- Sku jag int ha läsi din blogg i morse, så sku ja int ha vari här, konstaterade hon.
Vi talar alltså obehindrat östnyylendsko. På högsvenska blir det så här ungefär: Om jag inte hade läst din blogg i morse så skulle jag inte ha varit här...
Tänk, min blogg räddade alltså hennes dag. Inte illa.
Låt mej nu få berätta en lärorik historia om hur jag blev nergraderad förra veckans fredag. Vanligtvis uppgraderar man ju, fastän många säkert tyckte att steget från Windows 7 till Windows 10 var en nergradering.
Men låt oss ta det hela från början: Förra veckans torsdag gick vår reservbil sönder. Nu var alltså bilpaniken akut. Så förra fredagen beslöt äldsta sonen och far i huset att nu skall det ske, bilanskaffningen åt undertecknad. Själv var jag inte särskilt pigg på att följa med. Ursäkta mej, men jag tycker att vissa bilhandlare är lite slemmiga, minst sagt. Dessutom är det en hopplös ekvation att få en bra bil när pengar saknas. Och till råga på allt var det redan sent på eftermiddagen och jag hade en del annat att göra faktiskt. Ni vet sånt där viktigt som att sticka och virka och...
Far i huset stampade lite med foten och äldsta sonen bad snällt så jag satte mej i unga husbondens sambos gamla Opel och iväg for vi. Sonen hade finkammat bilsidorna på nätet, bland annat Nettiauto och vi hade några olika på lut och adresserna dit. Den första vi testade på låg vid Gamla Nurmijärvivägen. En Zafira var far i husets tanke, för det finns nya reservdelar till en sådan bara det är rätt årsmodell. Och jo, bilhandlaren såg lite småslemmig ut.
Bilen var inte särskilt snygg inuti heller, men som sagt, om man inte har pengar så...
När far i huset tog upp motorplåten hajade han till, motorn var utbytt och det såg inte precis bra ut. En Vectramotor i en Zafira, inte alls bra. Men vi åkte iväg på en ytterst kort provtur och far i huset konstaterade att det där gick inte an. Motorn betedde sig inte som den skulle.
När vi återvände hade bilhandlaren försvunnit in i en stor hall. Och där vet ni, där såg jag den. Ååååh så fin, en grön Jaguar stationsvagn, fyrhjulsdriven. Åååh, tror ni att min mamma skulle komma in i en sådan bil? Eller är den för låg? Men 12 000 €. Huhuh, borde vinna på Lotto först...
Vi tackade för oss, lämnade bilhandlaren åt sitt öde och fortsatte till en annan bilaffär i Vanda. Där fanns två Zafira dieslar. Vi vandrade runt på området och försökte hitta dem, medan försäljarna enbart satt i baracken och inte brydde sig. Far i huset gick iväg efter bilnycklarna när vi äntligen hittat bilarna + en som vi inte hade tänkt oss, en Meriva.
När han återvände med nycklarna kom det en familj av utländsk härkomst med mamma, pappa, två barn och en äldre karl (morfar eller farfar). De hade siktat in sig på samma dieselbil som vi. Vi bad om ursäkt, hoppade in i bilen och tog en provrunda. Bilen var riktigt snygg inuti, men den svarade inte alls på gasen och svartröken stod om den då far i huset körde runt. Den där familjens lilla son grät alldeles otröstligt. Nu kom det elaka infödingar och for iväg med deras bil!!
När far i huset kört runt två varv parkerade vi bilen och han tog sig en titt under motorhuven.
- Pooofff, lät det när han tog upp locket till vattenbehållaren. Skumt, verkligen skumt. Det skall inte vara något tryck där inte.
- Tänker ni köpa den där bilen, frågade familjefadern.
- Nej, svarade far i huset och förklarade att motorn var inte i skick. Fönsterglaset i framrutan måste bytas och det kostar ungefär 300 €. Sedan berättade han ännu att dieselskatten är ungefär 700 € i året för den där bilen.
Det avgjorde saken för familjen, som gick därifrån med en mycket olycklig son som fortfarande grät alldeles hjärtskärande. Han ville ju ha bilen.
Vi provsatt i Merivan. Och jo, i den skulle min mamma komma upp hur som helst. Det var en nyare årsmodell än min söndriga Zafira. Instrumentpanelen var ny och snärtig.
- Inga förstaar man se opa tetta, sade far i huset smått förskräckt. (Översatt till högsvenska: Inte förstår man sig på detta).
- Det ser inga lika ut som tidigare.
- Nå, men kära nån utvecklingen går ju framåt och vem skall egentligen köra den här bilen?
- Men här är en sån här knöl i sätet.
- Ja, jag sitter då bra här på passagerarsidan. Tror du att det där sätet är sönder?
Och jo, jag skulle bra ha kunnat tänka mej den där bilen...
Vi återvände med bilnycklarna och far i huset förklarade konstigheterna med Zafiran. Sedan höll jag andan och undrade om han skulle fråga på Merivan. Det gjorde han. Men... nu kom verkligheten emot. Det är inte bra att downshifta och ha arbetsavtal för ett år i taget. Avbetalning beviljas endast personer med fast arbetsplats. Buäääh, nu kändes det rätt hopplöst. Hur skulle jag nånsin få tag på en bil i körbart skick? För inte vill jag byta bort jobbet jag älskar enbart för en bils skull.
- Vart försvann de där som skulle se på den där Zafiran, frågade plötsligt bilförsäljaren.
Öööh...
Nu var vi alla tre lite uppgivna. Det går inte att köpa bil utan pengar. Mörkret tätnade och det var värsta rusningstrafiken i huvudstadsområdet. Ni vet när all trafik står stilla och ingen rusar nånstans alls. Det var ju ändå fredag eftermiddag och kl 16.
Äldsta sonen kastade sig över surfplattan och fick fram att det skulle finnas en Zafira i Tusby. Frågan var bara om vi skulle hinna dit. Far i huset ringde, frågade lite försiktigt och fick körinstruktioner. Bra så, för Astrid är inte alltid att lita på som vägvisare. Vi kom fram och där stod den, den mörkblå Zafiran och väntade på oss. Ute var det mörkt och regnade. Om cirka 45 minuter skulle bilaffären stänga. Far i huset gick in efter försäljaren och så gick de runt bilen ett varv, pratade och kommenterade. Väldigt mycket såg man förstås inte. Sonen fick lämna sitt körkort i pant och så begav vi oss iväg på en liten provrunda. Jodå, den betedde sig riktigt bra. Men hur skulle vi kunna veta om allting var i skick. Far i huset körde till en annan bilaffär där det fanns starka utelampor på gården. Sedan tog han upp motorhuven och lyste ännu med ficklampan. Tydligen var han nöjd med vad han såg. Innan han hann stänga motorplåten dök bilhandlaren upp och frågade vänligt om vi behövde hjälp. Far i huset tackade nej och förklarade att han bara ville kolla motorn och så började de diskutera bilar. Den här bilhandlaren hade specialiserat sig på paketbilar och hade inte så förmånliga personbilar som vi skulle ha haft råd med. Han berättade också att det finns 42 stycken bilaffärer på samma område i Tusby. Det ni!
Far i huset återvände till "vår" bilhandlare. Vi var lite villrådiga. Jo, vi skulle ha råd med den här på grund av sonens generösa bidrag, men en äldre bil?
- Här är ändå halvtank med bensin, konstaterade far i huset.
- Men...
- Om bakrutetorkaren fungerar så tar vi den.
- Men...
Alltså bilen skulle ju bli min och plötsligt har jag ingen talan!
Och visst sjutton fungerade bakrutetorkaren!
Vi gick in med nycklarna. Jag hade knip i magen och var inte alls säker på det här köpet. Bilhandlaren gick ner några hundralappar i priset och innan jag visste ordet av hade sonen betalat och jag skrivit under papiren. Hur gick det till?
Smått omtumlad fick jag sätta mej bakom ratten till min "nya" (läs gamla!) bil och köra hemåt i mörker och regn genom vägbyggen och obygden i Sibbo!
Nu är jag alltså nergraderad i bilsammanhang. Har en Zafira som är två år äldre än min gamla, en 1.6:a istället för en 1.8:as motor, en som saknar cruisecontrol och luftkonditionering. En bil där radion inte fungerar och en bil som har friktionsdäck istället för dubbdäck!
Tack för de generösa bidrag jag/vi fått som gjorde detta inköp möjligt. Hur skulle jag/vi klara oss utan er?
Och nu önskar jag er en riktigt trevlig lillajulskväll vare sig ni firar den eller ej. Det kanske bara är här i Svenskfinland vi firar lillajulen?
Nu är dom alla slut så vad ska vi ha till söndagskaffet imorgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar