– Vart ska du fara, frågade bisin min förvånat igår kväll då jag före klockan 22.30 steg upp från gungstolen.
– I säng förstås, vart annars den här tiden på dygnet?
Det var minsann på tiden att jag lade mej, för jag hade precis vaknat till ett klingande ljud. Jag hade somnat i gungstolen och virknålen föll ur min hand. Ursprungligen hade jag tänkt virka färdigt framstycket till den lilla sommartoppen. Men jag hade redan fått riva en gång då jag virkat för långt. Jag insåg att jag nog skulle börja rådda med intagen för ärmhålen, så det var lika bra att sova på saken och lämna virkningen till idag.
Här hos oss är det mera vilt än tamt och jag tänker nu igen modigt visa upp den nakna sanningen, alltså vår vildvuxna gårdsplan.
Det började redan i våras då vi lät maskrosorna lysa gult i vår så kallade gräsmatta. Detta för att pollinerarna skulle ha mat. På något sätt lyckades far och son här i huset sedan lägga in klippningen optimalt, för vi har inte sett till maskrosor efter det.
Nästa gång det skulle klippas behövde beståndet med teveronika, framför lekstugan, få stå kvar.
Vid regnmätaren växer kråkvicker så det knakar. Den är förresten giftig.
Jag skulle gärna ha en blomsteräng här istället för gräsmatta. Men det går inte, för då kommer det säkert en massa fästingar och kanske farliga mördarsniglar. Brrr!
Här finns också ett vilt växande bestånd med violer, tydligen styvmorsvioler?
Och kära vänner, vad ni är gör, satsa på en Småpetunia Million Bells. Den blommar rikligt och är så tacksam. Här behövs inget bortplockande av vissna blommor. Allt det sköter växten själv. Det enda bisin min gjort med den här är att vattna den och ge den näring då och då. Han har gröna fingrar, inte jag!
Det lönar sig utan tvekan att satsa på en sådan här ampel, i synnerhet om ni har en solig och varm plats att hänga upp den på. Fast tja, i år har vi inte sett till den gula himlakroppen särskilt mycket.
Igår gick jag omkring och hade fredagsfeeling. Riktigt varför vet jag inte, men jag trodde alltså att det var fredag!
Jag gick också omkring, pöste lite grann och kände mej jättenöjd med mej själv. Jag hade skrivit artikeln färdig redan på förmiddagen. Det var en sådan lättnad, inga måsten och inget ogjort som tyngde. Jag beslöt ändå att sova på saken och skickade in den till redaktionen först i morse. Skönt att ha det undan, så jag inte behöver kämpa på veckoslutet med texten. Nästa vecka blir det till att skriva mera, för jag ska lite hit och dit. Och jag som skulle trappa ner...
Det är inte enbart vildvuxet här, det går också vilt till. Igår när jag satt här vid datorn och skrev hördes plötsligt ett jättebrak.
– Vad var det, ropade jag åt bisin min medan jag försökte lugna ner min galopperande puls.
Han kollade vad som hänt ute på balkongen.
– Det var en duva som flög mot fönstret, fick jag till svar.
– Den blev så snurrig att nu törnade den emot balkongräcket, fortsatte bisin min. I samma andetag undrade han om jag ville ha duvstek till middag. Tack, men nej tack. Jag kan inte plocka fåglar, för att nu inte tala om vad som ska tas ur dem. Dessutom, hur vet man att fågeln är frisk och ätbar?
Hmmm, jag var inte alls säker på att duvan skulle ha åstadkommit ett sådant brak. Och mycket riktigt, på kvällen upptäckte bisin min att en stor aspgren brustit och nu låg olämpligt över våra svartvinbärsbuskar. Han gick ut i duggregnet och fick stönande och stånkande bort den grova aspgrenen. Nu borde han ännu kolla skadorna på buskarna och binda upp dem, så att inte alla goda c-vitaminrika bär går förlorade. Oklart om han hinner innan vi ska iväg på en liten fredagsutfärd norrut. I det här dystra vädret är det faktiskt riktigt skönt att sitta inomhus och njuta.
Önskar er alla en riktigt fin fredagskväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar