fredag, december 20, 2024

Halt och farligt

Hör ni, bastubadet igår kväll öppnade upp luftrören, så det hjälpte faktiskt lite. Skönt. Strunt nu i att jag fick en så rejäl hostattack vid femtiden i morse, att jag till slut inte visste hur jag skulle få luft in i lungorna. Men nu har då snoret slutat rinna i ett och hostan har lättat.

Karlarna här i huset är minsann rara. Äldsta sonen, som försåg mej med apelsinklyftor igår kväll och bisin min, som eldade bastun. Hur skulle jag klara mej utan dem?
För övrigt så har de haft två helt olika diagnoser på min influensa:
– Du borde ta ett covid-test, sa äldsta sonen.
– Men varför det?
– Nå, ifall du har corona.
– Men vad hjälper ett test mot det?
– Nå, så att du åtminstone vet.
– Men det spelar ju ingen roll nuförtiden. Det är är ju flunssa ändå, suckade jag.

Bisin min är å sin sida sida säker på att jag har mykoplasma. Ännu mera suckar från min sida. Jag vet inte hur mykoplasma beter sig och nej, jag tänker inte googla symptomen heller.

– Nå, har du plan B klar, frågade äldsta sonen igår kväll.
– Öh, nä, vad då?
– Nå, för julen förstås, vad gör du om du är sjuk?
– Ligger i sängen och gråter.
Vid det här laget såg äldsta sonen så förskräckt ut att jag skyndade mej att säga:
– Nä, nä, jag sitter hemma och stickar och smaskar på allt julgodis.

Det är ju så att det är många dagar kvar till julafton ännu och vad som helst hinner hända, i synnerhet när det är fråga om småbarn. Plötsligt kanske hela julafton är inhiberad just på grund av sjukdom, som de små liven fått ihop med sig. Och det får man ta sen. Ingen idé att ta ut det i förskott. Det blir som det blir.

– Kan du föra ut rosket, frågade bisin min idag på förmiddagen.
– Okej, sa jag till hans stora förvåning och började klä på rock och vinterstövlar. Jag försöker vara lite snäll så här några dar inför julen.
– Nä, nä, vänta nu lite, sa bisin min förskräckt och fortsatte: Du kan int gå ut.
– Varför int?
– Ha du sett hur det ser ut?
– Nä, svarade jag och öppnade ytterdörren.

Och nej, på vår gårdsplan går jag inte när det ser ut så här! Ingen idé att ta onödiga risker. Brrr!

Nu ska jag ta och skriva min lååååånga butikslista: Frukt, rödkål, smör, ägg, mjölk, gräddfil, grädde, tårtdeg...

Önskar er alla en fin lördag!

torsdag, december 19, 2024

Sugit och sugit

Kära vänner, nu håller mina metoder för att bli frisk, snart på att nå katastrofens brant. Jag har sugit på code tabs, hosttabletter, jag har sugit på Mielikki hosttabletter och jag har sugit på posivil nån sorts flunssatabletter. Alla tre inhandlade på Apotek. Jag har svalt skedvis med halsmix och jag har pimplat Jack Daniels, från äldsta sonens flaska.

Alldeles nyss hämtade äldsta sonen egenhändigt skalade apelsinklyftor åt mej och ett glas av den där starka vätskan. Brr!
Och bisin min eldar i bastun, så i morgon är jag väl frisk som en nötkärna eller vad tror ni?

Det enda jag inte har prövat är varm mjölk med vitlök i. Nä, det vänder sig redan i min mage vid blotta tanken på en sådan blandning.
Igår kväll blev det inget vare sig virkat eller stickat. Jag var alldeles för trött, så jag satt i gungstolen och halvsov, orkade knappt släpa mej till sängen.

Min näsa är röd som ett stopplyse och sårig. Så det att lambi toapapper skulle vara särskilt mjukt och skönt, kan ni glömma. Jag undrar om jag borde göra en reklamation, för det där pappret är inte alls så mjukt, som dom påstår i reklamen.

Nå, det gäller att se framåt med tillförsikt. I morgon är jag nog frisk, eller hur? Inte har jag tid att slöa och gå för halv maskin dag efter dag.

Äldsta sonen var idag iväg till stora varuhuset i stan, för bisin min skulle ha olja. Och inte vilken olja som helst, utan motorolja, för nu ska det bytas i alla bilar igen. Antagligen i alla andra, utom den jag skulle få sen nån gång.

Äldsta sonen har köpt en vit julstjärna åt mej.

Och julhyacinter. Hoppas att de slår ut till julen och sprider sin ljuvliga doft.

Önskar er alla en skön fredag!

onsdag, december 18, 2024

Snorig, men glad ändå

Före klockan 23 igår kväll var jag klar.

Här är de nu, årets julklappar. Jag har försökt mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra. Det är så härligt att få ge och att kunna ge. En sån glädje. Nu får vi hoppas att barnbarnen inte blir alltför besvikna och deras föräldrar upprörda. Det är skönt att ha varit ute i så här god tid. Paketerandet fungerar ju nu när man inte behöver smyga med det för barnens skull. Annat var det förr när de var små och hemma och man fick hålla på med inslagningen av julklappar mitt i natten. Och då var jag tyvärr nästan alltid ute i sista minuten och nån hjälp av  barnens far hade jag sällan. Han är ingen julmänniska, tyvärr. Vissa år har han dock varit riktigt engagerad och vi har haft hur roligt som helst när vi har paketerat och rimmat. Men i år suckar han bara och säger:
– Sku det nu vara 29:e redan.

