Önskar jag vore en...

... nä, nä inte en katt den här gången, utan en ORDENTLIG människa. Ni vet en sådan där rekorderlig husmor med förklädet runt magen, en som diskar (nåja, diskmaskinen har tydligen surrat färdigt nu!), lagar världens godaste mat (blääh, matlagning är inte min grej!), bakar allting hemma, tvättar (ja, ja, snart ska tvättmaskinen tömmas och det våta och rena och hängas upp), torkar damm och springer omkring med den sugande draken och jagar pansarvagnar. En som lappar och lagar kläderna, hinner hålla bjudningar och gå på besök hos sjuka, gamla och ensamma.

MEN se nej, ju äldre jag blir desto mera är det helt andra saker, som lockar och leder mej på avvägar från den smala stigen jag borde beträda. Pansarvagnarna kör ikapp här hos oss alltmedan jag bläddrar i mönstertidningar, går från den ena stickningen till den andra och späder på med lite virkning däremellan. Far i huset fattar inte:
- Du har ju ett eget rum.
- Jo, men... svarar jag och så finns det en projektväska med en sockstickning på gång i ena soffan i vardagsrummet. På ena soffbordet ligger en halvfärdig virkning. På bordet i "matsalen" finns det en projektväska med en sjalstickning på gång och på ytterligare ett annat ställe finns sockstickning nummer två. Och hur skulle jag kunna bära de här fram och tillbaka, till och från hobbyrummet?
Nå, nej icke då, de måste ju finnas på armlängds avstånd, inte sant? Helst vill han ju att jag sitter bredvid honom i fåtöljen i vardagsrummet och stickar medan han ser på TV. Så... ja då får han ta mina utspridda projekt också.

Det här med att ha många saker på gång leder dessvärre också till att jag inte är ordentlig och får nånting färdigt. Suck! Jag stickar lite här och lite där och så går det så lååååååååååååångsamt.
Igår försökte jag verkligen sätta lite fart under och få låååånga sockan nummer två färdig.

Men så blev det sent, ögonen och tankarna gick i kors. Plötsligt hade jag tre varv med räta kantmaskor istället för de aviga, som där borde ha varit.
Och nu är jag minsann ordentlig för nu skall de maskorna förvandlas till aviga.
- Men int ser nu nån det där, tyckte far i huset.
Nä, kanske inte, men jag vet ju och det skulle störa mej. Jag vill att båda sockorna skall vara lika. Punkt slut!

Och nu är det nog bra att jag ändå har lite ordning och reda ibland.

Nu hittade jag de här fenomenala verktygen i ett nafs precis där de skulle vara och så blev de räta maskorna aviga i ett huj. Få se om jag hinner vara så ordentlig idag att jag faktiskt får en avslutning på den här sockstickningen. Att fästa trådar en fredagskväll är nu inte riktigt högst på min önskelista idag.

Nu får ni ha ett riktigt skönt veckoslut. Själv skall jag nu vara lite lat och njuta av att vara ensam i hela huset, sätta mej ner på balkongen med något gott att dricka, kanske läsa lite och sedan sticka. 
Om nån känner för att städa så välkommen hit och jaga pansarvagnar. Jag kan betala i garn!