Minstingen ringde på morgonen och förklarade vad Adam plåtlådan hade för konstiga ljud och vilken lampa som lyste på instrumentpanelen.
Fadern hummade lite och kom i sin diagnostik fram till att det kunde vara generatorn. Han skulle se vad han kunde göra åt saken. Sonen sade att bilen kan bli på jobbets parkeringsplats och han kan ta bussen hem...
När jag återkom från redaktionsmötet i stan sa far i huset:
- Nu åker vi.
Jaha, min plåtlåda lastades full med diverse verktyg och en generator och så bar det iväg. Ingen rast och ingen ro här inte.
På vägen mot Esbo gick det hett till på motorvägen.
Det var kilometerlånga köer på vägen mot stan. Skönt att vi kunde köra på åt motsatt håll.
Och säga vad man vill och visst förstår jag, men det var nog häftigare förr när asfaltkillarna fick jobba med bar överkropp. Men inget är ju längre som förr och det är väl nog bäst att de är skyddade, eller hur?
På Ring I:an var det också vägbygge så det blev att åka lite slalom. Plötsligt var igen en fil avstängd.
Men fram kom vi och där stod far i huset och skruvade, skruvade och skruvade. Minstingen räckte över de nycklar som efterfrågades och jag stod redo som något värdelös sidekick. Trots att jag hade sockstickningen med, så vågade jag inte sätta mej i min bil. Det kändes liksom inte solidariskt.
Under skruvandet fick jag tre insikter:
1) det är bra att ha en gammal plåtlåda utan alltför mycket elektronik, så att det går att skruva på den
2) när man har en gammal plåtlåda är det bäst att ha en reservdelsbil eller känna nån som har ett lager med gamla reservdelar ifall man inte själv har hunnit samla på sig ett dylikt lager (En del människor samlar ju bara på garn! :) )
3) utan far i huset skulle vi inte klara oss! Han fixar helt enkelt det mesta. Det gjorde han i torsdags och det gjorde han också i fredags när jag var hos mamma. Då städade han spisen både utanpå och bakom! Och inte nog med det, han städade också skåpet under diskhon. Tror att jag borde vara lite oftare borta hemifrån! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar