Björntunga?

Årets sista dag är här och jag har igen varit iväg till västra grannstaden. Ja, och igen iväg till Motonet, för nu fick bisin min reservdelen, som han inte fick tag på i lördags. Varför han prompt ska ha mej med förstår jag inte riktigt, för han gillar ändå inte mina fiffiga inköp! Den här gången köpte jag faktiskt ett par långkalsonger i merinoull åt honom. Han verkade riktigt nöjd. Hoppas nu sen att de passar.

Från Motonet till Puuilo. Den här gången gick jag med in, men vet ni vad? Jo, julsakerna var inte alls rabatterade! Vad sjutton är det för sätt?

Men vem kan hänga läpp när garnhyllan ser ut så här? Tänk att jag var tvungen att följa med in till affären och utsättas för de här frestelserna på årets sista dag! Och ser ni där nere på lägsta hyllan de där lilaskiftande nystanen?

Just precis de här behöver jag till mitt rektangelprojekt. Hoppas att det räcker med 150 gram. Om inte så måste jag iväg västerut igen.

Och äntligen hittade jag bjällrorna, som jag skulle ha behövt tidigare. Tog lite Hande made-lappar i bara farten.

Hem via mataffären i stan. I apoteket var det lång kö, för många passade på att ta ut sina mediciner före mervärdesskattehöjningen i morgon. I mataffären var det rena rama yrseln. Bisin min tycker att det är konstigt att människor är så hysteriska.
– Affären är ju öppen i morgon också, konstaterade han.
– Jo, jo, men ingen vill förstöra helgdagen med att åka in till stan och handla!
Till det fnyser han bara. Och det är ju lätt för honom att säga, som inte själv handlar.

HK:s knackkorv var slut, de förmånliga räfflade Taffelchipsen var slut och inte hittade jag den glögg äldsta sonen ville ha heller. Däremot fyndade jag en förpackning full med ost! Så nu kan jag servera en liten ostbricka. Tjohoo!

Från Motonet nappade jag den här förpackningen. Björntunga kallade vi det i mitt barndomshem. Vad skulle ni säga att det är? Grov skursvamp? Det här är i förebyggande syfte ifall mjölken skulle smita ur kastrullen på nytt.

Dagens absolut bästa så här långt är telefonsamtalet från väninnan B. Jag hade tänkt ringa före jul, men det blev inte av, för om jag pratade länge fick jag svåra hostattacker. Och det är inte roligt. Så glad över att höra från henne.

Nu är det dags att sätta punkt här för i år.

Önskar er alla ETT RIKTIGT, RIKTIGT STICKIGT OCH VIRKIGT GOTT NYTT ÅR!

Ett nystan i lampan

Oj, så det har blåst i natt. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är, som har tak över huvudet och en varm och skön säng att krypa under täcket i. Jag tänkte också på Filifjonkan, som väntade på den stora katastrofen. Den som hon var alldeles säker på att skulle drabba henne. Katastrofen kom förstås och allting i Filifjonkans hus blåste iväg i stormen. Vilken lättnad det var för henne.

Att jag råkade tänka på Filifjonkan beror på att jag tillsammans med bisin min såg på filmen Tove igår kväll. Alltså en film om Tove Jansson eller nåja, egentligen om en period i hennes liv. Bisin min tyckte att det var på tok för mycket sex. Han skulle ha velat se mer av det konstnärliga. Jag är benägen att hålla med honom, men det här var ju nu inte en film om Toves konstnärsskap.
Det roligaste i filmen var att jag upptäckte en liljendalbo, som uppträdde som skäggig journalist!

Idag har jag tagit det lugnt och bara njutit av att få vara ensam hemma med våra katter. Riktigt tyst i hela huset, bortsett från vindens tjutande och katternas tassande. Ingen TV, som står på skriker ut sitt hemskhetsbudskap om mord, krig, svält galna politiker och jag vet inte allt vad. Det borde vara obligatoriskt med positiva nyheter för varje negativ nyhet.

Dottern och äldsta sonen tycker att jag ska laga mat åt bisin min så han slipper och kan hålla på ostört med sitt. Hej, hallååå, jag vill också hålla på med mitt och sätta mej vid dukat bord.
Idag fick jag dock för mej att jag skulle koka risgrynsgröt. Att koka mjölk är alltid riskabelt och inget som jag är särskilt förtjust i att göra.
Jag satte mej på en stol bredvid spisen och stirrade på kastrullen. Så fick jag Tokmannis reklamblad i min hand, tog bort blicken från kastrullen för att se på förmånligt garn och...  katastrofen var ett faktum! Kastrullocket höjde sig galant och mjölk rann ut på spisen. Jag hoppade upp från stolen, sade några fula ord, torkade bort det mesta jag kunde utan att bränna mej, hällde mera mjölk i kastrullen och var alldeles gråtfärdig. Jag kan inte ens koka gröt!!!! Deprimerande, verkligen deprimerande. Det positiva var ändå att gröten blev trots allt bra, den var till och med god fastän jag hade glömt att salta. Och mjölken brann inte i bottnen! 

Men köksarbete är nog inget för mej. Jag klarar inte av det. Och nu blev jag så ifrån mej att jag verkligen inte vad jag ska laga för mat i morgon och övermorgon. Räcker det om jag serverar knackkorvar på nyårsnatten? Lite chips, grönsaker och dipp på kvällen? Suck!

Nu är jag lite nyfiken, tänker ni ge nyårslöften? Jag hade faktiskt tänkt göra det, för jag läste någonstans att 10 minuter utomhus varje dag i dagsljus gör underverk. Lätt, som en plätt eller hur? Dessvärre lät yngsta sonen höra ett irriterat fnysande när jag delgav honom min fantastiska plan.
– Du ska vara ute minst en halvtimme per dag för att få önskad effekt, sa han. Suck! Men kanske ändå möjligt?
Men nu kom den obarmhärtiga sanningen och blandade sig i. Nu ska det vara minst en timmes promenad per dag! Hur ska jag nånsin hinna sticka då? I synnerhet om jag dessutom måste vara i köket! Brrr...

