Förnekar mig inte

Igår hann jag sticka mig in på stickcaféet mellan två möten. (Nu fick jag allt till det: Sticka sig in på stickcaféet!) Där fick jag syn på en fin färgnyans på sockgarn och hörde mig genast för varifrån det var inhandlat.
- Jag hittade det ute i Sokos (heter visst Varuboden nuförtiden). Där fanns en stor låda full med garn till skapligt pris.
- Oj, när var du där, frågade jag lätt andfått med något desperat i blicken.
- För ett par dagar sen.

Förstås måste jag ju två timmar senare på hemvägen ta en vända via den omtalade affären. Vänligt ringde jag hem och kollade om nånting fattades. Far i huset blev mäkta förvånad.
- Filterpåsarna är slut, så är också katternas torrfoder.
- OK, jag köper, kvittrade jag glatt utan att han anade ugglor i mossen. Vanligtvis brukar det inte vara tal om att jag åker iväg och handlar matvaror om det inte är absolut nödvändigt. Rusade in till affären där handlandet gick i expressfart. Det mesta går jag helt enkelt förbi för det verkar som om ingen kan äta nånting här hemma längre då den ena kör med noll kolhydrater och den andra räknar kalorier. Själv hade jag ingen lust att laga mat efter en lång arbetsdag som började kl 9 och slutade kl 18. Tack och lov för den korta välbehövliga virkpausen på eftermiddagens stickcafé.

Snudd på desperation blev det då jag inte fick syn på den där korgen med sockgarn. Jaha, jag hade alltså missat möjligheten. Tröstade mig med en datortidning istället.
Men före jag kom till kassorna fick jag så syn på garnkorgen, kastade mig girigt över nystanen och plockade några i kundvagnen. 150 g strumpgarn för 3,20 euro i rustika färger, som mor min inte gillade. Hon hade alltså noterat garnen även hon. Stickas med nr 3½.
En garnoman förnekar sig inte....

Den här fantastiska väskan anlände med posten från Österbotten idag. Och bakom det ligger en förunderlig historia, som visar att bloggande helt enkelt skapar kontakt. Värme, godhet och vänlighet sprids som ringar på vattnet.