Nå, jag tar det lugnt, julen kommer ändå utan hans medverkan. Så jag trallade glatt på igår kväll, Raska fötter...

Det blev en riktigt stor låda med klappar, trots allt. Undrar om vi kan frakta den till västra grannstaden?

Om inte, så får jag väl dela upp klapparna och lägga en del i den här mindre lådan. Hit hade jag tänkt sätta de vuxnas klappar, men de påsarna är inte riktigt färdiga än. De ska plockas ihop, men det borde gå i ett huj.

Igår medan jag paketerade satt bisin min och glodde på TV.
– Din hjärna ruttnar, sa han plötsligt.
– Öh, undrade jag som ju hade använt hjärnan, så den nästan kokade. Ja, och ändå blev rimmen inte särdeles bra. Det skulle nog ha varit lättare med lite hjälp.
– Ja, när du använder din telefon och ser på de där videosnuttarna. Det är inte bra för din hjärna.
– Men jag ser ju bara på Mr Bean och Sunes Jul då jag behöver få skratta mellan varven.
– Ja, och det är därför din hjärna ruttnar.
– Jo, nej om jag ser ett kort avsnitt då och då, så hinner den inte ruttna. Värre är det nog med dig, som sitter fastklistrad framför TV-skärmen och zappar mellan olika program, så du inte ens hinner se vad dom handlar om.
Jag fick en fnysning till svar och insåg att det var nog bäst att inte föra diskussionen om min ruttnande hjärna till en högre nivå. Vem vet hur det skulle ha slutat.

– Har du Pegasus i din telefon, frågar bisin min plötsligt oroligt.
– Inte vad jag vet, inget i min telefon tyder på någonting sånt hittills.
– Vet du vad det är, frågar han förvånat.
– Jo, ett spionprogram. Vad sir du riktigt på nu?
– En dokumentär om hur smarttelefoner läcker information.
– Använder du Apple Music?
– Nej, förstås inte. Jag spelar inte musik med min telefon.
– Använder du Tiktok?
– Nej, aldrig i livet. Den appen läcker som ett såll.
– Det är ju hemskt med det här spionaget. Hur får det vara så här?
– Minns du Snowden? Han avslöjade ju amerikanska underrättelsetjänsten 2013 och ingenting har blivit bättre sen dess.
Bisin min fortsätter himla sig och muttrar om hur bra det är att ha en vanlig hederlig knapptelefon. Jag vågar inte säga ett knyst om att israelerna nog lyckas spionera på en sådan telefon också.

Idag mitt på dagen knackade det på vår dörr.
– Stig in, ropade jag glatt, men inget hände, så jag gick och öppnade ytterdörren. Utanför stod en mager ung kille och ville sälja energilösningar. Lite oklart om det var solpaneler eller någonting annat. Han sade att han hade sin kompis i bilen och undrade om de får komma in. Jag fann mej snabbt och sade att jag är hyresgäst här i huset och kan inte bestämma nånting. Jag såg inte hur bilen såg ut, tyvärr. Den kanske hade nån logo? Killen hade i varje fall någon sorts ID-kort. Tänk om de var ute och rekognoserade? Det lär ju vara inbrottsvåg på gång där skurkarna far iväg med julklapparna. Huuu! Från vårt hus lönar det sig inte att stjäla, för vi har endast barngrejer. Inga dyra TV:n eller speleverk.
Jag var glad att bisin min var hemma, men besviken över att det var försäljningskillar och inte yngsta sonen. Å andra sidan vill jag ju inte smitta ner honom nu så här inför jul. Bäst alltså att han håller sig på avstånd från mej.

Det skulle ha varit kul att kunna åka in till stickcaféet i stan idag. Men det gick ju inte på grund av min förkylning och på grund av att jag fortfarande är utan bil på vardagarna. Visserligen fyndade bisin min tillsammans med Mr J en begnagad Adam plåtlåda för 300 €, som skulle bli min. Den är besiktigad och allt. Det har jag minsann fått höra om. Det är bara att köra på direkten. Men så var det bara en rem som skulle bytas. Helt plötsligt kom en annan bilreparation i vägen och så skulle "min nya" ha lite mera än rembytet. Jag tror inte ens att de bildelarna är beställda ännu! Nå, nu blir det helger och lugnt, så jag klarar mej väl utan bil ännu ett tag.

Glad är jag också över att julmaten är beställd, till och med skinkan! Den kommer i år färdigt stekt och uppskivad. Och jo, vi ska ha skinka, struntar i rekommendationerna. Får nu bara hoppas att bisin min godkänner skinkan. Skönt att inte behöva stressa med maten. Det skulle vara gott med fisk, men i år tar vi det så enkelt som möjligt. Och det vi inte äter nu, kan vi alltid spara till nyåret. Fast då vill jag helst ha texmex, för det är nu ett av mina bravurnummer i köket. På något sätt borde jag hitta nån sorts glädje i att laga mat. Jag vet bara inte hur? Har ni några förslag?

