torsdag, augusti 04, 2011

På reiso del ett

Som rubriken antyder har jag inte enbart suttit hemma och virkat utan också gjort en hel del annat. Reiso är för övrigt östnyländska och betyder förstås resa. Jag har tidigare bl a närturistat tillsammans med min mamma, dottern och yngsta sonen. Nånting vi smått planerar att göra om nästa vecka. Spännande.
Förra veckans tisdag äntrade jag bussen

tillsammans med 35 livsglada pensionärer från Isnäs och Liljendal. Jag hade alltså glädjen att få delta i en pensionärsresa.

Redan vid vårt första stopp i Salo var jag mäkta imponerad av reseledaren Anneli Hofer. Smick smack så hade alla resenärer försetts med semla (fralla på rikssvenska) och kaffe/te. De med specialdieter hade fått rätt och "ägaren" på Piihovi i Salo betjänade oss vänligt på svenska. Alla hann också besöka toaletten, handla osv. Det här började ju bra. Eftersom jag ju var en lite udda fågel i pensionärssammanhang hade jag satt mig helt ensam på en bänk i bussen och satt och stickade under det tråkiga motorvägsavsnittet. Det har jag ju sett till lust och leda, liksom ring ettan och trean (vägar runt Helsingfors för att man inte skall behöva köra tvärs genom stan när man vill västerut). Inget nytt under solen där inte.

För att slippa flera tråkiga vägar åkte vi till Kimito via Kokkila i Angelniemi. En liten färja tog oss de 615 metrarna över till Kimito. Siktet var inställt på Sagalund, ett härligt friluftsmuseum med lummig trädgård. Där mötte oss den stränge skolläraren alias guiden Kujala.
Han lotsade oss till Finlands äldsta skola, efter att vi hade fått ordning på våra ormande led. Raka led och tyst i raden skulle det vara. Nämnas bör att jag var den enda som neg när jag hälsade på Kujala, som inte föll ur rollen som sträng skollärare en endaste gång. Kimito pedagogie grundades år 1649
av Axel Oxenstierna, som fått Kimito i förläning av svenska kungen (ja, alltså Finland har ju ett förflutet som en del av Sverige. Sen förlorade ju svenskarna oss till Ryssland.). Skolan verkade på Tjuda och har blivit flyttad till Sagalund. Den var gratis och till för både pojkar och flickor. I skolbänken fick vi känna på hur det var att vara elev för länge länge sen.

Vi vandrade runt och bekantade oss med olika byggnader, 
och byggnadstekniska lösningar genom åren bl a  halmtak och hann se många vackra rosor i trädgården. Växterna hade skyltar med namnen också på latin. På tvättstrecket hängde gammalmodiga kläder med härliga gammaldags klädnypor av trä.
Lunchen, smarrig laxsoppa med mörkt och mustigt skärgårdsbröd samt kaffe och kanelbulle till efterrätt intogs på Café Adéle. Där sammanstrålade vi också med vår lokala guide Märta, pensionerad barnmorska, som berättade om Kimito, Västanfjärd och Dalsbruk.

Vi åkte på den så kallde "Brantvägen" eller Kimitos riviera mot Västanfjärd. Där besökte vi både den nya gråstenskyrkan från år 1912 och den gamla träkyrkan, som byggdes 1759–60.

Färden fortsatte därefter mot Dalsbruk där guiden lämnade oss. Vi gick mot torget och tog en glass på Kaffemoster. Ett etablissemang, som gjorde mig besviken, bortskämd som jag är med små pittoreska caféer i Lovisa med omnejd. Värst av allt, jag missade blomkiosken, som syntes i tv i våras i serien Hertzböle pojkarna. Argh! Hur kunde jag? Far i huset hade ju pålagt mig tvång att fota just den kiosken. Väl hemma fattade jag ju att jag nog sett själva kiosken, men just då var min hjärna så trög av värmen att jag inte förstod vad jag hade på näthinnan. Suck!

Efter glassen var det så äntligen dags att ta sig till Kimitoöns pärla, dvs Kasnäs skärgårdsbad
där vi inkvarterades i högklassiga rum.
Hotellet bestod av små hus utspridda på en ås. I varje hus fanns det sådana här lite sneda rum. Härligt svalt och skönt var det i rummen på grund av luftkonditioneringen, som man själv kunde styra med hjälp av en fjärrkontroll. På natten knakade det på loftet, så att jag nästan trodde jag hade fått en extra nattgäst med mig. Ena väggen i rummet bestod av fönster ut mot vägen där rumsgrannarna gick förbi.
Tyckte ju jag att var lite kusligt så jag drog mörkläggningsgardinerna för till natten. Utsikten från rummet var det inget fel på.

På kvällen blev det för första gången lite stressigt att hinna både duscha och klä om till middagen, fiskbord. Gott och rikligt. Middagen avslutades med fri samvaro och dragspelsmusik, för en av resenärerna hade med sitt instrument. Och vår snälla och skickliga chaufför Bob Tigerstedt hämtade det från bussen. De gifta paren seglade ut på terrassgolvet och tog sig en svängom. Vi andra satt och njöt av kvällen och samtalade om resan, livet osv.

Fortsättning följer....

PS! Beklagar att fotona är av dålig kvalitet, men jag hade enbart lilla pocketkameran med mig. Inte vidare lyckat så nästa gång ska jag släpa på systemkameran istället. Påminn mig så jag inte glömmer. :) DS

2 kommentarer:

mary-ann sa...

va mysigt du verkar ha haft :)

Inge sa...

Ja, det är så härligt med livsglada pensionärer. Det smittar ska jag säga.