I år kan jag för övrigt skryta med att vi har inget julpynt framme alls! Det för att jag inte orkar med bisin mins protester och gnällande om hur det bara ska sättas undan snart igen och att vi måste spara på el och...

Jag hängde alltså upp mitt "julnystan" i lampan. Där samsas det så fint med skyddsängeln. Det härliga nystanet fick jag av Lillans mamma. Tack för det!

Nu ska jag grubbla vidare på det där med maten, fastän det inte alls är min grej. Hojta till om ni kommer på nån bra och enkel rätt, som alla klarar av. Den får inte innehålla lök, ost eller tomat. Nåja, ni ser, det blir inte många alternativ kvar. Kanske öppna en ärtsoppsburk?
Ja, och så måste jag nog skrubba spisen. Suck!

Önskar er alla en fin tisdag!

Rart besök

I morse vaknade jag halvåtta av ett konstigt ljud. Det tog en stund för mej att identifiera ljudet.
Det var regnet, som piskade mot fönsterrutan, ett ljud som jag inte har hört på ett tag.

Sent igår kväll fick jag ge upp mina planer på ett nytt stickprojekt, för jag hittade förstås inte lämpligt garn! Är inte det konstigt? Men garnen var endera för luddiga, för tunna, för tjocka, för hårda... Inget garn som skulle ha passat, förrän jag kom till en projektväska med ljuvligt garn, både vad gäller färg och konsistens. Tur att jag grävde lite djupare i väskan och insåg rätt fort att det där garnet var reserverat för ett tröjprojekt! Skulle ha blivit lite knepigt att sticka tröjan om jag hade tagit bort några nystan från den där kassen.
Ikväll får jag nog sticka vidare på mina vanliga halvfärdiga alster istället och lägga tillbaka de framdragna rundstickorna, så jag hittar dem sen när jag behöver dem.

Idag har vi haft rart besök av H och K. Härligt att ha dem här. 💕

Det är nästan ingen snö alls kvar här hos oss. Det går inte att ta sig fram med vare sig sparkstötting  eller släde. Nej, man måste nog ha hjul under för att komma någonvart om man inte använder apostlahästarna.

Kolla, nu har vi långa grahamsskorpor igen. Tjohoo! Tack för de fina julklapparna.

Nu ska jag sticka vidare och njuta av söndagskvällen.

Önskar er alla en riktigt bra start på nyårsveckan!      

I tråkigaste affären

I morse då jag vaknade strax efter klockan sex borde jag helt enkelt ha stigit upp. Jag hade nämligen stora planer på allt möjligt, som jag skulle göra. Men, men jag kröp tillbaka ner under täcket sov riktigt, riktigt gott ända till klockan tio. Då hade ju nästan halva dagen redan försvunnit!

Bisin min sa nånting om färd till västra grannstaden och försvann i samma veva. Äldsta sonen meddelade att han skulle åka söderut tillsammans med sin kusin och hälsa på fastern. I min enfald tänkte jag att "Åååh, så skönt. Jag blir alldeles ensam hemma och då kan jag göra både det ena och det andra." Jag hann knappt avsluta min sena frukost och börja fylla diskmaskinen förrän bisin min till min stora förvåning återvände.
– Nå, är du färdig nu, frågade han.
– Öh, vad då men...

Innan jag visste ordet av, så stod jag här i tråkigaste affären. Hups!
Idag var det dock lite intressant, för det stod en massa unga killar runt lådorna med förmånliga varor. De var alldeles tydligt på jakt efter årets fynd! Jag tittade lite förstrött, grävde lite, lyfte upp en och annan obegriplig mojäng och lade snällt den tillbaka. Plötsligt stod jag bredvid en riktig snygging, som stod och kände och klämde på en omgång med kalsonger och underskjorta. Jag gjorde likadant, fastän jag inte skulle ha någon sådan. Det där tyckte bisin min att var att gå för långt, att stå och klämma på kalsonger! Men det var ju inte snyggingens kalsonger. Det var ju fortfarande affärens. Jag fick dock traska iväg därifrån utan att veta hur det hela slutade. Vem vet om bisin min skulle ha fått ett anfall där i affären. Jag kommer nog själv en vacker dag att få ett anfall, tror bestämt att jag i förebyggande syfte ska ta med en sockstickning för säkerhets skull. Kanske jag borde ta med en stol också?

Från Motonet till bisin mins favoritaffär nummer två, Puuilo. Dit fick jag inte följa med in, för där finns garn! Jag stannade snällt i bilen, men ångrar mej lite nu, för tänk om det fanns en massa trevliga julsaker jätteförmånligt?

Bisin min fick inte tag på det där som inte fanns i Motonet heller, så iväg tillbaka österut. Jag handlade i bybutiken det lilla vi behövde. Storhandlandet får vänta till lite senare. För tillfället är jag helt utan idéer för nästa veckas middagar. Suck!

Nu är det ju den tiden på året att man ska börja tolka tydor och försöka sia om framtiden. Så eftersom det stod på Hemmets Veckotidning att där ingår årshoroskopet för nästa år, så var jag tvungen att köpa den. Året Runt följde med av bara farten. Men, men, det är samma årshoroskop i båda tidningarna!!!! Vad är nu det för ett sätt?

Lite slätstruket årshoroskop, jo, jag lär ska ha energi och bli uppmärksammad, men jag ska akta så jag inte förtar mej, satsa på hälsa och träning. Beträffande ekonomin är förutsägelserna lite liknande, jo, jag kommer att klara mej, men mot hösten ska jag akta mej för skumma typer, som försöker övertala mej att göra riskabla satsningar. Hmmmm... jag undrar allt jag...

Två går inte utan tre, så jag köpte också senaste numret av Allers. Jag tror inte att där finns något årshoroskop, men jag har inte riktigt haft tid att se efter, för jag kastade mej direkt över Allers A-korsord.

När vi kom hem stod äldsta sonen och skalade potatis. Han serverade mos och fiskpinnar till middag. Det var verkligen gott efter all julmat.

Nu ska jag gräva lite i mina garngömmor och se om jag hittar det garn jag skulle vilja ha och behöver till en stickad rektangel.

Hoppas att ni alla får en skön söndag.

Tillbaka till vardagen

Oj, så fort julen rusade iväg. Idag är vi tillbaka till vardagen. Jag hoppas att ni alla har haft en fin och skön jul.
Julen var härlig på alla sätt och vis, trots förkylning i grannbyn. Och så många fina klappar vi fick!

På julaftonsdagen var vi iväg till dotterns där det var pyntat och juligt. Bordet vackert dukat och flickorna så förväntansfulla att de knappt hade tid att äta fina skinkpajen, lingonpannacottan eller den goda chokladrulltårtan.

Julgubben hade kört i diket med sin släde och ena renen var tvungen att uppsöka djursjukhuset, så julgubben lämnade paketen i källaren. Och oj, oj, oj, så många klappar det ändå blev, trots att vi inget skulle ha! Men, det är ju så härligt att ge...

Själv fick jag många fina klappar, bland annat de här:

En helt ljuvlig förpackning med handkrämer. Så fin att jag knappt vågar öppna den! Precis vad jag behöver.
– Det där är kräm, sa Lillan, då hon fick syn på farmors Nalle Puh förpackning på juldagen. Hon var då hit tillsammans med sin mamma och lekte en stund, så att karlfolket där hemma fick vila.

Av yngsta sonen fick jag den här härliga påsen/väskan att ha sticktillbehör i.

Och så fick jag den här! Den har han gjort själv, alltså skrivit ut med 3D printer. Kan ni gissa vad det är för en mojäng? Faktiskt en sån, som stod på min önskelista.

Av dotterns rara svärmor fick jag en stickbox!

Med alldeles ljuvliga färger och mjukt och skönt Hyggegarn från Novita.

Till och med bisin min blev riktigt intresserad då han såg att Kaisa Mäkäräinen var där på bild. Det här är reklam för DNA. Man skulle snurra på ett lyckohjul och kunde då vinna olika saker. Dotterns svärmor råkade vinna den här stickboxen, som jag fick. Tacksam!

Julmat åt vi i dagarna två och undrens tid är inte ännu förbi! Bisin min åt nämligen kålrotslåda! Ja, ni läste alldeles rätt, kålrotslåda. Den var god och mild i smaken, så jag misstänker att det var blandat i ganska mycket potatis. För mej var potatislådan en besvikelse. Jag längtade efter min svärmors, salig i åminnelse, goda mältade potatislåda. Men den jag hade köpt, var inte alls så där mjuk och god, utan snarare hård. På julaftonseftermiddagen var yngsta sonen här och åt, men redan på juldagen hade han tröttnat och avstod både från maten och vårt sällskap. Igår hade vi också tröttnat på julmaten, så var och en värmde de rester, som fanns i kylskåpet.

Igår hade vi Lillan med familj på julbastu. Hon är en riktig baddare på bastu. Jag fick ta hand om Lilleman medan och det var förstås riktigt, riktigt roligt. Han är tyvärr förkyld han med, så sovandet blir inte riktigt till någonting. Idag har jag varit i grannbyn och umgåtts med honom. Två gånger har han svängt om sig från rygg till mage när han låg på golvet på sin aktivitetsmatta. Och det gjorde han då inte någon av oss såg på! Snart kommer han nog att sätta efter storasyster med väldig fart.

Själv känner jag fortfarande av sviter efter förkylningen, så det var extra skönt att sitta på bastulaven igår. Lyxig njutning.

Önskar er alla en fin lördag!

Ingen kavel!

Snart är det mitt i natten och jag borde för länge sedan legat i min säng. Nu sent omsider fick jag fina skinkpajen i ugnen, så den måste jag vakta på. Det blev lite knepigt med pajdegen, för jag hittade inte min kavel. Snyft!

Jag höll nästan, men bara nästan på att få ett hysteriskt anfall. Paj hade jag ju lovat laga, så det var bara att dra på de där blåa handskarna, ni vet de där engångshandskarna, och sen försöka klämma ut pajdegen på plåten. När jag letade efter annat i stora råddiga lådan, hittade jag barnkaveln, så remsorna, som ska vara utanpå pajen fick jag i varje fall fixade. Få se nu sen om det blev bra. Håll tummarna.

Idag på förmiddagen var jag ett blött varv till stan. Bisin min var chaufför och han var så gnällig att jag tänkte att jag beställer nog taxi nästa gång. Men, men, det där med taxi fungerar inte så värst bra här på landet...

Bisin min gnällde att vi inte ska ha det ena och inte det andra och det behövs ingen julmat och varför ska jag nu till mataffären igen och... Nå, nu har jag i varje fall smör i kylskåpet, däremot har vi inte alls prickig korv, alltså medwurst. Men det behövs säkert inte. Ändå blir jag lite nostalgisk och saknar den där medwursten från Kasténs. Den hörde till julbordet hemma hos oss. Massor av ostar har jag inte heller i år, tyvärr. Men vem skulle nu heller orka med ostbricka efter julmaten?

Idag har jag fått rada om julklapparna, för Lillan och Lilleman med familj är förkylda och kan därför inte delta i festligheterna i västra grannstaden i morgon. Snyft!
Får väl hitta på någonting till nyåret i stället.

Så där ja, nu är pajen färdiggräddad och det är dags för mej att ännu ta hand om disken, innan jag kan stupa i säng. 

Nu önskar jag er alla en riktigt GOD OCH FRIDFULL JUL!

Här i bloggen blir det julfrid. Jag återkommer efter helgen!

Yrat runt

Idag har jag yrat runt i mataffären. Verkligen synd att jag inte har haft tillräckligt med krafter att ta mej till stan tidigare, för nu blev det lite väl mycket på en gång. Affärerna är ju nog öppna ännu i morgon, men då har jag inte riktigt tid att fnatta runt, för nån gång måste ju matbordet städas och jultårtorna bakas.

Jag halkade alltså iväg till stan mitt på dagen i regnvädret, tillsammans med äldsta och yngsta sonen. Det var massor av människor överallt, så vi började med att skippa stora varuhuset. Sen slog vi oss ner i en pizzeria och intog lunch. Halva min pizza finns nu i kylskåpet i en låda, så välkommen om det skulle smaka!

Jag skulle gärna ha besökt några småaffärer, som höll öppet idag, men vädret och isgatorna lade effektivt stopp för mina besök. Ja, och så då yngsta sonen, som tyckte att jag inte skulle shoppa mera nu. Iväg till matbutiken och yra runt där bland bekanta och obekanta.
Rödkål, var fanns rödkålen? Tog nån redan potatisen? Hur mycket bröd behövs? Räcker tre liter mjölk? Pålägg behöver vi väl inte? "Hej, hej, God Jul", vänta nu var var jag nu igen? Så där höll jag på, trots att jag hade en bra butikslista i ena handen och försökte styra kundvagnen med den andra. Jag ville ju inte köra på någon i trängseln.
Yngsta sonen blev otåligare och otåligare. Han hade inte riktigt tid med storhandlandet.

När jag stod vid kassan och yngsta sonen lastade varorna på bandet, medan den äldsta stod i andra änden och packade varorna i kassar, så insåg jag att jag hade glömt äggen! Jag haltade iväg så snabbt jag bara kunde och fick tag på en äggask. Genomsvettig och generad banade jag mej väg tillbaka till kassan där alla väntade på mej och äggen. Jag betalade snabbt som en vessla och rusade iväg från affären, men först köpte jag Lions Clubs jultidning, för att understöda lokalt.

När jag äntligen lyckats krångla mej in tillbaka i bilen med mitt onda knä, blev jag gråtfärdig:
– Tårtdegen, jag glömde tårtdegen, nästan snyftade jag.
Yngsta sonen frågade flera gånger hurudan deg jag var ute efter och äldsta sonen, som var chaufför, undrade om vi skulle fara iväg till den andra mataffären. Till sist bestämdes det att vi åker till lilla butiken. Yngsta sonen var inte riktigt nöjd över det beslutet:
– Jag skulle ju ha kunnat gå in i mataffären på nytt om ni bara hade sagt hurudan tårtdeg det ska vara.

Nå, det blev nu som det blev och tårtdeg har jag nu både i frysen och kylskåpet. Jag var nämligen så pass medtagen då jag kom hem att jag inte orkade göra någonting annat än packa fyra "vuxen" julklappspåsar och sedan se på en svensk julfilm på TV tillsammans med bisin min.

 

De här tre tidningarna hann jag i varje fall nappa åt mej från mataffären. Nu är alltså hjärngymnastiken räddad. Under helgen kan jag nu välja om jag vill lösa korsord, läsa böcker, sticka eller virka. Lyxigt, verkligen lyxigt.

Men, men, nu ikväll upptäckte jag att jag har glömt att köpa smör! Alltså riktigt smör, som behövs till bland annat kakor, smörja formar osv. Suck!
Och ändå hade jag en lista! Men jag var kanske för yr i bollen ännu, efterdyningar av förkylningen? Men det är ju en dag i morgon också!

Önskar er en bra start på julveckan. Bäst att ta det lugnt och inte yra på så som jag gjorde idag!

Lite garnterapi

I natt levde jag farligt! Jag gjorde det som absolut är förbjudet, jag laddade min telefon på nattduksbordet bredvid sängen! Nöden har ingen lag, telefonbatteriet höll på att dö ut, så jag var tvungen att ladda det. Hjälps inte.

I morse, nåja morse och morse, klockan var ju strax före halvtio, vaknade jag av ett jättebrak. Mitt hjärta bultade hårt och jag låg och lyssnade intensivt. Jag var övertygad om att nu, nu hade de kommit, julklappstjuvarna! Varför de skulle föra oljud när de tvärtom borde smyga tyst och försiktigt, det talade min omtöcknade hjärna inte om för mej.                                                                                                                                               Från köket hördes plötsligt mortelstötar och bisin min, som visslade högt och ljudligt. Det var också han, som hade skrämt mej, genom att smälla i ytterdörren. Jag var inte precis på mitt bästa humör då jag kravlade mej ur sängen. Varför, ack varför kunde jag inte få sova när det var så skönt och vila är precis det jag behöver allra mest just nu?
– Vad du är aggressiv, konstaterade bisin min när jag kom med min rättmätiga fråga. Jag fick förstås inget svar. Enligt bisin min var jag bara en aggressiv surpuppa. Till all tur försvann han till grannbyn med väldig fart. Vem vet hur det skulle ha slutat annars.

Jag misstänker skarpt att han var gramse på mej, för gårdagen. Han hade nämligen redan gått och lagt sig.  Allting var tyst och stilla när jag plötsligt med ett ryck rusar iväg till köket, öppnar kylskåpsdörren, tar fram älgfärsen, skramlar i grytskåpet, för att få tag på stekpannan, på med spisfläkten, ytterligare skrammel med besticklådan för att få tag på stekspaden. Och sedan ett fräsande ackompanjerat till spisfläktens brummande. Jag hade helt enkelt glömt bort att jag skulle steka köttet, som jag tagit ur frysen ett dygn tidigare. Jag ville ju inte att det skulle fara illa, så självklart tog jag hand om det. Till mitt försvar ska dessutom sägas att jag var klar redan vid 23-tiden. Det var alltså inte precis mitt i natten, eller hur?

Idag hade jag storartade planer på minst femtioelva olika saker jag minsann skulle uträtta. Och vad gör jag då när allting verkar gröta ihop sig?

Joo, jag sorterar förstås garn! Här är nu mina Merinogarn samlade i i samma plastlåda. Som ni ser finns det utrymme för några nystan till, men jag kanske ska städa annat än garnlådor nu? Vad tror ni? Julgubben kommer hit och granskar om jag har kaos i garnlagret? Njaa, nääe, han kommer nog inte hit alls och bäst så, för inte vill jag smitta ner honom!

