Mässresan till Tammerfors

Igår var jag på julmarknad i ungdomsföreningslokalen i grannbyn. Förutom att jag införskaffade en hel del jullådor och en bit toscakaka, som vi festade på igår då minstingen nu uppnått en ålder av 21 år, så träffade jag en hel del vänner, kolleger, bekanta, grannar osv. Fick reda på att jag saknas i stickcaféet och att mina skriverier också saknas. Sånt värmer, så jag lovade bot och bättring och hoppas att jag hinner hålla det löftet också. Men det är inte många gånger kvar av stickcaféet och jag har inte åstadkommit nånting i stickväg så det finns liksom inte så mycket att fota och skriva om. Till råga på allt har jag varit ytterst avhållsam och hållit garnlagret på diet.

Förra söndagen begav jag mig dock iväg till grannstaden tillsammans med en annan lovisadam. Vi hann med ett nödrop. Bussen skulle avgå klockan 9 och två före var vi på plats. Puust. När vi klev in i bussen såg vi till vår stora förvåning en michelspiltombo bakom ratten. Den stora världen är allt bra liten ändå. För er som inte är bevandrade i den östnyländska geografin kan jag berätta att Michelspiltom är en by i Liljendal, som tidigare var en självständig kommun, men nu ingår i staden Lovisa.

Jag hade inget handarbete med mig i bussen. Hann aldrig med att lägga upp en sockstickning, som jag hade tänkt. Men resan gick ändå fort i trevligt sällskap. På mässområdet hade vi endast tre timmar på oss och det är lite i minsta laget med tanke på storleken av hantverksmässan i Tammerfors. Den här gången passade det dock mig riktigt bra för jag skall ju inte ha något garn. Icke då, nä OM jag inte hittar det eller det... :)

Mitt sällskap skulle enbart ha rävsvansar och gick därför snällt med mig, som förstås klappade lite garn här och lite garn där. Länge höll jag i vissa specialgarn som jag längtat efter när jag sett dem presenteras. Men för en gångs skull överöste förnuftets röst mig. Kan man tänka? Jag kanske håller på att bli förståndig?

Det här 100 grams nystanet slank ner i min ryggsäck riktigt i misstag. Jag såg en så vacker sjalmodell hos Lankatalo Priima. Det garnet jag ville ha för sjalen kostade "enbart" 18 euro/100 g och det var liksom lite väl saftigt så jag nöjde mig med det här nystanet, som är både mera praktiskt och betydligt förmånligare. Först i bussen på vägen hem kom jag på att sjalen inte kommer att bli sån som jag vill just på grund av att garnet inte är samma. Hmm, trevligt. Det blir väl pyttipanna av det här?

Sockgarn kan man ju aldrig ha för mycket av, eller hur? Det här garnet är så tunt att det passar också till annat än sockor. Måste väl sticka en provbit och kolla hur ränderna tar sig. 200 g

Och det här paljettgarnet måste jag ju bara ha. Tyvärr tog jag två nystan för lite till den sjal jag tänkte virka. Så där är det när man tänker alltför förståndigt och inte alls shoppar loss. Säljaren var från Kronoby så det är väl bara att sätta sig i plåtlådan och börja åka. Tyvärr gav hon inget kort åt mig, så jag vet inte vad affären heter. 150 g Eller så får det bli nån sorts fin halsduk istället, eller...
 
En liten kabel på 60 cm för de mindre stickningarna eller mest för mina två-ärmar-på-en-gång stickningar. Och så reflexband som alltid är bra att ha.

Och sen, ja sen höll det på att gå alldeles på tok för jag hittade Vihreä Vyyhti och där gick det att fynda vad som helst.

Hur skulle jag ha kunnat lämna denna läckra påse på 500 g åt sitt öde? Garnet är en blandning av bomull och viscose. Silkigt, slinkigt, härligt Meloa, bara 500 g, till nästa sommarprojekt.

Och den här läckra färgen kunde jag inte heller motstå. Candy är 100% egyptisk bomull. Också den här påsen innehåller 500 g. Huhuh, så mycket spännande och intressant det fanns på mässan. Tur att jag kom hem helskinnad och fick allt att rymmas i ryggsäcken.

Jätteduktig var jag för inte en endaste en bok köpte jag. Men den här Debbie Bliss årets vintertidning kunde jag helt enkelt inte motstå. Och så köpte jag två virknålar med greppvänligt skaft. KnitPros förstås.

Och sist, men inte minst, de här fina handskarna. Äkta finskt läderarbete till det facila priset av 25 euro. Nu påstod ju mitt sällskap att man kan sy sina skinnvantar själv, men... ja, alltså jag kan det då inte.
Det har varit svårt att fota i novemberskymningen, men i lördags var jag ledig och då fick jag äntligen en strimma dagsljus och klarade av att få bilder. Medan jag höll på drog ett fågelsträck över mitt huvud.

Och katten Hector undrade vad jag riktigt höll på med när jag trixade med kameran.