"Sov Inge, sov", försökte jag övertala hjärnan istället, alltmedan jag roterade runt, runt i sängen.
Hjärnan svarade: "Men tänk om jag skulle göra färdigt första bästa UFO som finns där i hobbyrummet. Jag tar bara det första som kommer emot då jag kliver över tröskeln, eller... Nä, det gör jag inte för i den där svarta projektkassen, som hänger strax innanför dörren finns väl det där som aldrig kommer att bli färdigt och som borde rivas upp istället. Jag måste sträcka mej ganska långt in för att få tag på den där Muminkassen och då skulle jag kunna sticka färdigt den där tröjan som jag..."
Jag: "Nu får du allt räkna får, för det här går inte. Om du inte lugnar ner dig tvärt, så måste jag ändå stiga opp."
Hjärnan: "Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju. Men var finns den där plastkassen med de där olika nystanen, som jag letade efter igår. Kanske där skulle finnas rött bomullsgarn?"
Jag, nu mycket hotfullt: "Räkna, annars..."
Hjärnan, lite mera spakt nu: "Ja, ja, hör, ett, två, tre... Oj, se en så söt svart lammunge, som kommer där. Kan den hoppa över diket månntro, eller behöver den hjälp?"
Morr! Inte blev det till nånting med mitt räknande, men jag somnade till sist i varje fall och drömde oroliga drömmar. Så när jag äntligen klev upp ur bädden klockan tio var jag kanske inte direkt utsövd. Och jag insåg förstås att det enda rätta hade varit att stiga upp redan klockan sju. Inte är det trevligt när halva dan har gått innan man kommer igång.
Ute ligger en tunn hinna av pudersnö över marken. Solen tittar fram mellan molnen och vädret är lagom vintrigt och krispigt. Utanför mitt fönster har lediga medborgare vandrat iväg på en uppfriskande promenad. Nånting, som jag också borde göra. Men jag borde också få igång en tvättmaskin... och framförallt så borde jag sticka, sticka, sticka. Men det skulle vara skönt att vara ute i friska luften. Dessvärre får jag nog inte morfar i huset med på en promenad. Han ser nämligen på Okänd soldat från år 1955. En tradition, som måste följas varje självständighetsdag. Ett år hade Yle vågat lämna bort filmen och då blev det ramaskri.
Igår natt såg morfar i huset på en annan version av filmen. Förstår inte riktigt hur han orkar. Det slutar ju ändå alltid på samma sätt. Och varje gång blir han lika upprörd när han konstaterar att ryssarna hade si och så många flygplan från Amerika och soldaterna fick matportioner från England. Ja, ja, suckar jag och funderar på hur min mormor klarade sig med två småbarn, min mamma nyfödd, då morfar red ut i kriget. Och han red verkligen iväg på en vit häst, för han var dragon. Vilka rädslor kämpade hon med? Hur fick hon mat på bordet? Vart tog hon vägen med sina småflickor då flyglarmet ljöd? Och var fanns hennes syster, som var lotta, stationerad? Och varför blev det aldrig tal om detta då medan de ännu levde?
Finlands hundra år som självständigt land har genom åren sett ett och annat. Och vi har varit duktiga, jätteduktiga, bland annat betalat hela krigsskadeståndet till Sovjetunionen. Det var hårt och tungt. Ändå klarade landet också av att ta hand om alla flyktingar från Karelen.
I modernare tid har vi visat framfötterna inom teknikens område. Dagens tekniknördar har mycket att tacka finländarna för.
Och med dessa ord önskar jag nu er alla en riktigt skön självständighetsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar