Hunnit med mycket

Oj, vet ni, jag har hunnit med mycket. Men nu när jag satte mej här framför datorn, så tog liksom orken och inspirationen slut. Och jag som borde skriva två artiklar. Ack, ack. Jag tycks totalt sakna disciplin.

Igår kväll körde jag norrut till grannkommunen. Där i kyrkan lät jag mej förföras av smäktande toner från en hel skara kostymklädda herrar.

Sångargillet i Lappträsk bjöd på en fin och högtidlig konsert. Finländska musikens dag till ära höll man sig till inhemska tonsättare. Finns det något vackrare så här i juletid än psalmen "Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt"? I synnerhet om den sjungs av en manskör. Jag vet inte varför, men jag har alltid varit lite extra svag för just manskörer. Det är något med den där röstklangen då när den harmoniserar perfekt, som jag helt enkelt inte kan motstå.
Kören dirigerades av Jan-Erik Slätis.

Här avtackas kvällens solister av Sten Frondén: Gunnar Enqvist på cello, Joel Enqvist på violin, Annikka Konttori Gustafsson på piano, Hannes Vickholm solist, tenor, Svetlana Happo på viola, med ryggen hitåt Kaj-Erik Gustafsson på orgel och längst till höger syns lite av solisten Christine Slätis, sopran och dirigenten Janne Slätis.

I dag på förmiddagen hade vi rart besök av lilla M med föräldrar. Hur kan ett barn vara så ljuuuuuvligt? Hon jollrade på som aldrig förr och skrattade glatt när vi lekte med henne. Hon är omgiven av så mycket kärlek att det då och då sticker till i mitt hjärta då jag tänker på alla små som far illa. Det finns inget finare än den där totala oreserverade kärleken. Mitt hjärta blöder för alla dem som aldrig har fått erfara den.

Vi hade också glädjen att få den nästyngsta med sambo på förmiddagskaffe. Så jag hade rätt svårt att slita mej hemifrån, men när man måste så måste man...

Jag körde alltså till stan för att delta i höstens sista bokcafé.

Det gästades av Mikael Crawford.

Han berättade om sin En liten bok om nästan ingenting. Den verkar rätt grabbig, så få se om jag alls kommer att läsa den?

Det var riktig julstämning på caféet. Det var det däremot inte på julmarknaden på torget. Jag rusade dit efter bokcaféet och det blåste en verkligt kylig vind där. Glest var det både med försäljare och köpare. Försäljarna höll på att packa ihop, men jag hann få mina plastpåsar. Och jo, jo, jag vet att man inte ska använda plast, men ibland så...
Jag hann också köpa en fisk och en liten skinkbit, som jag nu skall föra till min mamma för provsmakning. Man ska ju inte köpa grisen i säcken sen till julen.
Förstås köpte jag också marknadskringlor. Men, men ända sedan Tyrisevä gick i konkurs har inte kringlorna smakat som de ska... 

Och nu ska jag iväg igen, jag som borde sitta i fåtöljen och sticka...

Den som väntar på något gott...

... väntar aldrig för länge! Igår blev det fest här hos oss, då morfar i huset stekte plättar.

Mums! Jag vet inte hur många jag klämde in. Morfar i huset tyckte att det var konstigt att plätthögen aldrig växte. Schhh, säg inte att jag lyckades ta några flera än han hade planerat.

Idag hittade jag ett härligt virkat julrött hjärta i julkalendern. Kanske jag nu skulle börja gräva efter rött bomullsgarn på allvar?

Ha nu en riktigt skön fredagskväll. 
Om du inte vet vad du skall göra, så kan du fira musikens dag i grannkommunens kyrka. Dit ska jag iväg på konsert, så kanske vi ses där ännu ikväll?
Ni visste väl att det är musikens dag idag och att vi flaggar för ingen mindre än Jean Sibelius?

Missförstådd

Buhuuu! Mina anförvanter förstår mej inte. Jag är totalt missförstådd. Häromsistens råkade jag kläcka ur mej att jag saknar rött bomullsgarn, så jag borde nog...
Jag hann inte ens säga meningen till slut innan de alla hojtade i korus: "Du har garn".
Jo, men inte precis rött bomullsgarn, som jag ju nu prompt skulle behöva. Tänk att de inte förstår det. Jag kan väl inte virka gröna julhjärtan heller? Hur skulle det se ut?

Och titta nu hur min restgarnsburk ser ut! Ser ni något rött bomullsgarnsnystan där? Nä, inte då... 
Nu är goda råd dyra. Jag får väl snällt lov att skippa det julröda och hitta på någonting annat istället. Men vad? Hmmm...

I morgon har jag höstterminens sista datalektioner. Tjohooo! Ännu ett möte nästa vecka samt lite kontorsjobb och sedan hägrar redan jullovet. Och vet ni vad jag tänker göra då? Jooo, ta det mycket, mycket lugnt även om morfar i huset nu har börjat tjata om att jag måste städa. Pytt, säger jag och berättar hur alla andras karlar minsann sköter städningen! Jag hörde ju damerna nämna det när jag var på stickcafé i tisdags!

Finland 100 år!

Redan klockan sju var jag uppe i morse. Jag traskade runt ett varv i det mörka huset och kom på att det absolut inte går att stiga upp så tidigt om jag ska orka se på presidentbalen i tv ikväll. Så jag lade mej under täcket igen och övertalade mej själv att somna om: "Sov Inge, sov, sov Inge, sov..." Tyvärr var jag och min hjärna inte riktigt på samma våglängd. Hjärnan levde om som den värsta tryckkokaren: "Har jag månne sådant där grönrandigt Nallegarn? Då skulle jag kunna sticka ett par sockor åt M. Hon skulle gilla den färgen. Men har jag sådant garn? Och borde jag kanske sticka med 7- bröder istället, så det skulle gå fortare? Och..."
"Sov Inge, sov", försökte jag övertala hjärnan istället, alltmedan jag roterade runt, runt i sängen.
Hjärnan svarade: "Men tänk om jag skulle göra färdigt första bästa UFO som finns där i hobbyrummet. Jag tar bara det första som kommer emot då jag kliver över tröskeln, eller... Nä, det gör jag inte för i den där svarta projektkassen, som hänger strax innanför dörren finns väl det där som aldrig kommer att bli färdigt och som borde rivas upp istället. Jag måste sträcka mej ganska långt in för att få tag på den där Muminkassen och då skulle jag kunna sticka färdigt den där tröjan som jag..."
Jag: "Nu får du allt räkna får, för det här går inte. Om du inte lugnar ner dig tvärt, så måste jag ändå stiga opp."
Hjärnan: "Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju. Men var finns den där plastkassen med de där olika nystanen, som jag letade efter igår. Kanske där skulle finnas rött bomullsgarn?"
Jag, nu mycket hotfullt: "Räkna, annars..."
Hjärnan, lite mera spakt nu: "Ja, ja, hör, ett, två, tre... Oj, se en så söt svart lammunge, som kommer där. Kan den hoppa över diket månntro, eller behöver den hjälp?"

Morr! Inte blev det till nånting med mitt räknande, men jag somnade till sist i varje fall och drömde oroliga drömmar. Så när jag äntligen klev upp ur bädden klockan tio var jag kanske inte direkt utsövd. Och jag insåg förstås att det enda rätta hade varit att stiga upp redan klockan sju. Inte är det trevligt när halva dan har gått innan man kommer igång.

Ute ligger en tunn hinna av pudersnö över marken. Solen tittar fram mellan molnen och vädret är lagom vintrigt och krispigt. Utanför mitt fönster har lediga medborgare vandrat iväg på en uppfriskande promenad. Nånting, som jag också borde göra. Men jag borde också få igång en tvättmaskin... och framförallt så borde jag sticka, sticka, sticka. Men det skulle vara skönt att vara ute i friska luften. Dessvärre får jag nog inte morfar i huset med på en promenad. Han ser nämligen på Okänd soldat från år 1955. En tradition, som måste följas varje självständighetsdag. Ett år hade Yle vågat lämna bort filmen och då blev det ramaskri.

