Alla mina trevliga planer för idag kullkastades i morse. Låt oss ta det hela från början, då yngsta sonen förde sin folkkare på service till Vanda hade jag lovat att han får skjuts när han ska hämta hem den. Varför han inte förde den här till den lokala firman är en annan historia, som jag inte ska in på här och nu. Låt oss bara säga att den gången var kvaliteten på servicen urusel och bisin min fick fixa en hel del.
Igår kväll ringde yngsta sonen och sa att nu var bilen hans färdig för avhämtning och vi avtalade att på fredag passar det att åka iväg västerut. Efter det samtalet var det för min del klappat och klart att jag åker till västra grannstaden med två av stickväninnorna på kundkväll i teetee. Vi kom överens om när vi skulle starta och var jag skulle plocka upp stickerskorna.
Bisin min fick höra om Vandafärden och det visade sig att han skulle till Tiivistekeskus, som ligger precis intill bilservicen. Joo, bra, då behövde jag inte köra, men jag fick förklara för bisin min att det är helg i lördag och många är lediga då, vilket innebär att vi måste starta tidigt om vi vill undvika rusningstrafiken, som trots namnet gör att bilarna står stilla. Bisin min sa att okej, han förstår.
I morse ringde yngsta sonen och sade att han kan inte vara borta från jobbet på fredagen, för hans kollega har tagit ledigt då, för han ska tenta. Vi blev alltså tvungna att åka iväg redan idag. Och nu blev det lite kaotiskt, för bisin min hade inte tid att köra iväg förrän tidigast klockan 14:30. Det här innebar att jag inte kunde åka iväg till västra grannstaden. Jag slets mellan lojaliteten till yngsta sonen och att jag inte ville svika mina stickväninnor. Jag hade ju nu hunnit lova både dem och tidigare lovat sonen och nu krockade tidtabellerna. Jag fick skicka meddelande om att tyvärr, tyvärr, jag kan inte komma på kundkvällen. Det tog emot att vara en svikare och det harmade, för jag skulle så gärna ha åkt eftersom jag igår missade stickcaféet. Nå, det går dessvärre inte alltid som på Strömsö.
Idag när bisin min kom hem på kaffe tillsammans med mr J, säger bisin min att mr J kommer med till Vanda. Vaaa? Jag tappar nästan hakan. Och det börjar spraka och klicka i min hjärna. Nu skulle jag kanske ändå kunna åka till västra grannstaden och nu kan jag kolla om stickväninnorna ännu är lediga ikväll och...
– Ja, du blir ju då utan bil, kläcker bisin min ur sig.
Ääääh, det här är inte roligt.
– Men du måste nog komma med så T har sällskap sen på hemvägen.
Självklart ställer jag upp för yngsta sonen, så det var bara att snällt foga sig.
Jag ringde yngsta sonen och berättade om den nya reseplanen, att nu skulle mr J också med.
– Okej, men jag ska sen hem via Itis, sa sonen.
Oj, det där lät lovande, tänkte jag och gjorde en snabb koll på vilka affärer, som finns i Itis. Hittade ingen garnaffär där när jag kollade på nätet, utan bara de vanliga, som finns i nästan vartenda ett köpcenter här i vårt land.
För en gångs skull var bisin min i tid och här var vårt första stopp. Här klev yngsta sonen och undertecknad av, medan bisin min och mr J fortsatte sin färd.
Sonen fick sin bil och vi körde iväg glada i hågen.
– Känner du hur bilen skakar, frågade sonen då vi kommit ut på ring trean österut. Jag svarade jakande och vi funderade vad det kunde vara. Kunde det vara nånting i vägen? För inte kunde nu bilen ha fel? Den hade ju precis varit på service. Inga varningslampor lyste i bilen, så det var ett mysterium.Jag frågade försiktigt om jag skulle ringa fadern, men fick ett nekande svar.
