Många på en gång

Trots sol och dagens spridda skurar känner jag mig lite nere idag. Saknar inspiration och det stressar mig en aning, men bara en aning. Faktum är att det finns en massa UFO:n att ta itu med och jag grävde fram ett projekt från förra året, en virkad sjal. Allt var bra, jag virkade på med sällan skådad iver, ända tills garnet tog slut. Jag vet att jag hade många nystan, minst tio av det garnet. MEN nu hänger inte kassen där jag senast såg garnet. Och nu hjälper inte min fina garntabell (skapad i Excel) heller, för det står att kassen skall hänga precis där vid Lundiahyllan som är fullproppad med sticktidningar och böcker. Precis dit gick jag och sträckte ut min hand och möttes av tomhet. Ingen kasse, inget garn. Vem kan ha farit iväg med de där nystanen? Tror ni far i huset har behövt kassen och slängt nystanen på nåt "säkert ställe"? Eller kan jag själv ha drabbats av nåt städdille förra året och satt nystanen på nåt bra gömställe? Tydligen så bra att jag själv inte ens hittar det längre. Suck och stön.

Igår vandrade jag omkring i huset som en osalig ande för att försöka få ens tillstymmelse till en ledtråd. Men nada, inget ljus gick upp för mig. Jag tittade med förskräckelse på alla plastlådor fulla med garn. Försökte sätta röntgenblicken i min "darth-vader"-hylla och utröna om nystanen kunde vara där. Blev alldeles matt och darrig i knävecken när jag tänkte på att jag borde dra ut alla garnnystan och kolla. Kallsvetten bröt fram i pannan och jag fick iklä mig mina egenhändigt kontstickade yllesockor och mitt sköna flanellnattlinne och krypa ner under täcket.
Stickning och virkning tar på. Egentligen skulle jag ju oktober månad till ära vilja sticka och virka i rosa, men...

I tisdag för två veckor sedan var jag också lite nere, eller nja, mest arg på mig själv. Hade lovat göra en grej som skulle ta max 1½ timme, sen gick det som det gick och det tog förstås en hel timme längre. Och det var helt oberoende av mig. Nu försöker jag igen pränta i mig det lilla viktiga ordet NEJ! Även om jag kan göra vissa saker så ska jag inte göra det. Och nu skakar jag energiskt och bestämt på huvudet. NEJ, NEJ, NEJ för att i samma ögonblick minnas att ajjo, jag lovade ju i fredag att...

Hur som var ju tvungen att trösta mig en smula då den där tisdagen för två veckor sedan och eftersom jag på eftermiddagen befann mig i grannstaden så gick jag på loppis i Vårberga. Och visst lyste jag ju upp som Hangö kex när jag fann den här:

10 euro fick jag betala för det här underbara "uppslagsverket" med både modeller och teknik i de mest skiftande slag. Vävning, stickning, virkning, tovning, broderi, lappteknik osv, osv.

Jag hittade också en Eevaneule från år 1981 och eftersom äldsta sonen är född just då var jag ju bara tvungen att ta den med.

Den skulle ha kostat 20 cent, men när kassören drog bort lappen blev det som ni ser en ful repa så jag fick den gratis. Tack, tack.
I matbutiken fick jag syn på Hemmets Journal. Med stora bokstäver skrek den ju köp mig, köp mig för där fanns/finns 10 sidor med stickspecial. Och ser ni vips kändes det ju betydligt bättre. Nu är jag dock lite orolig. Tänk om det kommer att bli så här att jag börjar tröstköpa varje gång jag tappar den rosa inspirationstråden?

Förra veckan damp de här ner i postlådan:

Den här boken är helt underbar. 
Förra veckan hann jag på ett snabbt besök på stickcaféet, men hade inget handarbete med mig. Imorgon är det jobb som vanligt = inget stickcafé.

Ajjo, i lördags träffade jag Tilda på den lokala höstmarknaden. När hon fick syn på mig och min kameraväska ropade hon genast att jag skulle fota henne för hon var nyfriserad och fin i håret. Och vad tror ni händer när jag tar fram kameran och får bort linsskyddet?

Jo, hon springer undan! Inte mycket jag hann fånga innan hon försvann. Funderar allvarligt på att skaffa mig en liten behändig spionkamera. Ni vet en sån där som de har i glasögonen i filmerna. Då ni! :)