Vi skulle vara barnvakter åt lilla M, så vi skyndade iväg till grannstaden och var på plats i tid innan föräldrarna skulle iväg. Knappt hade de lämnat hemmet innan det hördes ljud från en liten bakända och lilla M jollrade förnöjt i babysittern. Morfar och mormor utbytte ett förskräckt ögonkast. Nu var goda råd dyra. Det hade ju hunnit gå långt över 20 år sedan senaste blöjbyte.
- Du kanske int behöver byta genast, sa morfar när mormor gjorde en ansats att resa mej från stolen.
- Hurså, frågade en mycket osäker mormor.
- Det kommer kanske mera.
- Men jag vill inte vänta tills smeten torkar och klibbar fast.
Så mormor tog upp lilla M och ack nej, den gula senapsliknande vätskan hade smitit iväg från blöjan ända upp på ryggen. Jösses, hur skulle det här sluta?
En tillfällig skötplats hade upprättats på matbordet och där fick lilla M ta plats medan mormor skrapade sig i huvudet. Vart har alla sköna knytblusar tagit vägen. Såna där praktiska omlottplagg som bebisar hade förr i världen? Lilla M hade på sig en babybody och hur skulle den tas av? Om den drogs över huvudet skulle ju hela den lilla kroppen bli full av "senapssmörjan".
Försiktigt, försiktigt lirkade mormor ut små händer och armar från bodyn och drog den neråt. Hurraaa, det gick! Sedan bort med blöjan och lilla M var helt naken. Någon större handduk hade modern inte försett den tillfälliga skötplatsen med så mormor norpade en kärlhandduk från köksstegen och gick iväg till lavoaren i vessan. Där stortrivdes lilla M när hon fick plaska lite grann i vattnet efter att ha fått sin stjärt tvättad. Innan vi skyndade tillbaka tog sig lilla M och mormor en titt på varandra i spegeln. Lilla M var i det här skedet glad som en lärka och mormors blick var full av tvivel: Hur skulle detta sluta?
När lilla M igen hamnade på matbordet var hon inte längre glad. Hon ville inte vara utan kläder, så hon grät. Ju mera hon grät, desto olyckligare blev mormor och desto mera skyndade hon sig och blev därför fumligare och fumligare. Nu skulle det gå fort undan. Till sist hade både bodyn och blöjan kommit på plats, likaså byxor och strumpor och lilla M fick äntligen komma upp i famnen. Mormor talade hela tiden tröstande och småningom var allting bra igen. Morfar hade under tiden fått undan allt det senapsgula, fört de nerskitade kläderna upp till tvättrummet och bytt underlag och allting var frid och fröjd igen.
I det här läget övergav morfar fru och barnbarn för att shoppa lite nödvändiga grejer i Motonet. Mormor placerade lilla M i babysittern. Och så började mormor sjunga, först alla barnvisor hon kom ihåg orden till, sedan Evert Taubes Oxdragarsång och därefter Vi ska gå hand i hand. Sedan blev det tvärstopp i mormors huvud och hon kom inte på en enda sång till. Febrilt letade hon efter text och melodi i hjärnskrymslena, men se nej. Då drog hon till med två psalmer. Dom hade ju mer eller mindre "bankats" in i huvudet under folkskoltiden för länge länge sedan. Så mormor sjöng både Gud som haver och Blott en dag. Och vet ni vad den lilla gjorde då? Jo, hon somnade! Mormor sände en tacksamhetens tanke till förr i världens pedagogik, som tvingade en att lära sig saker utantill. Hur skulle hon ha klarat sig nu utan den kunskapen?
Lugnet lade sig och mormor kunde läsa fredagens lokalblad. Katten Milton smög sig omkring och visste varken ut eller in. Var han ensam? Nej, lilla M snusade ju i babysittern, men var sjutton fanns matte då? Och ingen husse syntes till heller, så Milton tog ett nytt varv i huset. Plötsligt når en omisskännlig lukt mormors näsborrar. Va, sjutton? Har det senapsgula fastnat på mormors fingrar? Hon synar dem noggrant, snusar på dem, men nej, inget där inte. Men det luktar fortfarande, så vad kan det vara? Inte har lilla M haft något ljud nu och hon sover ju.
Milton har plötsligt försvunnit tillbaka in på WC och mormor hör hur han försöker krafsa i sin toalett. Till all tur återvänder morfar och tar hand om den luktande ointäckta högen. Lilla M vaknar och jollrar glatt som en lärka. Mormor spelar in en något darrig video med sin telefon. Och så hörs det igen ett ljud från lilla M:s bakända och hon ser mäkta nöjd ut.
- Det kanske bara var en prupp, säger morfar förhoppningsfullt.
- Nä, det tror jag int. Det hördes som nånting blött, svarar mormor, som tar upp lilla M och jovisst, där är det senapsgula igen utsmetat ända upp på ryggen. Nu fanns det inga byteskläder nere på matbordet längre för det var ju nog inte meningen att lilla M skulle vara så effektiv med bakändan. Morfar fick bege sig till övervåningen på jakt efter en ny body och mormor fick ta om hela proceduren med blöjbytet. Puuuh!
Småningom stillnade gråten igen och morfar hade lilla M i famnen och läste ur en riktigt trevlig liten ljudbok. Hon tröttnade på den och hamnade tillbaka i sittern.
- Int kan du sjunga såna sånger, sa morfar när mormor tog i med Lyckliga gatan och Natten har tusen ögon.
- Jovisst, kolla nu hur nöjd hon är när jag sjunger.
Morfar såg tvivlande på fru och barnbarn och skakade på huvudet.
Över två timmar senare dök föräldrarna upp. Mamman rusade in med andan i halsen.
- Va, det är alldeles tyst här, sa hon förundrat.
Ja, klart det var ganska tyst. Visserligen hade lilla M just vaknat, men hon jollrade riktigt glatt. Tur var det dock att mamma dök upp med maten för det är inte sagt att det skulle ha gått länge till innan hungern hade satt in.
En liten stund satt ännu mormor och morfar kvar innan de lämnade den lilla familjen.
Det var en riktigt trevlig lördagskväll att minnas. Och stoltheten riktigt pyste ur oss. Hurra, vi klarade det med äran i behåll!
För övrigt var gårdagen nästan en repris från förra veckan. Jag var än en gång till bokcaféet i stan. Den här gången var det Noora Lintukangas, som presenterade sin bok Viihdy omassa arjessa. Översatt till svenska: Trivs i din egen vardag. Hon sade många visa ord om meditation, känslor och kundaliniyoga. Allting verkade bra just där och då, men sent igår kväll när jag började fundera blev jag lite betänksam. Ännu nånting som man borde göra, orka och hinna med. Och var går den trådtunna gränsen mellan när man blir egoistisk och ännu är friskt självcentrerad?
Och ja på hemvägen från bokcaféet mötte jag tre av sönerna på väg till stan. Hann träffa dem en kort stund här hos oss innan vi åkte iväg med morfar i huset för att agera barnvakter.
När vi återvände hem var det redan mörkt, men det gör inte så mycket nuförtiden för vi är upplysta!
Ha nu en riktigt skön söndag!
Själv skall jag iväg igen ikväll på uppdrag! Men inget barnvaktande den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar