Inte sitt vanliga glada jag

– Nå, hur är du inga i Hesa idag, frågade bisin min i morse med ett försmädligt tonfall, då jag äntligen kravlat mej ur sängen.
– Öh, undrade jag medan jag försökte få bort sömngruset ur ögonvrårna.
– KAJ är ju i H:fors.
– Ajjo, dom skulle ge en minikonsert i Forum, men hur kan du tro att jag skulle ha hunnit dit?

Ja, just det, hur skulle jag som pensionär ha hunnit nånstans alls? Pensionärsbrådskan är ett konstaterat faktum. Den är på riktigt. Tänk, jag som trodde att pensionärer tar det lite lugnare.
Till grannbyn hann jag dock idag. Där tillbringade jag hela dagen ensam med Lilleman, som inte alls var sitt vanliga glada jag. Nej, ingenting dög.

Inte ville han vara på golvet. Farmors famn dög emellanåt. Inte ville han äta och inte dricka mjölk. Lite vatten var allt jag fick i honom. För mej var det svårt att veta vad som var på tok när ingenting var riktigt bra. Och det gör illa i farmorshjärtat när Lilleman har ont nånstans utan att kunna säga var.

Då jag hade bytt blöjor och provat med både mat och dricka, hade jag inte så mycket kvar jag kunde göra. När mamman ringde vid halvtretiden och sade att hon blir försenad, berättade jag att Lilleman inte alls var nöjd. Med mamman kom vi fram till att det säkert är tänderna som bråkar och att jag kunde försöka sätta honom i vagnen och sova. Sagt och gjort. Lilleman somnade omedelbums, till all tur. Sen satte jag mej i gungstolen och väntade på att mamman och storasyster skulle komma hem.

Själv var jag hemma vid 16-tiden och missade således stickcaféet för andra veckan i följd. Så är det med pensionärsbrådskan. Men självklart går barnbarnen före stickning!

Önskar er alla en fin torsdag.