Äldsta sonen skalade potatis idag till vår älgfärssoppa. Han tömde också kylskåpet på alla tomma burkar med en tesked innehåll kvar på botten. Jag fattar inte riktigt hur det blir så. Borde man inte bara tömma förpackningen/burken, istället för att lämna den där lilla slurken kvar?
Men nu vet ni, nu finns det plötsligt utrymme i kylskåpet, ja det är nästan tomt. Och det är ju bra med tanke på allt som ska lassas in där nu inför julhelgen. Bisin min muttrar och stönar.
– Vi behöver int köpa så myky. Affärerna är ju öppna varje dag, gormar han.
Joo, det är förstås alldeles sant, men ingen av oss vill åka in till stan och handla när det är helg. Låt vara att stora mataffären har öppet till klockan 00:00 både på juldagen och julannandag, men...

Idag hade bisin min för övrigt tur, för då han kom hem frusen och trött från grannbyn kunde han njuta frukterna av mitt nattliga stekande! Han var glad och tacksam över den värmande soppan, som stod på spisen. Så någonting bra har jag åtminstone gjort idag!

Önskar er alla en skön söndag.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     

Halt och farligt

Hör ni, bastubadet igår kväll öppnade upp luftrören, så det hjälpte faktiskt lite. Skönt. Strunt nu i att jag fick en så rejäl hostattack vid femtiden i morse, att jag till slut inte visste hur jag skulle få luft in i lungorna. Men nu har då snoret slutat rinna i ett och hostan har lättat.

Karlarna här i huset är minsann rara. Äldsta sonen, som försåg mej med apelsinklyftor igår kväll och bisin min, som eldade bastun. Hur skulle jag klara mej utan dem?
För övrigt så har de haft två helt olika diagnoser på min influensa:
– Du borde ta ett covid-test, sa äldsta sonen.
– Men varför det?
– Nå, ifall du har corona.
– Men vad hjälper ett test mot det?
– Nå, så att du åtminstone vet.
– Men det spelar ju ingen roll nuförtiden. Det är är ju flunssa ändå, suckade jag.

Bisin min är å sin sida sida säker på att jag har mykoplasma. Ännu mera suckar från min sida. Jag vet inte hur mykoplasma beter sig och nej, jag tänker inte googla symptomen heller.

– Nå, har du plan B klar, frågade äldsta sonen igår kväll.
– Öh, nä, vad då?
– Nå, för julen förstås, vad gör du om du är sjuk?
– Ligger i sängen och gråter.
Vid det här laget såg äldsta sonen så förskräckt ut att jag skyndade mej att säga:
– Nä, nä, jag sitter hemma och stickar och smaskar på allt julgodis.

Det är ju så att det är många dagar kvar till julafton ännu och vad som helst hinner hända, i synnerhet när det är fråga om småbarn. Plötsligt kanske hela julafton är inhiberad just på grund av sjukdom, som de små liven fått ihop med sig. Och det får man ta sen. Ingen idé att ta ut det i förskott. Det blir som det blir.

– Kan du föra ut rosket, frågade bisin min idag på förmiddagen.
– Okej, sa jag till hans stora förvåning och började klä på rock och vinterstövlar. Jag försöker vara lite snäll så här några dar inför julen.
– Nä, nä, vänta nu lite, sa bisin min förskräckt och fortsatte: Du kan int gå ut.
– Varför int?
– Ha du sett hur det ser ut?
– Nä, svarade jag och öppnade ytterdörren.

Och nej, på vår gårdsplan går jag inte när det ser ut så här! Ingen idé att ta onödiga risker. Brrr!

Nu ska jag ta och skriva min lååååånga butikslista: Frukt, rödkål, smör, ägg, mjölk, gräddfil, grädde, tårtdeg...

Önskar er alla en fin lördag!

Sugit och sugit

Kära vänner, nu håller mina metoder för att bli frisk, snart på att nå katastrofens brant. Jag har sugit på code tabs, hosttabletter, jag har sugit på Mielikki hosttabletter och jag har sugit på posivil nån sorts flunssatabletter. Alla tre inhandlade på Apotek. Jag har svalt skedvis med halsmix och jag har pimplat Jack Daniels, från äldsta sonens flaska.

Alldeles nyss hämtade äldsta sonen egenhändigt skalade apelsinklyftor åt mej och ett glas av den där starka vätskan. Brr!
Och bisin min eldar i bastun, så i morgon är jag väl frisk som en nötkärna eller vad tror ni?

Det enda jag inte har prövat är varm mjölk med vitlök i. Nä, det vänder sig redan i min mage vid blotta tanken på en sådan blandning.
Igår kväll blev det inget vare sig virkat eller stickat. Jag var alldeles för trött, så jag satt i gungstolen och halvsov, orkade knappt släpa mej till sängen.

Min näsa är röd som ett stopplyse och sårig. Så det att lambi toapapper skulle vara särskilt mjukt och skönt, kan ni glömma. Jag undrar om jag borde göra en reklamation, för det där pappret är inte alls så mjukt, som dom påstår i reklamen.

Nå, det gäller att se framåt med tillförsikt. I morgon är jag nog frisk, eller hur? Inte har jag tid att slöa och gå för halv maskin dag efter dag.

Äldsta sonen var idag iväg till stora varuhuset i stan, för bisin min skulle ha olja. Och inte vilken olja som helst, utan motorolja, för nu ska det bytas i alla bilar igen. Antagligen i alla andra, utom den jag skulle få sen nån gång.

Äldsta sonen har köpt en vit julstjärna åt mej.

Och julhyacinter. Hoppas att de slår ut till julen och sprider sin ljuvliga doft.

Önskar er alla en skön fredag!

Snorig, men glad ändå

Före klockan 23 igår kväll var jag klar.