Yngsta sonen körde till en servicestation, där han parkerade, stängde av bilen och klev ut. Han kollade däcken och upptäckte lösa bultar. Han tog fram en nyckel med rätt dimension från verktygslådan och så spände han bultarna med all sin kraft. Ända fram till Itis var vi osäkra på om åtgärden hade hjälpt. Och vi fattade inte riktigt varför de på bilservicen alls skulle ha behövt röra hjulen.
I Itis var det stort och långa avstånd. Sonen parkerade på tredje våningen och vi skulle ner till första våningen, för där fanns den nyöppnade klädaffären han ville besöka. Vi hittade ingen hiss så där vid första anblick. Det blev till att ta rulltrappan. Jag var livrädd, men sonen talade lugnande med mej och jag fick hålla i honom. Vi stod bredvid varandra i trappan och det gick riktigt bra trots att mina ben darrade av skräck. Sonen påstod att man ska ta itu med sina demoner så fort, som möjligt och inte låta dem växa till stora hjärnspöken. Det har han alldeles rätt i och nu kan jag tacka honom för att jag klarade av att åka där trots min rulltrappsfobi.
Men sedan vägrade jag att ta följande rulltrappa ner till första våningen. Man ska inte fresta ödet. Så vi fick stega på tills vi hittade en hiss.
Sonen hittade kläder åt sig och jag var inne i Body shop, som hade slutförsäljning. Jag borde förstås ha köpt massor, men jag var så förståndig att det blev endast duschcreme, ansiktscreme och läppglans. Mycket annat behöver jag inte, tror jag. Måste börja kasta bort alla tomma och gamla burkar från skåpet, för nu tror jag att det finns kvar sånt som ändå är slut.
Jag valde lövbiff och det här var en lagom stor portion och gott var det. Inte fruktansvärt dyrt heller, för det här var veckans erbjudande.
Utanför restaurangen finns ett våffelcafé. Där åt vi efterrätten. Jag var alldeles lyrisk och prisade den här goda våfflan i alla tonarter. När vi ätit upp och skulle gå säger sonen:
– Ska jag vara riktigt ärlig med dig, så är jag inte så mycket för våfflor. Jag tycker bättre om pannkaka.
Oj, då, att han inte sade det innan! Vi hade ju kunnat gå till glassbaren eller junglejuice baren eller provat på bubbelte. Det fanns ju hur många alternativ som helst.
Vi tog ett varv i Clas Ohlson, i Glitter och i Sinelli. Sen hade vi fått nog och tog hissen upp till tredje våningen och hittade bilen direkt. Skickligt gjort i de där labyrinterna. Sedan var det bara att kurva ut från parkeringen och det var inte det lättaste.
Tänk, jag har inte varit i Itis på många herrans år, ja inte sedan augusti 2015 och då var jag snabbt in och ut. Jag vet inte om jag skulle ha lust att tillbringa en hel dag där. Det är snyggt där nu tycker jag jämfört med hur sjabbigt det var på 1990-talet. Julskyltningen hade inte börjat där ännu. Nej, det var pumpor och häxor, som vi såg. Det som är bra, kanske, med köpcentret är att det är långt att gå. Man rör sig alltså över stora ytor och det är väl bra motion, eller hur?
På hemvägen i mörker och regn märkte vi till vår stora glädje att bilen inte skakade längre. Vilken lättnad!
Vi handlade i mataffären i stan innan vi kom hem och jag måste ju bara köpa en ny korsordstidning åt mej.
– Du har ju redan en korsordstidning, sa yngsta sonen.
– Jo, men den är redan löst. Där finns inte en enda tom ruta kvar att grubbla över.
Sonen skakade lite på huvudet. Kanske lika så bra att han inte sa vad han tänkte!
Jag for hemifrån halvtre och var hemma igen lite över åtta på kvällen. En innehållsrik torsdagseftermiddag. Mest uppskattade jag att få umgås med yngsta sonen. Förstås hittade jag massor av saker, som skulle ha kvalificerat som julklappar, men jag lät bli att köpa, kan ni tänka!
Önskar er alla en riktigt fin fredag. Hoppas att ni inte behöver stressa inför allhelgonahelgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar