Fynd av olika slag

Förra veckans måndag var jag iväg med yngsta sonen till grannstaden i väster. Han hade sin första semesterdag och det skulle ju firas. Tur att vi gjorde det för resten av hans semester gick i arbetets tecken. Så är det att vara småföretagare, tyvärr. Tur att vi inte planerade något mera vidlyftigt.

Det enda jag skulle ha från grannstaden var en korsordspenna och den hann jag aldrig köpa. Vi satt så länge nere vid ån och njöt av god mat och det soliga vädret med lagom mycket vind. På semestern ska man ju inte stressa. 

Som vanligt gick vi i stan på var sitt håll, för vi är ju inte riktigt alltid intresserade av samma saker. Yngsta sonen hann sköta sin busines medan han besökte sitt favoritställe och själv hann jag ta en hastig överblick på klädrean. Inget intresserade egentligen för det som fanns i min storlek gick i konstiga murriga färgnyanser. Brrrr! Men jag hittade en rosa BH i rätt storlek, köpte boxers, som tyvärr är för stora och så ett par strumpor. Hittade också två vita scarfar och ett par Våga-örhängen och var riktigt nöjd med mina små påsar, som inte kostat skjortan.

På hemvägen kurvade vi in via återvinningscentralen. Yngsta sonen hittade ett tangentbord av den där gamla stabila sorten och jag hittade lite böcker åt mamma. Vid utgången fick jag syn på den här vagnen:

- Vad ska du ha för den?
- Nå, om du ger fem euro, sa den där unge mannen.
Åh, och sju sekunder senare var den min. Inte i världens bästa skick kanske, men en femma! Far i huset är inte glad. Han avskyr rottingmöbler. Dessutom ogillar han nästan allt som inte är praktiskt eller kommer till nytta. Men....
Ja, alltså tänk så snygg den skulle vara efter lite renoverande på verandan, fast nu står den ju i köket och är sådär allmänt i vägen. Den ryms inte på verandan för där är proppfullt av den äldsta sonens kvarlämnade elektronikgrejer. Och jag tänker då inte börja röja dem. Nej, tack!

Far i huset har betydligt närmare till sina fynd, han går bara upp på vinden. Där hittade han mina gamla dagböcker:

Den lila med lås är från år 1972 och den med katter på från år 1991 vid tiden för yngsta sonens födelse. Ett så härligt fynd att bläddra och läsa i. Yngsta sonen var dock måttligt road av att höra hur amningen artade sig. Inte brydde han sig heller om min oro för biljuden i hans lilla hjärta.
Tyvärr är jag en periodare när det gäller att skriva dagbok. Inte alls lika flitig som till exempel Carita.

Nu har det snart gått ett år sedan jag senast plitade ner något. Borde jag ta mig i kragen och skriva igen?

I onsdags var jag på nytt till återvinningscentralen.  Då i sällskap med far i huset och jag hittade inget, medan han köpte tre filtar; en lejonfilt för katterna att ligga på, en pigg gul- och orange för att ha i bilen och en i brungult, som han gav åt yngsta sonen.

Igår var vi iväg ända till huvudstaden. En maskin saknar remmar och de gick inte att uppbringa i lördags, så det var bara att bita ihop och köra iväg västerut. Besökte endast en butik, Etola. Där hittade jag två födelsedagspresenter, men far i huset var fortfarande utan remmar. Dem fick han lösa ut direkt från importören, som låg en bit ifrån återförsäljaren.

På hemvägen tog vi en runda via Borgå och jag gjorde av med en hel euro

på två ölglas och en enorm rosett. Den sistnämnda kommer förstås att pryda ett paket, endera till nåns födelesdag eller nåns julklapp. Så det så.

Ölglasen matchar dem jag fick av min stickvän i våras. Men nu ska jag nog inte ha flera för det finns inte plats i skåpen. Lustigt nog hörde jag far i huset säga med stolthet i rösten:
- Hon samlar på de där glasen.