Här är de nu, årets julklappar. Jag har försökt mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra. Det är så härligt att få ge och att kunna ge. En sån glädje. Nu får vi hoppas att barnbarnen inte blir alltför besvikna och deras föräldrar upprörda. Det är skönt att ha varit ute i så här god tid. Paketerandet fungerar ju nu när man inte behöver smyga med det för barnens skull. Annat var det förr när de var små och hemma och man fick hålla på med inslagningen av julklappar mitt i natten. Och då var jag tyvärr nästan alltid ute i sista minuten och nån hjälp av  barnens far hade jag sällan. Han är ingen julmänniska, tyvärr. Vissa år har han dock varit riktigt engagerad och vi har haft hur roligt som helst när vi har paketerat och rimmat. Men i år suckar han bara och säger:
– Sku det nu vara 29:e redan.

Nå, jag tar det lugnt, julen kommer ändå utan hans medverkan. Så jag trallade glatt på igår kväll, Raska fötter...

Det blev en riktigt stor låda med klappar, trots allt. Undrar om vi kan frakta den till västra grannstaden?

Om inte, så får jag väl dela upp klapparna och lägga en del i den här mindre lådan. Hit hade jag tänkt sätta de vuxnas klappar, men de påsarna är inte riktigt färdiga än. De ska plockas ihop, men det borde gå i ett huj.

Igår medan jag paketerade satt bisin min och glodde på TV.
– Din hjärna ruttnar, sa han plötsligt.
– Öh, undrade jag som ju hade använt hjärnan, så den nästan kokade. Ja, och ändå blev rimmen inte särdeles bra. Det skulle nog ha varit lättare med lite hjälp.
– Ja, när du använder din telefon och ser på de där videosnuttarna. Det är inte bra för din hjärna.
– Men jag ser ju bara på Mr Bean och Sunes Jul då jag behöver få skratta mellan varven.
– Ja, och det är därför din hjärna ruttnar.
– Jo, nej om jag ser ett kort avsnitt då och då, så hinner den inte ruttna. Värre är det nog med dig, som sitter fastklistrad framför TV-skärmen och zappar mellan olika program, så du inte ens hinner se vad dom handlar om.
Jag fick en fnysning till svar och insåg att det var nog bäst att inte föra diskussionen om min ruttnande hjärna till en högre nivå. Vem vet hur det skulle ha slutat.

– Har du Pegasus i din telefon, frågar bisin min plötsligt oroligt.
– Inte vad jag vet, inget i min telefon tyder på någonting sånt hittills.
– Vet du vad det är, frågar han förvånat.
– Jo, ett spionprogram. Vad sir du riktigt på nu?
– En dokumentär om hur smarttelefoner läcker information.
– Använder du Apple Music?
– Nej, förstås inte. Jag spelar inte musik med min telefon.
– Använder du Tiktok?
– Nej, aldrig i livet. Den appen läcker som ett såll.
– Det är ju hemskt med det här spionaget. Hur får det vara så här?
– Minns du Snowden? Han avslöjade ju amerikanska underrättelsetjänsten 2013 och ingenting har blivit bättre sen dess.
Bisin min fortsätter himla sig och muttrar om hur bra det är att ha en vanlig hederlig knapptelefon. Jag vågar inte säga ett knyst om att israelerna nog lyckas spionera på en sådan telefon också.

Idag mitt på dagen knackade det på vår dörr.
– Stig in, ropade jag glatt, men inget hände, så jag gick och öppnade ytterdörren. Utanför stod en mager ung kille och ville sälja energilösningar. Lite oklart om det var solpaneler eller någonting annat. Han sade att han hade sin kompis i bilen och undrade om de får komma in. Jag fann mej snabbt och sade att jag är hyresgäst här i huset och kan inte bestämma nånting. Jag såg inte hur bilen såg ut, tyvärr. Den kanske hade nån logo? Killen hade i varje fall någon sorts ID-kort. Tänk om de var ute och rekognoserade? Det lär ju vara inbrottsvåg på gång där skurkarna far iväg med julklapparna. Huuu! Från vårt hus lönar det sig inte att stjäla, för vi har endast barngrejer. Inga dyra TV:n eller speleverk.
Jag var glad att bisin min var hemma, men besviken över att det var försäljningskillar och inte yngsta sonen. Å andra sidan vill jag ju inte smitta ner honom nu så här inför jul. Bäst alltså att han håller sig på avstånd från mej.

Det skulle ha varit kul att kunna åka in till stickcaféet i stan idag. Men det gick ju inte på grund av min förkylning och på grund av att jag fortfarande är utan bil på vardagarna. Visserligen fyndade bisin min tillsammans med Mr J en begnagad Adam plåtlåda för 300 €, som skulle bli min. Den är besiktigad och allt. Det har jag minsann fått höra om. Det är bara att köra på direkten. Men så var det bara en rem som skulle bytas. Helt plötsligt kom en annan bilreparation i vägen och så skulle "min nya" ha lite mera än rembytet. Jag tror inte ens att de bildelarna är beställda ännu! Nå, nu blir det helger och lugnt, så jag klarar mej väl utan bil ännu ett tag.

Glad är jag också över att julmaten är beställd, till och med skinkan! Den kommer i år färdigt stekt och uppskivad. Och jo, vi ska ha skinka, struntar i rekommendationerna. Får nu bara hoppas att bisin min godkänner skinkan. Skönt att inte behöva stressa med maten. Det skulle vara gott med fisk, men i år tar vi det så enkelt som möjligt. Och det vi inte äter nu, kan vi alltid spara till nyåret. Fast då vill jag helst ha texmex, för det är nu ett av mina bravurnummer i köket. På något sätt borde jag hitta nån sorts glädje i att laga mat. Jag vet bara inte hur? Har ni några förslag?

Nu ska jag gräva i lite garnlådor och se om jag skulle råka hitta julrött bomullsgarn och kanske virka nånting litet.
Hoppas innerligt att förkylningen ger med sig i morgon, senast i övermorgon, för det finns ju annat här i världen än att snyta näsan varannan minut. Tror jag ska trösta mej med lite varm kakao (choklad). Det kan aldrig vara fel.
Ja, och så måste jag väl nog gömma undan julklapparna, så inte skurkarna hittar paketen.

Önskar er alla en skön onsdagskväll.

Två virkade bokmärken

Här sitter jag och nyser och fryser. Bisin min försvann till grannbyn, så jag är ensam med katterna. Jag ska inte vara länge här på datorn, för julklappspaketeringen pågår fortfarande. Egentligen ska jag enbart skriva ut lite flera julklappsrim, så borde jag få nästan allt klappat och klart. Puuuh! Och säga vad man vill, då tycker jag att jag har varit ganska duktig. Det är till all tur betydligt mindre julklappar i år. Alla smågrejer fanns ju i adventskalendrarna. Hoppas att flickorna inte blir alltför besvikna. Lilleman har knappast någon skillnad.

För en vecka sedan blev de här två filurerna färdiga:

Modell: Forest Friends Bookmark

Start: 02.12.2024

Färdig: 10.12.2024

Garn: Nalle från Novita, Fabel från Drops och restgarn

Åtgång: 6 g 

Virknål: Nr 3

 

Bisin min skakar medlidsamt på huvudet och är lite småsur. Han tycker att jag inte ska hålla på med sånt här småpetande när jag nog har annat att göra. Och då menar han förstås städa. Själv är jag nöjd över att bli av med restgarner. Tyvärr måste jag ge honom rätt i att det där småpetandet inte är för mej. Det tar alldeles för lång tid. Och hur jag än vände och vred på min virknål, så blev  björnens vänstra öra, mera som ett apöra än björn- dito. Benen lyckades jag inte heller virka så som i beskrivningen. Jag fattade aldrig det där med två trådar. Ena garnändan inifrån och den andra utifrån, jo så där långt hängde jag ännu med. Men sen när de där garnen skulle ligga på pekfingret på ett visst sätt och jag skulle dra en ögla underifrån och en ovanifrån, och ja, jag skippade det hela och virkade helt vanliga luftmaskor. Därför ser renens fötter och björnens svans lite konstiga ut.

Nu ska jag se om jag lyckas få mitt krånglande Excel att räkna summor. Håll tummarna, tack!

Önskar er alla en riktigt skön onsdag.           

Egenmäktigt förfarande

I morse vaknade jag vid halvfyratiden och hade jättesvårt att somna om. Mitt bättre jag och mitt sämre jag käbblade störande. Vad det hela handlade om var om jag skulle be att få följa med yngsta sonen till västra grannstaden.
– Men han frågade ju inte igår om du ville följa med, sa mitt bättre jag.
– Han kanske väntade att du skulle fråga, försökte mitt sämre jag övertyga.
– Jag vill inte ut i snöyra och halka, sa mitt bättre jag bestämt.
– Men tänk nu, du kunde ju besöka teetee shop.
– Jag ska inte ha mera garn, sa mitt bättre jag bestämt igen.
– Och så kunde du köpa kompletterande julklappar, för nu är det inte säkert att du har tillräckligt.
– Det ska inte vara mera julklappar nu, stönade mitt bättre jag och fortsatte: Vi har inte rum för dem.
– Äsch, du kan lägga ut några garnlådor på terrassen.
– Nä, jag tror inte att garnet ska vara ute i det här ombytliga vädret.
– Tänk, så skulle du kunna besöka Brunbergs.
– Nä, jag ska inte ha mera godis nu, för karlarna tömmer karamellskålen innan jag ens hinner blinka.

Så där pågick kampen, så jag fick nästan huvudvärk. Mitt bättre jag vann till all tur, så jag läste slut boken Egenmäktigt förfarande - en bok om kärlek av Lena Andersson. Den vann Augustpriset 2013 och rekommenderades i Babels bokklubb på Facebook, som kärleksbok. Jag hittade den för 50 cent på loppiset i stan, så jag tänkte ge den en chans.

Handling:
Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet. Det är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.
_________________

Haaa, säger jag och undrar lite smått hur läsare tycker att det här är en bok om kärlek? Ju längre jag läste desto mer irriterad blev jag på Ester. Jag tycker att hon betedde sig som ett våp, ett efterhängset sådant. Hon tolkade alla signaler, som positiva och ändå fick hon enbart smulor av den närhet hon så hett åtrådde. Man måste vara både skärpt och beläst för att klara av de högtflygande, men intressanta diskussionerna. Jag har då ingen koll på till exempel utilitarismen och då kan det vara lite svårt att hänga med i de där knivskarpa analyserna. Jag gillar för övrigt språket i boken, för det är så exakt. Men jag önskar intensivt att Ester med all sin intelligens skulle ha varit en stark kvinna och skulle ha genomskådat Hugos falskhet och feghet, inte en kvinna som "blir extatisk bara av att läsa hans namn".

Till all tur hade jag inte mycket kvar av boken att läsa, så jag kunde snabbt släcka lampan och invänta John Blund. Sen sov jag till halvnio innan jag släpade mej från sängen med sjuk hals och snuva. Tur alltså att mitt bättre jag vann bataljen på morgonnatten och att det inte blev en resa västerut för mej idag.

Jaa, och förresten så gillar jag nog en annan Lena Andersson mycket bättre!

Jag har inte gjort så mycket annat idag än hushållsarbete. Bisin min, som igen har varit ute i snösvängen hela dagen, gnällde åter på mej om att städa här i datarummet. Men tyvärr, tyvärr, sådan energi har jag inte. Jag har skrivit julklappsrim och letat reda på julklapparna, som är gömda lite här och där. Och nu blev det förstås lite bekymmersamt, för jag har flera julklappar till Lillan än vad jag hittills har till M och A. Åh, kära nån, tänk om det inte går jämnt ut? Mitt rättvisepatos är starkare än någonsin. Knappast skulle flickorna märka nånting, för farföräldrarna ger ju också julklappar. Dessutom måste jag komma ihåg att det inte ska vara julklappar i år heller! 😊

Lite naturvänlig har jag i varje fall varit då jag har återanvänt packningspapper! Ja, och det här är största paketet hittills, så det är någon som har varit extra snäll i år.

