Höstens sista stickcafé

Vilken glädje! Jag hann delta i höstens sista stickcafé i stan. Så härligt. Mycket fick jag inte gjort, men för mej räckte det med samvaron och lite hjärtvirkning. Att virka med restgarner är inget vidare ska jag säga, för man får skarva mest hela tiden.

Som vanligt höll de andra på med mycket snyggare saker än mitt lilla petande. De stickar på så flitigt, sockor, mössa, vantar...

Så vackra färger i den här vanten.

Liksom i den här.

Eva stickar på löpande band och här har hon randat en socka så fint. Tänk om jag någon gång skulle komma mej för att åstadkomma nånting också!

Anita bjöd på prinsesstårta, för hon hade haft födelsedag. Hon hade fått en helt ljuuuuvlig bok: Håll käften, jag räknar!: en stickares bekännelser.

Och vet ni vad jag gjorde? Jo, jag gav bort ett garnnystan, som jag köpte från mässan i gamla hamnen i våras.  Smart inte sant? För nu har jag redan garnbantat 100 gram! Jippiii! Men vet ni vad? Jo, nu hotar stickväninnan B med att ge mej en hel plastkassse full med garn. Ooooo, nu ökar ju vikten. Ack, ack, ack. Hela bantningsprojektet kan sluta i en katastrof!

Stort TACK för trevlig samvaro idag på eftermiddagen.

Och nu, nu mina vänner ska jag bege mej på jakt här i datorn efter en försvunnen film och sen, ja sen ska jag sätta mej ner med min stickning. I morgon rör jag mej inte någonstans från stickfåtöljen, så det så. Jag ropar på morfar i huset så får han hämta allting från yllesockor och dricka till mat. Låter inte det som en bra plan?