Nej, vänta nu lite...

Oj, så fort den här månaden har runnit iväg. Jag hinner inte alls med, skulle helst vilja stiga åt sidan och se på när andra rusar, men...
Ja, jag är alltså själv inne i processer, som för min del gärna skulle få ta tid, men andra i omgivningen har så bråttom. Jag vill säga:
- Nej, vänta nu lite...

Förra veckan var nästyngsta sonen, han som ska ta över detta 110 år gamla hus och gården, hemma och jagade på. Skåp efter skåp tömde han medan jag var på jobb. Mina garner, virknålar och stickor har försvunnit. Sonen svor på att han burit minst 300 kilo mönstertidningar. Men det tror jag då inte på. Han måtte skämta. Olyckligtvis hittade han badrumsvågen, som jag gömt under sängen just för att han inte skulle kunna väga tidningshögarna och börja räkna ut den totala vikten.

Sonens lediga vecka råkade sammanfalla med min fullspäckade arbetsvecka. Så ni förstår att jag inte var värst mottaglig för order om att tömma det eller det skåpet, när jag kom hem från arbetet.
Och ja, vi ska alltså flytta från det här huset. Så vi håller på att packa ihop ungefär 30 år av våra liv här. Och det är inte det lättaste. Dels får jag uppmaningen att slänga massor med grejer, men så fort jag försöker göra det kommer far i huset och himlar sig. Nej, nej, det där är ju det som vi fick därifrån och det där hade ju hans pappa och... Suck!

Lätt är det inte. Jag har tömt ett gammalt björkskåp och fått en stor plastsäck full med kläder, som ska gå till ett lokalt loppis. 
Och jag ser halva mitt liv passera revy inför mina ögon. Där är den vita halvkjolen jag skulle ha på mig när jag stod brud. Det slutade med att jag lånade mammas brudklänning. Tur att hon hade sparat den. Man kanske inte skall slänga allting ändå?
Halvkjolen hade jag sedan på en kollegas bröllop, så visst kom den till användning.
Där är den där spetsblusen i silkigt nästan genomskinligt material, som har knapparna i ryggen och som far i huset blev rasande på då han alltid fick knäppa fast dem när vi gick på fest.
Och där finns haremsbyxorna, som min lillasyster sydde åt mig till en maskerad, osv...
Det är svårt att inte bli sentimental. Och det finns förstås plagg jag omöjligt kan slänga. Den vackra spetsblusen som lillsyrran sydde åt mig och som jag haft på åtskilliga fester. Den sparar jag ännu i en låda. Antagligen kommer jag inte att använda blusen, men lillsyrran kan inte längre sy, så...
 
Parallellt med det här har jag tvättat mängder med kläder, handdukar, sänglinne och försökt låta bli att tänka vart den mängden skall iväg.
Vår yngsta son flyttar till västra grannlandet. Beslutet kom snabbt och jag har inte hunnit med.
- Nej, vänta nu lite...
Men det är ju bra att det inte blir ett alltför långdraget farväl. Saknaden klöser redan hål i mitt bröst.
Även om han redan varit borta hemifrån i några år är det ju skillnad på att ha honom inne i stan i en lägenhet mot att ha honom över 6 h väster om Stockholm.
Så vem ska nu ge mig kloka råd, få mig att skratta, steka biffar till middag, skoja med mig, uppmuntra mig att gå utanför min bekvämlighetszon, dryfta filosofiska frågor och se till att jag inte förköper mig? Och vem ska följa med mig till Amarillo och äta?

Många förändringar på en gång och som sagt det går alldeles för snabbt. 
- Nej, vänta nu lite...
Och ja så är mitt jobb lediganslaget... borde jag söka det? :)

Det ska bli roligt att flytta, tro nu inget annat, men jag hinner inte med. Far i huset har både köpt och hängt upp gardiner. Det var lite bråttom, för lördagen den 18 januari hade vi nästyngsta sonens dimissionsbjudning i vårt nya hus.
- Nej vänta nu lite...

Jag skall ju få ett hobbyrum och har drömt om att få inreda det med vitrinskåp och garnen fullt synliga bakom glasdörrar och inte som nu i plastlådor. Jag har försökt framföra mina önskemål och planer och reserverat olika skåp åt mig. Men....
Istället för bäddsoffan jag ville ha för gäster så har jag nu dotterns gamla loftsäng, som fyller en hel vägg i mitt hobbyrum.
- Men där finns ju massor av bordsutrymme under, sade både far i huset och nästyngsta sonen i samma andetag som de konstaterade att ingen kan nog ändå sova där. Takhöjden är lägre...

Det ena vitrinskåpet har redan försvunnit till ett rum i nedre våningen. Lundiahyllan där jag förvarat mönstertidningarna är alldeles för skranglig för att sätta upp på nytt i mitt hobbyrum och vitrinskåpet härifrån är för stort och passar inte in och...
- Nej, vänta nu lite...
Ska jag inte alls få bestämma nånting? Diskussionens vågor gick höga och jag fick höra att det ena och det andra inte ryms in i rummet. Och ändå fanns det planer på att en vävstol skulle få plats där.
Till sist ritade nästyngsta sonen upp rummet och placerade ut möblerna och förklarade verkligheten. Jag insåg att rummet dessvärre faktiskt är mindre än i mitt huvud. Vävstolen är nu tills vidare skippad för det senaste är att jag måste få datorn att rymmas i hobbyrummet. I det här skedet bad jag med matt röst att få se på den där rumsritningen. Humm, humm...
- Men var ska jag sitta och sticka då?
Hastigt ritade nästyngsta sonen in en stol vid fönstret. Men ingen har kunnat svara på frågan var jag skall förvara allting som skall få rum i det där rummet: Garn, tidningar, böcker, stickor, virknålar, pysselmaterial, datakurspapper...