Igår beslöt ju bisin min att det var dags för oss två att avbryta vår frivilliga midsommarisolering. Så vi satte oss i plåtlådan och styrde norrut till grannkommunen och den bästa av byar.
... så pass strida strömmar att simbryggan var under vatten.
På bodväggen finns en plakett, som berättar att 3 juli 1952 samlades 50 personer för att diskutera återupplivandet av gamla traditioner. Följande år restes midsommarstången första gången på Lekstrand och det har den gjort varje år sen dess.
Det var en vacker och skön kväll och det harmar lite att vi inte hade tagit med oss en liten matsäck. Där finns nämligen bänkar och bord att sitta vid och en liten picknick skulle inte ha varit helt fel.
När vi körde därifrån samtidigt, som vi lyssnade på radion, insåg vi att det nog inte var optimalt att köra ut på riksväg sex. Alla stugägare och midsommargäster var ju på väg hem till betonghelvetet i huvudstadsregionen. Bäst att undvika den vägen och köra en bit hemåt och sedan ta en liten byväg och fortsätta färden.
Men nu gick det inte riktigt så, för när vi kom körandes såg vi att våra vänner B och S just vek av från vägen hem till sitt.
– Vi kör ner och säger hej, så bisin min.
– Men kan vi göra det, undrade jag försiktigt.
– Jo, vi far int in, vi säger bara hej och så fortsätter vi.
Sagt och gjort. Men det hela slutade förstås med att vi blev inbjudna på kaffe/te och läckra laxsmörgåsar. Mums!
Och där satt vi sedan resten av kvällen och njöt av sällskapet. Det fanns mycket att tala om och mycket att förundra sig över, hur allting håller på att gå över styr. Allt från välfärdsområdet till händelserna ute i stora världen.
Stort tack till värdparet för en härlig kväll.
Bisin min var nog lite medtagen, för han sov från klockan elva till halvtre idag! Det tar på att vara ute på vift. Han hann dock ta hand om vårt potatisland före det började regna och bra så.
Önskar er alla en riktigt fin tisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar