söndag, mars 29, 2015

Gulliga

- Va, ni är gulliga när ni sitter här och stickar. Jag måste riktigt komma och se på er, sa en ur cafépersonalen i tisdags på stickcaféet. Jag hann alltså dit, trots att det ju var lite si och så med den saken. Att jag hann delta har nog räddat min vecka. Vi diskuterade nämligen viktiga saker, fönstertvätt och när man ska börja kratta på våren. Det här är svåra saker för när grannar och bekanta förivrar sig vill man ju gärna haka på och inte verka som en latmask. Men, men, krattandet ska man faktiskt vänta lite med för annars river man upp gräsmattan. Det sa läraren i trädgårdsmästeri på Axxell Överby, så det så! Hos oss gör det nu kanske inte så mycket för gräsmattan är redan uppriven av diverse grävningar, traktorhjul, lastbilshjul och larvfötter. Ser inte bra ut nu just och få se hur det blir när allting annat grönskar och här endast finns ogräs och mylla.
Fönstertvättandet får nog också vänta en liten tid ännu. Verkar inte riktigt vara läge för sådant just nu. Här snöade nämligen idag. Brrrr!

Dessvärre lärde jag mig inga nya sockskaft i tisdags. Det var ju det som var temat. Men envis som en åsna höll jag fast vid min UFO-stickning från år 2011. Så jag stickade på bakstycket till tröjan, om det nu blir en sådan för framstycken ser helt galna ut.
För en vecka sedan då jag lade upp det här bakstycket gick det mycket trögt. Först på tredje försöket fick jag rätt bredd och då hade jag minskat med 10 maskor.
- Hur kan du veta hur du ska sticka om du började på det där år 2011, frågade minstingen smått bestört.
- Jag har allt garn, alla delar och till och med mönsterbeskrivningen sparad i en och samma projektväska, svarade jag mycket stolt över min ordentlighet. Och minstingen var minsann imponerad. Det där hade han inte trott om sin mor.
Själv är jag nu just inte lika imponerad för det tog mig faktiskt ända till idag för att bli färdig med bakstycket. Suck! Lite snabbare borde det nog gå med slätstickningen. Men, men det har inte blivit så mycket stickat under veckan som gått. Det har varit så mycket allt möjligt annat.

Dessutom betvivlar jag fortfarande att det här projektet alls kommer att bli till nånting.

2 kommentarer:

Annie sa...

Jag känner igen mig... När projekt har legat så länge som flera år så brukar det ju alltid vara något med dem som inte känns helt rätt... Ständiga frågan är alltid: Ger man upp och repar upp? Eller kämpar man i snigelfart framåt?!

Inge sa...

Envis som jag är så kämpade jag. Mest för att garnet är så där ojämnt att det inte går att repa utan att förstöra det. Men vad jag ska göra med tröjan OM den nu blir färdig någon gång, så vet jag faktiskt inte riktigt.