Väntade och väntade

I morse när jag vaknade var vädret regnigt, trist och grått, men här inne rådde idel solsken. Dottern ringde och sade:
- Jag tänkte komma dit.
Jippiii, härliga gäster på besök. och jag som längtat efter lilla M. Det är ju över en vecka sedan vi senast såg henne.
Även den yngsta och den äldsta kom på besök!
Jippiii, härligt att se dem också! 
Hjärtat sväller och kärleken flödar över.

I lördags för en vecka sedan var jag ju iväg på trevligheter i grannkommunen. Senare på eftermiddagen tog jag ett varv in till stan för man måste ju bunkra upp lite matvaror emellanåt. Vid tankstationen såg jag den...

... den vita limousinen. Och jag väntade och väntade, men ingen Richard Gere steg ut med ett stort svart paraply (det skulle minsann ha behövts idag!) och en bukett röda rosor. 
Nej, sent omsider steg en gråhårig liten man i övre medelåldern ut från bilen. Vilken besvikelse! Nu undrar jag om det att Gere totalt har missat mej kan bero på att jag inte ser ut som Julia Roberts? Eller kan det vara så, ve och fasa, att han inte alls känner till min existens??? Ack, hur ska jag då göra?

Nå, på kvällen tog jag mej en ordentlig titt på morfar i huset. Han satt fastklistrad framför tv:n. Och nu minns jag dessvärre inte riktigt vad han såg på. Sport? Något naturprogram? En dokumentär? Kära nån, om der Alte nu skulle förhöra mej så skulle jag inte ha alibi, för jag kan inte säga vad som kom i tv på kvällen för en vecka sedan. Kanske helt enkelt för att jag inte tittade!

Men allt nog, jag tog till min bästa altröst och började sjunga förförarsången I natt är jag din. Morfar i huset gav mej ett sekundsnabbt ögonkast och sa förvånat:
- Du sjunger.
Sångens budskap gick tyvärr honom helt förbi. Så jag funderade om jag skulle sjunga Mitt bästa för dig istället. Men jag kom på att om han inte fattade budskapet i min första sång, så skulle han tappa bort sig totalt när jag hade klämt i med refrängen: Kärleken är en annorlunda lek.
Om jag kunde sjunga så där på riktigt hade jag kanske prövat Det vackraste. Men det skulle avgjort ha varit en risktagning för jag har inte så bra röst.

Nå, eftersom morfar i huset inte förstod min fina vink på vårt modersmål tänkte jag att jag skulle kunna pröva med det andra inhemska, så jag tog i med mina lungors fulla kraft i Sulle silmäni annan. (Jag ger dig mina ögon, mitt hår, mina läppar, mitt allt...)
Morfar i huset höjde inte ens på ögonbrynen. Nu var goda råd dyra, för inte kunde jag väl säga:
- Stäng tv:n och kom i säng nu.
Nä, det lät inte som en bra strategi. Han skulle knappast ha lytt en sådan order, i synnerhet inte om han var mitt i en match av något slag. Så jag funderade lite grann om jag skulle ha vågat mej på någon tysk sång. Men den enda jag kommer ihåg orden till något sånär är Bei mir bist du Schoen och den översättning jag har hört på svenska går Bär ner mig till sjön. Och det verkade inte så romantiskt precis! Nu jobbade mina små grå för högtryck. Vilken sång skulle ge effekt? Jag gjorde ett sista desperat utfall med Help me make it trough the night (fritt översatt: Hjälp mej klara natten). Och nu, nu vände sig morfar i husets tv-fyrkantiga ögon mot mej och han frågade med något vilt i rösten:
- Ha du fått någo feil? (Fritt översatt från östnyylensko: Har du fått fel i huvudet)

För mej återstod lite snopet att ensam krypa ner mellan lakanen och trösta mej med en bok. Frågan jag nu ställer mej är: Borde jag ta sånglektioner?