Nu ska jag gräva i lite garnlådor och se om jag skulle råka hitta julrött bomullsgarn och kanske virka nånting litet.
Hoppas innerligt att förkylningen ger med sig i morgon, senast i övermorgon, för det finns ju annat här i världen än att snyta näsan varannan minut. Tror jag ska trösta mej med lite varm kakao (choklad). Det kan aldrig vara fel.
Ja, och så måste jag väl nog gömma undan julklapparna, så inte skurkarna hittar paketen.

Önskar er alla en skön onsdagskväll.

tisdag, december 17, 2024

Två virkade bokmärken

Här sitter jag och nyser och fryser. Bisin min försvann till grannbyn, så jag är ensam med katterna. Jag ska inte vara länge här på datorn, för julklappspaketeringen pågår fortfarande. Egentligen ska jag enbart skriva ut lite flera julklappsrim, så borde jag få nästan allt klappat och klart. Puuuh! Och säga vad man vill, då tycker jag att jag har varit ganska duktig. Det är till all tur betydligt mindre julklappar i år. Alla smågrejer fanns ju i adventskalendrarna. Hoppas att flickorna inte blir alltför besvikna. Lilleman har knappast någon skillnad.

För en vecka sedan blev de här två filurerna färdiga:

Start: 02.12.2024
Färdig: 10.12.2024
Garn: Nalle från Novita, Fabel från Drops och restgarn
Åtgång: 6 g 
Virknål: Nr 3
 
Bisin min skakar medlidsamt på huvudet och är lite småsur. Han tycker att jag inte ska hålla på med sånt här småpetande när jag nog har annat att göra. Och då menar han förstås städa. Själv är jag nöjd över att bli av med restgarner. Tyvärr måste jag ge honom rätt i att det där småpetandet inte är för mej. Det tar alldeles för lång tid. Och hur jag än vände och vred på min virknål, så blev  björnens vänstra öra, mera som ett apöra än björn- dito. Benen lyckades jag inte heller virka så som i beskrivningen. Jag fattade aldrig det där med två trådar. Ena garnändan inifrån och den andra utifrån, jo så där långt hängde jag ännu med. Men sen när de där garnen skulle ligga på pekfingret på ett visst sätt och jag skulle dra en ögla underifrån och en ovanifrån, och ja, jag skippade det hela och virkade helt vanliga luftmaskor. Därför ser renens fötter och björnens svans lite konstiga ut.

Nu ska jag se om jag lyckas få mitt krånglande Excel att räkna summor. Håll tummarna, tack!

Önskar er alla en riktigt skön onsdag.           

måndag, december 16, 2024

Egenmäktigt förfarande

I morse vaknade jag vid halvfyratiden och hade jättesvårt att somna om. Mitt bättre jag och mitt sämre jag käbblade störande. Vad det hela handlade om var om jag skulle be att få följa med yngsta sonen till västra grannstaden.
– Men han frågade ju inte igår om du ville följa med, sa mitt bättre jag.
– Han kanske väntade att du skulle fråga, försökte mitt sämre jag övertyga.
– Jag vill inte ut i snöyra och halka, sa mitt bättre jag bestämt.
– Men tänk nu, du kunde ju besöka teetee shop.
– Jag ska inte ha mera garn, sa mitt bättre jag bestämt igen.
– Och så kunde du köpa kompletterande julklappar, för nu är det inte säkert att du har tillräckligt.
– Det ska inte vara mera julklappar nu, stönade mitt bättre jag och fortsatte: Vi har inte rum för dem.
– Äsch, du kan lägga ut några garnlådor på terrassen.
– Nä, jag tror inte att garnet ska vara ute i det här ombytliga vädret.
– Tänk, så skulle du kunna besöka Brunbergs.
– Nä, jag ska inte ha mera godis nu, för karlarna tömmer karamellskålen innan jag ens hinner blinka.

Så där pågick kampen, så jag fick nästan huvudvärk. Mitt bättre jag vann till all tur, så jag läste slut boken Egenmäktigt förfarande - en bok om kärlek av Lena Andersson. Den vann Augustpriset 2013 och rekommenderades i Babels bokklubb på Facebook, som kärleksbok. Jag hittade den för 50 cent på loppiset i stan, så jag tänkte ge den en chans.


Handling:
Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet. Det är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.
_________________

Haaa, säger jag och undrar lite smått hur läsare tycker att det här är en bok om kärlek? Ju längre jag läste desto mer irriterad blev jag på Ester. Jag tycker att hon betedde sig som ett våp, ett efterhängset sådant. Hon tolkade alla signaler, som positiva och ändå fick hon enbart smulor av den närhet hon så hett åtrådde. Man måste vara både skärpt och beläst för att klara av de högtflygande, men intressanta diskussionerna. Jag har då ingen koll på till exempel utilitarismen och då kan det vara lite svårt att hänga med i de där knivskarpa analyserna. Jag gillar för övrigt språket i boken, för det är så exakt. Men jag önskar intensivt att Ester med all sin intelligens skulle ha varit en stark kvinna och skulle ha genomskådat Hugos falskhet och feghet, inte en kvinna som "blir extatisk bara av att läsa hans namn".

