Det ena och det andra

HUPS! Vart försvann september? Månaden rann undan så fort att jag knappt hann med. Endast fyra inlägg på bloggen. Med den här takten finns det en stor risk att jag blir av med de sista trogna läsarna. Suck! Kan inte lova något för framtiden heller eftersom oktober månad ser ännu mera jäktig ut. Suck igen. Jag borde ju uppdatera bloggen minst en gång per vecka enligt alla konstens regler.
Och nu måste jag då igen varna att det här inlägget kommer att bli långt. Tyvärr. Borde kanske delas upp i flera kortare, men nu just kan jag inte hejda min skrivklåda. Ni läsare kan ju dela upp läsandet i etapper för att orka igenom allting! :)

Mycket stickat har det inte heller blivit. Efter 12 h dataundervisning på en dag är jag rätt mör när jag kommer hem efter klockan 21. Nu kan man ju fråga sig vem som har planerat min undervisning när det ser ut så där i kalendern. Till det kan jag inte svara annat än att inte är det rektorn inte. Det verkar faktiskt som om jag själv skulle ha åstadkommit mina överlånga dagar. Att det blir så beror igen i sin tur på att fredag kväll inte är den lämpligaste tidpunkten att ha kvällskurs på. Kvar blir alltså fyra kvällar i veckan varav en är vikt för grannstadens medborgarinstitut. Återstår alltså tre kvällar = finns inte många möjligheter att placera ut kurser!

I torsdags besökte far i huset en lantbrukshandel i grannkommunen. Väl hemma berättade han ivrigt att han träffat en bonde från byn  _ _ _ _ _ om, som höll på att göra sig av med kuddorna (= dialekt för korna).
- Var det Tildas man, frågade jag ivrigt.
- Int vet ja'.
- Hur såg han ut då?
- Nå, som en bonde.
Det var ju då ett synnerligen uttömmande svar. Hur ser bönder ut? Förr i världen var det någorlunda enkelt att identifiera dem för de hade alltid en lippis (= finlandism för keps) på huvudet och leriga stövlar. Om de hade djur så luktade de lagård förstås. Inte hymlade man med varifrån man fick sitt levebröd på den tiden inte. Numera vet man liksom inte. Vilken slipsnisse som helst kan ju vara månskensbonde.
- Vad glor du på, undrade far i huset när min intensiva blick på honom blev besvärande.
- Nå, ja' funderar på hur en bonde ser ut.
Far i huset är ju bonde, men om jag skulle träffa honom inne i stan, skulle jag då kunna se att han är det? Inte går han omkring i vare sig lippis eller stövlar. Att han då och då slarvar med rakningen kan ju innebära att han är högst modern med skäggstubb istället för lite smålat med rakapparaten. I torsdags var han dock nyrakad. Men frågan är, ser han ut som en bonde? En företagare? En fabriksarbetare? Eller en företagsam bonde? Eller ser han ut som en arbetande verkställande direktör?
Kan ni se vem som är bonde? Är det de där äldre gentlemännen som utstrålar en varm trygghet, att de bottnar i sig själva och står stadigt på jorden?
Eller vänta nu, ser man överhuvudtaget på nån vad den sysslar med? Om ni skulle se mig rulta omkring på stan utan att känna mig, skulle ni då kunna säga att jag är en datalärare? Eller skulle ni ta mig för en bondmora?

Apropå OM ännu: Här i vår del av världen är det många som bor i byar vars namn slutar på om. Det gör jag faktiskt själv också och nästan alla grannbyar här slutar på OM förutom den som ligger tvärs över åkrarna när jag ser ut från köksfönstret. Den slutar faktiskt på BY.

Det har varit fullt upp också under veckoslutet. För två veckor sedan var jag iväg tillsammans med min mor och lillebror + hans son och en av hans döttrar, till Vanda på min kusins och hans frus gemensamma 50 års kalas. Jätteroligt hade vi. Till och med min mor var uppe på dansgolvet och rockade loss till alla närvarandes förtjusning. I säng var jag först klockan 3 på morgonen, så det blev inte mycket vettigt gjort följande dag.

Förra lördagen packade vi mor/svärmor i bilen och åkte iväg västerut på födelsedagskalas i Ekenäs. Nästäldsta sonens fästmö hade fyllt 27 och det skulle firas. eller vänta nu fyllde hon rentav 28? Eh... nu har jag tappat räkningen, men vi kvinnor blir väl inte äldre än 25?
På vägen till Ekenäs stannade vi vid ABC i Karis. Jag skulle ha Backers bröd och mamma skulle ha det ena och det andra.
Där i affären hittade jag en för mig helt ny engelsk tidning. Den måste jag förstås ha.

Den innehåller både stickning, virkning, tovning, quiltning och broderi. Tala om mångsidighet.
Ja, och förra veckans lördag var jag hemma vid midnatt! Skönt att vara ledig idag, fast ledig innebär tvätt och snart kommer dotter med sambo på besök.

I veckan anlände senaste numret av tidningen Moda, närmare bestämt i tisdags.

Här var nu inget som jag föll för så där direkt och genast. Sjalar och halsdukar, jo, men har så mycket på gång nu just att jag först vill ha nånting färdigt innan jag tar itu med något nytt.

I tisdags var jag också lös i grannstaden. Gick till kinesen och åt tillsammans med en kollega. Det var trevligt sällskap och god mat och en skön återhämtningspaus mitt i jäktet.
Jag passade på att skaffa mig lite gymnastikredskap när jag nu ändå var ute på stan och hade tid.

Ni ser, här är det fråga om tung hjärngymnastik. Korsordspennor var det jag behövde. Till min stora förskräckelse och hemliga förtjusning hade de rea i den där bokhandeln, -40% på redan nedsatta priser. Jag kämpade verkligen och försökte vara ståndaktig. Tog inte ens en kundkorg vid ingången för jag skulle ju bara ha de där två pennorna, inget annat. Gick med skygglappar på, men plötsligt...

... så var den bara där. Boken Sticka mera småvarmt, som hade kostat 24,95 €, varit nedsatt till 12,95 €. Priset jag betalade var -40% = 7,77 €. Hur skulle jag då ha kunnat lämna kvar boken? Så skärrad blev jag dock att jag inte alls botaniserade bland de finska böckerna. Jag skulle ju bara ha de där två pennorna. Men för att komma dit var jag tvungen att gå genom affären och det fanns så mycket lockande reavaror. Tog faktiskt lite pysselmaterial ifall jag skulle få för mig att i år igen idka julkortsverkstad här hemma. Hmmmm... få se...

Två gånger gick jag förbi den här:

Och hur skulle jag ha kunnat motstå den? Inte en chans i världen. Efter lite funderande gick jag tillbaka och tog den här penalen. Nu var händerna redan så fulla att vintagetygtejpet började rulla iväg. Bäst att skynda till kassan. När jag skulle betala fick jag ytterligare -10% på allt utom boken. Oj, borde jag ha plockat på mig mera kortpysselmaterial? Njaaa, bäst att göra sig av med allt som redan finns i gömmorna här i huset.

I onsdags fick jag sms av min stickväninna som jag inte träffat sedan början av september. Snyft! Det fanns tre exemplar av Simply Crochet nummer tio kvar i mataffären. Åh, och jag som just hade hunnit hem och klätt om mig till sköna utslitna hemmakläder hade ingen som helst lust att ta mig tillbaka till stan. Karlarna i huset skulle iväg till grannstaden efter ett duschskåp och lovade handla mat på hemvägen. Jag bönade och bad att de skulle åka till rätt mataffär i stan och ta den där virktidningen. Men icke då! Och jag som slutade först kl. 20.30 på torsdagen och inte riktigt hann till mataffären då.

I fredags drabbades så äldsta sonen av dåligt samvete och titta vad han hämtade åt mig från mataffären.

Visst var det väl snällt? Som bilaga eller egentligen som gåva följde det med ett litet häfte med mönster till Amigurumivirkning. Hittade ett och annat här som skulle vara intressant, men lägger allting på is och vägrar börja på något nytt innan jag får åtminstone nånting halvfärdigt ur händerna. Funderar dock allvarligt på att prenumerera på den här tidningen och skippa Suuri Käsityö istället. Jag kan ju få förhöjt blodtryck om jag varje månad ska oroa mig för att bli utan tidningen. :)

Och för att jag inte ska bli ringrostig behövde jag förstås en arbetsrelaterad tidning också.