Ett intensivt veckoslut

Vart springer tiden iväg? Trots att jag har haft hur mycket som helst att blogga om så har jag helt enkelt inte hunnit med det. Jag håller fortfarande på att ta igen mej efter ett intensivt veckoslut. Hur det var ska jag nu delge er här och det handlar om motorcyklar, musik och ytterst lite stickning. Så kom inte och säg att jag inte har varnat er. Massor av foton kommer det också att vara i det här inlägget, beklagar, men hinner inte dela upp dem för imorgon ska jag igen ut på vift. Så nu är det bara att tuta och köra innan jag får på diskmaskinen och sedan stupar i säng. Jag steg ju ändå upp klockan sex i morse. Man kan ju inte sova bort ledigheten heller, eller hur?

FREDAG:
I fredags började det hela riktigt bra för en hemleverans anlände än en gång.

De gröna flaskorna är för karlarna i huset och den röda är förstås min. Vad annat? Knappt hade jag hunnit läsa om nyheten i long drink-världen så stod drycken redan på mitt bord. Det här var alltså tänkt som "nödproviant" så vi skulle klara veckoslutet. Min flaska finns ännu kvar, men en grön har försvunnit. Tack till unga husbonden för omtanken.

På kvällen var jag iväg till stan tillsammans med far i huset. Hela stan var ju full av Gold Wing motorcyklar. Ååååh! Vem som helst kan ju bli till sig då.

Läckra, stabila, driftsäkra och bekväma. Vad övrigt kan man önska?

Barnen ryms i sidovagnen, dock inte våra för de är alla vuxna redan, så de sitter kanske hellre bakpå och njuter? Fast den nästäldsta sonen han bara fnös åt mej idag då jag än en gång talade mej varm för...

Gold Wing-cyklarna. Sexcylindrig motor och kardandrift... från 1 000 cc uppåt till 1 800 cc. Vill ni ha flera tekniska detaljer? :)

18 länder deltog i den internationella Gold Wing-träffen i Lovisa under veckoslutet. Största gruppen, 20 motorcyklar kom från...

... Italien, ifall ni inte kände igen flaggan!

 En trike (trehjuling) från Italien.

På plats fanns också svenskar, danskar, fransmän, ukrainare, norrmän, osv. De enda som inte kom var den turkiska gruppen som vände hem tillbaka på grund av det instabila läget i landet.

Förstås fanns också vår östra granne på plats.

Här får älgen skjuts längst bak på cykeln.

Så läcker, vill ha, vill ha.
- Men det är kallt på vintern, sa min hulda mor ikväll. Dessvärre har hon alldeles rätt. Hur skulle jag komma till kursplatsen i grannstaden vintertid med en sån här? Suck, får hålla mej till plåtlådan. I princip skulle jag matcha i finska Gold Wing klubben för medelåldern är 55! Och så vet ni är jag så gammal att jag får köra mc utan särskilt kort. Mitt gamla körkort räcker. Tokigt inte sant? Nog bäst att öva lite på förhand innan man beger sig ut i trafiken.

Klockan 21 var det ljusparad.

Häftigt!

LÖRDAG:

Lördagen började också med en hemleverans i arla morgonstund.

Tilda fick garnet och jag bullen. Mums! Tack Tilda för den goda blåbärsbullen och för att du hjälpte mej att banta ner mitt garnlager med ett helt kilo!
Som extra bonus fick jag ännu runda bullar. Allt försvann i en väldig fart och svärsonen fick äta blåbärsbulle första gången i sitt liv. Hur han har lyckats undgå en sådan delikatess i över 30 år är mer än jag fattar, men så är jag ju också från landet. Här har vi i alla tider njutit av blåbärsbulle!

Innan jag for iväg till stan hann jag med en viktig sak:

Lägga upp för två sockskaft! Och nu stickar jag alltså båda sockorna på en gång för jag hade dubbeluppsättning av fyrans strumpstickor och så har jag ju de där 3½, som jag köpte för en vecka sedan.

I stan var det Gold Wing flaggparad.

Först ut var Tapio Jokinen från den finska Gold Wing klubben, på den röda cykeln.

Sedan kom italienarna för de hade 20 cyklar och var största gruppen. Det var festligt i stan med massor av människor längs gatorna och på torget spelade stadsorkestern. Härligt!

Från flaggparaden hastade jag vidare österut och landade i Strömfors Bruk. Det var andra gången inom loppet av en liten vecka.

På Stallbacken arrangerades Roots'n Boots festivalen för andra året.

Till skillnad från förra året såg jag nu inte en enda sitta och sticka eller virka. 

Det enda jag såg som någorlunda påminde om hantverk var de här fina tunikorna med virkade rundlar. Nån som syr så virkar jag...

Stilen var förstås fri, men många hade boots och hattar av olika slag.

Här en väst och gissa vilket märke som intresserar mej? :) HD är det åtminstone inte. De har så hemskt ljud och stör varje gång de kör förbi här utanför på landsvägen. Nej tacka vet jag Gold Wings och deras V6:a!

Egen stol var det bra att ha med, liksom egen picknick korg. Om ens egen förtäring inte räckte till gick det till exempel att köpa Sääkär korv. 

Banden som uppträdde höll igen hög klass.

Agents är en grupp som har funnits med länge, redan på Rauli Badding Somerjokis tid. De spelade alltså med honom. I mitten den nuvarande solisten Vesa Haaja. Jag gladde mej åt deras fina ståltrådsmusik á la 1960-talet och att de uppträdde med just Somerjokis Paratiisi.

Mike Bell and The Belltones spelade rockabilly, bland annat sin egen låt Rosebud från deras färska album. Och vet ni vad? Jo, jag var faktiskt backstage med solisten Miikka Siira. Det ni! Men så hade jag också presspass, som gav mej lite extra rörelsefrihet.

Det är något visst med kontrabasen och det där slappa slåendet på strängarna, slap-bas. Här Iikku Riepponen från ovannämnda band. 
Jag vet inte om min förkärlek för det här instrumentet har att göra med att min mosters man i tiderna spelade på en kontrabas. Jag är inte ens säker på att jag minns hur det lät. Min förkärlek kan också ha att göra med det faktum att far i huset spelade elbas när vi träffades. Numera klinkar han på gitarr, men vackert så.

Huvudartist var Stacie Collins från USA. Det var rivig countryrock så det sjöng om det. Bandet framförde bland annat Stacies egen låt The Lucky Spot. Gitarristen Jon Sudbury med sin Fender stratocaster påminde mej om Deep Purples gitarrist Richie Blackmore. Härligt! 

Och dit gick den dagen, dock inte till spillo. Nej, långt ifrån. Härlig musik att njuta av och...

.. så här långt kom jag på sockskaften i lördags. Garnet är mitt reafynd från mataffären och nu kom det väl till pass.

Det roliga med att sitta och sticka är att människor vågar närma sig en för det finns ju nånting att prata om.
- Ska det där bli sockor eller vantar?
- Är du en sån som alltid stickar?
- Hur långt har du kommit nu?
Efter att ha brutit isen med de här replikerna så fortsätter liksom samtalet av sig självt och vi kom in på musiken och artisterna, tillståndet i stan, närturism osv.

SÖNDAG:
I söndags var det mera musik, den här gången visor i Liljendal, en gammal och kär tradition. Och det bästa av allt, jag hade trevligt sällskap av Tilda, som snällt höll mitt reportageblock då jag skuttade upp och fotade de uppträdande.

Här väntar vi ivrigt på de lokala talangerna.

Jeanette Sarström är en av mina favoriter. Hon tolkade Lisa Nilsson  och sjöng den vackra Himlen är oskyldigt blå. 
När far i huset frågar vilken låt han skall spela för mej säger jag alltid: Himlen är oskyldigt blå av Ted Gärdestad. Då stönar far i huset, klinkar lite och börjar sedan spela nånting helt annat.

I söndags hade jag verkligen tur för en annan av mina favoriter, Josefin Weckman uppträdde. Hon sjöng bland annat två Norah Jones låtar och Bob Dylans för att jag älskar dig.

Artisterna avtackas och viskvällen avslutas som sig bör med Nu går sista visan och jag har igen blivit en upplevelse rikare, träffat vänner och bekanta. Tack för det!