Igår försökte jag övertyga bisin min om att det är julafton på onsdag nästa vecka. Vi är båda lika borta vad kalendern gäller, för inte mindes han heller att julaftonen redan är på tisdag. Bäst att försöka få alla klappar klara i morgon, annars vet jag inte hur det går.

Önskar er alla en fin tisdag.

Två stora vita plastkassar

 Ja, ni tror väl inte att det var enbart Lilleman, som handlade garn i fredags?

Nå, förstås inte, för jag kom hem med två stora vita plastkassar! Men lugn, bara lugn, allt i kassarna är inte garn.

Nej, för två kilo var sådan här tovningsull. Mej veterligt tillverkar Novita inte längre Hahtuvainen, ullen som du kunde nåltova med. Den boomen är väl förbi och nuförtiden tovar man i maskin.
Ovanför den häcken, som de här påsarna fanns i, stod det att de här kan användas som fyllning. En dam dök nästan på huvudet i den där häcken, för hon skulle ha en påse med mycket vitt i och inget lila. Novitadamen förklarade att det är blandat innehåll i alla påsar.
Fem euro för två kilo tovningsull är hur som helst ett kap. Att köpa fyllningsvadd är betydligt dyrare!

Jag köpte också två påsar på ett kilo var av Sointugarnet, ett garn som jag inte använt tidigare. Jag plockade åt mej påsen till vänster, för där var både jul- och påskfärger. Lillemans mamma tyckte jag också skulle ta påsen till höger, den med mina favoritfärger! Garnet är en blandning av viskos, bomull och ylle, 50 gram = 120 meter och fyrans stickor rekommenderas. Få se vad jag hittar på, kanske dags att börja sommarsticka? 

Lapin Taika garnet har jag inte heller stickat av. De här nystanen kostade endast en euro styck. Jag borde kanske ha tagit flera nystan och delat ut på stickcaféet? Tror ni att damerna skulle ha blivit glada? Det här var den enda färgen, som fanns.

– De där ska du ta, det är så fin rosa färg, sa Lillemans mamma. Och jag började plocka åt mej nystan av Icelandic Wool utan att alls veta vad jag ska göra av de här nystanen. Helylle garn och först här hemma såg jag att det är handtvätt. Hmmm...
Har aldrig stickat av det här garnet heller. Tyvärr fanns det inte flera färger, så att jag kunde ha testat en liten oktröja.

Det här Edithgarnet var det absolut dyraste garnet jag köpte. Jag skulle inte ha gjort det om inte en dam på min vänstra sida andäktigt skulle ha suckat:
– Det innehåller silke och är underbart mjukt.
Jodå, det är det ju, mjukt och skönt i 70 % mohair och 30% silke, men till vad vågar jag ens använda ett så fint garn?

Till vänster om korgen med Edithgarnen hittade jag Tuuligarn. Har aldrig stickat av det garnet heller, så måste hitta på nån enkel "testa-garnet-stickning".
Ser ni förresten att jag riktigt förståndigt har valt grått också, istället för enbart rosa. Det är minsann framsteg.

Viola är också ett garn, som jag länge velat testa, så det fick slinka med i shoppingbagen. Det är visst det här som ersatte Pikkusisko-garnet. Jag har faktiskt ett sockbörjan av det garnet inskuffat i en projektkasse längst borta i hörnet i hobbyrummet. Borde kanske gräva fram det och få det slutfört, så länge barnbarnen ännu har små fötter! Men kanske först efter julen?

När jag betalat för mina två stora vita plastkassar fick jag den här mönstertidningen på köpet...

... och det här teet, som är ett koffeinfritt te med smak av blodapelsin, ett te för stickare...

... och så fick jag ännu den här projektväskan! Allt du behöver är garn. Hmmm, jag undrar jag. Beatles sjöng ju att allt du behöver är kärlek. Ja, och så då garn förstås!

Här har i alla fall Novita varit så fiffiga att de har satt en stickmarkör i form av en liten säkerhetsnål, som håller fast etiketten, som säger att den här väskan är gjord av "textilavfall".

När man hade betalat och gick ut, så fanns det ännu ett bord fullt av gratis mönstertidningar och de här rundstickorna. Jag vet inte om jag behöver så här grova stickor, men vem skulle nu tacka nej till gratis stickor? Sen är jag ganska säker på att jag kommer förstås att behöva åttans eller nians stickor!
Mönstertidningarna lät jag bli, för ganska många av Novitas mönster finns på nätet. Och som bisin min säger:
– Du har nog tillräckligt med handarbetstidningar.
Och det är så sant, som det är sagt.

Igår köpte jag också en låda med de här småbröden. Tänkte att de blir ett bra komplement till jultårtorna på julens kaffebord. Men, men, de är så goda att de tar snart slut. Så nu är frågan om jag borde baka själv eller bara lämna bort småbröden?

Idag har vi kockat med äldsta sonen, lagat vårt bravurnummer,  ugnskorv och potatismos. I den korven, som sonen och undertecknad äter, brukar jag göra en mix med riven gul lök, senap, ketchup eller tomatpuré och riven ost, som jag blandar ihop till en massa. Den petar jag in i skårorna i korven och det blir riktigt, riktigt gott, enligt oss alltså. Bisin min vill ha sin ugnskorv utan nånting, på sin höjd äppelklyftor i skårorna.

Nu tänker jag ta ledigt resten av kvällen och sätta mej ner och sticka. Idag hade jag tänkt samla ihop alla julklappar, som finns lite här och där i huset, paketera dem, skriva rimmen och sen placera dem i en stor låda i väntan på julafton. Men det blev inte av idag ännu, för mitt rimmande tog ganska snabbt slut. Nästyngsta sonen tyckte att jag skulle använda ChatGPT, alltså AI, men se nej. Det vill jag då rakt inte! Jag vill göra egenhändigt ihopsnickrade rim. Inget artificiellt här inte, för det är inte alls lika roligt.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!