I natt levde jag farligt! Jag gjorde det som absolut är förbjudet, jag laddade min telefon på nattduksbordet bredvid sängen! Nöden har ingen lag, telefonbatteriet höll på att dö ut, så jag var tvungen att ladda det. Hjälps inte.
I morse, nåja morse och morse, klockan var ju strax före halvtio, vaknade jag av ett jättebrak. Mitt hjärta bultade hårt och jag låg och lyssnade intensivt. Jag var övertygad om att nu, nu hade de kommit, julklappstjuvarna! Varför de skulle föra oljud när de tvärtom borde smyga tyst och försiktigt, det talade min omtöcknade hjärna inte om för mej. Från köket hördes plötsligt mortelstötar och bisin min, som visslade högt och ljudligt. Det var också han, som hade skrämt mej, genom att smälla i ytterdörren. Jag var inte precis på mitt bästa humör då jag kravlade mej ur sängen. Varför, ack varför kunde jag inte få sova när det var så skönt och vila är precis det jag behöver allra mest just nu?
– Vad du är aggressiv, konstaterade bisin min när jag kom med min rättmätiga fråga. Jag fick förstås inget svar. Enligt bisin min var jag bara en aggressiv surpuppa. Till all tur försvann han till grannbyn med väldig fart. Vem vet hur det skulle ha slutat annars.
Jag misstänker skarpt att han var gramse på mej, för gårdagen. Han hade nämligen redan gått och lagt sig. Allting var tyst och stilla när jag plötsligt med ett ryck rusar iväg till köket, öppnar kylskåpsdörren, tar fram älgfärsen, skramlar i grytskåpet, för att få tag på stekpannan, på med spisfläkten, ytterligare skrammel med besticklådan för att få tag på stekspaden. Och sedan ett fräsande ackompanjerat till spisfläktens brummande. Jag hade helt enkelt glömt bort att jag skulle steka köttet, som jag tagit ur frysen ett dygn tidigare. Jag ville ju inte att det skulle fara illa, så självklart tog jag hand om det. Till mitt försvar ska dessutom sägas att jag var klar redan vid 23-tiden. Det var alltså inte precis mitt i natten, eller hur?
Idag hade jag storartade planer på minst femtioelva olika saker jag minsann skulle uträtta. Och vad gör jag då när allting verkar gröta ihop sig?
Äldsta sonen skalade potatis idag till vår älgfärssoppa. Han tömde också kylskåpet på alla tomma burkar med en tesked innehåll kvar på botten. Jag fattar inte riktigt hur det blir så. Borde man inte bara tömma förpackningen/burken, istället för att lämna den där lilla slurken kvar?
Men nu vet ni, nu finns det plötsligt utrymme i kylskåpet, ja det är nästan tomt. Och det är ju bra med tanke på allt som ska lassas in där nu inför julhelgen. Bisin min muttrar och stönar.
– Vi behöver int köpa så myky. Affärerna är ju öppna varje dag, gormar han.
Joo, det är förstås alldeles sant, men ingen av oss vill åka in till stan och handla när det är helg. Låt vara att stora mataffären har öppet till klockan 00:00 både på juldagen och julannandag, men...
Idag hade bisin min för övrigt tur, för då han kom hem frusen och trött från grannbyn kunde han njuta frukterna av mitt nattliga stekande! Han var glad och tacksam över den värmande soppan, som stod på spisen. Så någonting bra har jag åtminstone gjort idag!
Önskar er alla en skön söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar