Snorig, men glad ändå

Före klockan 23 igår kväll var jag klar.

Här är de nu, årets julklappar. Jag har försökt mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra. Det är så härligt att få ge och att kunna ge. En sån glädje. Nu får vi hoppas att barnbarnen inte blir alltför besvikna och deras föräldrar upprörda. Det är skönt att ha varit ute i så här god tid. Paketerandet fungerar ju nu när man inte behöver smyga med det för barnens skull. Annat var det förr när de var små och hemma och man fick hålla på med inslagningen av julklappar mitt i natten. Och då var jag tyvärr nästan alltid ute i sista minuten och nån hjälp av  barnens far hade jag sällan. Han är ingen julmänniska, tyvärr. Vissa år har han dock varit riktigt engagerad och vi har haft hur roligt som helst när vi har paketerat och rimmat. Men i år suckar han bara och säger:
– Sku det nu vara 29:e redan.

Nå, jag tar det lugnt, julen kommer ändå utan hans medverkan. Så jag trallade glatt på igår kväll, Raska fötter...

Det blev en riktigt stor låda med klappar, trots allt. Undrar om vi kan frakta den till västra grannstaden?

Om inte, så får jag väl dela upp klapparna och lägga en del i den här mindre lådan. Hit hade jag tänkt sätta de vuxnas klappar, men de påsarna är inte riktigt färdiga än. De ska plockas ihop, men det borde gå i ett huj.

Igår medan jag paketerade satt bisin min och glodde på TV.
– Din hjärna ruttnar, sa han plötsligt.
– Öh, undrade jag som ju hade använt hjärnan, så den nästan kokade. Ja, och ändå blev rimmen inte särdeles bra. Det skulle nog ha varit lättare med lite hjälp.
– Ja, när du använder din telefon och ser på de där videosnuttarna. Det är inte bra för din hjärna.
– Men jag ser ju bara på Mr Bean och Sunes Jul då jag behöver få skratta mellan varven.
– Ja, och det är därför din hjärna ruttnar.
– Jo, nej om jag ser ett kort avsnitt då och då, så hinner den inte ruttna. Värre är det nog med dig, som sitter fastklistrad framför TV-skärmen och zappar mellan olika program, så du inte ens hinner se vad dom handlar om.
Jag fick en fnysning till svar och insåg att det var nog bäst att inte föra diskussionen om min ruttnande hjärna till en högre nivå. Vem vet hur det skulle ha slutat.

– Har du Pegasus i din telefon, frågar bisin min plötsligt oroligt.
– Inte vad jag vet, inget i min telefon tyder på någonting sånt hittills.
– Vet du vad det är, frågar han förvånat.
– Jo, ett spionprogram. Vad sir du riktigt på nu?
– En dokumentär om hur smarttelefoner läcker information.
– Använder du Apple Music?
– Nej, förstås inte. Jag spelar inte musik med min telefon.
– Använder du Tiktok?
– Nej, aldrig i livet. Den appen läcker som ett såll.
– Det är ju hemskt med det här spionaget. Hur får det vara så här?
– Minns du Snowden? Han avslöjade ju amerikanska underrättelsetjänsten 2013 och ingenting har blivit bättre sen dess.
Bisin min fortsätter himla sig och muttrar om hur bra det är att ha en vanlig hederlig knapptelefon. Jag vågar inte säga ett knyst om att israelerna nog lyckas spionera på en sådan telefon också.

Idag mitt på dagen knackade det på vår dörr.
– Stig in, ropade jag glatt, men inget hände, så jag gick och öppnade ytterdörren. Utanför stod en mager ung kille och ville sälja energilösningar. Lite oklart om det var solpaneler eller någonting annat. Han sade att han hade sin kompis i bilen och undrade om de får komma in. Jag fann mej snabbt och sade att jag är hyresgäst här i huset och kan inte bestämma nånting. Jag såg inte hur bilen såg ut, tyvärr. Den kanske hade nån logo? Killen hade i varje fall någon sorts ID-kort. Tänk om de var ute och rekognoserade? Det lär ju vara inbrottsvåg på gång där skurkarna far iväg med julklapparna. Huuu! Från vårt hus lönar det sig inte att stjäla, för vi har endast barngrejer. Inga dyra TV:n eller speleverk.
Jag var glad att bisin min var hemma, men besviken över att det var försäljningskillar och inte yngsta sonen. Å andra sidan vill jag ju inte smitta ner honom nu så här inför jul. Bäst alltså att han håller sig på avstånd från mej.

Det skulle ha varit kul att kunna åka in till stickcaféet i stan idag. Men det gick ju inte på grund av min förkylning och på grund av att jag fortfarande är utan bil på vardagarna. Visserligen fyndade bisin min tillsammans med Mr J en begnagad Adam plåtlåda för 300 €, som skulle bli min. Den är besiktigad och allt. Det har jag minsann fått höra om. Det är bara att köra på direkten. Men så var det bara en rem som skulle bytas. Helt plötsligt kom en annan bilreparation i vägen och så skulle "min nya" ha lite mera än rembytet. Jag tror inte ens att de bildelarna är beställda ännu! Nå, nu blir det helger och lugnt, så jag klarar mej väl utan bil ännu ett tag.

Glad är jag också över att julmaten är beställd, till och med skinkan! Den kommer i år färdigt stekt och uppskivad. Och jo, vi ska ha skinka, struntar i rekommendationerna. Får nu bara hoppas att bisin min godkänner skinkan. Skönt att inte behöva stressa med maten. Det skulle vara gott med fisk, men i år tar vi det så enkelt som möjligt. Och det vi inte äter nu, kan vi alltid spara till nyåret. Fast då vill jag helst ha texmex, för det är nu ett av mina bravurnummer i köket. På något sätt borde jag hitta nån sorts glädje i att laga mat. Jag vet bara inte hur? Har ni några förslag?

Nu ska jag gräva i lite garnlådor och se om jag skulle råka hitta julrött bomullsgarn och kanske virka nånting litet.
Hoppas innerligt att förkylningen ger med sig i morgon, senast i övermorgon, för det finns ju annat här i världen än att snyta näsan varannan minut. Tror jag ska trösta mej med lite varm kakao (choklad). Det kan aldrig vara fel.
Ja, och så måste jag väl nog gömma undan julklapparna, så inte skurkarna hittar paketen.

Önskar er alla en skön onsdagskväll.