Kära nån, idag på förmiddagen placerade bisin mej på en stol vid matbordet och bad mej sitta där alldeles lugnt. Och det medan han röjde (läs råddade) i mitt hobbyrum! Jag försökte andas djupt och inte lägga mej i, men det var svårt, ack så svårt. Jag kommer inte att hitta någonting efter detta. Mitt eget kaos klarar jag av, men inte andras sätt att sortera mina garner. Mina rundstickor är troligtvis nu försvunna för alltid? Snyft!
Medan bisin min härjade hejvilt i hobbyrummet, tog äldsta sonen itu med duschrummet. Och där vet ni, där gjordes finfina fynd:
... tre böcker med hårda pärmar...
Bisin min hittade både färdiga och halvfärdiga stickningar, en massa tygkassar, varvräknare, måttband, häften och diverse småprylar samt den här:
Äldsta sonen har bjudit på höns och ris idag. Tack för det!
Förresten, tror ni att jag någonsin kommer att hitta mitt garn efter bisin mins framfart?
Önskar er alla en riktigt fin ny vecka!
2 kommentarer:
Så glad jag blev när jag läste att du är hemma igen! Du är lyckligt lottad med bisi och son som lagar mat och finns där för dig!
Själv råkade jag ut för en djup ventrombos vid 50-års ålder. Jag hade gått med den länge och behandlingen blev stödstrumpa och blodförtunnande medicin som jag stack i magskinnet i ett och ett halvt års tid, totalt blev det över 700 sprutor! Tack och lov att den inte förflyttade sig till lungorna! Du behöver inte sticka dig?
Ha en bra ny vecka du också!
Tack! Ja, jag är lyckligt lottad, som blir omskött på bästa möjliga sätt. Inte säkert att jag skulle ha fått komma hemma så fort om jag hade bott ensam, för läkarna frågade på nytt och på nytt om jag bodde ensam. En annan sak som de frågade om nästan vid varje rond var om jag röker. Nej, nej och åter nej. Och nej, jag har inte någonsin rökt heller. Jag tycker ju att de borde ha kunnat göra en anteckning om den saken och sedan kunnat kolla i datorn. De kom ju ändå rullande med sitt databord och såg ibland mera in i skärmen än på själva patienten! 😊
Jag är också tacksam över att jag inte behöver sticka mej. Läkaren förklarade dock flera gånger att jag måste äta den blodförtunnande medicinen livet ut. Men det är litet besvär att ta en tablett varje morgon. Huvudsaken är att vi har livet i behåll, eller hur?
Kram
Inge
Skicka en kommentar