Här har dagarna igen rusat förbi med expressfart. I lördags hann jag njuta av dottern och barnbarnet. Lilla M utvecklas så det står härliga till. I lördags låg hon igen på matbordet och hon hade massor av viktiga saker att säga:
- Abuuuh, säger hon så spottet yr. Ett mycket bra ord, som kan betyda precis vad som helst. Dessvärre kommer den lillas moder med jämna mellanrum och torkar bort spottet, så lilla M får ta allting från början igen. Hon och undertecknad förstod varandra precis. Lilla M berättade allt om rådgivningsbesöket. Hur det var att få spruta i var sin skinka och hur hemsk den där pinobänken är då rådgivningstanten drar ut ens ben så man tror att man ska gå av. Sen säger tanten nån konstig siffra, som ingen människa kan komma ihåg.
Plötsligt blir lilla M blickstilla. Hon har fått syn på sin lilla hand. Ögonen hennes går nästan i kors då hon följer med handens rörelse. Det är något lurt med den där tingesten för den har sitt eget liv och far inte alls dit lilla M vill. När handen försvunnit ur synfältet fortsätter vi vår diskussion om mycket viktiga saker och lilla M är livligt med och armar och ben viftar. När hon stillnar har hon genom fönstret fått syn på de gungande trädgrenarna, som rör sig i blåsten. Nu ligger hon blickstilla och koncentrerar sig. Antagligen skulle hon ha kunnat somna där till trädens sköna rörelser.
Jag var tvungen att slita mej från världens underbaraste varelse. Skulle iväg till bokcaféet via torget. Min hulda moder önskade sig ett och annat från ett torgstånd. I bokcaféet presenterade Benita Backas-Andersson sin bok: Med respekt - en bok om den sista resan. Intressant.
Jag skyndade mej hem från stan för att träffa den yngsta och den äldsta sonen. Jag hann sticka några varv innan vi körde iväg norrut till grannkommunen på pizza. På hemvägen levererade vi torggodset åt min moder. Länge hann vi inte njuta av samvaron med henne innan jag måste hasta vidare för jag skulle iväg till Hasses sommarshow.
I ärlighetens namn var mina förväntningar inte särskilt höga och jag hade helst stannat hemma med sönerna, men jag hade lovat, så det var bara att köra iväg.
Hans Martin hade med sig dansbandet Tommys, som i sin tur hade med sig rejäla doningar, eller vad sägs om detta högtalartorn?
Tommys är populära i Svenskfinland och kända även i Sverige, men jag har aldrig hört dem live tidigare, endast i radio någon gång i bilen. I Tommys sjunger förutom Tom Käldström, också keybordisten Markus Stara och trummisen Affe Tuomela. På bas Kent Vikstrand. Han sjunger då inte och han verkade vara riktigt blyg. Jag undrar om det är någonting gemensamt för alla basister? Jag fångade ju i tiderna basisten i mitt liv och han var också tillbakadragen och tystlåten.
Stand-up komikern Sören Storbäck roade publiken, som skrattade så att de tjöt. Här har han börjat träna på order av sin fru Gerda.
Det var inte enbart Sören som roade, det gjorde även artisterna Hasse, Ann-Katrine Burman och Majbritt Martin. Här uppträder de i Syskonsången. Melodi: Kära mor till egna dråpliga ord om hur familjer kan se ut nuförtiden.
Publiken bjöds på många fina nummer av både nyskrivet material och många gamla godingar. Ann-Katrine sjöng bland annat Natten har tusen ögon och Kärlekens hus. Båda har jag också sjungit i unga år. Var musiken bättre förr? Eller handlar det enbart om det nostalgiska igenkännandet?
Majbritt sjöng Samefolkets land på norska och Your cheating heart på engelska, en gammal countryklassiker. Och orkestern sjöng bland annat Kjärringa min, kan inte spela dragspel. Hasse å sin sida sjöng bland annat Där rosor aldrig dör och Dansa hucklebuck.
Kapellmästaren Tom Käldström trakterade också saxofon och dragspel. En mångkunnig man med andra ord. Jag kom osökt att tänka på Eddie Meduza och Saxofonen. Det fanns en tid i vårt hus då sönerna spelade Meduzas låtar dagen lång. Ännu kan de sjunga: "Ååh, saxofonen är det lättaste instrumentet ja".
Dataläraren i mej bongade förstås in de tekniska lösningarna, en platta?! Men lugn bara lugn, de hade nog notställ och notblad också.
I finalen deltog allihopa och sjöng för allt vad tygen höll.
Och jadå, jag blev positivt överraskad även om jag tidvis stördes av ekot, som åt upp orden. Alltså jag talar nu om en mixning.
Kvällen blev riktigt trevlig och njutbar. I synnerhet, som jag lyckades fånga Tom för en pratstund. Och nej, nej, jag var inte backstage med honom. Flickorna stod ju trånande i kö vid scenkanten så jag höll mej till salsgolvet. Trevliga killar, proffsiga musiker och goda sångare. Tack för en fin kväll!
Hela söndagen satt jag framför datorn, förutom den stunden då jag var iväg till stan. Då gjorde jag något jag inte hade trott att jag skulle göra på en söndag: Jag veckohandlade!!! Och det var faktiskt inte så dumt, för det var gott om utrymme i butiken. Dock gapade brödhyllorna tomma och morfar i huset, som vägrar baka! Morr!
I måndags jobbade jag från morgon till kväll i grannstaden och var som en disktrasa då jag kom hem. Att ha 12 lektioner på en dag är kanske i det mesta laget? Jag gjorde minsann skäl för min lön! När jag kom hem, åt jag och stupade sedan i säng för att tidigt i morse igen bege mej iväg till jobbet i grannstaden. I morgon är det till all tur en kort arbetsdag och sovmorgon!
För övrigt så går jag och gnolar på En dag i taget och så lever jag nu just ett tag framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar