I onsdags fick den diagnosen: Den är död. Kretskortet är sönder. Det finns inte så gamla reservdelar att få, så den kan inte repareras.
Snyft, snörvel.
Men vänta nu, gamla delar, vad då gamla? Symaskinen är ju en ungdom i sina bästa år. Och har varit en riktigt bra arbetsmyra. Oj, vad mycket barnkläder jag har lappat med den. Sytt en del barnkläder också och till och med åstadkommit tygdelen till en barnkärra. Fråga inte hur det gick till för det vet jag inte!
Men nu är alltså Prisman död!! Så vad ska jag nu ta mej till? Jag vill inte ha en ny, tror jag. Jag har ju inte sytt på många herrans år annat än lappat en söm här och en söm där. Och jag kan nog inte heller sy för den delen. Eller nåja att sy är kanske inte det största problemet. Mera det där med klippandet och tygets trådriktning och sömnsmåner och sånt. För länge, länge sedan närmare bestämt läsåret 1981 - 82 gick jag en sömnadskurs i Lovisa Mi. Vet inte om jag fortsatte följande år, kommer faktiskt inte ihåg. Kanske blev jag skrämd av alla de där skickliga sömmerskorna och vågade inte fortsätta då. Men något år senare gick jag på kurs igen och då var det riktigt roligt för det var ett trevligt gäng och läraren var stöttande och kunnig. Men allt roligt har ju ett slut och när jag återgick till jobbet kunde jag inte längre delta i dagskursen. Och nu, nu skulle jag aldrig hinna iväg på nån kurs eftersom jag själv jobbar minst två kvällar i veckan oftast tre + på dagen och ibland också på veckosluten. Inte mycket tid kvar för egna fritidsintressen alltså.
Så ja, hur ska jag nu då veta om jag "behöver" en ny symaskin? Kommer jag alls att sy med den? Om jag köper en riktigt superbillig maskin med enbart typ sicksack och rak söm hur går det med mej då? Tänk om jag ändå vill sy nånting mera kreativt sen? Ack, ack, denna vånda när Prisman är död.
Far i huset är ju en hygglig man, som gör så gott han kan. Tyvärr rår han inte på kretskort. Men han tröstar mej med att det säkert finns nån som klarar av att reparera min maskin. Kanske, men var i sådana fall? Har fått tips om ett ställe i den östra grannstaden. Ska kanske kolla det så fort jag får tid. Men kanske bäst att ringa först? Öööh, vad heter kretskort på finska?
Från symaskinssjukhuset fick jag med mej tre broschyrer:
Den andra broschyren verkade mycket lovande. Tänk att gå från en bra sömmerska till en utmärkt. Det låter något det, va? Men det var när doktorinnan började säga att jag måste gå en kurs först hos henne för att kunna hantera en Opal, som jag insåg att näääe. För all del, hon kanske inte visste att hon talar med en kvinna, som inte är alldeles borttappad bland alla sorters datamaskiner, surfplattor, smarttelefoner och program i olika versioner och format? Ja, och trots denna mångfald ändå lyckas bemästra de envisa bitarna. Så visst borde jag väl klara av programmet i en Opal, eller?
Nå en Sapphire då? Lyxigt värre och kostar förstås därefter. Över 1 000 €. Hur skulle jag ha råd med en sån? Då ska det nog till en större lottovinst än den förra. Håll alltså tummarna hårt för mej imorgon, så jag vinner fem miljoner euro! Oj, man ska väl lämna in någon rad med siffror också...
Äldsta sonen har också försökt trösta mej:
- Vi kan ju beställa en Husqvarna från Tyskland, sa han.
Hmmm, en svensk symaskin från Tyskland? Verkar nu inte riktigt klokt om ni frågar mej.
Då skyndade sig sonen att intyga att det finns ju andra märken också... Jaaa, det gör det förstås, men...
Nu har jag snurrat runt lite på nätet och kollat läget. Men hups, jag hittade helt andra saker att få begär till! :)
Största trösten är ändå det brev jag fick idag med vänlig inbjudan till 70-års jubileumsfest nästa månad! Rörd och glad och rejält överraskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar