Vyssan lull

När jag låg på sjukhuset i augusti fick dottern i uppdrag att hämta deckare åt mej att läsa. Det tyckte hon att var svårt, eftersom hon inte brukar läsa sådana böcker. Mitt krav var fortfarande att det skulle vara korta kapitel. En av böckerna, som hon hämtade var Vyssan lull av Carin Gerhardsen.

Handling:
Hammarbypolisen i Stockholm står handfallna inför den brutala avrättningen av en filippinsk kvinna och hennes två små barn i deras lägenhet. Man hittar inga spår efter gärningsmannen och frågorna blir bara fler. Varför lever barnens svenske far isolerat, nästan utan kontakt med omvärlden? Och hur kunde kvinnan på de små summor hon tjänade på svartstädning, ha råd med en lägenhet värd miljoner?
Berättelsen har sin upprinnelse i någonting som hände för länge sedan, när ett ungt par en solig majdag stannar till med bilen vid en kiosk för att köpa lördagsgodis till de två små pojkar som leker i baksätet.
Kriminalkommissarie Conny Sjöberg sliter hårt med utredningen med ett decimerat arbetslag. Jens Sandén lider av sviterna efter en hjärtinfarkt, Petra Westman famlar fortfarande efter identiteten på den man som våldtagit henne och kollegan Einar Eriksson är försvunnen och har inte dykt upp på jobbet.
Sjöberg själv är splittrad och bestämmer sig till slut för att gå till botten med sin gåtfulla bakgrund som hans mamma vägrat tala om. En dag knackar han på dörren hemma hos sin farmor som han under hela sitt liv trott var död.
Vyssan lull är den tredje boken i Hammarbyserien och handlar om skuld och hur den påverkar människor även efter att de är borta.
_____________

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken annat än att den inte gav mersmak. Jag är trött på att polisen har stora problem med sig själv, problem som ska lösas samtidigt som de jagar mördare. Det där med Connys rotande i sin barndom kunde bra ha lämnats bort helt och hållet. 
Men boken passade bra att läsa då jag var okoncentrerad där på sjukhuset. Och för mej blev den aldrig så spännande att jag inte skulle ha kunnat lägga den ifrån mej. 
Förresten, nu då dottern kollar sin läshistoria i biblioteket, så kommer där att stå att hon visst har läst deckare! 😊

Idag har jag lovat en dam att hon får låna min man i tisdag. Det är ju snällt eller hur? Själv tyckte bisin min att han också borde få något att säga till om sin tisdag. Tja, eventuellt, men så där gjorde han själv tidigare rätt ofta med mej eller äldsta sonen, lovade att vi kommer nog och reder ut digiproblem! Nu har jag försökt få honom att inse  att jag är pensionär och helt ute från allt som är digitalt!

Nu ska jag leta efter ett sockmönster, som är så där lagom svårt och det ska vara för fyrans stickor.

Önskar er alla en skön lördagskväll.