Till all tur hade jag inte mycket kvar av boken att läsa, så jag kunde snabbt släcka lampan och invänta John Blund. Sen sov jag till halvnio innan jag släpade mej från sängen med sjuk hals och snuva. Tur alltså att mitt bättre jag vann bataljen på morgonnatten och att det inte blev en resa västerut för mej idag.

Jaa, och förresten så gillar jag nog en annan Lena Andersson mycket bättre!

Jag har inte gjort så mycket annat idag än hushållsarbete. Bisin min, som igen har varit ute i snösvängen hela dagen, gnällde åter på mej om att städa här i datarummet. Men tyvärr, tyvärr, sådan energi har jag inte. Jag har skrivit julklappsrim och letat reda på julklapparna, som är gömda lite här och där. Och nu blev det förstås lite bekymmersamt, för jag har flera julklappar till Lillan än vad jag hittills har till M och A. Åh, kära nån, tänk om det inte går jämnt ut? Mitt rättvisepatos är starkare än någonsin. Knappast skulle flickorna märka nånting, för farföräldrarna ger ju också julklappar. Dessutom måste jag komma ihåg att det inte ska vara julklappar i år heller! 😊

Lite naturvänlig har jag i varje fall varit då jag har återanvänt packningspapper! Ja, och det här är största paketet hittills, så det är någon som har varit extra snäll i år.

Igår försökte jag övertyga bisin min om att det är julafton på onsdag nästa vecka. Vi är båda lika borta vad kalendern gäller, för inte mindes han heller att julaftonen redan är på tisdag. Bäst att försöka få alla klappar klara i morgon, annars vet jag inte hur det går.

Önskar er alla en fin tisdag.

söndag, december 15, 2024

Två stora vita plastkassar

 Ja, ni tror väl inte att det var enbart Lilleman, som handlade garn i fredags?

Nå, förstås inte, för jag kom hem med två stora vita plastkassar! Men lugn, bara lugn, allt i kassarna är inte garn.

Nej, för två kilo var sådan här tovningsull. Mej veterligt tillverkar Novita inte längre Hahtuvainen, ullen som du kunde nåltova med. Den boomen är väl förbi och nuförtiden tovar man i maskin.
Ovanför den häcken, som de här påsarna fanns i, stod det att de här kan användas som fyllning. En dam dök nästan på huvudet i den där häcken, för hon skulle ha en påse med mycket vitt i och inget lila. Novitadamen förklarade att det är blandat innehåll i alla påsar.
Fem euro för två kilo tovningsull är hur som helst ett kap. Att köpa fyllningsvadd är betydligt dyrare!

Jag köpte också två påsar på ett kilo var av Sointugarnet, ett garn som jag inte använt tidigare. Jag plockade åt mej påsen till vänster, för där var både jul- och påskfärger. Lillemans mamma tyckte jag också skulle ta påsen till höger, den med mina favoritfärger! Garnet är en blandning av viskos, bomull och ylle, 50 gram = 120 meter och fyrans stickor rekommenderas. Få se vad jag hittar på, kanske dags att börja sommarsticka? 

Lapin Taika garnet har jag inte heller stickat av. De här nystanen kostade endast en euro styck. Jag borde kanske ha tagit flera nystan och delat ut på stickcaféet? Tror ni att damerna skulle ha blivit glada? Det här var den enda färgen, som fanns.

– De där ska du ta, det är så fin rosa färg, sa Lillemans mamma. Och jag började plocka åt mej nystan av Icelandic Wool utan att alls veta vad jag ska göra av de här nystanen. Helylle garn och först här hemma såg jag att det är handtvätt. Hmmm...
Har aldrig stickat av det här garnet heller. Tyvärr fanns det inte flera färger, så att jag kunde ha testat en liten oktröja.

Det här Edithgarnet var det absolut dyraste garnet jag köpte. Jag skulle inte ha gjort det om inte en dam på min vänstra sida andäktigt skulle ha suckat:
– Det innehåller silke och är underbart mjukt.
Jodå, det är det ju, mjukt och skönt i 70 % mohair och 30% silke, men till vad vågar jag ens använda ett så fint garn?

Till vänster om korgen med Edithgarnen hittade jag Tuuligarn. Har aldrig stickat av det garnet heller, så måste hitta på nån enkel "testa-garnet-stickning".
Ser ni förresten att jag riktigt förståndigt har valt grått också, istället för enbart rosa. Det är minsann framsteg.

Viola är också ett garn, som jag länge velat testa, så det fick slinka med i shoppingbagen. Det är visst det här som ersatte Pikkusisko-garnet. Jag har faktiskt ett sockbörjan av det garnet inskuffat i en projektkasse längst borta i hörnet i hobbyrummet. Borde kanske gräva fram det och få det slutfört, så länge barnbarnen ännu har små fötter! Men kanske först efter julen?

När jag betalat för mina två stora vita plastkassar fick jag den här mönstertidningen på köpet...

... och det här teet, som är ett koffeinfritt te med smak av blodapelsin, ett te för stickare...

... och så fick jag ännu den här projektväskan! Allt du behöver är garn. Hmmm, jag undrar jag. Beatles sjöng ju att allt du behöver är kärlek. Ja, och så då garn förstås!

Här har i alla fall Novita varit så fiffiga att de har satt en stickmarkör i form av en liten säkerhetsnål, som håller fast etiketten, som säger att den här väskan är gjord av "textilavfall".

När man hade betalat och gick ut, så fanns det ännu ett bord fullt av gratis mönstertidningar och de här rundstickorna. Jag vet inte om jag behöver så här grova stickor, men vem skulle nu tacka nej till gratis stickor? Sen är jag ganska säker på att jag kommer förstås att behöva åttans eller nians stickor!
Mönstertidningarna lät jag bli, för ganska många av Novitas mönster finns på nätet. Och som bisin min säger:
– Du har nog tillräckligt med handarbetstidningar.
Och det är så sant, som det är sagt.

Igår köpte jag också en låda med de här småbröden. Tänkte att de blir ett bra komplement till jultårtorna på julens kaffebord. Men, men, de är så goda att de tar snart slut. Så nu är frågan om jag borde baka själv eller bara lämna bort småbröden?

Idag har vi kockat med äldsta sonen, lagat vårt bravurnummer,  ugnskorv och potatismos. I den korven, som sonen och undertecknad äter, brukar jag göra en mix med riven gul lök, senap, ketchup eller tomatpuré och riven ost, som jag blandar ihop till en massa. Den petar jag in i skårorna i korven och det blir riktigt, riktigt gott, enligt oss alltså. Bisin min vill ha sin ugnskorv utan nånting, på sin höjd äppelklyftor i skårorna.

Nu tänker jag ta ledigt resten av kvällen och sätta mej ner och sticka. Idag hade jag tänkt samla ihop alla julklappar, som finns lite här och där i huset, paketera dem, skriva rimmen och sen placera dem i en stor låda i väntan på julafton. Men det blev inte av idag ännu, för mitt rimmande tog ganska snabbt slut. Nästyngsta sonen tyckte att jag skulle använda ChatGPT, alltså AI, men se nej. Det vill jag då rakt inte! Jag vill göra egenhändigt ihopsnickrade rim. Inget artificiellt här inte, för det är inte alls lika roligt.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

lördag, december 14, 2024

Fick hålen

Idag gick det inte riktigt, som på Strömsö. Jag hade så sett framemot M:s och A:s konståkningsuppvisning i ishallen i västra grannstaden. Men halvsju i morse då jag stapplade omkring halvsovande sa bisin min att han inte kommer nånstans, för han måste ut och slunga snö.
– Men du får nog åka om du vill, fortsatte han.
Jovisst ville jag, men en koll utanför dörren visade på ymnigt snöfall. Min lust att bege mej ut i sådant väder var lika med noll.

Jag kröp ner tillbaka under täcket och sov oroligt med konstiga drömmar för att vakna vid niotiden. Äldsta sonen ville iväg och veckohandla, så på förmiddagen for vi iväg till stan. Vädret var inte alls inbjudande och snön var en enda sörja att ploga sig fram igenom.

Vi startade i stora varuhuset, för vi skulle ha toapapper och kattmat. Till min stora glädje hittade jag en julklapp! Tyvärr såg jag inte till mr Tokmanni. Det är ju han och hans långtradare som borde stanna på olika orter i Finland och inte nån amerikansk Coca-Cola bil. Det bolaget borde ju bojkottas, för det är ännu kvar i vårt östra grannland och hjälper presidenten att få klirr i stridskassan. Fy bubblan!

Jag köpte ett svart nystan Nallegarn, för det behöver jag i ett kommande projekt.

Från stora varuhuset fortsatte vi till tyska butiken, där jag hade ett paket, som hade kommit via Matkahuolto. Äldsta sonen var så hygglig att han tog ut paketet. Om jag förstod honom rätt är systemet där i butiken så tokigt att du måste gå genom kassan för att nå paketautomaten.

Det här var den sjätte sockboxen och torde också vara den sista. Så där ser det ut hos oss just nu. Snö, snö och åter snö. Bisin min har varit nästan hela dagen på vägen i grannbyn och slungat. Nu mot kvällen slog det om till regn, så det kommer att bli halt och obehagligt när det fryser på.

Jag undrar om det här nu är Novitas nya banderoller, för sådana här såg jag också igår i Koria. Färgen på de där två nystanen till vänster är puderrosa. Jag gillar det här sockmönstret.

Och så fanns de här rosa små gulliga fåren där i min sockbox. Nu borde jag ju planera ett projekt där jag skulle behöva de här stickmarkörerna.

Från tyska butiken iväg till torget där jag ännu hann få bondost från Corazón Grandes faddrars torgstånd. Jag köpte en hel del annat därifrån också, så nu har jag både en liten torrkaka, en surmjölkslimpa och en morotslåda i vår proppfulla frys. Jag blev bjuden på glögg och pepparkaka. Medan jag stod där och drack fick jag i ögonvrån syn på en bil i samma ljusblå nyans, som min Adam plåtlåda. Jag pulsade fram åt det hållet och såg till min stora besvikelse att det var en italiensk bil, inte en tysk. Jag vände mej om och såg att sonen hade parkerat på östra sidan av torget. Det var bara att trava genom snön en gång till. Den här gången fick jag syn på Bra Brös bil. Jippiii, nu skulle jag kunna köpa rågbröd! Men tji fick jag!

Jag fick bara hålen! Jättegoda de med, men hålkakan är ändå hålkakan.

Sedan ännu ett hastigt varv i mataffären, för äldsta sonen hade bråttom. Han skulle ut och äta med sin kusin och deras kompis.
När vi kom in här hemma och han packade upp våra kassar, sa han att det luktade så till vitlök.
– Öh, sa jag och snöt näsan ordentligt utan att nu riktigt känna någon lukt. Men när jag tittade på den ena batongen så stod det att det var en med vitlök. Bisin min, som var hemma på kaffepaus, blev förstås hysterisk. Enligt honom är vitlök livsfarligt!
– Kast bort den, sa jag åt äldsta sonen. Men sen kom vi på att kanske kusinen kunde äta upp batongen. Skönt att det inte blev matsvinn! Nu kommer jag nog inte att köpa batong igen på ett tag. Bäst att hålla sig till hålen!

Nu ikväll hördes ett väldigt brak från köket. Det var bisin min, som öppnade kylskåpsdörren och ut på golvet rullade saftflaskor och en flaska med bubbel. Den nedersta dörrhyllan hade gett upp och nu saknas en liten plastdel. Tur att det inte var jag som öppnade kylskåpet och tur att alla glasflaskor höll. En av flaskorna såg misstänkt ut, en glöggflaska bestående av rödvin och blåbär. Jag stirrade och stirrade på den. När sjutton skulle vi ha haft en sådan? Sedan såg jag bisin mins kråktassar där det stod ett R och 22, ja eller 23. Inte så lätt att tyda de där siffrorna. Men det var alltså fråga om en av hans saftflaskor.

Nu på kvällen bjöd äldsta sonen på en whiskeypinne. Han tyckte att det lät som om jag behövde en. Jo, för all del jag fick lite kraxande kråkor i halsen idag efter allt travande i den blöta snön.

Önskar er en skön och fridfull söndag. Ta det lugnt, ingen stress.

fredag, december 13, 2024

På julmarknad till Koria

Oj, oj, oj, idag på eftermiddagen har jag varit ute på farligheter tillsammans med Lilleman och hans mamma. 

Vi har varit  på julmarknad hos Novita!

När vi gick in kom en dam från Lovisa ut. Hon var inte så glad, för hon hade stått och kassakön i en halv timmes tid. Och helt rätt kön var lång just då.

Igår skulle vi ha fått se fabriken i full gång, men på fredagar har dom inget kvällsskift, så vi fick nöja oss med att se på spolarna med granna garn.
– Håller du på med industrispionage, frågade en vänlig Novitadam och jag blev riktigt förskräckt.
– Får man fota, frågade jag med skallrande tänder.
– Jo, förstås, skrattade hon och berättade att de brukar ta emot grupper på besök. Hallååå, Lindkoski marthorna, när ska vi åka hit till fabriken? Eller Sävträsk? Eller Michelspiltom?

Och så vet ni, garn, garn, garn i alla dess former och färger, det ena underbarare än det andra. Mantrat "jag ska inte ha mera garn" fungerar riktigt dåligt på ett sånt här ställe. Jag hade inte någon vettig plan alls annat än att jag borde köpa sockgarn i grått, svart och andra grundfärger. Det gick nu lite så där med det beslutet, för det fanns ju så många underbara färger.

Lilleman köpte också garn! Han gillade de där påsarna, som till en del var andra klassens, alltså sekunda. Men så fanns det också påsar, som var prima vara. Och ni ser att han har öga för färger, eller hur?
Han har redan hunnit bli fyra månader gammal. Tänk så fort tiden går! Men igår när jag skulle säga hur gammal han är, drog jag till med hela fem månader! 🫣

Lillemans mamma blev hellycklig över de här häckarna fulla med påsar. Jag tänkte först bara gå förbi dem, för jag ska ju inte ha mera garn. Men hur det nu var så råkade jag hitta en påse, som såg så intressant ut att den måste jag bara ha. Sen hittade Lillemans mamma en som jag också måste ha, för det var precis mina färger! Det fanns flera såna här häckar med olika sorters påsar, men jag var karaktärsfast och tittade inte ens åt de andra häckarna.

En euro för ett 100 grams nystan med 7 bröder Lapin taika är nog ett fynd, eller hur? Om jag bara skulle vetat till vad jag kunde använda det, så då... sockor förstås, men...

Stickor, virknålar och diverse tillbehör kostade också en euro. Och så fanns det massor av mönstertidningar som man fick ta gratis, ja och mönsterblad också. Men det ska jag ju inte heller ha, så de fick bli kvar där i Koria.

Vi hade sådan tur att när vi var på plats klockan 16.10, så var det inte mycket folk där just då. Vi behövde inte heller vänta länge i kassakön och hemma var vi nån gång vid 18-tiden. Lilleman betedde sig som en ängel så länge vi var inne i Novita. På hemvägen tröttnade han på oss och ville ha lite uppmärksamhet. Den stackaren grät så att vi var tvungna att ta in på en busshållplats och försöka få honom att ta nappen. När vi körde vidare somnade han och vaknade inte ens när jag steg ur bilen. Han var rätt trött, för på förmiddagen hade han redan hunnit vara ett varv till Vanda. En berest gosse!