Igår natt såg morfar i huset på en annan version av filmen. Förstår inte riktigt hur han orkar. Det slutar ju ändå alltid på samma sätt. Och varje gång blir han lika upprörd när han konstaterar att ryssarna hade si och så många flygplan från Amerika och soldaterna fick matportioner från England. Ja, ja, suckar jag och funderar på hur min mormor klarade sig med två småbarn, min mamma nyfödd, då morfar red ut i kriget. Och han red verkligen iväg på en vit häst, för han var dragon. Vilka rädslor kämpade hon med? Hur fick hon mat på bordet? Vart tog hon vägen med sina småflickor då flyglarmet ljöd? Och var fanns hennes syster, som var lotta, stationerad? Och varför blev det aldrig tal om detta då medan de ännu levde?

Finlands hundra år som självständigt land har genom åren sett ett och annat. Och vi har varit duktiga, jätteduktiga, bland annat betalat hela krigsskadeståndet till Sovjetunionen. Det var hårt och tungt. Ändå klarade landet också av att ta hand om alla flyktingar från Karelen.
I modernare tid har vi visat framfötterna inom teknikens område. Dagens tekniknördar har mycket att tacka finländarna för.

Och med dessa ord önskar jag nu er alla en riktigt skön självständighetsdag!

 

Höstens sista stickcafé

Vilken glädje! Jag hann delta i höstens sista stickcafé i stan. Så härligt. Mycket fick jag inte gjort, men för mej räckte det med samvaron och lite hjärtvirkning. Att virka med restgarner är inget vidare ska jag säga, för man får skarva mest hela tiden.

Som vanligt höll de andra på med mycket snyggare saker än mitt lilla petande. De stickar på så flitigt, sockor, mössa, vantar...

Så vackra färger i den här vanten.

Liksom i den här.

Eva stickar på löpande band och här har hon randat en socka så fint. Tänk om jag någon gång skulle komma mej för att åstadkomma nånting också!

Anita bjöd på prinsesstårta, för hon hade haft födelsedag. Hon hade fått en helt ljuuuuvlig bok: Håll käften, jag räknar!: en stickares bekännelser.

Och vet ni vad jag gjorde? Jo, jag gav bort ett garnnystan, som jag köpte från mässan i gamla hamnen i våras.  Smart inte sant? För nu har jag redan garnbantat 100 gram! Jippiii! Men vet ni vad? Jo, nu hotar stickväninnan B med att ge mej en hel plastkassse full med garn. Ooooo, nu ökar ju vikten. Ack, ack, ack. Hela bantningsprojektet kan sluta i en katastrof!

Stort TACK för trevlig samvaro idag på eftermiddagen.

Och nu, nu mina vänner ska jag bege mej på jakt här i datorn efter en försvunnen film och sen, ja sen ska jag sätta mej ner med min stickning. I morgon rör jag mej inte någonstans från stickfåtöljen, så det så. Jag ropar på morfar i huset så får han hämta allting från yllesockor och dricka till mat. Låter inte det som en bra plan?

Redan julafton?

Hela förra veckan var lite vemodig, men samtidigt verkade det som om julafton redan var inne. Jag fick nämligen en hel mängd fina julgåvor. Tack allihopa för dem.

Det började förra veckans tisdag.

Då fick jag först den här fina hyacintuppsättningen.

Och på kvällen fick jag en julröd cyklamen.

I onsdags fick jag på dagen en låda med karameller.

Och på kvällen fick jag världens bästa pepparkakor. Fem påsar och en har redan försvunnit i bättre magar! :) 
Jag fick ju också en hel plastkasse full med jästbröd. Tre av dem har någon ätit upp redan. Få se om jag alls lyckas spara några till julen?

Och så fick jag ett så härligt kort med tomten och katten.

Jag fick ännu tre ljuvliga hemgjorda tvålar. Mmmmm, så härlig doft. Den ena kommer att tas fram till julen, så får den sprida väldoft på toan.

Och trodde ni att det var slut med gåvorna nu?

Nä, icke då. Den här fick jag av morfar i huset då han hämtade den nya stolen till vårt hus. Ett under att han alls hämtade hem nånting Nalle Puh-relaterat. Han brukar vanligtvis fnysa åt såna barnsligheter som Nalle Puh när jag vill ha nånting.Visst är han snäll? Kanske han har mjuknat på grund av lilla M?

Så det var julafton hela veckan för mej. Än en gång ett stort tack. Och jag saknar nog kurserna. Tur att jag har lite undervisning kvar ännu.

Och nu, nu ska jag jobba färdigt här framför skärmen innan jag packar morgondagens stickväska färdigt. Ska jag virka eller sticka imorgon? Jag orkar nog inte lägga upp någon ny stickning längre ikväll... Provlapp och kolla masktäthet, hitta stickor och... nä, kanske jag nu bara virkar julhjärtan på löpande band...
Hoppas att vi ses på stickcaféet i stan imorgon!

Ännu ett veckoslut

Så har ännu ett veckoslut ilat förbi och det känns som om jag inte gjort annat än haft roligt. Och vad är bättre än det?

Det började redan i fredags. Då var det dags för rektorns pensionsfest. Efter tio år i Mi och Vako var det dags för henne att kasta loss och njuta av den frihet pensionärstiden ger. Festen gick av stapeln i Degerby Gille, som är stans äldsta hus och hur mysigt som helst. Och framförallt så är maten god.

Vi stod utanför i gränden och väntade på rektorn, som anlände i vit limousin.

Inomhus började det med en skål i bubbelvatten. Det fanns både med alkohol i och utan alkohol.

Det blev både tal och musik innan det var dags att hugga in på det salta tilltugget. 

Det bestod av en pajbit av något slag och en laxklämma. Mumsigt gott! Mycket blev det inte kvar av det salta. Och kolla, hantverk, stickade julkulor, hänger där i kvistarna.

Pausmusik, körsång och tacktal och gratulationer innan det var dags att dricka kaffe/te...

... och sätta tänderna i en härligt fräsch och god tårta.

Allting i Degerby Gille är så tilltalande och fint.

Här är kaffe- och teskåpet.

Inne i ena salen finns det här hörnskåpet.

Festborden var vackert dukade med sådana här buketter.

Och förstås finns det en julgran också i den här salen. Men lägg märke till den där gamla dörren, som står lutad mot väggen!

Det blev förstås en hel del blomsterbuketter, men också många spännande kuvert.

Inomhus var det varm och glädjefylld stämning. Utanför snöade det och hela världen målades i vitt.

Levande ljus är utan tvekan en stämningsförhöjare. Men man ska ha respekt för elden.

Så här vackert var det dukat i stora salen inför kvällens julfest.

Gissa vem som var hovfotograf på pensionsfesten?
Nu är vi då rektorslösa och hoppas på att få en ny så fort som möjligt. En bra en, som orkar dra lasset, dra upp riktlinjer och ha kreativa visioner, så att instituten kan erbjuda bra kurser även i framtiden.

Igår var jag iväg med morfar i huset till Bruket. Och där träffade jag ju på en verkligt mysig gubbe!  Det var jul i Bruket med hantverksförsäljare och människor, som sålde både bakverk och förfriskningar av olika slag.

Bruket visade sig i sin bästa vinterskrud.

Men jag personligen var inte särskilt glad över den här isgatan, som gjorde att man måste trippa fram så försiktigt, så försiktigt.

Morfar i huset stack genast iväg på egna vägar.

 

Han har nämligen aldrig varit inne i Strömfors kyrka, så det var ju nu verkligen på tiden.

Här finns bland annat en intressant kamin...

... en fin orgel...

... och framförallt, altartavlan målad av Helene Schjerfbeck.

Utanför kyrkan, på samma backe, ligger hjältegravarna. De kommer att få både ljus och hedersvakt nu i onsdag då Finland firar sina 100 år av självständighet.

Själv kollade jag in lite hantverk, men bara lite!

Det fanns kransar i alla upptänkliga färger och former, men de fick allt bli kvar där.

Uppe på stallvinden var det fullt av försäljare, så dit fick morfar i huset traska riktigt ensam. Jag skulle ju inte ha nånting!

Nere i ladugården fanns det också försäljare.

Seppälän lammastila (Seppäläs fårgård) hade ett långt bord och till och med garn! Men jag gick tufft förbi med blicken riktad åt ett helt annat håll. Tur att jag inte snubblade!

På andra sidan uppfarten till skullbron fanns också garn till försäljning, nämligen alpackagarn. Tror ni att garnen förföljer mej?

Men nu hade jag minsann inte tid med garn för jag blev störtförälskad i den här varelsen. En sån goding!

Bruket har en spännande historia och det är bra att det har bevarats, tycker jag.

Virginia af Forselles drev järnbruket, då hon blev änka, under åren 1790 - 1847. Och det kan inte ha varit lätt, för på den tiden var ju kvinnorna underställda männen. Hon var nog en riktig tuffing!

 

Det var en riktigt stämningsfull och mysig förmiddag utomhus i lagom kyligt väder. Det enda vi kom hem med var det supergoda rågbrödet, som Robin Bäckman bakar. Och det brödet är redan slut. Snyft!

 

Hemma hos oss väntade tre vrålhungriga söner, så undertecknad fick trolla fram mat på nolltid.

 

Det fick bli en lasagnette. Den hade god åtgång. Och jag säger bara det: Tur att morfar i huset hade tagit upp kött från frysen och att jag varit och handlat på fredagseftermiddagen. Hur skulle det annars ha slutat?

 

Det blev en riktigt trevlig lillajul. Sent på kvällen försökte jag ännu virka ett julhjärta av restgarner i bomull. Riktigt nöjd blev jag inte. Med den här takten blir det nog ingen bantning. 

 

Idag på förmiddagen har vi varit iväg till grannstaden och hälsat på lilla M. Vi blev bjudna på nybakta semlor (frallor) och god bondost.

 Fotot är värdparets!

 

Dottern har kokat sitt livs första bondost och hon lyckades direkt. Skönt att den konsten nu har gått i arv. Ordentlig som hon är bakade hon alltså på den kvarblivna vasslan och vi fick med oss hem en hel påse med de goda semlorna. Vi fick också mjuk pepparkaka med frosting på. Tack!

 

Trevligt med umgänge en sådan här regntrist och grå dag. All vår snö har nu regnat bort igen. Suck!

 

Och nu, nu måste jag hänga en maskin med tvätt innan jag börjar redigera en videofilm och sedan välja ut foton från en samling på 190 stycken. Stööön! Order till mej själv: Ta INTE så många foton!

 

Önskar er alla en bra start på inkommande vecka.

Glad Lillajul

En riktigt Glad Lillajul

önskar undertecknad och Julgubben!

Utriven

December är här och hela dagen har vi fått snö, mjuk luddig snö, som lagt sig som ett täcke. Snö som klibbat ihop och gjort allting vått och halt. Men vad gör det, idag fick man ju öppna första luckan! Dessvärre var den inte riktigt i min smak. Jag har inte tid att mönstersticka en sån där strumpa, som inte ens skall vara på foten!

Nej, jag har istället tittat lite grann på en utriven tomte:

En tomte, som jag fått av min mamma, mönstret alltså utrivet ur hennes Hemmets Veckotidning.
Här står det förresten att endast tomten är vaken, men så är det inte när Robert Gustafsson deklamerar.

Om jag inte tar itu med tomten, så kanske...

... de där små sockorna. De borde jag väl hinna få färdiga till jul? Också det här mönstret är utrivet av min hulda moder ur hennes tidning.
Tack mamma för mönstren!

Nu just känner jag mej alldeles för trött för stickning. Funderar starkt på att koka lite glögg åt mej istället. Min hulda moder sade visserligen åt mej att jag borde vänta med det till imorgon kväll, men vem vet vad jag då hittar på?

Ha det riktigt skönt och Glad Lillajul!

Ny stol

Kära nån, imorgon är det fredag igen. Vart har den här veckan försvunnit? Jag har inte gjort annat än avslutat kurser på löpande band och det känns så vemodigt. Till all tur har jag ännu lite undervisning kvar nästa vecka. Och så blir det lite möten och så... 
Ja, och så vet ni, så har jag möjlighet att besöka stickcaféet nästa veckas tisdag. Tjohooo!

Idag är det sista november och vi har firat dagens namnsdagsbarn med pepparkakor, chokladbollar och nybakt jästbröd. I omvänd ordning förstås.
Och i morgon, imorgon får man äntligen, äntligen öppna första luckan i adventskalendern (julkalendern). Spänningen stiger...

Förra veckan kom morfar i huset hem från Återvinningscentralen med en ny stol. Igår blev det bråttom att putsa den...

... för lilla M skulle ju inviga den. Rätt bra gick det med ordentligt stöd av dynor, men helst vill hon förstås sitta i famnen.

Gediget trä och likaså gediget finländskt hantverk. Kan det bättre bli?