Jakten på det perfekta mönstret

Ibland slår galenskapen till hos mig starkare än vanligt. Ofta börjar det så att jag får en idé. En idé som verkar strålande: Nu ska jag sätta igång och sticka/virka det eller det.
Strax drabbas jag av jakten på det perfekta mönstret. Den här galenskapen är mest märkbar när det gäller sjalmönster. Det finns ju en uppsjö av dem, det ena vackrare än det andra och varje gång tycker jag att det alltid är lika svårt att bestämma sig. Oftast mynnar det hela ut i att det där med att skapa en ny sjal helt enkelt läggs på is.

Förra veckoslutet fick jag för mig att jag skulle sticka ett par halvvantar. Tänkte dem ursprungligen som födelsedagsgåva, men nu är jag faktiskt lite osäker. Få se när de är färdiga om jag tycker att jag kan ge bort dem.
Min första tanke i mönsterjakten var att gå ut på Facebook och i gruppen Online Stickcafé göra en efterlysning. Bland 6 000 medlemmar måste det ju finnas nån som har ett mönster, som tilltalar mig. Efter en sträng överläggning med mig själv kom jag till att jag kan ju alltid googla. Sen kom jag på att jag inte riktigt vet vad det jag är på jakt efter heter. Kärt barn har många namn: Pulsvärmare, muddar, halvvantar, torgvantar, mittens osv.
Om ni nu har kollat på alla länkar ovan så börjar ni inse mitt dilemma. Hur sjutton ska jag kunna välja?
Dels vill jag att mönstret är enkelt och går fort att sticka och dels vill jag inte ändå ha ett tråkmönster med enbart resårstickning. En annan begränsande faktor är faktiskt det garn jag har hemma. Sent en lördagskväll är det svårt att åka iväg nånstans och köpa garn. Och inspirationens låga släcker man inte sådär bara.

Efter att ha laborerat en god stund på nätet utan att dock alls våga tänka mig nån sökning på Ravelry, (Vad allt skulle jag inte kunna hitta där bland tre miljoner användare?) kom jag på att jag ju har en diger mönstersamling här hemma i pappersformat. Och så startade stora bläddringen.

De här skulle jag jättegärna vilja sticka, men åt mig själv! Har testat olika garn jag har hemma, men tyvärr inte hittat något som skulle passa mönstret och min stickfasthet. Mönstret får bli vilande till hösten medan jag på min köplista skriver: Köp enfärgat chunky yarn.

Hittade en hel del virkade mönster, men efter allt korgvirkande ville jag sticka. Och då mindes jag att jag ju faktiskt också har två små böcker:

Nä, inte där heller så jag bläddrade vidare och tog fram en av mina favorit sticktidningar, Designer Knitting, som jag köpte i höstas/vintras.

De här är ju snygga, men blir det ändå inte lite kallt med alla de där spetsstickade hålen?

De här är ju då varma, men just en sådan där tråkstickning, som jag inte är intresserad av just nu.
Nu hade jag då fått fredagen och lördagen att gå utan resultat. Hade inte kommit nån vart annat än att jag rev upp vantstickningen, som jag började på i januari. Då hade jag också mina dubier, testade olika garn och fick inte mönstret att gå ihop med de stickor och garn jag hade hemma. Dessutom klarade jag inte av att sticka de tänkta bollarna utan att det blev stora hål.

Söndagen den 5.5 återvände jag till mina sökresultat från nätet och bestämde mig för att pröva på Kråksparks torgvantar. Men mycket stickande har jag inte hunnit med för det är så mycket annat på gång just nu och svårt att sitta stilla vare sig utomhus eller inomhus då det finns så mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Och så gäller det att ta svåra beslut: Ska vi ha trädgårdsland i år eller inte? Jo, jo, egna potatisar, sallad, morötter, lök, rädisor... Jo, jo, men ogräs, ogräs, ogräs, suck!
Ska vi förnya blombänkarna? Ska vi ha terrass på gräsmattan? Eller ska vi förnya köksingången och där bygga ut en terrass? Ska vi...
Och vad ska vi göra med alla myror som invaderat gården?
Bäst kanske att låta allting bero.

Igår firades här i huset morsdag. Alla fem barnen dök upp och det var ju en stor glädje. Och som det ibland brukar gå här i huset blev det smått kaotiskt. Karlarna här hemmavid hade bestämt att vi skulle grilla. Yngsta sonen ville ge middagen, broilerpasta, som morsdagsgåva. Så när ekenäskillarna dök upp vrålhungriga fanns ingen mat på bordet. Snudd på panik för ingen kunde bestämma sig om vi skulle ha det ena eller det andra. Till sist ringde den äldsta efter den yngsta, som dök upp och stressade på. Alla var till sist mätta och belåtna och bra så. Tyvärr försvann allihopa lika snabbt som de kom och det blev åter tyst och stilla i huset.

- Nä, det går inte att ta rabarber, sa far i huset i går.

Haaa, visst gick det och någonting gott måste vi ju få morsdagen till ära. Årets första rabarberkaka är alltså nu högtidligt aväten. Och det blev faktiskt några bitar kvar som vi kan festa på idag. Osäkert dock om vaniljsåsen räcker.

Tack till alla fem barn för uppvaktningen med blomster, 
presentkort, middag och en flaska.