När jag öppnade ytterdörren och steg in här hemma, möttes jag av ljuvliga matdofter. Bisin min höll på att laga sås på älgfärs, som han serverade med kokt spaghetti. Mums filibabba.

För övrigt är det riktigt konstigt, för han sa inte minsta lilla pip om kassarna, som jag släpade hem från Novita. Inget gnäll alls. Och ännu konstigare är att han nu ikväll har fyllt diskmaskinen och startat den. Tror ni att han har fått feber? Borde jag kolla? Det brukar ju vara så att den ena lagar mat och den andra tar hand om disken. Men jag är tacksam att jag slapp disken.

Nu måste jag krypa ner mellan lakanen, för det blir tidig väckning i morgon. Men om vädret är uselt kan vi inte göra det vi planerat, tyvärr.

Önskar er alla en fin lördag!

torsdag, december 12, 2024

Julglögg och julmiddag

Idag har jag fortsatt att kalasa på läckerheter. Julglöggen var lite otippad. Visserligen hade jag fått en inbjudan per sms av rektorn på min förra arbetsplats i stan. Men jag tog det mest som ett skämt. Jag är ju inte timlärare där, så inbjudan gällde knappast mej.

Men så ringde rektorn igår kväll och bjöd in mej personligen. Då insåg jag ju att det var allvarligt menat och det var svårt att säga nej. Jag sade att jag skulle försöka delta i julglöggen för timlärarna. Sedan började ett livligt whatsappande med både svärdotter och en väninna. Jag behövde ju ta mej till stan på eftermiddagen och utan bil är det en utmaning. 

I morse lovade bisin min skjutsa mej och det var ju riktigt bra, för då behövde jag inte besvära nån annan. Just när vi skulle bege oss iväg dök äldsta sonen upp:
– Här är nycklarna, sa han och räckte fram dem. Jag susade iväg till stan i min Adam plåtlåda och hann precis.

Det var vackert dekorerat, mysigt och ombonat på min forna arbetsplats. Till bisin mins stora glädje fick jag med mej hem av jultårtorna.

Från Mi-huset vidare till julmiddag på Degerby Gille. Det var tidningen, som bjöd oss skribenter på en liten "julfest". 

Också här var det vackert och stämningsfullt dekorerat. Jag återkommer till maten då bordets andra bloggare har lagt ut sina foton, för jag fotade ingen mat. Hann inte, för jag var så hungrig.

På hemvägen tankade jag, så kan äldsta sonen köra direkt iväg till jobbet i morgon. Själv ska jag den här gången på riktigt iväg ut på äventyr med Lilleman och hans mor.

Hoppas att ni alla får en skön fredag!

onsdag, december 11, 2024

Idel läckerheter

I morse blev det lite bråttom, för bisin min låg och snarkade ännu när klockan var halv elva. Vi skulle nämligen iväg österut och jag skulle till stickcafé på eftermiddagen.

Nå, det är till all tur inte långt till Fredrikshamn och föret var bra. Här sitter Hanne-Lore och nickar så förnöjt i solens sken. Bisin min uträttade sina ärenden och jag fyndade en panelgardin för fem euro från Jysk. Den ska jag försöka få upp framför terrassdörren en vacker dag när bisin min är i grannbyn. Ska bli spännande att se om han alls märker nånting.

Jag hann i tid till stickcaféet. Den här gången möttes vi hos G-M, som bjöd på en riktigt god lunch, ajvarkyckling, ris och quinoa, brysselkål och grönsallad. Till efterrätt en saftig äppeltoscakaka med vispad grädde. Idel läckerheter. Värdinnan kan minsann laga mat och baka.

Det var så härligt att vara på stickcafé. Det är nog veckans bästa eftermiddag. Den här gången var det extra härligt, för stickväninnan B deltog. Så fint att se henne igen. Ja, och alla de andra förstås. Tiden gick så fort, för plötsligt var äldsta sonen där med min bil för att hämta upp mej. Nu blir det julpaus med stickcaféet, i alla fall för min del. Blir lite knepigt att hinna med allt när jag är beroende av andras skjutsar. Och vet ni, den här december månaden vägrar jag stressa. Jag övar mej på att säga nej, nej, nej.

Och så fick jag min vinst, mitt Lilla My-häfte. Tjoohoo! Tack än en gång. Häftet är så fint att jag vet inte om jag alls vågar skriva i det.

När jag häromsistens surfade runt på internet hittade jag en puhelinkakku, alltså en telefonkaka. Jag blev lite förbryllad, för jag har då aldrig hört att det skulle finnas en telefonkaka. Jag tänkte att nu har nog nån råddat med radiokakan. Men nej, telefonkakan ser ut att vara en riktigt saftig och god torrkaka. Receptet måste nog testas, sen när jag har grädde hemma.

Så hoppas jag att det inte har undgått er att vi är smartast  i världen! Tjohooo! Vi är inte bara lyckligast vi är också klokast. Bisin min är lite sur för att han inte ingår i åldersspannet 16 - 64 år. Men jag kan när som helst intyga att han är en hejare på att räkna och på att lösa problem. Beträffande läsförståelsen är jag lite osäker, för det är mestadels bilböcker och instruktionsböcker, som han läser då när han riktigt måste. Ja, och så tidningen förstås.

En sådan här läckerhet får jag till kvällsteet. Mums! Har inte ätit berlinermunk sen i somras.

Men först måste jag duscha, för i morgon ska jag iväg både på julmarknad och på julmiddag! Hoppas jag hinner.

Önskar er alla en riktigt fin torsdag.

tisdag, december 10, 2024

Pysselriket

Oj vet ni, i natt sov jag fem och en halv timme innan trängande behov tvingade mej ur sängen strax efter klockan sex. Jag var alldeles salig, det var så skönt att ha fått sova så länge utan avbrott. Jag kröp ner tillbaks under täcket och fortsatte sova. Nästa gång jag vaknade var klockan halv elva! Det är ju inte klokt!! Det verkar mer och mer som om jag borde gå i ide, för hur ska man annars förklara mitt sovande? Men skönt, alldeles fantastiskt skönt var det. Skulle vara bra om varje natt kunde vara så här.

Vanligtvis vaknar jag ju nångång mellan tre halv fyra och då känns det som om sömnsnuttarna blir för korta. Men jag ska inte klaga, för det finns de som inte alls kan sova och det är ju värre, mycket värre. Fick höra ett gott råd en gång, som en som hade det kämpigt med sömnen fick. Hans hjärna gick på högvarv när han lade sig och det var svårt att somna. Han fick rådet att tänka blått. Nå, han gapade oförstående och jag som sidokvinna hajade till, vad då blått? Jo, tänk på stjärnhimlen, kan du identifiera stjärnbilderna och vad finns det bortom Vintergatans galax? Eller tänk på havet, det blå, blå havet, vad finns där under ytan i djupet, hör du hur vågorna slår mot strand?
Kanske värt att prova på? Vad vet jag, för jag hinner knappt fundera på vilket nystan jag ska ta till nästa projekt innan jag har somnat!

Ikväll var jag iväg till den bästa stadsdelen och där hamnade jag i pysselriket!

Här är endast en lite del av allt pysselmaterial, som fanns till hands. Lite harmfullt att jag inte hade Lillan med, så skulle vi ha kunnat pyssla av hjärtans fröjd. Fast, ja, jag var ju liksom på jobb, så det var nog bäst att avhålla sig från pysslande. Men svårt var det.

Det bakades också pepparkakor med många spännande figurer. Tror inte att det blir pepparkaksbak här i vårt hus i år heller. Det är enklare att köpa dem och mindre såttande och klåttande.

Dags för mej att krypa ner under täcket!

Önskar er alla en fin onsdag!

måndag, december 09, 2024

Opar rävsockor

Det var det här sockparet, som fick mej att tappa sticklusten rätt totalt. Och det för att jag dabbade mej! Sockparet blev inte likadant. Nej, den ena sockan blev mindre än den andra. På höstlovet i oktober provade M sockorna och fick dem med sig hem. Hon hade ingen skillnad, men mej retar det förstås fortfarande, så det fatala misstaget måste helt enkelt åtgärdas. Men när, det är frågan, för så pensionär jag än är, så idag har jag jobbat för fullt och inte hunnit med minsta lilla maska. Däremot har jag talat i telefon med två härliga människor.

Modell: Rävsockor s. 81 i Käsityön ABC 34: Syksyn sukat ja villapaidat

Start: 05.09.2024
Färdig: 17.10.2024
Garn: Nalle från Novita, Fabel från Drops
Åtgång: 70 g
Stickor: Nr 4
 
Misstaget jag gjorde var att jag stickade "korven" med avigmaskor runt hela foten, se sockan till vänster. Medan den första sockan hade "korvarna" endast på fotens ovansida, precis så som det stod i mönstret.

Det blev mycket att fästa och det är inte särskilt roligt, inte ens fastän jag vet att när alla garnändar är fästade, så är projektet färdigt. Vad kan jag annat säga än suck?

Önskar er alla en riktigt fin tisdag!

söndag, december 08, 2024

Grötfest

I morse fick jag e-post med rubriken grattis - du vann! Kan dagen börja bättre? Tänk att jag hade sån tur att jag vann ett litet Muminhäfte. Jippiii!

Idag på eftermiddagen har jag varit iväg ett stenkast hemifrån. Lite synd att ta bilen för den korta sträckan jag färdades. Men det var på tok för halt, för att jag skulle ha haft lust att halka omkring med kameran och blocket i högsta hugg. Jag har deltagit i grötfesten, som ungdomsföreningen ordnade. Och det blev mycket trevligare än vad jag trodde. Nu kan jag bocka av lucia, julsånger och risgrynsgröt från min jullista. Julgubben var också på besök, men honom hann jag inte se innan han smet iväg. Jag var fullt upptagen av intressanta kattdiskussioner.

Det var fint och stämningsfullt i lokalen och härligt att så många var på plats. Traditioner är viktiga. Jag tror att jag inte har varit på grötfest sedan barnen var i lågstadiet. Trevligt att träffa så många bekanta, som man annars inte ser.

Mirella Pendolin ledde allsången och uppträdde också med bland annat Feliz Navidad. Självklart sjöng vi min favorit julsång komponerad av Sibelius. Fattas bara annat, för det är Sibeliusdagen idag.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.