På reiso del tre

Allt roligt har ett slut, så också den innehållsrika resan. Torsdagsmorgonen den 27 juli grydde med molnfri himmel. Efter ännu ett rikligt frukostintag var det dags att ta adjö av hotellrummet. För en gångs skull hade jag lyckats över förväntan med packningen så det mesta hade jag redan färdigt kvällen innan. Satt alltså i allsköns ro och stickade medan morgontv tutade ut nyheter. Jag väntade att tiden skulle gå. Vad jag dessvärre inte räknat med var att pensionärernas klocka går mycket snabbare än min. Under middagen på onsdagskvällen var det sagt att bussen skulle vara i backen utanför hotellhuset kl 9.10. Jag frågade flera gånger om det var ett säkert klockslag och de vana resenärerna log smått medlidsamt mot mig och bekräftade att så var det nog. Aha, tänkte jag och följde ordern. MEN när jag var ute på plats kl. 9.04 var redan de flesta NERE vid bussen och hade langat in kappsäckarna. Och just det NERE, den hade kört förbi både mitt hus och följande hus. I o f sig borde jag ju vara van, för ofta står mina kursdeltagare redan en halvtimme före på trappan och väntar att jag skall komma och öppna för dem. Själv blir jag på något sätt senare och senare med ålderns rätt och inte tvärtom som seniorerna! :)

Nå, som sagt min väska var ju liten och lätt, så jag tog mig nerför den branta backen till bussen. Vi satte fart mot Dragsfjärd och Söderlångvik gård. Långsamt körde vi över Finlands nyaste bro, Lövö bro, som invigdes i juni.

Söderlångvik är ett museum efter Amos Andersson. Numera ägs gården av Konstsamfundet. I Helsinfors finns också ett Amos Andersson konstmuseum. Amos hade gården i tiderna som sommarhem och byggde upp den. Det är en mycket välskött gård med prunkande trädgård och stora odlingar. Varje sommar pågår där en konstutställning. I år var det Rainer Ekelunds tavlor som fanns upphängda där. Men redan det ordinarie museet innehåller massor av konst att beundra, både tavlor, statyer och silverföremål. Det var härligt att vandra runt och se på allt, möbler, mattor, takkronor mm. I huset rådde en rofylld och välkomnande atmosfär. Jag skulle faktiskt stortrivas med att bo där. Och det inte enbart på grund av den hisnande utsikten från takterrassen.

Vi möttes på trappan av guiden och hon berättade både om huset, gården och lite om amos. På trappan kunde vi också förundra oss över de fina citronträden i krukor, men vi vågade inte norpa en citron därifrån. Museet, caféet och hantverksboden är öppna på somrarna, men parken året om.

Amos hade ofta gäster och då kom den stora matsalen med plats för 34 personer väl till pass.

 

Han hade också ett damrum, som var till för besökande kvinnor. Det var mycket vackert inrett. Han gifte sig aldrig, men saknade ändå inte kvinnlig fägring vid sin sida.
Hans eget sovrum var stramt och asketiskt inrett.

Den gula och vita vimpeln finns det endast två av i hela världen. Dels den här och sedan påvens i Vatikanen.

Vi intog förmiddagskaffet under de lummiga lönnarna vid caféet på gården. Det var gott med förfriskning och en semla (fralla). Enda problemet vi hade var vessakön. Det fanns nämligen endast en toalett på 38 personer.!.
Vi passade också på att besöka hantverksboden och de mer beresta tyckte att prisnivån här var mycket human, i synnerhet jämfört med Billnäs i Fiskars där allting enligt utsago lär vara svindyrt.
Massor av fina hantverk fanns det, men jag köpte endast en muminpannlapp åt dottern.
Som ett tips kan jag dock berätta att halsdukar med garnbollar tydligen är på kommande. :)

Från Dragsfjärd åkte vi via Bjärnå till Koskis gård vid Kisko å.

Där möttes vi av den unga och sympatiska godsägaren Fredrik von Limburg Stirum. Han berättade om både gårdens och den privata kyrkans historia.

Vänligt såg han till att vi fick förfriska oss med vatten och hade möjlighet att besöka toaletten.

Koskis träkyrka är en av de få privatägda kyrkorna i vårt land. Den flyttades till gården med häst och släde från Antskog i Pojo på 1870-talet. Den byggdes på 1670-talet och renoverades år 1766.

Fick mycket grälor av mamma när jag kom hem för att jag inte hade frågat efter min kusins man, som jobbade på gården tills han blev pensionerad. Men, suck, hur skulle jag ha vetat det? Har inte träffat honom på tiotals år och då var det på en begravning och då talade vi minsann inte om vem som jobbade var. Till min mammas försvar måste ju sägas att besöket på Koskis var en extra överraskning för oss på hemresan, så hon kunde omöjligt förbereda mig heller.

Från Koskis fortsatte vi via Karislojo och Svartå till Villa Haikara i Lojo, där vi intog en sen lunch. 

Den stora och härliga terrassen mynnade mot Lojo sjö och det var skönt att sitta i barrträdens skugga.

Vi serverades jättegod kalops efter inledande salladstallrik. Till efterrätt kaffe/te och en vinbärskaksbit. Mums! Och vilken service sen. Ursprungligen var det tänkt att vi skulle ta för oss från det gående bordet några trappsteg upp, men när personalen upptäckte att många av resenärerna hade svårt att gå ändrade de blixtsnabbt om till bordsservering. Snabbt och behändigt gick det och alla var tacksamma över att slippa balansera i trapporna med mattallriken i högsta hugg.
Medan vi höll andan vände chauffören bussen på ett litet frimärke utan att backa eller köra på nånting. Skickligt gjort.

Vi stannade ännu ett varv i Sibbo där chauffören och reseledaren avtackades och det blev kvällskaffe med "grädde". Sedan bar det av på småvägar till Isnäs, men jag blev avhämtad redan i Illby av far i huset, som tydligen hade saknat mig. :)

Det som började som en försynt  fråga på bastulaven i simhallen i Porlom i Lappträsk utmynnade i en härlig och bekväm resa med intressant innehåll. Åååååh, nu skulle jag också vilja vara pensionär och kunna göra flera såna här resor.