Åååh!

Igår var här minst sagt nyckfullt väder. Varje gång jag var färdig att bege mig ut på en liten runda och öppnade dörren ösregnade det. Så jag gjorde precis som vår katt Tufsen gör, vände om i dörröppningen. Så fort jag började göra nånting inomhus sken solen igen lockande och regndropparna glittrade i regnbågens alla färger i lövträden.

Det blev alltså inte riktigt som jag planerat. I och för sig är jag ju inte gjord av socker och skulle därför nog ha klarat av regnet, men det kändes inte riktigt lockande. Jag gick in i hobbyrummet istället, för där är det alltid lika spännande att gräva bland alla projektkassar. Så gjorde jag igår och hittade då min gamla jobbväska. Där fanns gamla kurspapper, näsdukar, ett munskydd från coronatiden och i en plastkasse:

Åååh! De här ljuvliga, ljuvliga garnen inhandlade från Lankamaailma i Åggelby för några år sedan. Tänk att jag hade gömt dem och glömt dem.
Jag hittade också ett radergummi och mitt rutiga häfte. Det sistnämnda väckte minnen till liv, för ordentligt hade jag skrivit upp kursplaneringar, anteckningar från fortbildningar jag deltagit i, hur vi flyttade på kurser under coronatiden och hur vi fick utföra kansliuppgifter när staden sparade och vi inte hade nån kurssekreterare, bland annat skulle vi godkänna reseräkningar för de timlärare vi hade ansvar för. Håhåjaaa, det var tider det, eller som engelsmännen skulle säga: "Those were the days". Som ni kanske förstår, så tog mitt sorterande/plocka undan ganska fort slut vid det här laget när jag fastnade nostalgiskt där i häftet. 

Jag slängde gammalt kursmaterial i pappersinsamlingen och tänkte lite vemodigt på hur många timmar jag hade ägnat åt att förbereda kurser och skapa eget material. Nu är förstås allting uråldrigt. Kanske det inte behövs papper heller, för allting finns ju på nätet. Det gäller bara att orka hänga där och försöka bena ut vad som är sant och vad som är falskt. Inte alltid så lätt att veta.
Häftet bränner vi nog upp i vedpannan. Det har ju ingen betydelse för nån annan än undertecknad.

Medan det regnade passade jag på att uppdatera, ta i bruk och konfigurera bisin mins nya smarttelefon. Ja, ni läste helt rätt. Han har blivit med smarttelefon! Utvecklingen har småningom också nått detta hus! Äldsta sonen var orolig för vad fadern skulle säga eller tycka. Till all tur accepterade bisin min att det nu är dags för hans del att själv börja leta efter sina bildelar, kunna skicka foton och kanske till och med lite smått börja använda e-post. Särskilt entusiastisk är han dessvärre inte, för han har inte ännu rört telefonen. Dock sa han att jag skulle knappa in J:s telefonnummer i kontaktuppgifterna, då jag berättade att här finns nu hans syrrors telefonnummer, likaså Mr J:s, E:s, familjens och till och med min telefonnummer.
När jag ivrigt ville visa bisin min hur han skulle söka på nätet, svarade han bara att han inte har tid för skärmar. Nä, nä, hur kommer det sig då att jag ska ha tid?

Det här kommer nog att kräva mycket tålamod från min sida och sätta alla mina pedagogiska förmågor på hårt prov. Redan nu råddar jag mellan hans och min pinkod för att öppna den här telefonen. Den är dessutom mycket nyare än min egen, så jag kan inte använda min föråldrade för att visa hur det ska se ut i telefonen.
Hur som helst, jag plockade bort de flesta apparna, laddade ner WhatsApp, Yr och framförallt Brave. Det får räcka så här till att börja med. Jag utgår från att när han blir varm i kläderna vill han också ha nyhetssidor, men det är inte säkert, för det är ju så smått att läsa där i skärmen. Rätt snabbt får han också lov att själv börja sköta navigeringen med hjälp av sin telefon. Antagligen får jag lov att ytterligare skaffa en billaddare eller så får han lov att använda vårt reservbatteri. Vilket påminner mej om att det nog är dags att ladda det. Måste bara hitta det först...

Åååh! Igår kväll gick det att se dart live från världsturnén i Amsterdam på Viaplay. Vilken lycka! Och Gian van Veen vann med 6-2. Tjohooo! Jag spände mej så för hans skull och jag sände många varma tankar och hurrarop. Bisin min tittade på mej från sin gungstol:
– Han hör inte när du hejar på honom. Du behöver inte ropa så.
Bisin min tyckte nog för sjuttioelfte gången minst att han har en helgalen fru. Jag iddes inte ens påminna honom om alla gånger vi brukar ropa högt åt deltagarna i tv-frågesporter när de ingenting alls kan. Darttävlingen jag såg på igår var ju ändå live, medan På spåret, Stadi vs lande och Haluatko miljonääriksi är bandade program.

Att se på TV är inte hälsosamt, åtminstone inte för mej. Igår tog mina axlar stryk just för att jag spände dem så för Gians skull.

Stryk tog också mitt stickande, för jag hann endast med ynka sju varv resårstickning! Kanske bisin min ändå har rätt i att det inte är bra att bli så engagerad i en sport. Å andra sidan, här förekommer ju inte våld eller tjuvnyp såsom i fotboll och ishockey. Och där finns ju riktigt fanatiska supportrar.

Men åååh, i morse såg jag att det arrangeras Darts Night i Lahtis 6.12 med bland annat Luke Humphries, Michael van Gerwen och Gerwyn Price. Tänk om... ja, tänk om nån skulle vilja följa med...

Nä, nu måste jag göra lite annat än sitta här och drömma.

Önskar er alla ett härligt veckoslut. Det finns en hel del höstmarknader att besöka i morgon, lördag.