig på kvällen. Det var skönt att inte behöva köra. Men särskilt glad var jag inte då vi plötsligt befann oss i snösörja mitt på motorvägen. Mutter, butter var mitt gensvar på far i husets glada kvitter. Han var uppåt värre alltmedan min uppsyn mörknade. Blev inte mycket annat diskuterat än däcksbytet. Och jag ansträngde mig verkligen för att låta mild och len i tonen, inte undslippa mig något aggressivt, inga svordomar och framförallt inte tjata. Men svårt var det och jag kan inte precis skryta med resultatet.

Väl hemma, ja vi kom lyckligt fram, var far i huset mycket hemlighetsfull och samtidigt upprymd.
- Kom med, du ska få din julklapp, sa han och ledde iväg med mig till firmans hall. Lite modstulet, men framförallt trött gick jag med på att stappla fram efter honom i ficklampans sken. I huvudet tumlade tankarna om i expressfart: Vad sjutton hade han nu hittat på?
Framför dörren till "det övergivna rummet" fanns ett hinder, som han snabbt röjde ur vägen. Sen fick jag hålla fast ögonen tills han öppnat dörren och fått på takbelysningen.
Och....
milda makaroner...
helt förstummad...
totalt förbluffad...
stirrade jag...
så ögonen trängde sig ur sina hålor...
innan de fylldes av tårar...
och jag kramade honom hårt, hårt...
och visste inte hur jag skulle kunna tacka honom.

Tre proppfulla plastsäckar med matt-trikå!!! Helt ofattbart. Han hittade säckarna på återvinningscentralen och förstod att det här det skulle frugan gilla. Han betalade 30 euro för rubbet och värdet på materialet är betydligt högre, ligger väl på en sisådär 1 400 om man skulle köpa det från till exempel Toika. Och allt det här fick jag i julklapp!

Som ni förstår blev det svårt att sova den natten. Helst hade jag ju velat sätta mig på golvet och rada ut de stora nystanen och kombinera färger och planera projekt. På morgonen var jag fortfarande alldeles exalterad och då hämtade far i huset in några stora nystan så jag fick provvirka några maskor.
Visst är han helt fantastisk, far i huset?