Jaa, vart månne vi styrde bilkylaren efter Imatra?
Vi hamnade i gränszonen. Här gäller det att vara ytterst försiktig, för på andra sidan gränsen styr en galning.Den här soldaten är inte till mycket hjälp, men däremot intressant.
I Parikkala skulpturpark finns hur mycket intressant som helst att se. Hit borde vi absolut åka på nytt, likaså till Imatra och verkligen kolla in staden. Men oklart om vi gör det. Den här resan räcker kanske?
Vi stannade alltså vid Kukon Kievari i Parikkala. Här serverades fisktupp, alltså kalakukko med lite olika fyllning, grillmat, glass, plättar...
Vi stod ganska länge i kö. Jag ville inte äta "bröllopsmiddagen" här, för fisktupp är ingen delikatess för mej och inte ville jag ha grillmat heller. Glass hade vi tänkt köpa redan i Imatra, men innan vi visste ordet av hade vi kört igenom staden.
Så gissa vad? Jo, fram åkte kylväskan och våra semlor (frallor). Vilken tur att jag var förutseende!
Några bisonoxar såg vi inte till.Från Parikkala körde vi mot Nyslott, genom det natursköna Punkaharju och stannade vid Lusto tågstation.
Det var Miina Äkkijyrkkäs ko skulptur, som lockade bisin min. Visst är den imponerande?Trots Forden heter det här verket av Äkkijyrkkä. De här kalvarna är alldeles, alldeles ljuvliga. Äkkijyrkkä har lyckats fånga dem i sitt naturliga element.
Det här är faktiskt en tågstation, men utan tågtidtabell. Den ska man förstås kolla på nätet eller i sin app.
Bisin min trodde jag skojade då jag sa att nu kommer tåget. Men där kom det på lördagskvällen och två passagerare steg till och med på.
Det vackra stationshuset är inte öppet för passagerare utan för konstnärer, som ställer ut här i sommar.På gården finns många olika statyer. Det här är en av dem, Sana (Ordet), ett fjäder i bläckflaska. Det passar väl bra för mej?Vi hittade också ett vackert trädgårdsmöblemang. Verkar dock inte som något skönt eller bekvämt att sitta på.
När vi satt där på en bänk och njöt av junikvällen kom en dam med en stor svart hund med bestämda steg mot oss. Jag tänkte "hjälp, nu kommer hon och säger att vi ska bort härifrån". Men hej, vad jag bedrog mej. Hon hälsade och frågade vänligt varifrån vi kom. Vi sade Lovisa och så fortsatte diskussionen om hur vackert Finland är, vad vi gjorde där så långt borta hemifrån och så kom hon in på barn. För min del alltid lika knepigt att svara på frågan hur många barn vi har. Bisin min svarade snällt, men jag är inte riktigt säker på att hon hörde, för plötsligt berättade hon att hennes yngsta son har en hjärnskada och att hon och mannen är sonens egenvårdare. Med tårar i ögonen berättade hon om krocken med tåget, där chauffören dog och sonen överlevde, men till vilket pris? Hon berättade om hur sonen, 17 år, skulle iväg på gamlas dans följande dag.
– Och där på bordet låg hans svarta kravatt färdig, sa hon.
Jag hade svårt att få den där bilden ur mitt huvud. En alldeles vanlig sen eftermiddag, tidig kväll vänds världen upp och ner och inget blir sig likt mera. Det finns ingen möjlighet att vända tiden tillbaka. I huvudet surrar om och om igen att om han inte skulle ha stigit in i den där bilen, om han bara skulle ha hållit sig hemma, inte varit ut och åkt med sin kompis...
När damen hade gått sa bisin min att hon nog hade druckit. Men jag vet inte jag. Det är kanske lättare att öppna sig för vilt främmande människor, som man knappast kommer att träffa igen.
Vi såg raggare i Lusto. Men vi var inte intressanta för dem.Har ni inte besökt Lusto skogsmuseum tidigare, så kanske det kan bli ett lämpligt utflyktsmål för er i sommar?
Vi var där för 16 år sedan, så nu gjorde det inget att det var stängt.
Slottet i Nyslott är imponerande. Bisin min har aldrig varit in där, men det har jag i min ljuva ungdom. För 16 år sedan då vi tänkte besöka slottet var det stängt. Allting stänger så tidigt, vilket gör det knepigt om man är sent ute och kör.Vi snurrade på lite hit och dit, för det var många återvändsgränder. Vi hittade ett konstverk, graffiti, på en vägg där i Nyslott. Det är också en stad man borde besöka med mera tid.
Och så gick det som det brukar när man är med bisin min, det blev middag till sist och det på ABC i Juva. Och det var nära ögat att vi skulle ha blivit utan vår lövbiff, för köket stängde klockan 21 och vi var där ungefär 10 minuter före. Bisin min skötte beställningen och betalade medan jag uppsökte damernas.Från Juva körde vi till Koikkala. För 16 år sedan tillbringade jag min 50-årsdag vid den här underbara sjön. Bryggan har förnyats sedan dess och en hel del björkar har fällts.
Det blåa ni ser där på stranden är en regnskyddad hängmatta. Där sover en man från Valkom. Men han fanns inte på plats på lördagskvällen, för han var ut på gulej.När bisin min talade med sin kompis E igår, sade han att vi skulle utan vidare ha fått övernatta där i stugan. Men vi funderade inte ens på det. Utedass i vår ålder är inte optimalt när man måste upp och kissa en gång per natt.
Jag är imponerad över att vi hittade till Koikkala utan GPS. När vi var här senast kunde vi höra lommen. Men nu var det tyst och stilla. Vi skulle bra ha kunnat ta oss ett dopp i sjön, men det var dags att köra hemåt, för timmen var redan sen.
Vi susade förbi Sankt Michel utan att ha den blekaste aning om att där pågick Jukolakaveln. Det fick vi reda på först här hemma då bisin min knäppte på tv:n.
Enligt bisin min var det min uppgift att se till att han hölls vaken, för vissa vägsträckor var oändligt trista med skog på bägge sidor om vägen medan andra igen förgylldes av sjöar och vattendrag.
Hem kom vi efter klockan ett på natten. Mörbultade och trötta. Ute på åkern nedanför oss förde tre kornknarrar ljud. Men annars var det tyst och lugnt. Och ljuvligt juninatts ljus.
Att få lägga sig i egen säng var rena rama lyxen och åtminstone jag var totalt utslocknad. Vaknade först klockan 10.30 igår morse och då blev det lite bråttom. Men det är en annan historia.
Bisin min påstod igår att det inte blir mera åkande i sommar för vår del, att vi är för gamla och har svårt att orka. Idag föreslog han att vi skulle köra iväg till östra grannstaden och köpa rollatorer åt oss!
– Då kan man alltid sitta och vila emellanåt, konstaterade han glatt.
Själv är jag helt nöjd att vi skippade Pellinge i lördags! Det skulle inte ha varit roligt att sitta fast och inte komma någon vart.
Jag är djupt imponerad över hur mycket det finns att se och uppleva här i vårt avlånga land. Lite smått undrar jag om alla de där finländarna, som åker utomlands på semester, alls vet vad här finns i hemknutarna?
Nu har det igen blivit sent och det är dags för mej att säga gonatt och krypa ner mellan lakanen.
Önskar er alla en riktigt fin tisdag!
